Inlägg
Plötsligt nådde Twitter den där kritiska punkten där det går över från att vara en obskyr sak som nördar sysslar med till att relativt känd sak som nördar sysslar med. Jag hade en period för ett halvår sedan - i de ljuva tidevarv då det fortfarande gick att få sms-uppdateringar - där jag försökte få med mig folk i min närhet att förstå Grejen. Det misslyckades kapitalt. Tills det lyckades av sig självt, långt efter att jag slutat försöka.
Men men. Hellre sent än aldrig.
En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?
Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.
Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.
Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.
Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.
Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-
(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)
30.1.09
29.1.09
28.1.09
Kollektivt
Jag fick punktering på min ömma cykel igår, så idag fick jag anledning att bege mig ombord den lokala kollektiva trafiken. Vanligtvis brukar jag vara en entusiast när det kommer till kollektivtrafik, men just häromkring, i den här staden, är jag det inte. Delvis för att genomsnittshastigheten är sju kilometer i timmen, delvis för att det anses vara högtrafik när bussarna går tre gånger i timmen, delvis för att det allt som oftast är överfullt på dessa avgångar, delvis för att det är dyrt att åka - men mest för att dessa faktorer samverkar till en enda stor orkafaktor.
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
27.1.09
25.1.09
Epistemologins balkanisering, del två
Now, jag är förvisso en sådan som gillar att långsamt meditera över begrepp för mediterandets och idisslandets skull, men det känns som om det här med balkaniseringen av epistemologin (se del ett här) är någonting som behöver konkretiseras för att inte förpassas till den abstrakta glömskans mörker. Det behöver någon slags sammanhang, någon slags konkret tillämpning, för att inte bli någonting som någon sade någonting om och som lät intressant just då men som inte riktigt fastnade. -
Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.
Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.
Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -
Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.
Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -
Skrämmande, inte sant?
Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.
Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.
Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -
Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.
Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -
Skrämmande, inte sant?
23.1.09
Epistemologins balkanisering
Tanken om epistemologins balkanisering är en subtil tanke. Första gången en stöter på den så tänker en inte allt för mycket på den - den är vanligtvis en del av ett annat sammanhang, och spelar en biroll till detta sammanhang. Efter att tid passerat brukar den dock smyga sig in bakvägen, köksväga sig in i ens huvud, dyka upp i de mest oväntade av sammanhang. Den återkommer, utan pardon.
Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.
Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.
Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.
Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -
Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.
Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -
Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.
Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.
Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.
Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.
Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -
Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.
Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -
Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.
21.1.09
Nyårslöften
Nyårslöften brukar brytas rätt fort. Vanligtvis brukar nyårscelebranten lova att flytta bildliga berg med en tesked, och förvänta sig att deras medmänniskor ska ta det som den tomma gest det är. Det kanske finns en kort period av övertygelse om att berget ska rubbas - tusentals spontaninförskaffade gymkort är bevis på detta - men för det mesta brukar ambitionen ha försvunnit lagom till trettondag knut. Det är oerhört ofint att påminna någon om att deras nyårslöfte inte riktigt uppfyllts i år heller, så jag tänker sluta med det, och i stället ge ett par egna, försenade, sådana.
Tre stycken, för att vara exakt. De ser väldigt likadana ut, och det beror väldigt mycket på att jag är en student, och därför engagerar mig väldigt mycket i en enda aktivitet: läsande. Följt av mer läsande. Vilket, i stunder av inspiration, efterträds av ännu mer läsande.
Sålunda. Mitt första löfte är att faktiskt läsa de långa posterna på Overcoming Bias, en blog som behandlar tankefel och dylikt, men på ett lite mer, ah, utförligt vis än vad jag gjort. Vi talar om postningar med en genomsnittslängd på cirka ett och ett halvt tusen ord - att jämföra med mina 'långa' poster på strax under sju hundra ord. Och då talar vi genomsnittslängd, med ett antal korta inlägg av typen 'oh, glöm inte den här grejen som händer nästa vecka.' Löftet är att låta bli att lägga dessa inlägg på hög, så som jag tenderar att göra i dagsläget.
Mitt andra löfte är att, på ett liknande vis, läsa vad som pågår borta på PrawfsBlawg, Det är ett gäng juridikprofessorer som skriver om allt från användandet av laptops under föreläsningarna till varför det är viktigt att även dömda brottslingar får rösta. Förvisso inte lika tungt som OB, men det finns ändå en tendens att inläggen lägger sig på hög, trots deras intressefaktor.
En annan sak som lägger sig på hög är mina biblioteksböcker. Mitt tredje nyårslöfte är att låna färre av dem, och att faktiskt läsa de flesta som passerar mitt lånekort. Det finns ingen anledning att låna böcker för att sedan bara låta dem ligga och vänta på att någon reserverar dem. -
Det är vad jag lovar. Det är mitt metaforiska berg som jag ska flytta på med min oerhört metaforiska tesked.
Påminn mig gärna om detta om två till tre månader. -
Tre stycken, för att vara exakt. De ser väldigt likadana ut, och det beror väldigt mycket på att jag är en student, och därför engagerar mig väldigt mycket i en enda aktivitet: läsande. Följt av mer läsande. Vilket, i stunder av inspiration, efterträds av ännu mer läsande.
Sålunda. Mitt första löfte är att faktiskt läsa de långa posterna på Overcoming Bias, en blog som behandlar tankefel och dylikt, men på ett lite mer, ah, utförligt vis än vad jag gjort. Vi talar om postningar med en genomsnittslängd på cirka ett och ett halvt tusen ord - att jämföra med mina 'långa' poster på strax under sju hundra ord. Och då talar vi genomsnittslängd, med ett antal korta inlägg av typen 'oh, glöm inte den här grejen som händer nästa vecka.' Löftet är att låta bli att lägga dessa inlägg på hög, så som jag tenderar att göra i dagsläget.
Mitt andra löfte är att, på ett liknande vis, läsa vad som pågår borta på PrawfsBlawg, Det är ett gäng juridikprofessorer som skriver om allt från användandet av laptops under föreläsningarna till varför det är viktigt att även dömda brottslingar får rösta. Förvisso inte lika tungt som OB, men det finns ändå en tendens att inläggen lägger sig på hög, trots deras intressefaktor.
En annan sak som lägger sig på hög är mina biblioteksböcker. Mitt tredje nyårslöfte är att låna färre av dem, och att faktiskt läsa de flesta som passerar mitt lånekort. Det finns ingen anledning att låna böcker för att sedan bara låta dem ligga och vänta på att någon reserverar dem. -
Det är vad jag lovar. Det är mitt metaforiska berg som jag ska flytta på med min oerhört metaforiska tesked.
Påminn mig gärna om detta om två till tre månader. -
20.1.09
Obamarama
Få lär ha missat att Obama är mer inne än vanligt just idag, med installationstalet och allt som hör därtill. Många tycks däremot ha missat att vi inte längre lever på nittiotalet, att det inte är det minstaste lilla dyft nödvändigt att se saker live. På nittiotalet var det bara att finna sig i att en antingen såg saker när de sändes, live, eller inte alls. Nuförtida går det att missa att hela händelsen över huvud taget äger rum, för att sedan segla in på dintub eller hulu eller justin.tv eller någon annan stans och kolla in exakt vad det är en har missat.
Det är väldigt svårt att missa saker nuförtiden. Den enda situation ordvalet fortfarande är någorlunda passande till är sporthändelser, där utgången är osäker och spänningen ligger i att den är just osäker. Att titta på en sportsändning i efterhand när en känner till resultatet är enbart intressant om det hände någonting synnerligen spektakulärt under matchens gång; annars är 3-2.matchen mellan HOIF och Små IF en ganska, tja, intetsägande match.
Att se Obama installationstala live känns dock lite onödigt. Det är inte så att utgången är osäker, att det kanske händer någonting oväntat om ordvalet blir si snarare än så. Det är inte så att Obama bokstavligen blir halshuggen om hen råkar säga fel ord på fel plats, och att presidentposten per automatik skulle övergå till Palin eller Putin i så fall. - Det är inte heller så att USA kommer att förklaras vara en teokratisk stat under Gud och att det från och med idag är krig mellan Guds nation och resten av världen; åtminstone inte just där och just då.
Det är mer intressant snarare än akut.
Jag ser det i morgon i stället. Orka ha bråttom.
Det är väldigt svårt att missa saker nuförtiden. Den enda situation ordvalet fortfarande är någorlunda passande till är sporthändelser, där utgången är osäker och spänningen ligger i att den är just osäker. Att titta på en sportsändning i efterhand när en känner till resultatet är enbart intressant om det hände någonting synnerligen spektakulärt under matchens gång; annars är 3-2.matchen mellan HOIF och Små IF en ganska, tja, intetsägande match.
Att se Obama installationstala live känns dock lite onödigt. Det är inte så att utgången är osäker, att det kanske händer någonting oväntat om ordvalet blir si snarare än så. Det är inte så att Obama bokstavligen blir halshuggen om hen råkar säga fel ord på fel plats, och att presidentposten per automatik skulle övergå till Palin eller Putin i så fall. - Det är inte heller så att USA kommer att förklaras vara en teokratisk stat under Gud och att det från och med idag är krig mellan Guds nation och resten av världen; åtminstone inte just där och just då.
Det är mer intressant snarare än akut.
Jag ser det i morgon i stället. Orka ha bråttom.
18.1.09
Matteprov, del två
Jag gillar del ett. Den börjar med att jag refererar till en gemensam erfarenhet, och slutar med att kommentarerna innehåller tre diametralt motsatta reaktioner. Det är vad jag brukar kalla humor - om än min självrefererande och lite överdrivna sådana.
Poängen med den är att den använder första person pluralis till att skapa en gemenskap som inte finns. Poängen med problemet är inte att, som Aaron, lösa det, eller att, som Andreas, rycka på axlarna åt det, eller att, som Livsagnostiker, slita sig i håret och vråla 'varför' - poängen med det är att alla tre reaktioner är giltiga, samtidigt. Tre poler på en skala med två extrempunkter - ett problem att lösas, någon annans problem och ett hårslitandets problem.
'Vi' är alltid ett ytterst relativt ord. Det gäller att använda det med omsorg. Det kan användas till att sammanföra de mest olika av människor, och de är ibland inte helt med på vad som har hänt.
Jag? Jag är mest glad över att aldrig mer någonsin behöva genomleva ett matteprov igen. Jag utgår, helt oförsiktigt, från att vi har detta något så när gemensamt. -
Poängen med den är att den använder första person pluralis till att skapa en gemenskap som inte finns. Poängen med problemet är inte att, som Aaron, lösa det, eller att, som Andreas, rycka på axlarna åt det, eller att, som Livsagnostiker, slita sig i håret och vråla 'varför' - poängen med det är att alla tre reaktioner är giltiga, samtidigt. Tre poler på en skala med två extrempunkter - ett problem att lösas, någon annans problem och ett hårslitandets problem.
'Vi' är alltid ett ytterst relativt ord. Det gäller att använda det med omsorg. Det kan användas till att sammanföra de mest olika av människor, och de är ibland inte helt med på vad som har hänt.
Jag? Jag är mest glad över att aldrig mer någonsin behöva genomleva ett matteprov igen. Jag utgår, helt oförsiktigt, från att vi har detta något så när gemensamt. -
17.1.09
Matteprov
Vi har alla läst matematik i skolan, och vi har alla haft matteprov. Det gick inte lika bra för oss på dessa prov, men vi förenas i ett matteprovens gemenskap. Vi har haft dem, och kan relatera vår erfarenhet av dem med varandra. Oavsett om vi gillar matte eller inte, oavsett om vi klarade proven eller inte, så har vi alla varit där - och överlevt. Vi har skådat besten i vitögat, och är för evigt ärrade av upplevelsen.
Igår hittade jag den ultimata matteprovsfrågan. Den ser, i all sin engelskhet, ut så här:
A man and his wife clean their teeth from the same cylindrical tube of toothpaste on alternate days. The interior diameter of the nozzle through which the paste is squeezed is .08 of the diameter of the tube, which is 3.4 cms. If the man squeezes out a cylinder of toothpaste 1.82 cms in length each time he uses it, and his wife a cylinder 3.13 cms in length, find the length of the tube to the nearest mm, if it lasts from the 3rd of January to the 8th of March inclusive and the man is the first to use it. (Ur Lanark)
Vi har alla, någon gång, varit där. Förhoppningsvis så kan vi, så här efteråt, skratta åt det hela, utan att bli allt för traumatiserade..
Igår hittade jag den ultimata matteprovsfrågan. Den ser, i all sin engelskhet, ut så här:
A man and his wife clean their teeth from the same cylindrical tube of toothpaste on alternate days. The interior diameter of the nozzle through which the paste is squeezed is .08 of the diameter of the tube, which is 3.4 cms. If the man squeezes out a cylinder of toothpaste 1.82 cms in length each time he uses it, and his wife a cylinder 3.13 cms in length, find the length of the tube to the nearest mm, if it lasts from the 3rd of January to the 8th of March inclusive and the man is the first to use it. (Ur Lanark)
Vi har alla, någon gång, varit där. Förhoppningsvis så kan vi, så här efteråt, skratta åt det hela, utan att bli allt för traumatiserade..
16.1.09
Numrerade platser
Vad är grejen med folk och numrerade platser? Vad är grejen med att, i en i det närmaste folktom tågvagn, aktivt och högljutt insistera på att ha just DEN platsen? Är inte de tre tomma raderna åt endera hållen likvärdiga när det kommer till sittkvalitet? Är det ett gudomligt och ofrånkomligt Måste att jag måste flytta mig från en med möda inarbetad bekvämlighet? Vad är grejen med att neurotiskt insistera på att det här är faktiskt Min Plats, trots att det är högst åtta andra personer på tåget, inklusive personalen?
Vad är grejen med att jag alltid lyckas sätta mig på den numrerade och reserverade platsen, även och särskilt när jag är ensam i vagnen?
Jag blir allt konfysare över hela grejen ju mer jag tänker på den. Varför, varför, varför?
Är det ens statistiskt möjligt?
Vad är grejen med att jag alltid lyckas sätta mig på den numrerade och reserverade platsen, även och särskilt när jag är ensam i vagnen?
Jag blir allt konfysare över hela grejen ju mer jag tänker på den. Varför, varför, varför?
Är det ens statistiskt möjligt?
15.1.09
Terminsstart
Nästa vecka sparkar vårterminen igång, och så som brukligt äro ränner jag land och rike runt i jakt på kurslitteratur så här veckan innan. Jag skulle kunna köpa den på den lokala kurslitteratursaffären, eller på någon ännu lokalare nätboklåda, men det är inte så det går till. Det är inte Tradition.
Traditionen är nämligen att, alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, låna bokarna på bibliotek. Det går inte alltid - när jag läste juridik var jag till exempel tvungen att köpa en lagbok, no two ways about it. Men för det mesta annat så finns den eftersökta litteraturen att få tag på för den som orkar leta och åka. Ibland händer det att det är två böcker kvar på listan, och att den ena finns på biblioteket i Akalla och den andra på Majornas bibliotek. - Och då är det bara att orka sig iväg.
Poängen med traditionen är att det blir billigare att åka och låna dem än att köpa dem. Över lag, över tid och över kursernas gång. Även om SJ är dyra, så är bokförlagen ännu dyrare. Och i det läget lägger jag hellre mina sura penningar på resekostnader än på litteraturinköp. Den inre resan må vara den viktigaste, men om jag kan få en yttre till samma pris och utöver den inre, -
Ni förstår varför den här traditionen etablerat sig, eller hur?
Traditionen är nämligen att, alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, låna bokarna på bibliotek. Det går inte alltid - när jag läste juridik var jag till exempel tvungen att köpa en lagbok, no two ways about it. Men för det mesta annat så finns den eftersökta litteraturen att få tag på för den som orkar leta och åka. Ibland händer det att det är två böcker kvar på listan, och att den ena finns på biblioteket i Akalla och den andra på Majornas bibliotek. - Och då är det bara att orka sig iväg.
Poängen med traditionen är att det blir billigare att åka och låna dem än att köpa dem. Över lag, över tid och över kursernas gång. Även om SJ är dyra, så är bokförlagen ännu dyrare. Och i det läget lägger jag hellre mina sura penningar på resekostnader än på litteraturinköp. Den inre resan må vara den viktigaste, men om jag kan få en yttre till samma pris och utöver den inre, -
Ni förstår varför den här traditionen etablerat sig, eller hur?
12.1.09
Lösenord
Lösenord är ett gissel här på internätet. En måste ha dem på de flesta sidor, och det måste vara av en kvalitet lite bättre än 'lösenord1', och det får gud förbjude inte vara SAMMA lösenord överallt. Det blir, efter ett tag, ett himla jobb att hålla reda på allihop. Vilket lösenord hade jag till Gmail, vad hade jag på Facebook, Wordpress, Blogger...
För ett tag sedan insåg jag att jag inte längre kunde lösenordet till hälften av alla de sidor jag brukar hänga på. Inte för att det är särskilt svåra lösenord av typen '9245SCRYSPC___', utan för att jag aldrig använder dem. Jag skrev in dem en gång för länge sedan, och fortsatte sedan vara inloggad från den dagen. Inte helt optimalt ur säkerhetssynpunkt, men optimalt ur användarvänlighet; jag är antingen konstant inloggad eller maximalt två steg från att vara autoinloggad. Lösenordet fylls i av sig självt när jag kliver in på startsidan, och det enda jag behöver göra är att trycka på enter, vanligtvis. Smidigt nog.
De lösenord jag väl använder tenderar att följa ett visst schema. Det är aldrig samma lösenord på två olika platser, men om en kan se mönstret så går det relativt lätt att lista ut vilket lösenord som passar var. Detta är ett uttryck för min lata sida; eftersom jag inte orkar komma ihåg exakt vad jag har, så har jag satt i system att göra det lätt för mig att lista ut det i efterhand. Några ögonblicks tankeverksamhet brukar krävas, och sedan är jag inne. -
Hur hanterar du lösenord och sådant? Kör du samma lösenord överallt, rakt över, i förvissning om att ingen kan gissa vad du har? Kör du slumpgenererade men automatiskt ifyllda supersäkra lösenord som du inte ens försöker komma ihåg? Glömmer du bort dem hela tiden, och använder 'glömt lösenord'-funktionen som login, som jag gjorde en gång i tiden?
Jag är nyfiken.
För ett tag sedan insåg jag att jag inte längre kunde lösenordet till hälften av alla de sidor jag brukar hänga på. Inte för att det är särskilt svåra lösenord av typen '9245SCRYSPC___', utan för att jag aldrig använder dem. Jag skrev in dem en gång för länge sedan, och fortsatte sedan vara inloggad från den dagen. Inte helt optimalt ur säkerhetssynpunkt, men optimalt ur användarvänlighet; jag är antingen konstant inloggad eller maximalt två steg från att vara autoinloggad. Lösenordet fylls i av sig självt när jag kliver in på startsidan, och det enda jag behöver göra är att trycka på enter, vanligtvis. Smidigt nog.
De lösenord jag väl använder tenderar att följa ett visst schema. Det är aldrig samma lösenord på två olika platser, men om en kan se mönstret så går det relativt lätt att lista ut vilket lösenord som passar var. Detta är ett uttryck för min lata sida; eftersom jag inte orkar komma ihåg exakt vad jag har, så har jag satt i system att göra det lätt för mig att lista ut det i efterhand. Några ögonblicks tankeverksamhet brukar krävas, och sedan är jag inne. -
Hur hanterar du lösenord och sådant? Kör du samma lösenord överallt, rakt över, i förvissning om att ingen kan gissa vad du har? Kör du slumpgenererade men automatiskt ifyllda supersäkra lösenord som du inte ens försöker komma ihåg? Glömmer du bort dem hela tiden, och använder 'glömt lösenord'-funktionen som login, som jag gjorde en gång i tiden?
Jag är nyfiken.
9.1.09
Bibelen
Jag läste nyligen några passager ur Bibelen, och kunde inte låta bli att drabbas av ett gudomligt hmm. Särskilt då när det kommer till det här med uppenbarad gudomlig sanning. Den som läser bibelen läser tydligen guds ord, och den som läser guds ord kommer närmare sanningen än den som inte gör det.
Now, häng med nu. Det som står i bibelen är guds ord, och därmed sant. Det som står i bibelen är, i all korthet, guds verk och göranden från dag ett till sisådär en nitton hundra år sedan, plus minus något femtiotal. Det främsta filologiska beviset för Guds verk är bibelen, och bibelens främsta sanningsbevis är guds verk. Den mest auktoritära källan för guds existens är bibelen, och bibelens auktoritet kommer utifrån att den är guds ord.
Ett gudomligt hmm, om något. Inte sant?
Now, häng med nu. Det som står i bibelen är guds ord, och därmed sant. Det som står i bibelen är, i all korthet, guds verk och göranden från dag ett till sisådär en nitton hundra år sedan, plus minus något femtiotal. Det främsta filologiska beviset för Guds verk är bibelen, och bibelens främsta sanningsbevis är guds verk. Den mest auktoritära källan för guds existens är bibelen, och bibelens auktoritet kommer utifrån att den är guds ord.
Ett gudomligt hmm, om något. Inte sant?
5.1.09
Funderi
Medan jag väntade på att sömnen skulle inträffa de senaste dagarna kom jag in på mitt gamla funderi om exakt hur mycket pengar en behöver för att kunna förklara för världen att en aldrig, någonsin, tänker arbeta igen, och komma undan med det. Det måste finnas någon slags gräns där uppe vid de sex-sjusiffriga beloppen där pengar helt plötsligt tappar betydelse, och bara finns tillgängliga rent allmänt, utan större krav på planering, besparing eller fyrtio timmars arbetsvecka. Någonstans går en gräns där en, med gott självförtroende, kan säga att en inte riktigt känner för att jobba i år heller, och sedan agerar därefter utan att det gör allt för mycket.
Jag funderade på exakt hur mycket pengar denna magiska summa skulle kunna vara, och efter ett tags funderande kom jag på att det nog inte behöver vara allt för mycket. Så länge en låter bli att köpa tre bilar om året, åtta Armani-kostymer, paketresor till soliga länder med stränder, en eventuell bostadsrätt i centrala Stockholm och andra inte helt livsviktiga ting, så kan en komma undan för rätt lite om året. Egentligen. Om en planerar snyggt och klarar av att låta bli att förfalla i lyx, så räcker det ackumulerade kapitalet ganska länge.
Så som jag lever nu, till exempel, är planerat i enlighet med principen att jag aldrig behöver köpa någonting större än nästa måltid. De största utgiftsposterna är hyran, maten och den sporadiska kurslitteraturen; den sista går dock att komma undan genom att veta vilka bibliotek som har vilka böcker. Hyran ligger på tjugotusen om året, avrundat uppåt; maten lägger sig kring femtontusen; kurslitteraturen varierar.
Så. Trettiofemtusen om året. Plus kanske tio för att vara säker på att tandläkarbesök och sådant has råd med. Fyrtiofemtusen/år. Om vi slår ut det över en kortare arbetslivstid, säg 45 år, så skulle det bli 2.025.000, eller lite över två miljoner. Med lite matematik kan vi räkna ut att det går att köpa sig tio friår med en halv miljon kronor, avrundat.
Hmm. Verkar rimligt.
Nu gäller det bara att få tag på dessa penningar..
Jag funderade på exakt hur mycket pengar denna magiska summa skulle kunna vara, och efter ett tags funderande kom jag på att det nog inte behöver vara allt för mycket. Så länge en låter bli att köpa tre bilar om året, åtta Armani-kostymer, paketresor till soliga länder med stränder, en eventuell bostadsrätt i centrala Stockholm och andra inte helt livsviktiga ting, så kan en komma undan för rätt lite om året. Egentligen. Om en planerar snyggt och klarar av att låta bli att förfalla i lyx, så räcker det ackumulerade kapitalet ganska länge.
Så som jag lever nu, till exempel, är planerat i enlighet med principen att jag aldrig behöver köpa någonting större än nästa måltid. De största utgiftsposterna är hyran, maten och den sporadiska kurslitteraturen; den sista går dock att komma undan genom att veta vilka bibliotek som har vilka böcker. Hyran ligger på tjugotusen om året, avrundat uppåt; maten lägger sig kring femtontusen; kurslitteraturen varierar.
Så. Trettiofemtusen om året. Plus kanske tio för att vara säker på att tandläkarbesök och sådant has råd med. Fyrtiofemtusen/år. Om vi slår ut det över en kortare arbetslivstid, säg 45 år, så skulle det bli 2.025.000, eller lite över två miljoner. Med lite matematik kan vi räkna ut att det går att köpa sig tio friår med en halv miljon kronor, avrundat.
Hmm. Verkar rimligt.
Nu gäller det bara att få tag på dessa penningar..
4.1.09
Insomni
Jag tycks ha drabbats av en tillfällig släng av insomni. Det kan inte vara något annat, i och med att jag de senaste dagarna legat i ungefär sexton timmar i ett försök att somna. (Med en grand total på fyra timmars erövrad sömntid.)
Så. Jag undrar - har ni några gångbara hemligheter för hur en kan komma förbi sömnbristen och somna sött? Det börjar, som de säger, att bli lite jobbigt...
Så. Jag undrar - har ni några gångbara hemligheter för hur en kan komma förbi sömnbristen och somna sött? Det börjar, som de säger, att bli lite jobbigt...
3.1.09
Operativt, systematiskt
Det händer ibland att jag funderar över det här med operativa system. Ni vet. Windows, MacOS, Linux och så vidare. Med Windows 7 runt hörnet verkar det vara ett aktuellt ämne i vår samtid - mer aktuellt än genom att bara utgöra grunden för alla virtuella saker vi gör med datorer.
Det finns människor som svär vid Win98, och som kommer att fortsätta använda det tills döden skiljer dem åt. Jag var en av dem, och som tur var så dog datorn före mig. Min nya burk var en Vista-burk, och jag har sedan dess aldrig behövt blicka bakåt. Eller, tja, jag har ju förstås sparkat igång en virtuell XP-maskin för att kunna spela Dungeon Keeper, men i stort sett har jag glömt bort allt som gjorde det gamla så värt att hålla fast vid.
Det slår mig väldigt snabbt att XP känns väldigt halvfärdigt i jämförelse med sin efterträdare. Att inte kunna söka efter saker på hårddisken genom ett snabbt tryck på windows-tangenten blir oerhört irriterande när en väl har vant sig vid det. Vista kryper sakta men långsamt in och tar över alla självklara positioner i ens operativa system - dvs, det blir allt svårare att göra saker utanför Vista ju mer en vänjer sig vid det.
Vilket OS använder du? Och är du lika fast i ditt som jag?
Det finns människor som svär vid Win98, och som kommer att fortsätta använda det tills döden skiljer dem åt. Jag var en av dem, och som tur var så dog datorn före mig. Min nya burk var en Vista-burk, och jag har sedan dess aldrig behövt blicka bakåt. Eller, tja, jag har ju förstås sparkat igång en virtuell XP-maskin för att kunna spela Dungeon Keeper, men i stort sett har jag glömt bort allt som gjorde det gamla så värt att hålla fast vid.
Det slår mig väldigt snabbt att XP känns väldigt halvfärdigt i jämförelse med sin efterträdare. Att inte kunna söka efter saker på hårddisken genom ett snabbt tryck på windows-tangenten blir oerhört irriterande när en väl har vant sig vid det. Vista kryper sakta men långsamt in och tar över alla självklara positioner i ens operativa system - dvs, det blir allt svårare att göra saker utanför Vista ju mer en vänjer sig vid det.
Vilket OS använder du? Och är du lika fast i ditt som jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)