Bilism

Det sägs finnas en målsättning att minska bilismen i samhället. En nobel målsättning, som också råkar vara juridiskt obindande och synnerligen svepande, praktiskt nog. En målsättning som, mestadels tar sig uttryck i byggandet av cykelbanor och - och.. vänta, det borde finnas något, låt mig bara.. Aha! Byggandet av cykel...

Damn.

Now, detta är inte helt effektivt. Det är förvisso trevligt att kunna cykla överallt, men det kan en liksom ändå (går det att cykla; cyklar folk så går det att cykla). För att komma åt bilismen gäller det snarare att försöka komma åt bilarna än att göra oss cyklister glada; vi har förstått budskapet, tack so very mycket.

Bilarna har en ganska dubbeltydig status i samhället. Å ena sidan är de ägodelar, som kan förfogas; å andra sidan är de samtidigt medborgare, med egna namn och med lagstiftad rätt till vård och omsorg. Och de är väldigt krävande medborgare, vars krav har hörsammats: vart du dig än i riket färdas, så går det att göra i bil. Varthän du tar dig, så har ett stort fysiskt, geografiskt, socialt och - inte minst - offentligt utrymme vigts till bilarnas försorg. Bilar har i många städer mer offentligt utrymme än de flesta andra medborgare, och större hänsyn tas till dem än till sådana futtigheter som, säg, hemlöshet; hemlösa bilar får ofta mer uppmärksamhet än hemlösa människor, tro det eller ej.

Att ge mer plats åt cyklister är förmodligen en bra idé; då kan vi försöka döda varandra på vår egen planhalva i stället för bland en massa oskyldiga människor. Ändock, för att göra någonting åt bilismen krävs någonting mer, någonting lite radikalare. Så. Mina förslag för att minska utrymmet för samhällets mest privilegierade medborgare och få bukt med bilismen är, i all korthet, dessa:

1. Sluta bygg garage. Varje nybyggnation - från villa och uppåt - planerar med ett garage någonstans i bilden. Särskilt villor, där de oftast får en större kvadratmeteryta än rummen inne i själva villan. Att inte ha garage skulle göra det en aning obekvämare att ha bil, och således utgöra ett buktande steg mot bilismen.

2. Minimera antalet parkeringsplatser, och/eller placera dem på avstånd. I och med att det inte är ett besvär att parkera bilar (generellt sett), och nära nog är garanterade att ha en bostad var en än råkar hamna, så används de som universaltransportmedel: vi ska någonstans = nu tar vi bilen. Genom att göra det till ett projekt att ta sig till och från bilarna, buktas bilismen.

3. Höj bensinpriset till 40 kr/l. Detta skulle förvisso göra bilande till och från ställen till en förmån för de resursstarka, men gissa vad? Färre bilister är samma sak som färre bilar på vägen är samma sak som en buktad bilism. Och, om folk ÄNDÅ skulle envisas med att bilistera, trots priset, så kan de inkomna skatterna användas till att bygga ut kollektivtrafiken.

4. Bygg ut kollektivtrafiken. Öka turtätheten, gör den fullt skattefinansierad, inför spårtrafik överallt där det är möjligt, bygg stationer som INTE ligger så långt avsides som parkeringsplatserna borde ligga. Gör kollektivtrafiken så effektiv att det vore en ansträngning att försöka hitta alternativ.

5. Inför medborgarcykel. Med detta menas ett system av cykelstationer där velocipeder kan hämtas och parkeras, utan avgift, utan förklaring, utan motivering. Dessa cyklar skulle vara av sådant slag att alla skulle känna igen dem vid första anblick, och av den anledningen inte vara värda att stjäla för fem öre. Alla skulle veta att det var en offentlig, gratis cykel, en sådan som alla har tillgänglighet till, och att en eventuell stöld i längden skulle se ytterst fånig ut. Med ett system av gratis cyklar som kan hämtas och ställas vid strategiskt placerade stationer, så görs stora delar av stadslandskapet tillgängligt lateralt.

I all korthet. Det finns fler förslag, men min poäng är detta: om en vill minska bilismen, så är det bilarna som måste kommas åt, och deras inneboende effektivitet. Jag förnekar inte att det är smidigt och bekvämt med bilar, men detta beror på att samhället planerats med och utifrån dem. Om vi planerar med och utifrån kollektivtrafik och velocipedtrafik, kommer biltrafik att bli fruktansvärt osmidig, och på sikt sortera ut sig själv till historiens mörker. Om vi vill få bukt med bilismen, vill vi göra någonting åt bilisterna, och göra bilen till lite mer av en ägodel och lite mindre av en medborgare. -

Sprawl

Inom kulturgeografin - särskilt den fraktion som sysslar med städer och urbanisering - finns det ett populärt och använt begrepp: Sprawl. Ordet är direkt övertaget från engelskan, och betyder 'utbredning', med konnotationer åt ohämmad men omotiverad expansion, tillväxt utan utökad aktivitet; det används för att prata om städer som blir större på bredden utan att bli större rent innehållsmässigt. Tillkomsten av förorter där det bara bor folk, men inte förekommer någon som helst kommersiell ekonomisk aktivitet - inte ens en liten kiosk - är ett exempel på detta. Folk bor på ett ställe, handlar på ett annat, jobbar på ett tredje, har fritidsaktiviteter på ett fjärde osv. Var sak har sitt område, och på grund av detta så finns det väldigt många områden; även om det skulle gå att samla alla funktioner på samma yta.

Sprawl är med andra ord, draget till en extrem, att Eskilstuna breder ut sig till en yta av Stockholm men fortsätter att vara Eskilstuna, till sinneslag, befolkningsmängd och antalet gräsbollar som studsar omkring i brist på annan aktivitet när kiosken stänger. Det är mycket yta men lite action, med andra ord. (Eller kanske bara väldigt mycket Eskilstuna.)

Now, begreppet sprawl fungerar alldeles utmärkt - det beskriver en pågående process, även om denna inte är helt självklar, och kan behöva nyanseras och fördjupas ibland. Tankefelet ligger inte däri; tankefelet ligger i att det finns folk som har skrivit hela böcker om begreppet utan att nämna William Gibson en endaste gång. Alls.

Det är inte så det ska gå till.

Kollektivtrafik

Kollektivtrafiken häromkring går inte överdrivet tätt, för att uttrycka det milt. Anledningen till detta är att det inte finns underlag för att öka trafiken; de vill inte åka för många gånger med för få människor. Förståeligt.

Anledningen till att det inte finns tillräckligt med underlag är att kollektivtrafiken inte går allt för ofta, och att det är för mycket jobb och väntetider inblandade i att använda den för att ta sig någonstans: och, mer ironiskt, att det när det är som glesast vanligtvis går fortare att gå än att vänta på nästa buss och ta den om en skulle råka missa en. Och det var du än råkar bo. (Ja, det är så pass glest mellan avgångarna. Och staden är så pass liten.)

Så. Tätheten uteblir för att underlaget uteblir. Underlaget uteblir för att tätheten uteblir.

Hmm...

Demokrati, del två

Det finns en uppfattning om att demokrati är någonting som kan byggas upp och sedan fortsätta vara byggd, som om vore den en byggnad vilken som helst; den måste förvisso underhållas och repareras efter tid eller olyckor, men den står sig mer eller mindre av sig själv, givet att personal finns anställd för att förvalta den.

Så fungerar det inte, och hur väl en demokratisk stat än är byggd och konstruerad, så förfaller den om dess medborgare inte tar sig tid att sätta sig in i hur det faktiskt fungerar. Utan medborgare som utbildat sig själva om hur samhället fungerar, om hur samhället är konstruerat, om hur de komplicerade processer och mekanismer - såväl samhälleliga som ingenjörsmässiga - som håller oss vid liv och vid hälsa påverkar oss och vår omgivning, om hur en mellanmänsklig dialog ska kunna ta till vara på både särintressen och särkompetenser; utan utbildade medborgare - utan medborgare som sådana, som vissa skulle säga - ingen demokrati.

Now, det är skillnad på medborgare och lokalinvånare. De senare gör det de gör och funderar inte mer över saken än nödvändigt: de arbetar, konsumerar, knarkar television, förfasar sig över dagens ungdom och allt annat som lokala människor gör. De förra, däremot, har ett aktivt intresse för och i det lokala kulturlivet, för de sociala processer som pågår och formar människorna i omgivningen (och hur de kan formas av dem), tar del och ton i den politiska processen, håller sig informerad om vad som händer och pågår i samhället och är igång i största allmänhet.

En demokrati byggs upp av dess medborgare, och kan inte finnas utan dem. En statsmakt, en stat som sådan, behöver dock inga medborgare; den behöver bara en samling lokalbefolkningar som gör det de gör utan att göra så mycket väsen av sig. En lokalbefolkning stöder och göder en stark statsmakt, genom att ge den en befolkning att regera; en medborgarskara stöder och göder - föder - en stark demokrati, genom att ge den ett underlag för de demokratiska processerna att hända och fungera.

Demokrati går inte att bygga klart, färdigställa, en gång för alla avsluta arbetet med; det är en pågående process, och precis som alla processer så pågår den så länge den kan pågå, och upphör när den inte längre har vare sig förutsättningar eller anledningar att fortsätta. -

Fel låt vann

...eller, vänta, själva grejen med det hela är att det inte finns någon rätt låt, så fel låt vinner alltid. Varje gång.

Damn.

Status quo regerar fortfarande.

Illegala invandrare

Det talas mycket om att illegala invandrare ska få laglig rätt till vård. Lite paradoxalt; lite som att totalförbjuda vissa sorters frukt för alla möjliga och omöjliga ändamål, och sedan i en följdparagraf reglera de former under vilka dessa måste hanteras av legitima användare. Endera bestämmelsen måste upphävas i praxis för att den andra ska vara tillämplig - eller, med andra ord, den ena lagen måste köras över för att den andra ska bli relevant.

Laglig rätt för illegala invandrare är just detta: ett de facto erkännande att staten i dagsläget skiter fullständigt i att den kräver någon form av uppehållstillstånd av de som vill leva och verka inom dess territoriella område, och i stället kastar in handduken. Det underliggande budskapet är att bestämmelserna om uppehållstillstånd och avvisningen av de individer som bedöms vara oförtjänta av detta inte längre är giltiga, att de i praktiken betraktas som tomma ord och kan ignoreras utan större konsekvens.

Definitionen av en rättsstat är till en viss del - inte enbart, men en del av den - att lagarna åtföljs av den som stiftar dem, och att de gäller när de väl har vunnit laga kraft. Rucka på lagarnas giltighet, och du ruckar på rättsstaten. Och att göra det är ett brutalt tankefel.

Köttfärs

Köttfärs utan kryddpeppar.

Nuff said.

Marijuana

Mycken propagandaarbete har lagts ned på att låta marijuana framstå som en Farlig, Osäker och i största allmänhet Katastrofal drog. De som använder den får hål i huvudet; den är inkörsporten till alla andra Farliga - Farligare - droger; det är bara misslyckade konstnärer som använder den; Satan kommer att ta din själv och du kommer att få vårtor på händerna om du tar denna djävulens substans! - och så vidare. Det har pågått ett tag, och stora auktoritära auktoriteter har lagt in mycken prestige och energi på att göra budskapet om denna Ondska så trovärdig och utspridd som möjligt.

Allt detta i en anda av välmening gentemot de unga, en slags känsla av skyddande ansvar, en ambition att hålla dem utom fara. Inget fel i det - förutom då att det inte fungerar, på två samverkande plan.

Dels blir det som är förbjudet per automatik intressant. Det tar inte överdrivet lång tid för en förbjuden handling att bli utförd, även om denna aldrig blivit utförd eller ens påtänkt innan den blev förbjuden. Det är en slags sociologisk 'tänk inte på rosa noshörningar'-effekt: anmodandet om att inte göra någonting leder till att det görs ändå, per en form av automatik. Så förbudet och förmaningarna om att hålla sig borta skapar en naturlig efterfrågan; det är en del av hur förbud fungerar.

Dels är inte marijuana överdrivet farligt. De facto. Det är fysiologiskt omöjligt att bli beroende, och i jämförelse med alkohol är biverkningarna ganska ringa - även om de finns. Brukandet orsakar inte hål i huvudet, även om vissa misslyckade konstnärer faktiskt brukar den. Men det missbruk av förälderlig och samhällelig auktoritet som omgärdat denna drog, och upptäckten av denna efter dess användning, orsakar i sig självt ett oerhört misstro mot alla andra former av uttalanden om droger. Så som, säg, kokain eller heroin.

Så propagandakampanjerna har delvis rätt i att drogen är en inkörsport till de tyngre drogerna, men det beror inte på drogen i sig självt, utan på hur den betraktas och behandlas. Den behandlas, så som 'just say no'-kampanjen är ett utmäkt exempel på, så som en del av en oproblematiserad helhet, vars samtliga beståndsdelar är Onda - och Onda i exakt samma grad, så att de kan och ska hanteras på exakt samma vis. Säg bara nej - just don't do it.

När nu ungarna ändå tar den lätta drogen och uppäcker att de fortfarande andas, fortfarande kan fungera normalt, fortfarande är mer eller mindre sig själva, finns det inget som säger att de inte går vidare till tyngre saker. Såvida ingen finns där för att berätta för dem att 'tyngre' i det här fallet är en komparering mellan att pierca ett pyttelitet hål i örsnibben och att köra upp en aktiverad borrmaskin i näsan. Föräldrarna kommer inte att göra det, eftersom de är 'drogfria' och behandlar alla droger som en och samma sak. Samhället kommer definitivt inte att göra det - det vore ju 'att skicka fel signaler'. För att inte tala om prestigeförlusten.

För att iterera: det är inte drogen, utan den neurotiska inställningen till den, som är problemet. Den distans som vuxenvärlden - eller samhäller i stort, i och med att den fortsätter på samma vis även när ungarna växt upp - intar till drogerna som helhet gör att de skillnader som finns mellan droger inbördes inte bara tonas ned, utan förnekas. Och när ungarna inser att vuxenvärlden hade fel om en sak, vad annan slutsats kan de dra än att samma vuxna kan ha fel även om andra saker?

Tänk om, tänk rätt! Vill ni förhindra att droger används, så gör det inte genom att stänga in er i ett hörn av okunskap och retorik medan världen händer runt omkring er! Ta reda på vilka droger som är Farliga, och vilka som kan användas om det sker under ansvar och överseende. ta reda på vad som egentligen händer, hur landet egentligen ligger, vilka faktorer som egentligen spelar in, och prata med ungarna om det! Bli auktoriteter, i stället för bara tomt talande - auktoritära men irrelevanta - personer som med rätta kan ignoreras, eftersom de inte vet någonting om vad de talar om! Tänk om, tänk rätt!

Snälla? För ungarnas skull?

Taklampor

Alltså, vad är grejen med att alla arbetsplatser, av vilket slag de än månde vara, alltid har taklamporna tända, även och särskilt om det är fullt gassande solsken ute och strömbrytarens enda effekt är ett litet klickande ljud när den slås om från av till på? Är det någon slags lag som har införts, en obskyr men ändå författning som Måste Följas oavsett vad, eller har jag missat något?

Jag har märkt av detta allra främst i skolor och gymnasier - det första läraren gör när denne inträder i klassrummet är att kolla om taklamporna är tända. Det andra är att tända dem. Det tredje är att kolla om det finns några elever i närheten. I den ordningen. Varje gång, varje dag, varje år, varje lärare.

Seriously. Om det är ljust - låt lampan vara släckt. Jag lovar, världen kommer inte att gå under.
Den pedagogiska effekten kommer inte att utebli. Proletäriatet kommer inte att resa sig upp under revolutionära slagsånger och få sjuttio procents majoritet i riksdagen. Favoritbrödet kommer inte att ta slut i affären. Det kommer inte ens att bli mörkare.

Men din elräkning tackar dig.

Demokrati

Demokrati är alltid en avvägning mellan effektivitet och deliberation. Å ena sidan behöver staten kunna fatta beslut på ett effektivt sätt, utan att det tar allt för lång tid; å andra sidan så kräver demokratin att människors åsikter och intressen tas tillvara och tas hänsyn till. Det förra åsidosätts inte i en demokratisk stat, och införandet av demokratiska procedurer och spelregler förändrar inte den realpolitiska verklighet som är statens överlevnad.

Staten måste således ta hänsyn till sig själv först, och demokratisera senare. Tankefelet många gör är att ta detta som ett tecken på att demokrati är en omöjlighet, att den inte finns och att vi, därmed, lever i en diktatur. Utan att för den skull göra någon slags ansträngning för att ta reda på eller utnyttja de demokratiska rättigheter som ändå finns.

Ta handlingsoffentligheten, till exempel. Varje handling som inte är hemligstämplad är offentlig, och vem som helst - smaka på det, vem som helst - som känner att de har ett behov, intresse eller bara lust att läsa dem kan gå och göra det. Utan att behöva motivera det. Enligt lag.

Eller kommunal planering. Alla större förändringar i lokalsamhällets fysiska byggnation måste dels annonseras i tidningen, och dels ställas ut på offentlig plats. Vid utställandet får vem som helst i lokalbefolkningen som känner sig berörd göra eventuella synpunkter gällande, och kommunen måste lyssna och ta ställning till det sagda. Enligt lag.

Staten måste se till sin egen överlevnad; det är ofrånkomligt. Samtidigt har Svea Rike varit igång med det här med demokrati rätt länge vid det här laget, och har hunnit införa en hel del demokratiska institutioner och författningar som kommer medborgarna till godo - OM de använder dem. Många tror dock att demokrati är omöjligt, och låter oerhört bli att ta reda på dessa institutioners och författningars demokratiska potential och inverkan.

Full deliberativ demokrati må vara en ouppnåelig dröm, men inte ens en representativ demokrati som Sverige kan fungera om inte dess medborgare vet om de demokratiska rättigheter de har och under vilka former de kan användas. Så få bukt med din demokratiska bakdel, sätt dig in i dina grundläggande demokratiska rättigheter och låt bli att låta bli att använda dem. På inget annat vis kan den demokrati vi ändå har bli den demokrati de pessimistiska säger att vi inte kan få, och som vi säger oss vilja ha. Move!

Lolcats

Vanligtvis är det ett tecken på att fantasin tryter och att en bloggs innehåll rent generellt håller på att degenerera när en lolcat slängs in i bilden, men jag tänker använda just den här bloggens tema till att få till en slags ironsk twist på det hela, så att ett legitimt budskap ändå förmedlas med hjälp av denna lolcat.

Det spelar ingen roll om jag lyckas eller inte; temat i sig självt gör både ett lyckande och ett lyckande till ett legitimt budskap. Lyckas jag, har jag lyckats; misslyckas jag, sanktionerar temat det hela, i och med att jag lever upp till dess namn.

Fast det kanske inte fungerar om jag berättar hur det fungerar...

Cykelstölder

Som avid och rabiat (förmodligen inte i den ordningen) cyklist oroar jag mig ibland för att mitt massförstör- jag menar fordon ska bli stulet. Jag undviker till exempel att parkera olåst bredvid snygga men låsta cyklar, av rädsla för att eventuella kleptomaner ska se cykeln, få ett sug, upptäcka låset, se sig omkring, få syn på min cykel och - tja.

Dock. Alldeles nyss kom jag att snubbla över en liten bit text som fick mig att fundera på hur eventuella cykeltjuvar kan både avrådas och hindras från att förtjäna titeln. Plantera helt enkelt ut ett antal - både låsta och olåsta, så inget avslöjas i förväg - snygga cyklar som ser stöldvärda ut, men som inte har några bromsar. Alls.

Min intuition säger mig att antalet cykelstölder skulle minska dramatiskt efter den inledande inlärningsperioden. Vad säger ni?

Friggebodar

Med tillräckligt många friggebodar behövs inget bygglov.

Eller, vänta nu...

Konnektivitet

Igår hade jag en smula problem med att komma ut på teh intertubes. Det händer ibland; någon någonstans råkar starta om en dator, och hela mitt stackars bostadsområde får finna sig i att vara offline i några minuter. Now, min dator vet inte om detta, utan vet bara att sladden i väggen inte ger den någon info. Idag, däremot, hände någonting skumt.

Först gjorde den sin grej - 'hittar inget nätverk, blah, blah'. Sedan, när jag, som alltid, valde alternativet 'diagnose and repair' för skojs skull, bara för att se hur den reagerade, gav den mig meddelandet att sladden inte var inkopplad, och uppmaningen att sätta in den igen innan jag tryckte på fortsätt.

M'kay, tänkte jag, och drog ur och och satte tillbaka sladden. Och möttes av dialogrutan 'sladd isatt, söker efter nätverk.' En halv minut senare kom meddelandet 'sladd ej isatt, sätt i sladd'.

Wtf?

Vad är grejen med att ha en halv terabytes hårddiskutrymme om datorn ändå inte kan minnas vad som hände för en halv minut sedan? (Efter ett tag återkom anslutningen, och sladden hittades utan större problem, men - wtf, liksom? Vad är fel med det här felmeddelandet?)

Television

Ibland händer det att televisionens effekt på våra barn kommer på tal. För det mesta handlar det om våld: gör de våldsamma programmen på teven våra barn våldsammare, (Y/N)? Ibland, men mer sällan, handlar det om att barn av idag ser mer av världen på en kväll än vad barn av igår såg under hela sina liv: gör nyheterna, naturprogrammen och debatterna på teven våra barn smartare (Y/N)?

Fokus hamnar oftast på det innehåll som förmedlas genom televisionsmediet. Sällan - utanför det akademiska - sägs det någonting om vad televisionen som medium tillför i och med sig självt. Eller, annorlunda uttryckt, hur saker och ting får ett visst utseende genom att vara på teve. Oavsett vad det är som visas, så visas det på ett visst sätt, på vissa villkor.

Ett sådant villkor är att programmen går specifika tidpunkter på specifika dagar, och ve den som råkar missa denna tidpunkt! Förvisso går det att komma runt det när det gäller amerikanska teveserier (i sann piratanda) genom att ladda hem dem, eller med videoapparatur (också, om än något överspelat, i sann piratanda) genom att spela in den och titta i efterhand, men när det gäller sådana saker som går live (melodifestivitererna) eller inte finns tillgängligt på annat vis (ordjakten), så lyckas televisionen med närmast militaristisk precision samordna miljontals människor till en och samma aktivitet.

Ty tevetittande är en aktivitet. Den kräver vissa saker av sina utövare, så som uppmärksamhet, stillastående, intresse och en akut förmåga att låta bli att göra någonting annat intressant under tiden. Det spelar ingen roll vilket program det råkar vara just när en tittar - samma saker krävs vad som än visas, och samma effekt uppnås av denna aktivitet vilket program som än råkar hända.

Joggning resulterar i träningsvärk och bättre kondition; läsande resulterar i en mer abstrakt bild av världen och en ökad ordförståelse; tevetittande resulterar i - ja, vad?

Jag gav upp tevetittande för några år sedan, så jag vet inte riktigt vad dess effekt är. Jag vet dock att jag tenderar att se världen på ett annat sätt än mina mer televiserande vänner, och att Aftonpressens löpsedlar tenderar att vara brutalt ointressanta, då deras huvudämne tycks vara Bonde söker fru. Och än mer vet jag att jag har kartongvis med tid över till att göra ganska precis vad som helst, eftersom jag inte absolut måste vara hemma och vaken vid vissa tidpunkter för att se bästa spännande avsnitt av Robinson eller dylikt.

Tankefelet jag vill banka på är tendensen att se televisionen som ett slags naturligt givet, någonting oproblematiskt och vardagligt. På tendensen att, utan att vara särskilt kritisk, utöva aktiviteten tevetittande utan att fundera närmare på dess effekter. På tendensen att, vid eventuella debatter om teveprogrammens inflytande på barn och unga, glömma bort att det faktum att många av samma barn och unga spenderar flera timmar om dagen tittandes på teven, och att dessa timmar i sig själva har en större påverkan på dem än vilket program som helst. -

Joyce

Helt plötsligt fick jag för mig att jag ville läsa Finnegans Wake. Från början till slut, på äkta irlandsengelska. Utan att ens ha någon särskild anledning.

Ibland lyckas jag skrämma mig själv.

Mellanläge

Med anledning av att Andreas gått och blivit guldpirat, och för att Piratebajen gått och blivit stämd på en löjligt stor summa penningar, kom jag att tänka på hur mycket jag har piratat på sistone. Särskilt då all den film som jag stulit åt mig sedan nyårsskiftet. Det är en rätt omfattande och diger lista, och jag skriver härmed ut den i sin helhet:

A Funny Thing Happened on the Way to the Forum, från 1966.

...och det är liksom det.

Antingen gör jag någonting rätt, eller så gör jag någonting fel. Jag kan inte direkt sätta fingret på det, men med tanke på alarmismen angående piratismens omfattning och förödande konsekvenser för diverse kulturindustrier så känns det som om jag antingen borde avstå helt, eller köra stenhårt på piratgrejen. Inte vara lite, ni vet, half-assed, och bara ha piratat en film denna nådens år 2008. En relativt obskyr film, dessutom!

Ack. Det är svårt att veta vad som är rätt och fel nuförtiden. Förvisso så går det att gå till representanterna för endera extrem i det kontinuum mellan totalitaristiskt kommunikationsförbudsivrande kulturdistributörer på ena polen, och relativt anarkistiska men ändå liberala myspajsarna på den andra - och fråga dem om deras syn på saken, men deras svar hjälper liasom inte, såvida en inte aktivt vill bli som dem. Om en vill inta ett mellanläge -

Tja. Att vilja inta ett mellanläge och nyansera diskursen kan oftast kännas lite half-assed. Särskilt då många har ett direkt intresse av att den håller sig på en nivå av antingen-eller: antingen med oss, eller mot oss; antingen en sådan som accepterar vår ståndpunkt, eller en sådan som måste bekämpas med alla medel. Att då försöka inta ett mellanläge, ett 'ja, men..', leder ganska snart till att en utmålas som mesig eller oförmögen att fatta ett beslut; att en är - lite half-assed.

Så. Jag har piratat en (1) film den senaste tiden. Oavsett om det var rätt, fel, mitt emellan eller neutrum, så var den rätt bra, och, som jag sade i en tidigare post, så leder bra filmer till bra word-of-mouth-publicitet om de når rätt publik. Och därför hör du talas om den, just här, just nu.

Har du piratat någon bra film på sistone, någon som vi spontant kan generera gratis reklam för, och på så vis göra kopplingen mellan piratande och realekonomisk förlust lite mindre självklar?

Kissnödighet

Det här med kissnödighet är ett knepigt tema. Så länge en inte tänker på det så kan en hålla igång ganska länge utan att behöva uppsöka, ehum, ja. Det är nästan som om en blir mindre kissnödig ju mindre en är medveten om och uppmärksam på det.

Men. Sekunden någon frågar en om en är kissnödig, så börjar tankemaskineriet sparka igång. Hur länge sedan var det egentligen sen sist? Hur mycket vatten dracks egentligen till lunchen? Är inte koffein urindrivande? Och så är det igång, antingen till dess att en kan förtrycka tankegngarna eller tills en.. tja. Tar tag i problemet.

Vad är grejen med att bli kissnödigare ju mer en tänker på det, egentligen? Är inte det ett tankefel av rang, om något? Eller kanske ett fel i det mänskliga sättet att tänka, snarare?

Humor

Humor utan kärlek är ett tveeggat svärd: det spelar ingen roll i vilket sammanhang det används, det är livsfarligt i alla fall.

Håll i åtanke.

Himmelska fridens torg

Det finns vissa tankegångar som relativt omedelbart avfärdas som tankefel i svenska sammanhang, särskilt när det rör större händelser i det stora utrikes. En sådan sak är påståendet att den kinesiska staden gjorde rätt när den med våld slog ned protesterna på himmelska fridens torg 1989. En sådan tanke är närmast otänkbar för oss; hur kan våld och militärt ingripande mot civila protester vara rätt?

Samtidigt är den kinesiska kontexten lika bokstavligt otänkbar för oss. Staten omfattar inte, som i fallet Sverige, en marginell del av världen med en marginell befolkning, utan ett ogreppbart stort område med en befolkning som närmast avrundas till en miljard, med alla de problem och förutsättningar det medför.

Now, om den kinesiska staten skulle ge vika och medge att den har haft fel, att dess tidigare agerande är oförsvarbart och att den omgående ska införa direkt demokrati för alla inblandade så skulle det inte vara en seger för den demokratiska processen, utan en inbjudan till inbördeskrig mellan de olika landsändarna. Ingen stat är så liten att det inte finns delar i den som inte vill bilda en egen, mindre statsbildning, och när det kommer till litenhet är Kina inte direkt den omedelbara associationen. Om den kinesiska statsmakten skulle ge upp, officiellt strunta i att försöka genomföra och upprätthålla den nuvarande kinesiska staten, skulle det vara ytterst otänkbart att en ny statsmakt i demokratins tecken upprättas på ett fredligt, harmoniskt och konsensusinriktat vis.

Ur det perspektivet går det att anse att agerandet vid himmelska fridens torg för snart tjugo år sedan var motiverat. Staten kan inte sluta med det den gör utan att upplösa sig själv, och som exemplet Jugoslavien visar så är en upplöst stat inte det anarkistiska paradis som många förutsätter. Den kinesiska staten var mer eller mindre predisponerad att göra som den gjorde, och gjorde det därmed, med några tusen döda som följd. I valet mellan det och några miljoner som följd i det inbördeskrig som en plötslig uppmjukning av den officiella linjen eventuellt hade inneburit -

Tja. Det är ingen valsituation jag vill råka hamna i. Men jag vill inte avfärda tankegången som ett omedelbart tankefel, bara för att den inte passar ihop med den nationella mentalitet som råkar omge mig. Världen känns en smula större än så.

Konfirmation

Att konfirmera sig är vad jag förstått att bekräfta att en bekänner sig till den kristna tron, vid en ålder när en har haft tid på sig att fundera och vrida och vända på saken. Att deklarera att en, trots och/eller på grund av sitt medvetna reflekterande över saken, faktiskt är med på det hela.

För att få konfirmera sig måste en dock vara döpt in i tron, vilket en vanligtvis blir i ganska späd ålder. Att bli döpt är att bli intagen, antagen och upptagen i den troende gemenskapen. Först dop, sedan konfirmation, m'kay?

Now, vad jag inte förstår är.. först blir ungen döpt in i gemenskapen, för att sedan bli konfirmerad in i den; men samtidigt går det inte att bli konfirmerad in i den utan att vara döpt in i den. Så genom att i späd ålder döpa in folk, så förutsätts att de senare kommer att genomgå accepterandets ritual - men de skulle kanske aldrig gjort det, om det inte först blev indöpta i den. Med andra ord: genom att tidigt bli indöpt, planteras en massa frön, som senare leder till att en accepterar dopet, men det bara för att en blivit döpt och fått idén inplanterad i sig. -

Aj. Mitt huvud gör ont av alla cirkelrörelser...

Stoppskyltar

Okay, låt oss anta att vi är ute och åker på en landsväg på en slätt mitt i en mörk och anti-stormig natt. Vi har fri sikt på många kilometers avstånd, och kan inte se några tecken på att det är någon annan trafik inom synhåll. Det är lugnt och stilla, och om vi skulle stanna till en stund skulle vi snart se gräsbollar studsa över nejden. Det händer ingenting särskilt just här, just nu, med andra ord.

Plötsligt kommer vi till en fyrvägskorsning, och möts av en stoppskylt.

Frågan är - är det ett tankefel att stanna, eller att inte stanna? Å ena sidan lär det ju inte finnas någon trafik att stanna inför; å andra sidan är det ju trots allt en stoppskylt...

Namn

Om/när jag blir professor i någonting ska jag byta namn till någonting slagfärdigt. Någonting som folk kommer att minnas utan ansträngning, men som ändå särskiljer mig från mängden. Någonting mäktigt, som inger respekt, men som ändå inte är skrämmande. Som kanske...


Emma Svensson?

Hmm, nej, kanske ändå inte. Jag anar att det är svårt att komma ihåg. Kanske...


Maria Johansson?

Bra, men lite för intuitivt. Intuitionen kan vara slagfärdig, men jag är lite för okonstnärlig för att kunna göra det utan att bli banal. Kanske...


Pippi långstrump?

Onekligen ett under av slagfärdighet, lätt att komma ihåg, men det känns ändå inte helt lätt att leva upp till. Dessutom så skulle nog fakulteten och andra bekymrade i min omgivning avråda mig, hur mycket jag än ville. Så, kanske...


Hieronymus Bosch?

Njae, det känns lite gjort, på något vis. Det har förvisso sin charm, och är lika intuitivt som slagfärdigt, men ändå lite gjort. Som om det skulle fastna i minnet som 'den där som hette samma som den där andre.' Inte helt rätt. Kanske...


Eleizer Caleb Hezikel YIultescrane?

Där, som vi brukar säga, satt den. Slagfärdigt, intuitivt, lätt att minnas, - skiljer sig en aning från mängden, men är utan tvekan perfekt rakt över. Mitt val är gjort, helt klart.

Efterapning

Eftersom alla andra marginella bloggar gör det, så tänker jag också länka och citera:

All politics stink. Even democracy stinks. Imagine if our clothes were selected by the majority of shoppers, which would be teenage girls. I'd be standing here with my bellybutton exposed. Imagine deciding the dinner menu by family secret ballot. I've got three kids and three dogs in my family. We'd be eating Froot Loops and rotten meat.

But let me make a distinction between politics and politicians. Some people are under the misapprehension that all politicians stink. Impeach George W. Bush, and everything will be fine. Nab Ted Kennedy on a DUI, and the nation's problems will be solved.

But the problem isn't politicians -- it's politics. Politics won't allow for the truth. And we can't blame the politicians for that. Imagine what even a little truth would sound like on today's campaign trail:

"No, I can't fix public education. The problem isn't the teachers unions or a lack of funding for salaries, vouchers or more computer equipment The problem is your kids!"

Betyg

När jag ändå är inne på det akademiska temat, så finns det en kul sak att applicera på inbitna gymnasister. Även om det är elakt. Det är ett påstående: 'allt över underkänt är godkänt.' Om de är tillräckligt insocialiserade i den betygshets som råder på dagens skolor så räcker det med detta enda lilla påtående för att få deras blod att koka. 'Skulle godkänt vara ett godkänt betyg!?!?! Jag behöver MINST MVG+++!'

Det säger en hel del om skillnaden mellan studenter och gymnasister. En student som får G är nöjd; fait accompli. En gymnasist som får G är förtvivlad; tydligen ligger en hel framtid i hur det där arbetet om den övergripande ekonomiska strukturen i Hallands län blir bedömt. -

'Allt över underkänt är godkänt.' Den totala antitesen till hela det gymnasiala varat, ett brutalt förnekande av att fler bokstäver är bättre bokstäver. Irriterande sant, dessutom.

Me liketh.

Parallelläsning

Idag, denna dag som är den femte maj, börjar jag läsa tio nya, fräscha universitetspoäng (vilket motsvarar femton nya, fräscha högskolepoäng). Dessa ska vara färdiglästa och godkända senast den femte juni. På fem veckor ska jag alltså orka mig igenom en halv termins studiemateriel. Det är förvisso ytterst självförvållat, och utgör egentligen ingen anledning till någon som helst beklagande, men det är ändå värt att säga det i en något gnällig ton, eftersom det accentuerar en annan aspekt av det hela.

Livet består av fruktansvärt mycket tid; av tid, om något. Vi fyller den på olika sätt, med olika sysslor, vissa nödvändiga, andra frivilliga. Någonting många gör är att föra över allt för många aktiviteter från den senare kategorin till den förra, och på så vis begränsa den mängd tid de har tillgängliga för att - tja, leva. Alla de där aktiviteterna som en gång i tiden ingicks av fri vilja tycks numera vara någonting som måste göras, som inte kan förhandlas bort eller avstås ifrån. Friheten skuffas undan av nödvändigheten, så att säga.

Now, närhelst jag går in i en period av dubbelt läsande så gör jag en radikal omdefinition av saker och ting. Det nödvändiga reduceras till det som är biologiskt nödvändigt; äta, sova, släppa. No more, no less. Allting annat omrubriceras som frivilligt: tevetittande, dataspelande, resande, fikande, träffande av folk, underhållande av sociala relationer, repande med bandmedlemmar, hängande i barer, provande av nya kläder, storstädande av lägenheter - allt, frivilligt, och sådant möjligt att säga nej till. Och nej säger jag, brutalt, skoningslöst, utan pardon, med förödande prejudikat och på det stora hela med lika stor empati som en genomsnittlig 404-sida. Överlevnad, ja, men utöver det är allting satt på undantag.

Finns mycket att göra? Ja. Finns tid att göra det på? Onekligen. Förra gången det var dags - fem veckor sedan - var jag en hårsmån från att få VG på bägge; en missad nyans av ett begrepp i den ena tentan placerade mig strax under gränsen för väldigt godkänt. -

Tankefelet många gör är att ösa över allt för många saker från kategorin frivilligt till nödvändigt, utan att för den skull tänka igenom hur det skulle kunna gå till att backa bandet och gå tillbaka till de verkligt grundläggande nödvändigheterna. Mycket av det vi gör behöver vi egentligen inte göra, men tar ändå upp en hel del av den tid vi säger oss sakna. Min fråga är - är det nödvändigt?

Euro

Det är inte lika vanligt om förr i världen, men ibland händer det att jag hamnar i en diskussion om eurons vara eller icke-vara i detta vårt Svea Rike. Vanligtvis brukar det hända med personer som är avida motståndare mot den gemensamma valutan; som anser att riket är bra nog som det är med sin egen valuta och allt. Jag vet inte vad det är, men de tycks dras till mig av någon anledning, dessa motståndare.

Dessa diskussioner brukar dock inte pågå särskilt länge, eftersom jag är odiskret nog att påpeka att Sverige införde euron samtidigt som resten av unionen gjorde det, med det enda undantaget att vi - utan att göra mycket väsen om det - sket fullständigt i att göra verklighet av det. Det finns tre andra länder som inte infört euron, och dessa tre har samtliga förhandlat fram undantag från dess införande. Sverige, däremot, har inget sådant undantag. Vi har, i stället, ett förlängt status quo; euron är införd, men är ännu inte införd. Oimplementerad.

Diskussionen brukar ofta dö ut efter det. Eller övergå till någonting annat, beroende på hur väl jag känner motparten. Grejen är dock den att om detta vårt icke-införande skulle redas ut av behörig domstol (tänk EG-domstolen i Luxemburg snarare än HD i Stockholm) så skulle det falla så fort och så hårt att till och med den mest konservative varghatande älgjägaren i den jämtländska urskogen skulle känna vinddraget. Det finns inget att diskutera, om och/eller när frågan väl är upptagen på viss nivå.

Ändå finns det folk som är avida motståndare mot just införandet. Det känns lite bredvid poängen, av någon anledning.

En låst dörr

Okay, alla andra är borta; de har åkt, långväga, lämnat nycklarna hemma, bara jag själv kvar; ingen annat vare sig kan eller vill komma tillbaka till lägenheten på väldigt lång tid.

Ändå låser jag dörren till toaletten när det är dags att...

Wtf, liksom? Är det den halvrisiga kaktusen i köket som hotar med att bli en mördarkaktus och attackera när jag som (tydligen) mest anar det, eller vad? Vad är grejen?