I all korthet, del tre

Det rådde en dämpad stämning vid det dövstumma bordet.

Sändningsstillestånd

Jag har alltid undrat vad som motiverat valet av program som sänds i alla andra svenska kanaler än ettan den tjugofjärde december klockan tre. Det finns liksom ingen direkt anledning att anstränga sig och producera någonting nyskapande; konkurrensen är död, Ankan vinner på grov walkover. Varje år.

Ändå måste de visa någonting. Även om det kanske är rationellt och logiskt, så är mitt favoritprogram Svart Kvadrat inte ett giltigt alternativ. Televisionen är och lever på att skenet hålls uppe. The show must go on, även och särskilt om ingen tittar.

Än mer undrar jag vilka som köper reklamplats i reklamkanalerna vid den tiden...

Juleafton

Det blev juleafton i år också. I år - liksom varje år - har jag varit urusel på att ge juleklappar till folk. Det är något av en tradition. Vare sig jag velat det eller inte.

Som den virtuella människa jag är vill jag ge virtuella presenter till mina virtuella läsare. Det ligger i sakens natur. Dessa virtuella presenter tar sig formen av podcasts. Åtta stycken, för att vara exakt. Alla är gratis att ladda hem, och inga djur skadades vid tillkomsten av någon av dem.

Mina läsare är som regel skeptiska varelser, så The Sceptics Guide to the Universe är självskriven som virtuell julkapp nummer ett. De goda själarna på New England Sceptical Society går, metodiskt konsekvent och med glimten i det virtuella ögat, igenom olika tankefel som folk begår. På något vis lyckas de hålla sig på rätt sida nördgränsen, och lockar med vardagliga exempel fram skratt hos alla utom de notoriskt svåra fallen. Kreationister, till exempel.

På andra sidan nördgränsen håller gänget bakom Engadgets podcast hus. Engadget är en bloggsida som i korta ordalag tar upp nyheter om sådana saker som mobiltelefoner, bärbara datorer, spelkonsoler, projektorer, - allt som är hårdvara. De senaste släppen - inklusive hjärnsläppen - snappas upp och analyseras av den ständigt alerta och spanande truppen ärkenördar.

En annan ivrig ansamling spanande röster i rymden står att finna hos P1. Spanarna, ledda av Invgar Storm sedan tjugo år tillbaka, betraktar samtiden och framtiden med analytiska blickar. Deras skarpa ögon fångar upp mången framtida fenomen som idag bara går att se konturerna av, och deras förutsägelser handlar om allt från postmodern relativism till lingonets återkomst. Ingen framtid är för liten att spana om, och ingen samtid för oöverskådlig.

Breda perspektiv anammas även i Lawrenzos psykadeliska salong. Ämnena för diskussion sträcker sig från den allmänna balkaniseringen av västerlandets epistemologi, till cyberpunk, till mayaindianernas religion, till social ingenjörskonst, till världens ände och tillbaka. Bokstavligen.

En annan person som lever efter Adornos maxim om att en tankes värde står i direkt proportion till dess avstånd från en tänkares vardagliga tankeprocesser är Paul i Paul's Academy. På något pedagogiskt vis blir det intressant att lära sig om hur ekosystemet i ett akvarium fungerar när Paul har ordet, och det, om något, är en förmåga att avundas och sträva efter. Tro mig.

Jeff och Joel intresserar sig för social ekologi i Stack Overflow, som handlar till hälften om socialpsykologi och till hälften om nördiga saker, så som den senaste versionen av Firefox och dylikt. Men mest om Stack Overflow, mysigt nog. Det går inte att förutspå exakt vad det kommer att handla om, men om en är virtuell och bevandrad i nätets mytologi (it's a series of tubes!) så är det en odelat positiv upplevelse.

Efter alla dessa smånördiga klappar är det dags för någonting verkligt, någonting viktigt, någonting glamoröst, någonting vettigt. Femmecast tar upp sådana viktigheter som mode, göra slut-ångest och självförtroende, med en god dos rå humor därimellan. Feelgood på podnivå, så att säga, som ger både mat för själen och för tanken.

Årets sista klapp är C-Realm, en pod i varierande grad om biodynamiskt jordbruk, apokalypsens för- och efterspel och möjligheten till ett nolltillväxtssamhälle. En utopisk blick på ett allt mer dystopiskt samhälle.

Och så lämnar jag er med dessa julklappar, att hantera och distribuera så som tid, intresse och lust dikterar. Må både julglädjen och julfriden invadera era sinnen när de lämpar sig som bäst, och - stay well!

I all korthet, del två

My name is Paul Auster. That is not my real name.

I all korthet

När han vaknade, var dinosaurien fortfarande kvar.

Text

Här.

Det här med text är en invecklad sak. Ta bara frågan om var den börjar och slutar. Det kan tyckas självklart - den börjar där den börjar och slutar där den slutar - men om en tar sig förbi det självklara så blir det mindre oproblematiskt. En text pekar alltid, med ofrånkomlig nödvändighet, till andra texter. De av er som har läst Foucaults Vetandets arkeologi känner till exempel igen problematiken - hen går igenom den in oh so many words. En bok är en bok är ett fysiskt föremål vars gränser tycks vara oerhört porösa och inkludera både ord som står i den och de föremål som besrkivs av de ord som står i den. -

Här.

Aaron, min eviga korrekturläsare, tycker att jag skriver för mycket text. Som den interaktiva människa formad av ett ständigt strömmande av webbens olika innehållsartiklar i 2.0-anda, är min första tanke att göra en empirisk undersökning och helt sonika ta reda på exakt var gränsen mellan lagom mycket och oöverskådlig textmassa går.

Här.

Sålunda ber jag er, härdade cybernauter och textdrivna individer, att peka ut var gränsen går. De av er som är elaka tycker kanske att gränsen går redan vid det första 'här'-et. De av er som är vana vid att läsa de lite längre posterna borta på Overcoming Bias tycker nog att den ligger lite längre fram i tiden och texten.

Här.

Frågan om vad en text är accentueras av att vi här i cyberrymden kan länka både kors och tvärs. I gamla tider var länkarna mellan olika texter klumpigare och mer omständliga. Litteraturlistor, referenser och citationer. Nuförtiden är det mer direkt, med hyperlänkar. Allt som kan tänkas vara relevant kan understrykas genom att, så att säga, göras till en del av textens bokstav, snarare än som förr bara vara en (förvisso påtaglig) del av dess ande. En kan, till och med, om en vill, skriva ord där varje bokstav är en egen länk, även om det tar ett tag att skriva saker då.

Här.

En text blir då inte läst förrän en läst de texter som refereras och länkas till också har lästs. Och dessa texter refererar i sin tur vidare till andra texter, som även de är en del av ett refererande sammanhang. En text blir väldigt snabbt väldigt mycket mer än bara en samling ord; den blir en samling sammanhang, som kan ta viss tid att reda ut om det är en sammansatt och kompakt samling.

Här.

Förutom detta så är en text, rent allmänt, en mycket bra ursäkt för att säga saker. För att dra in vissa saker i sammanhanget och ställa dem i relation med andra. Vissa saker kräver mer ursäkt än andra för att diskuteras, så som till exempel flodhästmannen, men det går, med lite verbal vighet och sammanhängande argumentation.

Här.

Now, nu tror jag att jag börjar närma mig gränsen för hur långa inlägg jag eventuellt kan komma att skriva. Jag slänger in några extra här på slutet, så får ni säga exakt var gränsen går. Så att jag vet, framöver; så att jag inte drar in allt för många och långa sammanhang i texten. -

Här.

Här.

Här.

Här.

Här.

Här.

Och.

Här.

Motståndets estetik

De av er som läst litteraturhistoria vet att många av de berättelser som berättas idag är ganska identiska med de som berättades igår. En behöver dock inte vara bekant med den ryska formalismen för att veta att vissa inslag i berättandet går igen många gånger i våra vardagliga sammanhang. Romantiska komedier, exempelvis, följer vissa riktlinjer, och den som sett tre av dem kan gissa sig till hur den fjärde kommer att arta sig.

De berättelser som återkommer i det nyhetsflöde vi konsumerar följer en liknande logik. Ibland är det till och med uppenbart att en gammal litterär genre överlevt i en något annorlunda form. Tanken om den ädle vilden, som var populär bland Rousseau och hens efterföljare, lever vidare i den vagt formulerade uppfattningen om att det finns oslipade diamanter i de socialt förfallna förorterna. Att berätta om människor som 'lyckas', sitt sociala ursprung till trots, är en ytterst etablerad genre, som gått från kolonialtidens idé om en ädel och ursprunglig människa oförstörd av civilisationens förstörande kraft, till nutidens idé om en kanske inte helt ädel men definitivt ursprunglig människa, oförstörd av sådana saker som utbildning och kulturell bildning.

Den senare är dock mer invecklad och raffinerad än den förra. Där upplysningstidens människor begav sig ut i världen och hittade folkslag som aldrig tidigare sett en europeisk skalp, fungerar det i dagsläget inte riktigt likadant. Vi kan inte projicera våra förhoppningar om en bättre mänsklighet på nya och okända områden och folkgrupper, eftersom vi redan hittat och petat på de allra flesta. Det fungerar inte riktigt att ha en ädel urinvånare som dricker Coca-Cola och bär t-shirts. I stället flyttar vi fokus från urinvånare till marginalinvånare, från de som bor i geografiskt oupptäckta områdena till de som bor i socialt övergivna sådana. Bilden av den ädla vilden morfas över tid från att bo på avlägsna öar i söderhavet till att bo i områden som Rinkeby eller Rosengård.

Motståndets estetik är en underton i tanken om den moderna ädla vilden. Nutidens ädla vildar bär kepsarna bakofram, enorma hip hop-kläder och gör motstånd mot Babylon genom att skolka från skolan, trotsa auktoriteter och vara allmänt gangsta. Vardagen är en kamp, och de blir allt ädlare ju mer de kämpar. Motståndets estetik glorifierar den pågående vardagskampen, men svävar något på målet när det gäller exakt vad det är som kämpas mot. Motståndet i sig är viktigare än vad som kämpas mot.

Problemet med tanken om de ädla vildarna är att den, idag som igår, i grunden är rasistisk, men att den idag tjänar till att hålla kvar motståndskämparna på sin vilda nivå. Det är oerhört svårt att vara motståndskämpe och samtidigt doktorera i sociologi med en avhandling om deliberativ demokrati och inkluderande diskursiv praxis; den goda kampen är god, men en är samtidigt en förrädare om en aktivt arbetar i Babylons tjänst. Den goda kampen sker på gatan, på riktigt, här och nu, i direkt omedelbarhet. Att stanna upp och försöka definiera problemet är att förhandla med fienden, dvs förräderi.

Problemet med tanken om den ädla vilden i dagsläget är att den tagits över av de människor den tänkts vara föremål för, och gjorts till kollektiv självidentitet. Som självidentitet är den väldigt begränsande, i och med att de medel som kan användas för att omdefiniera och förändra sin självbild förklaras vara förbjudna, och alla försök att röra sig i den riktningen avstyrs genom att grupptrycket tvingar in en på andra banor.

Nu som då är det en rasistisk tanke. Då var det den europeiska överklassen som fantiserade om geografiskt avlägsna människor; nu är det den europeiska underklassen som fantiserar om sig själv. Tanken om att det finns någonting inneboende gott hos vilden lever kvar, men dess subjekt har förändrats - från ett 'dom' till ett 'vi'.

Det är ett tankefel att avskriva litteraturhistorien som ett esoteriskt ämne som bara intresserar sådana som har ett sjukligt intresse för gamla böcker. De berättelser som litteraturhistorien spårar lever vidare än idag, även om de ibland har förändrats till någonting som nästan är oigenkännlighet. De historiska berättelserna lever vidare än idag, och deras verkan är ytterst påtaglig i vår vardag. Även och särskilt om sambanden ibland är mer komplicerade än vi till en början tror.

Väder

Svenskar har internationellt sett ett rykte om sig att vara besatta av väder. Engländare har förvisso också ett sådant rykte, men vårat är värre. Där britterna minns hur vädret var för sjuttiofem år sedan, i detalj, finns det inget väder som en svensk inte kan analysera och diskutera i detalj ad infinitum. När vi rör oss ut i världen slås de som drabbas av våra irrfärder rätt fort av att vi, efter inledande fraser och fadäser, utan omsvep kommer in på de lokala meteorologiska förhållandena, gång på gång. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare kommer vi till den punkten då vi diskuterar väder. Det är oundvikligt - förr eller senare händer det. Så är det bara.

Inom vetenskapsteorin används ofta begreppet Ockhams rakkniv. Det är en beteckning för att en bör inta attityden att försöka använda så få moment i sin förklaringsmodell av världen som möjligt. Om någonting kan förklaras antingen med en enkel modell, så som att katten är borta för att den gick utomhus för att någon glömde att stänga dörren, så ska den enkla modellen användas i stället för en mer invecklad sådan, så som att katten är borta för att utomjordingar från Zeta Reticuli som, i enlighet med den uråldriga profetian kommit för att bringa välstånd till de som läst de gamla skrifterna på det heliga berget, rövat bort den. Det är, i all korthet, en uppmaning att inte göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Inte nödvändigtvis att undvika att göra saker komplicerade över huvud taget, men väl att inte göra det utan en bra motivering.

Tag då den svenska benägenheten att diskutera väder. Hur ska vi förklara den? Den kan, i all enkelhet, förklaras med att svenskar är vädertokiga, och att detta inte är mycket att göra någonting åt. Men den kan också förklaras med att Sverige befinner sig i en intressant geografisk och meteorologisk region, där i stort sett samtliga väderformationer mellan polerna mild tjäle och mild ökenhetta finns representerade under ett genomsnittligt kalenderår, och att årstiderna skiftar i ett mångfacetterat spektrum av intressanta mellanlägen som sinsemellan uppvisar en myriad av variationer att notera och diskutera. Och att svenskar, av den anledningen, är fenomenologiskt bättre rustade och uppmanade att notera och diskutera väder och vind, i och med att vädret skiftar från dag till dag i till synes oförutsägbara mönster.

Den förra modellen är till förvisso enklare, men den är inte förenlig med Ockhams rakkniv. Uppmaningen är inte att låta bli att komplicera saker över huvud taget, utan att låta bli att komplicera dem i onödan. Om en djupare förståelse för någonting kan uppnås om en lägger till en faktor till modellen, så är det motivering nog att lägga till denna faktor. Svenskar är förvisso vädertokiga, och en modell som innefattar denna vädertokhet är förvisso användbar. Den är dock bara användbar på svenskar i allmänhet, och säger ingenting särskilt om någonting annat. Den senare modellen, som innefattar geografi och meteorologi, är förvisso mer komplicerad än den förra, men går i gengäld att generalisera till andra regioner och nationer, och på så vis användas för att förutsäga väderdiskutiviteten hos andra nationaliteter.

I Sahara, till exempel, är det som regel ganska exakt noll variation i vädret för det mesta, och det detaljsinne för väderleken som minutiösa skiftningar i vädret medför får ingen eller ytterst liten övning. Att tala om vädret är värdelöst när det är detsamma som igår, förrigår, dagen innan dess och varje dag i mannaminne.

Sålunda går det att motivera att den senare modellen används, även om den till synes är överdrivet komplicerad. Att någonting verkar komplicerat innebär inte att det per automatik är svårt eller invecklat; för det mesta krävs det bara att en tar sig tid att tänka sig in i det hela, för att det ska klarna. Ju fler faktorer en modell tar med i beräkningen, desto fler förutsägningar tenderar den att kunna göra om världen. Att någonting är komplicerat är dock inte en garanti för att det kan göra dessa förutsägningar, och allt som är komplicerat är inte värt att sätta sig in i. Bara den grad av komplicering som kan motiveras är värd att använda; resten kan, utan omsvep, skalas bort.

Det är ett tankefel att avfärda någonting bara för att det verkar komplicerat. Det är ett lika stort tankefel att utgå från att någonting är sant bara för att det förklaras med komplicerade modeller. Det är bättre att leta efter huruvida någonting är komplicerat med en bra motivering eller inte; det som är det av en dålig anledning tenderar att vara det på grund av att någon vill lura i dig någonting, och vi kan inte dem komma undan med det utan en bra anledning, eller hur?

Hundratal

Det har sammanställts en lista över de hundra mest inflytelserika och aktuella bloggar av allmänt intresse som står att finna på våra käre intertubes. Blondinbella ligger, av obskyr och/eller obscen anledning, överst. Av alla bloggar som finns där ute. En blir nästan lite besviken.

Now. Att samla ihop hundra bloggar tar inte överdrivet lång tid. Jag tycker vi gör en liknande lista över gammelmedia - listar de hundra mest inflytelserika och aktuella tidsskrifterna som publiceras på regelbunden basis.

Kritikern inom mig påstår att det borde börja bli lite krystat kring plats sjuttiotre (cirka), men det ska nog gå ändå. Få se nu. DN, SvD, Aftonpressen, NA, UNT, ehm, GR?...

Irriterande. Jag är så pass långt bort från tidningsvärlden att jag fallerar redan vid fem. Lite pinsamt, men mest irriterande. Det känns som att en substantiell del av min allmänbildning är påtagligt frånvarande. Lite som det där med att jag aldrig lärde mig andra versen till nationalsången, eller vad Hallands floder heter..

Hursomhelst. Grattis Blondinbella! Må du utgöra ett exempel och visa oss vägen till en bättre framtid genom att ge oss vägledning (om än via ombud, ibland). -

Förutsättningar

Jag förutsätter tusen och åter tusen saker. Tar dem för givna, trots att de kanske inte är helt självklara i sig själva. En av dessa saker är att ni blir informerade om aktuella händelser via andra sidor, och att jag därför inte behöver expandera över pågående skeenden. Jag utgår från att du, som läsare, har någon slags bild av vad som pågår, och att det vore en tom gest för mig att nämna det, annat än i retoriskt syfte.

En annan sak jag utgår från är att du läser det här i en feedreader av någon form. Jag utgår, på något plan, från att mina inlägg når dig via en läsare. Jag blir direkt besviken om någon av er läser mig genom att kontinuerligt besöka mig via bokmärke eller snabbkommando och manuellt kollar om jag skrivit någonting nytt. Det vore väldigt nittiotal, och väldigt onödigt.

Jag tar också för givet att det stora flertalet människor konsumerar nyheter på samma sätt - via nätet, via många och skiftande bloggar, Detta vet jag, på ett intellektuellt plan, är falskt, fel, och önsketänkande, men jag utgår ändå från det. När jag går igenom nyhetsflödet på morgonen, utgår mitt inte helt medvetna jag från att alla andra också får ta del av detta flöde. Inte nödvändigtvis av samma nyheter som jag, men av flödet som sådant.

För tid sedan snubblade jag över en berättelse som kan verka typisk. Den handlade om en lärare som konfiskerade en Linux-skiva, i tron om att det rörde sig om en piratdistro. Läraren i fråga förstod inte riktigt begreppet free software, och utgick från att alla program om inte såldes per automatik var piratkopior. För att citera henom rakt av: "No software is free and spreading that misconception is harmful."

Jag är som den här läraren ibland. För det mesta, till och med. Jag tar saker för givna, även och särskilt om de är helt, hållet och fullständigt fel. Det ligger i kunskapens natur att ta saker för givna, och det är omöjligt att låta bli att göra det. Det går dock att vara medveten om att en inte alltid har rätt, och att saker och ting ibland - oftast - inte är som vi förutsätter att de är.

Frågan är om det är jag eller världen som behöver förändras. -

Snål men bortskämd

Människor i min omgivning - de som går under benämningen offlinemänniskor - har utmanat mig på en utmaning. Now, eftersom det inte är en onlineutmaning, utan en offlinesådan, så kan jag inte bara utföra den och sedan se om andra hakar på, utan själva grejen bygger på att jag gör saker i offlinevärlden och sedan jämför resultatet med offlinemänniskorna. Det hela är rätt svårt att översätta till bloggspråk, men det borde gå.

Det hela är något av ett rollspel. Utmaningen består i att en besitter två tankefel samtidigt: en är både snål och bortskämd. Snål men bortskämd, som en av deltagarna kallar det. Now, för att göra livet uthärdligt så gäller detta bara när en lagar mat. En får laga vad som helst, så länge det inte är rester, billighetsmärkt eller samma slags mat som en lagade igår. Det är den bortskämda delen. Den snåla delen är att inte får lägga mer än en godtyckligt vald summa på maten under en dags tid. Vi valde 45, av anledningar som vi än idag inte kan komma ihåg.

En får alltså bara laga vad som helst, så länge det inte är rester eller samma slags mat som igår. Alltid ett nylagat mål mat - så länge det inte är för dyrt! Men det får inte vara för billigt heller - ingenting om ens andas orden 'Eldorado' eller 'Euroshopper' är tillåtet. En får dock, i enlighet med rollbeskrivningen, äta hos andra, så länge en inte är med och lagar eller och/betalar för maten

Så. På måndag sätter vi igång, och min undran är - har någon av ni trogna onlinemänniskor några förslag på billiga men goda men inte allt för billiga maträtter som en kan laga och äta? Några maträtter som jag kan bräcka min offlinevänner med genom att vara både bortskämd OCH snål?

Och årets lucia blir...

"För mig är tradition att lucia var en kvinna och har varit en kvinna genom tiderna" säger rektor Birgitta Wessmann angående den manliga lucia som inte blev av.

Som jag sade igår så leder mötena mellan den gamla och den nya generationen ibland till intressanta resultat. Argumenten om kön och tradition är, för väldigt många av oss i den nya generationen, inte längre giltiga. Där de ändå anförs som anledningar till att inte göra saker framstår skillnaden som klarast. Å ena sidan har vi den nya tidens representanter som försöker göra någonting nytt och nyskapande med de traditioner som finns; å andra sidan har vi den gamla tidens representanter som tar dessa nyskapande aktioner som angrepp på det som är rätt och riktigt, och därför borde förhindras redan innan de hunnit börja.

Ställda mot varandra kommer de att ha oerhört svårt att kommunicera med varandra. Bägge kommer att ha svårigheter med att ta till sig den andres argument: för den nya generationen är det otänkbart att lucia inte kan vara av godtyckligt kön, för den gamla är det otänkbart att lucia är någonting annat än feminin. Risken finns att kommunikationen väldigt snart förfaller ner i ett joho-nähä-ande, där bägge sidor upprepar samma argument och förväntar sig att den andra sidan ska förstå självklarheten i det hela.

Det gäller att försöka undvika sådana situationer, och att i stället ta tillfället i akt att försöka förklara sin position och sina utgångspunkter. Den nya generationen kan förklara varför den inte finner det faktum att någonting varit på ett visst sätt i det förflutna ett tillräckligt argument för att det ska vara så idag också, och att det vedertagna sättet att göra saker inte är det enda möjliga. Den gamla generationen kan förklara värdet i att ha gjort saker på samma sätt i otaliga år, och att den gemenskap som uppstår genom detta görande är värd att bevara.

Det är dock ett tankefel att utgå från att den andra sidan förstår ens ståndpunkt redan från början. Det går därför inte att hänvisa till sina utgångspunkter och säga att någonting med självklarhet följer av dem. Både den nya och den gamla generationen vinner på att förklara sig, på att ingå i en dialog med sina motpartners.

Det är tradition att lucia är feminin. Fair enough. Det går inte att säga emot. Det går inte heller att säga emot att ett system av arbetsfördelning som baserar sig på någonting så godtyckligt som ens könstillhörighet också leder till en snedfördelning av rättvisa, privilegier, erkännande och värde bland de arbetsdelade.

Dialogen kan börja där.

I förändringens tidevarv

Saker och ting är i rörelse. Förändringen ligger i luften, och har gjort det ett tag nu. Gamla auktoriteter visar sig vara en besvikelse efter en annan, och en efter n överger vi dem till förmån för nya former av legitimering av och i tillvaron. Detta märks inte minst i de sentida och samtida debatterna om FRA och IPRED i synnerhet och det nya teknologiska klimatet i allmänhet.

Att förändringen ligger i luften betyder dock inte att den är allsetädes närvarande. Den är väldigt ojämnt fördelad över det sociala landskapet, och vissa delar av det är mer förändrade och förändringsbenägna än andra. Det finns vissa områden som är radikalt omvandlade i grunden, och som enbart hyser gemenskap med det som varit genom geografisk slumpmässighet; och så finns det sådana som, bortsett från några små kosmetiska förändringar, ser precis likadana ut som förr. Det finns människor som utan att tänka närmare på det bär omkring tillräckligt mycket lagringsutrymme på sin person för att lagra hela västerlandets samlade litterära verk när de motvilligt masar sig till skolan på morgonen, och det finns människor som på det stora hela lever kvar i ett teknologiskt 1970-tal, där televisionen och telefonen är de enda kommunikationsmedlen som står till buds.

I brytpunkten mellan dessa områden utspelar sig de mest bisarra av möten. Den bokstavstrogne bibeltolkaren möter den ironiskt postmoderne nihilisten; den Gode Arbetaren möter den Glada Konsumenten; den kulturella finsmakaren möter youtubegenerationen. Det gamla och det nya finns samtidigt, parallellt. Den illiterate stålverksarbetaren är ett samtida fenomen med den cyberofila åttaåring som föddes in i en värld där internet varit en självklarhet sedan länge och som drömmer om att en dag laddas upp i en virtuell kopia av sig själv. Det är inte en fråga om att vi gått över från det ena till det andra; det är fråga om att det ena lever kvar under det andras framträdande och tillblivande.

Förändring är som sagt en ojämnt fördelad process. Ibland är den så pass ojämnt fördelad att själva snedfördelningen blir en källa till förändring. Fallen FRA och IPRED är exempel på detta. Den nya generationen - de av oss som utan problem kan ta ett globalt och omedelbart kommunikationssystem för givet utan att tänka närmare på saken - ser på dessa två fenomen radikalt annorlunda än den gamla generationens utlevare. Argumenten för FRA - företrädd av den gamla generationen - förde sig med begrepp som 'nationell säkerhet', 'den svenska statens försvar' och 'nationsgränser.' Den nya generationen förstår inte dessa begrepp, eller förstår dem enbart så som vi idag förstår Sovjetunionen - som någonting som en gång fanns och som på den tiden onekligen var väldigt påtagligt, men som idag inte längre är annat än anakronismer som överlevt sig själva.

Detta blir än mer påtagligt i frågan om exemplarförsäljningens varande eller icke varande. Den gamla generationen insisterar - inte minst genom IPRED - på att distribution av kultur enbart och endast ska ske via reglerade kanaler, på deras villkor. Den nya generationen tittar på denna inställning med förvirrade ansiktsuttryck och undrar: varför? Den nya generationen har i drygt något årtionde kunnat ta för givet att digital distribution av precis allt är någonting som händer, utan att någon större insats görs av det stora flertalet. Insisterandet på exemplarförsäljningen är lite som att insistera på att ringa växeln och be dem koppla en dit en vill i stället för att ringa dit med en gång. Det är fortfarande en möjlighet, men det är svårt att förstå varför det måste vara en absolut nödvändighet.

Gapet mellan den gamla och den nya generationens sätt att se på världen leder eventuellt till att den gamla generationen framstår som mindre och mindre trovärdig. Ju mer den försöker hålla fast vid sina invanda och etablerade argument, desto mer slutar den nya generationen att ta den på allvar. Vad vi ser nu, i dessa förändringens tidevarv, är att den gamla generationens institutioner en efter en tappar ansiktet. Skivindustrin, gammelmedia, riksdagen, regeringen, kyrkan, könsrollerna; en efter en tappar de gamla auktoriteterna sin legitimitet, och nya värderingar och auktoriteter tar vid.

Den nya generationen vet att den globala scenen inte bara är en framtida möjlighet, utan att den varit en gammal nyhet sedan mitten av nittiotalet. Den nya generationen vet att geografi mer är en fråga om estetisk snarare än om fysisk nödvändighet. Den nya generationen vet att den kan göra sin röst hört överallt, över allt, när som helst, hela tiden, utan avbrott, i vilka kanaler de vill, så ofta de vill, utan att behöva fråga om lov. Den gamla generationen har ännu inte riktigt insett detta, och i mötet mellan dessa två generationer uppstår nya impulser; många av dem avtypen akut frustration, förvisso.

Min förhoppning är att vi, den fallande tilltron till gamla auktoriteter till trots, ändå lyckas ta tillvara på de insikter och visdomar som de trots allt ändå besitter. Vi får inte begå tankefelet att kasta ut badkaret med badvattnet, och förkasta allt som den gamla tiden envisas med att föra med sig. Min förhoppning är att vi, i förändringens tidevarv, är tillräckligt stabila i våra rörelser för att inte börja anse att allt gammalt är suspekt av ren reflex. -