Motståndets estetik

De av er som läst litteraturhistoria vet att många av de berättelser som berättas idag är ganska identiska med de som berättades igår. En behöver dock inte vara bekant med den ryska formalismen för att veta att vissa inslag i berättandet går igen många gånger i våra vardagliga sammanhang. Romantiska komedier, exempelvis, följer vissa riktlinjer, och den som sett tre av dem kan gissa sig till hur den fjärde kommer att arta sig.

De berättelser som återkommer i det nyhetsflöde vi konsumerar följer en liknande logik. Ibland är det till och med uppenbart att en gammal litterär genre överlevt i en något annorlunda form. Tanken om den ädle vilden, som var populär bland Rousseau och hens efterföljare, lever vidare i den vagt formulerade uppfattningen om att det finns oslipade diamanter i de socialt förfallna förorterna. Att berätta om människor som 'lyckas', sitt sociala ursprung till trots, är en ytterst etablerad genre, som gått från kolonialtidens idé om en ädel och ursprunglig människa oförstörd av civilisationens förstörande kraft, till nutidens idé om en kanske inte helt ädel men definitivt ursprunglig människa, oförstörd av sådana saker som utbildning och kulturell bildning.

Den senare är dock mer invecklad och raffinerad än den förra. Där upplysningstidens människor begav sig ut i världen och hittade folkslag som aldrig tidigare sett en europeisk skalp, fungerar det i dagsläget inte riktigt likadant. Vi kan inte projicera våra förhoppningar om en bättre mänsklighet på nya och okända områden och folkgrupper, eftersom vi redan hittat och petat på de allra flesta. Det fungerar inte riktigt att ha en ädel urinvånare som dricker Coca-Cola och bär t-shirts. I stället flyttar vi fokus från urinvånare till marginalinvånare, från de som bor i geografiskt oupptäckta områdena till de som bor i socialt övergivna sådana. Bilden av den ädla vilden morfas över tid från att bo på avlägsna öar i söderhavet till att bo i områden som Rinkeby eller Rosengård.

Motståndets estetik är en underton i tanken om den moderna ädla vilden. Nutidens ädla vildar bär kepsarna bakofram, enorma hip hop-kläder och gör motstånd mot Babylon genom att skolka från skolan, trotsa auktoriteter och vara allmänt gangsta. Vardagen är en kamp, och de blir allt ädlare ju mer de kämpar. Motståndets estetik glorifierar den pågående vardagskampen, men svävar något på målet när det gäller exakt vad det är som kämpas mot. Motståndet i sig är viktigare än vad som kämpas mot.

Problemet med tanken om de ädla vildarna är att den, idag som igår, i grunden är rasistisk, men att den idag tjänar till att hålla kvar motståndskämparna på sin vilda nivå. Det är oerhört svårt att vara motståndskämpe och samtidigt doktorera i sociologi med en avhandling om deliberativ demokrati och inkluderande diskursiv praxis; den goda kampen är god, men en är samtidigt en förrädare om en aktivt arbetar i Babylons tjänst. Den goda kampen sker på gatan, på riktigt, här och nu, i direkt omedelbarhet. Att stanna upp och försöka definiera problemet är att förhandla med fienden, dvs förräderi.

Problemet med tanken om den ädla vilden i dagsläget är att den tagits över av de människor den tänkts vara föremål för, och gjorts till kollektiv självidentitet. Som självidentitet är den väldigt begränsande, i och med att de medel som kan användas för att omdefiniera och förändra sin självbild förklaras vara förbjudna, och alla försök att röra sig i den riktningen avstyrs genom att grupptrycket tvingar in en på andra banor.

Nu som då är det en rasistisk tanke. Då var det den europeiska överklassen som fantiserade om geografiskt avlägsna människor; nu är det den europeiska underklassen som fantiserar om sig själv. Tanken om att det finns någonting inneboende gott hos vilden lever kvar, men dess subjekt har förändrats - från ett 'dom' till ett 'vi'.

Det är ett tankefel att avskriva litteraturhistorien som ett esoteriskt ämne som bara intresserar sådana som har ett sjukligt intresse för gamla böcker. De berättelser som litteraturhistorien spårar lever vidare än idag, även om de ibland har förändrats till någonting som nästan är oigenkännlighet. De historiska berättelserna lever vidare än idag, och deras verkan är ytterst påtaglig i vår vardag. Även och särskilt om sambanden ibland är mer komplicerade än vi till en början tror.