Bibelen 2: Gud och hädarna

Det var en mörk och stormig morgon, och regnet hotade att dränka världen när som helst. Stämningen var dämpad på slätten där de sista hädarna slöt ihop sig i en ring för att hålla stånd en sista gång. Omringade av tusen stridsklädda änglar bärandes brinnande svärd och den heliga andes vrede fanns det intet annat de kunde göra.

I sin godhet steg Gud själv ner från himmelen, och överlämnade under ljudet av fjorton änglakörer med försonande stämmor en stentavla med ett Gudomligt ultimatum - följ de tio guds bud eller bli förgjorda av de värsta krafter som Himmelen någonsin släppt lös på någon dödlig, odödlig eller odöd sedan tidens begynnelse, för att sedan brinna i Helevetet för evig tid framöver till ljudet av småländsk country och/eller western. Välj!

Och de församlade hädarna talade med varandra, både länge och mycket, tills en överenskommelse var uppnådd. Den modigaste av dem alla skickades för att ge besked direkt inför Gud själv, sittandes på sin tron med hela Himmelens härlighet bakom sig och fjorton gånger hundra hämndens änglar riktandes sina rättvisa men oförsonliga blickar mot sig.

Och sändabudet sade: Njae, alltså, vi känner inte riktigt för det. Vi är nog tyvärr tvungna att avstå den här gången. Vi är tacksamma för att du frågar, men nu är liksom ingen bra tid.

Och Gud svarade: Kejrå. Tänkte bara att jag skulle fråga. Rent allmänt, ni vet. No hard feelings. Ni kan gå nu.

Och Gud, änglarna och hela den himmelska sfären förblev tyst, medan de överlevande vandrade vidare i en liknande tystnad.

Och sedan dess firar vi den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet.