I förändringens tidevarv

Saker och ting är i rörelse. Förändringen ligger i luften, och har gjort det ett tag nu. Gamla auktoriteter visar sig vara en besvikelse efter en annan, och en efter n överger vi dem till förmån för nya former av legitimering av och i tillvaron. Detta märks inte minst i de sentida och samtida debatterna om FRA och IPRED i synnerhet och det nya teknologiska klimatet i allmänhet.

Att förändringen ligger i luften betyder dock inte att den är allsetädes närvarande. Den är väldigt ojämnt fördelad över det sociala landskapet, och vissa delar av det är mer förändrade och förändringsbenägna än andra. Det finns vissa områden som är radikalt omvandlade i grunden, och som enbart hyser gemenskap med det som varit genom geografisk slumpmässighet; och så finns det sådana som, bortsett från några små kosmetiska förändringar, ser precis likadana ut som förr. Det finns människor som utan att tänka närmare på det bär omkring tillräckligt mycket lagringsutrymme på sin person för att lagra hela västerlandets samlade litterära verk när de motvilligt masar sig till skolan på morgonen, och det finns människor som på det stora hela lever kvar i ett teknologiskt 1970-tal, där televisionen och telefonen är de enda kommunikationsmedlen som står till buds.

I brytpunkten mellan dessa områden utspelar sig de mest bisarra av möten. Den bokstavstrogne bibeltolkaren möter den ironiskt postmoderne nihilisten; den Gode Arbetaren möter den Glada Konsumenten; den kulturella finsmakaren möter youtubegenerationen. Det gamla och det nya finns samtidigt, parallellt. Den illiterate stålverksarbetaren är ett samtida fenomen med den cyberofila åttaåring som föddes in i en värld där internet varit en självklarhet sedan länge och som drömmer om att en dag laddas upp i en virtuell kopia av sig själv. Det är inte en fråga om att vi gått över från det ena till det andra; det är fråga om att det ena lever kvar under det andras framträdande och tillblivande.

Förändring är som sagt en ojämnt fördelad process. Ibland är den så pass ojämnt fördelad att själva snedfördelningen blir en källa till förändring. Fallen FRA och IPRED är exempel på detta. Den nya generationen - de av oss som utan problem kan ta ett globalt och omedelbart kommunikationssystem för givet utan att tänka närmare på saken - ser på dessa två fenomen radikalt annorlunda än den gamla generationens utlevare. Argumenten för FRA - företrädd av den gamla generationen - förde sig med begrepp som 'nationell säkerhet', 'den svenska statens försvar' och 'nationsgränser.' Den nya generationen förstår inte dessa begrepp, eller förstår dem enbart så som vi idag förstår Sovjetunionen - som någonting som en gång fanns och som på den tiden onekligen var väldigt påtagligt, men som idag inte längre är annat än anakronismer som överlevt sig själva.

Detta blir än mer påtagligt i frågan om exemplarförsäljningens varande eller icke varande. Den gamla generationen insisterar - inte minst genom IPRED - på att distribution av kultur enbart och endast ska ske via reglerade kanaler, på deras villkor. Den nya generationen tittar på denna inställning med förvirrade ansiktsuttryck och undrar: varför? Den nya generationen har i drygt något årtionde kunnat ta för givet att digital distribution av precis allt är någonting som händer, utan att någon större insats görs av det stora flertalet. Insisterandet på exemplarförsäljningen är lite som att insistera på att ringa växeln och be dem koppla en dit en vill i stället för att ringa dit med en gång. Det är fortfarande en möjlighet, men det är svårt att förstå varför det måste vara en absolut nödvändighet.

Gapet mellan den gamla och den nya generationens sätt att se på världen leder eventuellt till att den gamla generationen framstår som mindre och mindre trovärdig. Ju mer den försöker hålla fast vid sina invanda och etablerade argument, desto mer slutar den nya generationen att ta den på allvar. Vad vi ser nu, i dessa förändringens tidevarv, är att den gamla generationens institutioner en efter en tappar ansiktet. Skivindustrin, gammelmedia, riksdagen, regeringen, kyrkan, könsrollerna; en efter en tappar de gamla auktoriteterna sin legitimitet, och nya värderingar och auktoriteter tar vid.

Den nya generationen vet att den globala scenen inte bara är en framtida möjlighet, utan att den varit en gammal nyhet sedan mitten av nittiotalet. Den nya generationen vet att geografi mer är en fråga om estetisk snarare än om fysisk nödvändighet. Den nya generationen vet att den kan göra sin röst hört överallt, över allt, när som helst, hela tiden, utan avbrott, i vilka kanaler de vill, så ofta de vill, utan att behöva fråga om lov. Den gamla generationen har ännu inte riktigt insett detta, och i mötet mellan dessa två generationer uppstår nya impulser; många av dem avtypen akut frustration, förvisso.

Min förhoppning är att vi, den fallande tilltron till gamla auktoriteter till trots, ändå lyckas ta tillvara på de insikter och visdomar som de trots allt ändå besitter. Vi får inte begå tankefelet att kasta ut badkaret med badvattnet, och förkasta allt som den gamla tiden envisas med att föra med sig. Min förhoppning är att vi, i förändringens tidevarv, är tillräckligt stabila i våra rörelser för att inte börja anse att allt gammalt är suspekt av ren reflex. -