Musikalism

Ibland känner jag för att skippa det här med prosa i mitt vardagliga tal, och i stället förfalla ner i en slags musikalläge. Dvs att vad jag än vill säga, så säger jag det med hjälp av ett något improviserat men ändå sammanhängande musikaliskt framträdande. I alla möjliga och omöjliga lägen, oavsett var, när och hur. Ingenting är för litet för att bara sägas rakt ut - allt förtjänar sin lilla sångstund, sin sketch, sin scen, sitt kostymbyte.

När kursarna frågar om hur tentan gick, så duger det med andra ord inte att framstöta någonting som med semiotisk precision lyckas betyda någonting i stil med att en lämnade in någonting, och hoppas på att det bara blir lite rest den här gången; ack nej, min vän! Vi talar musikalläge! Sweeney Todd, West Side Story, Mama Mia - musikal! Att tala är uteslutet; svaret borde i stället se ut mer i den här stilen:

Jag slet och drog
Jag mig i pannan slog
Tentan - den bara log
När jag kände hoppet dog

Livet är vackert idag
Nu är vi i samma stad
Studenten kan vara glad
För tentan drog åstad!

Och på något sätt lyckas låta bra, samtidigt. Det är musikal - rakt igenom, hela vardagen, varje sekund och stund! Det finns ingen ursäkt för att inte sjunga, sjunga, sjunga -

Varpå jag, utan pardon, drabbas av grav, dubbelsidig halsfluss, och har lika mycket sångröst som en lite gladare än liknöjd men ändå inte helt lycklig hamster. Varje gång, utan undantag. Hundra procent av gångerna jag har tänkt tanken, har rösten försvunnit.

Och en tanke som, varje gång, gör en mållös via halsfluss är utan tvekan ett tankefel. Inte sant?