Cykelställ

Att cykla från staden Örebro till dess lokala shoppingkomplex är inte helt intuitivt. Platsen ligger helt smidigt till nära motorvägen, och läget är valt på grund av enkelheten att ta sig it med bil; det är inte bilismens högborg för intet. Att vara miljövänlig och ta cykeln, äremot, kräver att du tar dig genom följande områden (med medföljande farthinder):

Genom Ladugårdsängen (se upp för gymnasister med biffighetskomplex), genom Adolfsberg (cykla inte vilse; det finns fler småvägar än vad första intrycket ger vid handen, och alla ser likadana ut)), över ett fält på en grusväg (som fyller funktionen av vägarbetsplats, bondväg, hästrutt och lerpöl samtidigt), genom Mosås (dude, vart tog cykelvägen vägen?), genom vägarbetsområdena (jag har ingen aning om hur de lyckats klämma in tre stycken på den lilla ytan), över den enorma parkeringsplatsen (utan att cykla in i vare sig bilar, förvånade ex-bilförare med bihang, övergivna kundvagnar, dumpade konfektionsartiklar eller lyftkranar) och till sist till cykelstä...

Nej, visst ja, det fanns inget cykelställ. Antiklimax.

Poängen här är inte att det kräver visst lokalsinne för att ta sig dit, eller att det kanske vore smidigare att ta körkort, eller att det är mindre ansträngning inblandat i att ta bussen, eller att det är långt. Poängen är att det inte fanns några cykelställ.

Jag menar - sen när är det rationellt att tro att en person som är villig att sätta sig på ett snabbrörligt och lika snabbkvaddat fordon utan några som helst skydd för vare sig huvud eller andra vitala kroppsdelar, ska vara benägna att bry sig om att det rent tekniskt sett inte är mmöjligt att använda samma fordon för att ta sig dit de vill, när de känner för att vilja det? Cyklister är irrationella varelser, och förr eller senare dyker vi upp, på ett eller annat sätt. På en eller annan småväg. Med dårars envishet.

Särskilt i den här staden, där sådana små saker som byggnader ibland betraktas mer som farthinder än som de enorma stoppskyltar de egentligen är...