Väder

Svenskar har internationellt sett ett rykte om sig att vara besatta av väder. Engländare har förvisso också ett sådant rykte, men vårat är värre. Där britterna minns hur vädret var för sjuttiofem år sedan, i detalj, finns det inget väder som en svensk inte kan analysera och diskutera i detalj ad infinitum. När vi rör oss ut i världen slås de som drabbas av våra irrfärder rätt fort av att vi, efter inledande fraser och fadäser, utan omsvep kommer in på de lokala meteorologiska förhållandena, gång på gång. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare kommer vi till den punkten då vi diskuterar väder. Det är oundvikligt - förr eller senare händer det. Så är det bara.

Inom vetenskapsteorin används ofta begreppet Ockhams rakkniv. Det är en beteckning för att en bör inta attityden att försöka använda så få moment i sin förklaringsmodell av världen som möjligt. Om någonting kan förklaras antingen med en enkel modell, så som att katten är borta för att den gick utomhus för att någon glömde att stänga dörren, så ska den enkla modellen användas i stället för en mer invecklad sådan, så som att katten är borta för att utomjordingar från Zeta Reticuli som, i enlighet med den uråldriga profetian kommit för att bringa välstånd till de som läst de gamla skrifterna på det heliga berget, rövat bort den. Det är, i all korthet, en uppmaning att inte göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Inte nödvändigtvis att undvika att göra saker komplicerade över huvud taget, men väl att inte göra det utan en bra motivering.

Tag då den svenska benägenheten att diskutera väder. Hur ska vi förklara den? Den kan, i all enkelhet, förklaras med att svenskar är vädertokiga, och att detta inte är mycket att göra någonting åt. Men den kan också förklaras med att Sverige befinner sig i en intressant geografisk och meteorologisk region, där i stort sett samtliga väderformationer mellan polerna mild tjäle och mild ökenhetta finns representerade under ett genomsnittligt kalenderår, och att årstiderna skiftar i ett mångfacetterat spektrum av intressanta mellanlägen som sinsemellan uppvisar en myriad av variationer att notera och diskutera. Och att svenskar, av den anledningen, är fenomenologiskt bättre rustade och uppmanade att notera och diskutera väder och vind, i och med att vädret skiftar från dag till dag i till synes oförutsägbara mönster.

Den förra modellen är till förvisso enklare, men den är inte förenlig med Ockhams rakkniv. Uppmaningen är inte att låta bli att komplicera saker över huvud taget, utan att låta bli att komplicera dem i onödan. Om en djupare förståelse för någonting kan uppnås om en lägger till en faktor till modellen, så är det motivering nog att lägga till denna faktor. Svenskar är förvisso vädertokiga, och en modell som innefattar denna vädertokhet är förvisso användbar. Den är dock bara användbar på svenskar i allmänhet, och säger ingenting särskilt om någonting annat. Den senare modellen, som innefattar geografi och meteorologi, är förvisso mer komplicerad än den förra, men går i gengäld att generalisera till andra regioner och nationer, och på så vis användas för att förutsäga väderdiskutiviteten hos andra nationaliteter.

I Sahara, till exempel, är det som regel ganska exakt noll variation i vädret för det mesta, och det detaljsinne för väderleken som minutiösa skiftningar i vädret medför får ingen eller ytterst liten övning. Att tala om vädret är värdelöst när det är detsamma som igår, förrigår, dagen innan dess och varje dag i mannaminne.

Sålunda går det att motivera att den senare modellen används, även om den till synes är överdrivet komplicerad. Att någonting verkar komplicerat innebär inte att det per automatik är svårt eller invecklat; för det mesta krävs det bara att en tar sig tid att tänka sig in i det hela, för att det ska klarna. Ju fler faktorer en modell tar med i beräkningen, desto fler förutsägningar tenderar den att kunna göra om världen. Att någonting är komplicerat är dock inte en garanti för att det kan göra dessa förutsägningar, och allt som är komplicerat är inte värt att sätta sig in i. Bara den grad av komplicering som kan motiveras är värd att använda; resten kan, utan omsvep, skalas bort.

Det är ett tankefel att avfärda någonting bara för att det verkar komplicerat. Det är ett lika stort tankefel att utgå från att någonting är sant bara för att det förklaras med komplicerade modeller. Det är bättre att leta efter huruvida någonting är komplicerat med en bra motivering eller inte; det som är det av en dålig anledning tenderar att vara det på grund av att någon vill lura i dig någonting, och vi kan inte dem komma undan med det utan en bra anledning, eller hur?