Formuleringens makt

Hur en formulerar saker spelar en oerhörd stor roll för hur ens budskap kommer att tas emot. I en post borta på Magnihasa gjorde jag en snabbskiss av hur budskapet formas av sitt medium; i sann uppföljaranda vill jag här skissa lite mer på hur själva formuleringen formar samma budskap.

Ett gott sätt att exemplifiera något är att börja med detta någots mest extrema form och sedan jobba sig inåt mot dess mer vardagliga manifestationer. Det förankrar en bild i sinnet hos åhöraren, som en sedan kan nyansera med de lite mundanare aspekterna och nyanserna.

Ett exempel på hur en formulering sätter sin prägel på kommunikationen är när en hälsar på någon. För det mesta räcker det med ett enkelt hej eller en handskakning eller dylikt - ingen större procedur. Om en blir lite mer formell och avger ett "var hälsad" så reagerar de flesta med ett tillfälligt höjt ögonbryn, för att sedan godta hälsningen. Om en dessutom lägger till ett par ord, så att det blir en hel mening, så blir höjningen större - så som efter att ha drabbats av meningen "var hälsad, gamle vän och kamrat". Det är inte riktigt vad de flesta förväntar sig av en hälsning, som vanligtvis är en kort och snabbt avklarad affär, men det ligger fortfarande inom normalitetens sfär.

Now, om en sedan därutöver lägger till ytterliga ord så börjar vi skönja formuleringens makt över budskapet. Budskapet är fortfarande detsamma som med ett enkelt "hej", men det tar betydligt längre tid i anspråk. "Hej" har sin plats, men det uttrycker inte riktigt samma känsla av hälsande som "var hälsad, gamle kamrat och vän, vars sällskap jag i mången år varit privilegierad att åtnjuta och vars eskapader är ett stående inslag i min vardag; min gamle trotjänare i allt som är rätt och rådigt, min gode vän genom vått och torrt, min ledsagare genom mörka tider och kompanjon i goda; min vän, frände och kamrat. Var hälsad!"

Det här är förstås bara en kortare hälsning. Om en vill göra det ordentligt så gäller det att ta i från tårna, så som Baloo lärt oss: "Lurar mig mina ögon? Ser jag verkligen vad jag ser? Har jag i mitt arbete och mitt slit tappat förståndet alldeles, eller är det verkligen du, min gamle vän, som står här inför mig, efter att ha varit åtskiljd från mig all denna tid? Mången gång har jag trott mig skåda dig från långt håll, för att sedan få se mina förhoppningar grusas när illusionen lyfts från mina ögon och jag sett att du ännu var mig frånvarande. Mången gång har jag drömt om din återkomst, för att sedan vakna upp och i mycken ångst tvingas erkänna för mig själv att det även denna gång bara var önsketänkande, att det ännu inte var tid för vår efterlängtade återförening. Men idag, idag! Idag står du här, framför mig, i full dager, och varken som dröm eller illusion; idag är du verkligen och faktiskt här, med mig! Kom, kom, berätta om allt som hänt under dina äventyr, vilka under du skådat, vilka människor du mött, vilka mysterier du har avlöst! Kom, kom, och var välkomnad, gamle vän!"

Ni anar säkert att det här med hur en formulerar saker har en viss betydelse. Vissa tillfällen kräver en viss form av formulering, andra andra; det gäller att anpassa sig till tillfället, och att försöka läsa av ögonbrynen hos folket en talar till. Viss höjning är bra, men när förbipasserande börjar använda dina åhörares ögonskuggande bryn som klädhängare så vet du att du kanske, kanske, tar i lite för mycket. -