Sommarläsning

Om fem veckor, mer eller mindre, träder sommarlovet in, och jag kommer att vara borta mer eller mindre non stop i fem till åtta veckors tid. Vilket, onekligen, kommer göra det lite svårare att posta inlägg häromledes. För att inte bloggen ska ligga i träda medan jag är ute och ränner, hade jag tänkt bjuda in ett antal medbloggare att på ytterst frivillig basis fylla ut tomrummet.

Det jag kommer att göra är att sätta mig på en cykel, välja en riktning och sedan fara åstad. Bara för att se vad som dyker upp om en fortsätter åt det hållet tillräckligt länge. Bara för att utforska alla de där avfarterna och småvägarna som en bara åker förbi annars. Och, inte minst, för att doppa fötterna i alla de där sjöarna som ligger så lämpligt på vägen.

Now, borta på Magnihasa kommer jag att sms-posta min position lite då och då (på twitter MYCKET då och då), men här kommer det att bli tyst. Och så kan vi ju inte ha det.

Sålunda bjuder jag in DIG, du återkommande Tankefelsläsare, till att bli sommarpratare häromkring. Du kan skriva om vad som helst, hur långt eller kort som helst, när som helst. Vill du skriva om gamla tanter som absolut MÅSTE betala med jämna pengar i snabbkassan och sålunda börjar betala 93.50 med enbart enkronor av årgång 1963? Vill du skriva om chefens senaste genidrag att omorganisera allt så att det BARA går att logga in mellan 9.15 och 9.30, och att alla som missar den här tiden eller loggar ut får skylla sig själva? Vill du skriva på en plats som inte är din vanliga?

Du är välkommen. Släng bara in en kommentar här, eller hitta mig på helgon eller facebook (lättare gjort än sagt). -

I all korthet, del XVII

Only Robinson Crusoe had everything done by Friday.

Nazism

Jag har ofta tänkt att nazismen måste vara den tråkigaste av alla ideologier. Visst, den har sina actionfyllda drag, men om den någonsin skulle lyckas med att införa sitt Perfekta Rike genom att etablera den ariska rasena militära, kulturella och generella överlägsenhet - hur skulle det då se ut?

Den skulle inte direkt ha någon anledning att storsatsa på någonting, eftersom dess övergripande mål redan uppnåtts. Fait accompli. Manifest destiny. Mission complete. Alles klar.

När allt var sagt och gjort skulle de, när allt kommer omkring, att vara som en blandning mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, med vissa inslag av Centern. Råkonservativa halvsocialister, rakt igenom.

Visst, de kanske tycks vara spännande till en början, med all hets mot judar och diverse folkgrupper, men när den fasen väl är över så är det direkt tillbaka till lokalpolitikens träliga konservoträsk igen. I längden är de, med andra ord, direkt tråkiga.

Att rösta på eller gå med i naziströrelsen för att få ta del av lite politisk action är därför en aning kontraproduktivt. Bättre då att gå med i en lite luddigare rörelse, så att måltavlan kan bytas ut med jämna mellanrum. -

En inställning hit, en inställning dit

Jag slutar aldrig att förvånas över hur olika folks inställningar är till saker de inte känner till och/eller stött på förut. Det går inte alltid att förutsäga vilken av alla möjliga det blir, men det blir alltid någon.

De går att placera in på en skala med två ändar. Dessa är inte direkt motsatser, men tillräckligt diametrala för att ändå kunna liknas vid sådana.

I ena änden av den här skalan har vi det intresserade kliandet av hakan, veckandet av pannan och det djupa försjunkandet i tankar som uppstår vid mötet med någonting som tidigare inte fanns ens som en susning i ens tänkande, men som nu utgör en givande och stimulerande utmaning som testar ens förmåga till både dess kända och dess okända gränser.

Lite längre in mot mitten, men ännu inte riktigt över gränsen, har vi den omedelbara nyfikenheten och känslan av att detta något är något som kanske kan tänkas vara intressant. Det kanske inte riktigt är värt att stanna upp och missa tåget för, men ändå värt att titta på medan vardagens sprinterkopp fortsätter förbi.

I mitten har vi en medelpunkt. Här har vi den intressenivå vi visar för andra människor när vi går till och från tunnelbanevagnarna - vi bryr oss om dem tillräckligt mycket för att låta bli att kocka med dem, men vårt intresse slutar där. Vi noterar att saker finns, och går sedan vidare till saker som är intressantare.

Lite längre mot andra änden har vi den trötta orka-reaktionen. Vi möter något, men är så ointresserade av det att nivån skulle översättas med ett negativt värde om vi skulle tvinga in det på skalan. Fast orka bry sig om att göra sådant.

I den andra extremen, längst bort, har vi de väl inövade och ständigt lika aktuella frågeställningen "Vad f-n är det här för något?", uttalad med ett stort uns av direkt agg mot detta här i fråga. Det här är inte intressant, det behöver inte förstås - snarare förgöras, så att dess onda inflytande försvinner. Skjut först, skjut senare, skjut mer, skjut eventuella frågeställningar åt sidan. Cirkulera, här finns inget att lära.

Sedan finns det förstås mellanlägen mellan dessa, förstås. Men om en vill ha en ungefärlig skiss av hur folk reagerar så är det här en bra början.

Gissa vari tankefelet ligger.

I all korthet, del XVI

Var vänlig gör inga hällristningar på denna vägg.

Omlån

Jag har en lång historia av att låna om de böcker jag lånar på biblioteket. Det är en del av vardagen, precis som fotgängare och farthinder - de går inte att undvika, och måste tas hänsyn till. Utan pardon.

Igår märktes det att mina kursare också använder biblioteket för att tillförse sig med kurslitteratur. Närmast samtliga kursböcker vägrade omlånas, vilket gör livet lite småtjurigt för mig. Eller, tja, hade kunnat göra det, om det inte vore för den lilla detaljen att jag, efter att ha lämnat tillbaka böckerna, gick och lånade dem igen.

Inte samma böcker som jag för ett ögonblick sedan hade lämnat tillbaka, förvisso, men samma titlar. (Alla utom en då, men jag tror att Marx kan smygas förbi utan att det märks allt för mycket.) Vilket, onekligen, kan framstå som lite märkligt - lämna tillbaka böcker och sedan låna dem igen? Wtf? Vore det inte lättare att bara låna om dem?

Ibland förstår jag mig inte på saker och ting..

Dålig argumentation

Droger är dåliga. Det har vi alla hört, det vet vi alla. Det är doxa. Det behöver nästan inte ens sägas. Det sägs samtidigt som allt annat sägs. Så fort någonting sägs så sägs det också, samtidigt. Det är, som de säger, grundläggande. Droger är dåliga.

Musik är en form av drog, säger många. Väldigt många helgonpresentationer innehåller formuleringen 'musiken är min drog', vilket ytterligare understryker detta. Vi kan alltså lägga till musik på listan över droger.

Jag hörde någonstans att arkitektur är frusen musik. Musik är en drog. Droger är dåliga. Alltså är arkitektur dåligt. Sålunda måste vi göra oss av med arkitekturen, för att göra det bättre för oss. -

#

Jag gillar dålig argumentation. Så länge den inte används på allvar så är det en underbar källa till humor.

Det är när den börjar tas på allvar som den stora oron börjar infinna sig.

I all korthet, del XV

Nej.

Brahet

Jag håller på att skriva en uppgift som ska vara inlämnad i morgon. Det går inte helt bra - jag faller ner i ett tankefel jag faller ner i ganska ofta. Jag glömmer bort att det inte behöver vara bra - att det bara behöver vara, och vara inlämnat i tid.

Jag behöver således inte skriva en nydanande, originell och kreativ text. Hey - jag behöver inte ens skriva en läsvärd text. Kravet ligger på att den ska vara läsbar - inte mindre, men inte heller mer. Mindre är underkänt, mer är uppskattat men egentligen irrelevant.

Jag glömmer bort det, och får ångest över att jag inte skriver bra. Det är fruktansvärt onödigt. I alla fall i det här fallet. Så länge jag lämnar in så är jag i den gröna zonen; om jag låter bli att lämna in pga onödig ångest så är jag genast i det röda.

Inte helt optimalt.

Damn kvalitetstänkande. Ut ur mitt huvud.

Serialitet, del IV

Toulmin var väldigt nära att falla av hästen. Att hålla sig fast i full galopp är en svår konst, men hittills har det lyckats; än har inte den duns som talar om att en någon har ramlat i den radioaktiva marken hörts över den nästintill tomma nejden. Zakharov galopperade vidare på andra sidan heden, och hade synbart färre besvär med att hålla sig upprätt, men Toulmin knaprade sakta men långsamt in.

Odysseus stod några hundra meter bort och tittade avundsjukt på jakten. Minnena från förr var fortfarande starka, och den jakt som nu utspelade sig fick dem att framstå som ett mindre vardagsslagsmål på en byskola i en kranskommun. Nu hade ju förstås inte Zakharov för avsikt att stjäla Toulmins nobelpris, men ögonblicket uppenbarade sig, och vem kan låta bli? Och vem kunde ha vetat att det skulle ha lett till både det tredje världskriget, det fjärde puniska kriget OCH Liechtensteins eventuella men gradvisa övertagande av rollen som internationell stormakt? Samtidigt?

Zakharovs telefon ringde. Det var Schrödinger, som lite förstrött undrade exakt hur det går till att sitta på en häst i full falopp och svara i en stationär telefon samtidigt. Men det sades det inget om, ty en långt viktigare fråga var om det eventuellt fanns någon möjlighet att sitta kattvakt nästa vecka. Zakharov svarade ja, men visste samtidigt att det inte fanns någon grund för detta ja. Deras relation var dock sådan att det inte fanns någon som helst plats för styrkemarkörer och villkor; understödet hos deras garant var för liten för sådant.

Toulmin skrockade förnöjt. And the Lord did grin.

Post

Jag har aldrig riktigt förstått varför posten inte delas ut på lördagar och söndagar. Det finns ingen direkt anledning till att den inte gör det, och det orsakar en hel del problem för oss som är vara vid att saker och ting levereras omedelbart.

Now, ett argument är att det är jobbigt att distribuera fysiska föremål i rummet. Det är förvisso sant, men i och med att posten gör det utan större besvär resten av veckan och på det stora hela kan göra det på ren rutin så är det inte helt överdrivet jobbigt. För att utöka distributionen från fem till sju dagar i veckan så skulle verksamheten inte behöva utökas överdrivet mycket - det är förvisso lite småjobbigt, men de inblandade vet redan precis hur det hela går till, och det är inte lika jobbigt som det skulle kunna vara.

Staten och kyrkan skildes åt för tid sedan. Liksom posten och staten. Därigenom även kyrkan och posten. Ändå fortsätter de att arbeta som om ingenting har hänt, och sabbaten fortfarande skall helgas. Varför?

Är det inte dags att baxa in postväsendet i den sekulariserade världen snart? Eller är det ett tankefel?

Fisk

Jag gillar det gamla uttrycket om hur en ska förhålla sig till människor och fisk. Ni vet. Ge någon en fisk och denne har mat för en dag; lär denne att fiska och hen har mat för resten av livet. Dvs att en ska anamma ett lite länge perspektiv på sina insatser och åtgärder när en samhällsförbättrar. Inte bara göra någonting åt de omedelbara problemen, utan även se till att sparka lite på orsakerna till dem.

Problemet med att lära folk att fiska är att en samhällsekonomi byggs upp på ett överindividuellt plan, och att det därför är en smula missriktat att fokusera på individen. Lär en någon att fiska och denne kan skaffa sig en fisk lite då och då; lär ett lokalsamhälle att koordinera och distribuera differentierade arbetsuppgifter och integrera sig i världsekonomin som traktens största fiskproducent - och du har gett mat åt en hel region.

Varför nöja sig med det långa perspektivet, när det finns ett perspektiv som är både långt OCH brett?

Ethos

Jag började en ny delkurs på retoriken igår, med en ny lärare. Vilket förmodligen var dags. Vår förre lärare har börjat tröttna lite på oss, och vi på henom, så det är bra att vi rör om lite i grytan och skiljs åt som vänner. Innan vi hunnit reta ihjäl oss allt för mycket på varandra. Inte för att det är något fel på henom eller på oss, men det blir lite småjobbigt att hamna i samma situationer gång på gång på gång, oavsett vem det rör sig om.

Vår nye lärare var inte helt ny i sammanhanget. Hen hade haft en strålande och lysande föreläsning om kroppsspråkets påverkan och inverkan några veckor tidigare, och den generella uppfattningen om henom var tre tummar upp och ett leende. De flesta av oss såg aktivt fram emot den nya delkursen och den nye lärarens intåg i våra liv. Hens ethos - image, karisma, omtyckthet - låg på topp, och alla var nöjda, glada och förväntansfulla.

Tills igår. Igår kom hen dragandes med hela universitetets regelverk och befogenheter för att klargöra att det är Vissa Saker som Gäller, och det ovillkorligen. Där vi tidigare kom undan med att tala en halv minut längre än taltiden, om än med vissa förbehåll, har vi nu den oförsonliga regeln att vi antingen håller oss inom tio sekunders marginal eller göra om det hela. Ingen förlåtelse, ingen pardon. Vissa saker har karaktären av att en antingen infinner sig där och då, eller går om kursen nästa termin. Hen lade sedan till ytterligare ett antal regler och regulationer av samma art, alla med underbudskapet do or die. Vi avrättar fångar och sårade. Genevekonventionen är för mesar.


Now, jag kan förstå varför hen gjorde det här, och kan tycka att vissa av regulationerna är rimliga i och för sig, men sammantagna är de något drakoniska. Sättet hen framförde dem på, dock, var horribelt. Inte i det att vi inte förstod detaljerna och nyanserna - tvärtom. Men den goda image, det starka ethos, som hen lyckats inpränta och befästa sjönk i botten. Inte på grund av reglerna i sig själva, även om de spelade in, utan i framförandet. Hen hade kunnat delge oss denna nya information på ett sådant sätt att vi förstod att det förvisso kommer att bli lite småjobbigt, men att det kommer att gå bra ändå, att hen har förtroende för vår förmåga. I stället gjorde hen sitt ytterst för att få oss att känna oss otillräckliga, osäkra och allmänt malplacerade. Ytterst få gick ut från gårdagens introduktion utan en känsla av att just de tillhörde kategorin die snarare än do.

Det är dålig retorik. Det är inte så det ska gå till. Det är inte så en får sina studenter att bli välvilliga, uppmärksamma och intresserade. -

Ni anar kanske varför det här skrivs här och inte borta på Magnihasa.