29.9.09

I all korthet, del XXXI

What would Octomom do?

28.9.09

I all korthet, del XXX

Jag har då alltid sagt detta om dig - det finns inget som gör din närvaro mer angenäm än dess frånvaro.

27.9.09

Formuleringens makt

Hur en formulerar saker spelar en oerhörd stor roll för hur ens budskap kommer att tas emot. I en post borta på Magnihasa gjorde jag en snabbskiss av hur budskapet formas av sitt medium; i sann uppföljaranda vill jag här skissa lite mer på hur själva formuleringen formar samma budskap.

Ett gott sätt att exemplifiera något är att börja med detta någots mest extrema form och sedan jobba sig inåt mot dess mer vardagliga manifestationer. Det förankrar en bild i sinnet hos åhöraren, som en sedan kan nyansera med de lite mundanare aspekterna och nyanserna.

Ett exempel på hur en formulering sätter sin prägel på kommunikationen är när en hälsar på någon. För det mesta räcker det med ett enkelt hej eller en handskakning eller dylikt - ingen större procedur. Om en blir lite mer formell och avger ett "var hälsad" så reagerar de flesta med ett tillfälligt höjt ögonbryn, för att sedan godta hälsningen. Om en dessutom lägger till ett par ord, så att det blir en hel mening, så blir höjningen större - så som efter att ha drabbats av meningen "var hälsad, gamle vän och kamrat". Det är inte riktigt vad de flesta förväntar sig av en hälsning, som vanligtvis är en kort och snabbt avklarad affär, men det ligger fortfarande inom normalitetens sfär.

Now, om en sedan därutöver lägger till ytterliga ord så börjar vi skönja formuleringens makt över budskapet. Budskapet är fortfarande detsamma som med ett enkelt "hej", men det tar betydligt längre tid i anspråk. "Hej" har sin plats, men det uttrycker inte riktigt samma känsla av hälsande som "var hälsad, gamle kamrat och vän, vars sällskap jag i mången år varit privilegierad att åtnjuta och vars eskapader är ett stående inslag i min vardag; min gamle trotjänare i allt som är rätt och rådigt, min gode vän genom vått och torrt, min ledsagare genom mörka tider och kompanjon i goda; min vän, frände och kamrat. Var hälsad!"

Det här är förstås bara en kortare hälsning. Om en vill göra det ordentligt så gäller det att ta i från tårna, så som Baloo lärt oss: "Lurar mig mina ögon? Ser jag verkligen vad jag ser? Har jag i mitt arbete och mitt slit tappat förståndet alldeles, eller är det verkligen du, min gamle vän, som står här inför mig, efter att ha varit åtskiljd från mig all denna tid? Mången gång har jag trott mig skåda dig från långt håll, för att sedan få se mina förhoppningar grusas när illusionen lyfts från mina ögon och jag sett att du ännu var mig frånvarande. Mången gång har jag drömt om din återkomst, för att sedan vakna upp och i mycken ångst tvingas erkänna för mig själv att det även denna gång bara var önsketänkande, att det ännu inte var tid för vår efterlängtade återförening. Men idag, idag! Idag står du här, framför mig, i full dager, och varken som dröm eller illusion; idag är du verkligen och faktiskt här, med mig! Kom, kom, berätta om allt som hänt under dina äventyr, vilka under du skådat, vilka människor du mött, vilka mysterier du har avlöst! Kom, kom, och var välkomnad, gamle vän!"

Ni anar säkert att det här med hur en formulerar saker har en viss betydelse. Vissa tillfällen kräver en viss form av formulering, andra andra; det gäller att anpassa sig till tillfället, och att försöka läsa av ögonbrynen hos folket en talar till. Viss höjning är bra, men när förbipasserande börjar använda dina åhörares ögonskuggande bryn som klädhängare så vet du att du kanske, kanske, tar i lite för mycket. -

26.9.09

I all korthet, del XXIX

Ibland händer dåliga saker; ibland händer bra saker. De dåliga sakerna är bara att försöka hantera så gott det går medan de händer; de bra sakerna presenterar en med utmaningen att inte förstöra dem genom att i sin självgodhet förhindra att de kan fortsätta.

24.9.09

Bibelen 2: I begynnelsen

I begynnelsen funderade Gud på att skapa himmel och jord. Universum var öde och tomt, djupet täcktes av mörker och en tanke svepte över existensen: "Hmm. Det här med skapelsen sker bara en gång, så det är bäst att Jag gör det ordentligt. Det vore synd att göra fel redan från början."

Så Gud tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Och till sist tänkte Hen: "Jag kan inleda alltet genom att se till så att inget kan gå fel. Jag börjar med att se till så att just det som var och en behöver för att vara lycklig, god och hälsosam skall finnas till hands för alla levande ting som behöver vara lyckliga, goda och hälsosamma."

Och Gud nös: "Varde jusTCHOOOO!"

Och universum svarade genom att bli ljust. Sålunda nyste Gud ljuset in i universum. Och Gud märkte att det var lite smidigare att skapa saker i ljuset snarare än i mörkret, men att det för balansens skull behövdes lite mörker i tillvaron., Ljuset kallade Hen dag, mörkret kallade Hen natt, och under den första nattens gång satt Hen ner för att fundera över nästa dags göranden.

Den andra dagen slogs Hen av tanken att det kanske inte är den bästa av ordningar att ha bara ljus och mörker i universum. Hen tänkte sålunda: "Himmelen och Jorden borde vara varandras likar, där var och en av de fröjder som finns i Himmelen också borde återfinnas i lika mått på Jorden, så att intet ont följer utav varken döden eller födelsen."

Och Gud nös: "Varde Himmelen och jordTCHOO!"

Och universum svarade genom att skapa en mångfald himlar och en mångfald jordar, men bara en Himmel. Och Gud märkte att det var lite smidigare att ha tusen jordar men bara en Himmel, då det är lättare att göra Rätt åtminstone en gång om inte hela skapelsen är en enda plats. Sålunda satte sig Gud ner på en av jordarna för att invänta mörkret och fundera på den tredje dagens göranden.

Den tredje dagen slogs Gud av tanken att det skulle behövas någonting levande på en kortare tidsskala än den geologiska. Gud tänkte: "För en lycklig, god och hälsosam existens behövs ett oöverskådligt komplicerat ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och Gud sade: "Varde ett komplicerat oöverskådligt ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och universum svarade genom att skapa en sådan ekologi. Och Gud såg att det var gott, och kallade det som var ovan jord men under himmel land, och det som var under vatten under himmel hav. Landet frambringade mången ört, växt, frukt och blomster. Havet frambringade mången blom och växt. Och till ljudet av de nya vågornas och strändernas svall funderade Gud genom den tredje natten över den fjärde dagens göranden.

Den fjärde dagens gryning märkte Gud att det blev ljust väldigt fort, och att det kanske vore på plats med en lite långsammare övergång mellan ljus och mörker. Och Gud tänkte: "Det borde finnas någon markör för att visa hur mycket ljus det är kvar, och hur mycket mörker det är kvar. Jorden är full av växande saker, så att sätta markören där vore inte helt bra - grönskan skulle komma i vägen. Om jag däremot placerade den på himlen..."

Och Gud nös: "Varde solen, som på dagen visar sina beskådare hur lång tid det är kvar av den, och månen, som på natten visar siTCHOOO!"

Och universum svarade genom att skapa en sol som snurrade kring himlavalvet, och som visade var och en som vågade beskåda den hur mycket ljus det fanns kvar av dagen. Likaså skapade universum månen, som visade sig på natten men ibland även på dagen. Gud såg solen, och såg att den var god. Gud såg dock inte månen, men det hörde nästan till saken, så även det var gott. Och så satte sig Gud denna månlösa fjärde natt för att fundera över den femte dagens göranden.

Den femte dagens gryning kom med en strålande sol som härold. När Gud såg dess rörelse uppåt på himlavalvet tänkte Hen: "Växtlighet och komplicerad ekologi i all ära, men det är inte så mycket rörelse i farten i denna min skapelse. Om den ska bli en ordentlig Skapelse så måste den innehålla mer liv och rörelse - låt så ske. Men bara på ett sådant sätt att de alla kommer överens med varandra, och lever i harmoni."

Och Gud nös: "Varde liv och rörelse som så att de utan problem kommer överens med det komplicerade ekologiska system Jag fullbordat. Varde också så att detta liv lever i ett evigt tillstånd av harmTCHOOO!"

Och universum svarade genom att fylla haven med tusen och åter tusen sorter och former av fisk, och land med likaledes många sorters djur och insekter. Dessa tusentals tusentals fiskar och djur hyste dock alla inom sig en ofrånkomlig smärta, som de i evig tid var dömda att försöka undfly, antingen genom sig själva eller genom andra. Och Gud såg att det kanske inte var helt gott, men att det onekligen var liv och rörelse i farten, och det fick vara nog denna femte dag som höll på att övergå i den femte natt.

Den sjätte dagens gryning signalerades av en galande tupps ensliga gala, och gud märkte att det, livet och rörelsen till trots, så var det väldigt lite medskapande i denna rörelse. Medskapare är det skaparen söker, inte följare eller får; medskapare, som skriver nya värden på nya tavlor. Den mest fulländade skapelse är ju trots allt den som sköter sig själv. "Låt då denna min medskapare, Människan, bli av Min avbild och av Min egen tanke, så att de med Min vishet kan skapa sig egna underverk att beskåda i all Min härlighet."

Och Gud sade: "Varde människan, skapad av min avbild, med tankar och intentioner rivaliserandes mina egna, om än inte rivaliserandes i makt och härlighet. Ty den varelse som kan tävla med en Gud i tankar och avsikter kan inte annat än att vilja gott - och så skall människan vara, i sin strävan efter lycka, goda och hälsosamma. Låt även människan vara en skapare av gudomliga ting, om än inte av Himmelska sådana. Till sin hjälp har de alla fiskar i havet, alla djur och växter på land och allt gott de kan tänkas finna från kunskapens och livets träd."

Och universum svarade genom att skapa människan, med samma inneboende brist som djuren, men även med gudalika tankeförmågor, gudalika ambitioner och en obändlig vilja att skapa nytt, nytt, nytt. Likaså skapade universum Paradisets lustgård, där allt människan behövde för att vara livs levande, kreativt kunniga och skapligt skapliga fanns på plats. Och Gud såg att detta inte kunde sluta annat än gott, så när Gud på kvällen till den sjätte dagen satte sig ned för att betrakta Sin skapelse var det med en känsla av fullbordan.

Det Är.

Den sjunde dagen såg Gud världen och jorden i all Sin fullbordan, och såg all dess fullbordan. Det fanns ingenting mer att göra för stunden, så Gud vilade, och lät skapelsen få veta att den sjunde dagen från och med nu och framöver skulle vara en vilandets och återhämtandets dag. Ty även vilandet är heligt, likt skapandet; det ena kan inte hända utan det andra.

Och det är berättelsen om hur Gud skapade världen.

22.9.09

Ämnesindelning

Jag tror inte på indelningen av kunskap i olika ämnesområden. Den är en lärarnas konspiration för att göra sina jobb lite lättare - om en kan dela upp världen i konstgjorda specialfack så behöver en inte ta sig an alla de kladdiga svårigheter som uppstår närden beter sig som den amorfa massa av motstridiga intryck vi egentligen vet att den är. -

20.9.09

Bibelen 2: Programförklaring

Min stora plan är att under överskådlig tid framöver skriva en rewrite - inte direkt en uppföljare, men inte direkt en översättning - av den gamla goda Bibelen. Now, jag kommer förstås inte att skriva om VARJE kapitel eller berättelse eller apostlagärning eller så, men väl de delar som folk går omkring och känner till utan att känna till det. Det känns en smula som att det behövs en viss uppdatering av den Goda Boken.

Det första vi måste tänka på när det gäller bibelen är att den är en produkt av sin samtid. Eller, tja, sina samtider - den tog ett tag på sig att bli skriven. Som sådan så går det inte direkt att avfärda den genom att hänvisa till nutida normer och traditioner. Gamla testamentet kan tyckas vara lite smådrakoniskt för oss nuförtiden, men när det skrevs så var det ett under av progressiv rättsskipning. Vi känner alla till uttrycket "öga för öga, tand för tand", och vi kanske tycker att det är lite överdrivet bokstavligt; det finns kanske bättre sätt att formulera en kriminalvård på. På den tiden var det dock ett påstående som får även den mest radikale av samhällsomstörtare att framstå som en mild folkpartist. Om någon petade ut ens öga var inte det naturliga svaret att enbart peta ut ett motsvarande öga och proklamera att fejden är över; den naturliga impulsen var att peta ut det ena ögat, och sedan det andra, och sedan slita resten av illdådaren i stycken, dräpa hens närmaste familj, bränna ner hens ägor, stjäla all hens boskap, leta upp hens vänner och dräpa dem också (när en ändå är igång), för att sedan DESSUTOM strö salt över hens brända åkrar så att ingen ska få för sig att återuppstå eller så.

Ni anar säkert att det finns en viss skillnad i mentalitet här. Den retorik som fungerade för att övertyga den gammeltestamentliga samtiden fungerar nog inte riktigt i dagsläget. Soe. Vi behöver någon slags uppdatering, en synkning till denna vår nya samtid - en Bibel 2.

Det här är inte denna uppdatering. Det här är i stället en milt genomskinlig ursäkt för att ta de lite mindre självklara passagerna i bibelen 1, anamma dess språkbruk och göra någonting kreativt av det hela. Och förhoppningsvis, sparka igång ett leende hos er läsare lite då och då.

Jag skrev ett konceptinlägg för tid sedan, för att testa idén och sätta tonen. De av er som läst den Goda Boken vet att den börjar på precis samma sätt som alla andra bokar - I Begynnelsen - så det är där även uppföljaren kommer att börja. Därefter går vi lite lösare på kronologin, för att reflektera att alla ettans passager är lika smått obegripliga samtidigt.


Färdigställda delar så här långt
Skapelsen
Paradiset

19.9.09

Retorik

Vissa anser att retorik är synonymt med tomt prat, långa meningar utan mening och massor av strunt som världen klarar sig utan. Det är en förståelig sak att anse, då det förr i världen var mer eller mindre nödvändigt att linda in sin kommunikation i tomma men långa struntmeningar för att över huvud taget få fram den på ett sådant sätt att berörda parter ens skulle lyssna på den. God retorik på den tiden var att kunna formulera sådana meningar på ett konsekvent och naturligt vis.

Problemet med denna åsikt är att den blandar samman tanken bakom orden med orden själva. Retorik är förmågan att i varje tillfälle hitta det som är övertygande för sin publik. Förr i världa var det ett bra sätt att anpassa sig till mottagaren att tala med överdådigt blomsterspråk; en var inte övertygande om en inte hade ett visst mått av blomster i håret. Nuförtida är det kanske omväxlande att tala på ett sådant vis, men efter ett tag tröttnar folk på ens gammelmodiga språk och vill att en ska slappna av och sluta spela teater.

Retoriken som sådan är inte förändrad, dock. Den sysslar fortfarande med att hitta de former för övertygande som fungerar här och nu. Att de språkliga former detta övertygande sker under har förändrats en smula förändrar inte den bakomliggande tanken som sådan - att det vid varje tillfälle finns vissa saker en borde tänka på om en vill få sin publik att lyssna till en själv snarare än till någon annan.

Den som utsätts för långa meningar och svulstiga formuleringar och jobbiga jämförelser och som blir allt annat än övertygad om någonting när hen hör detta utsätts inte för retorik; hen utsätts för dålig retorik, ett dåligt användande av språket. Det en god retoriker försöker göra är att hitta de sätt att språka på som faktiskt fungerar, som inte gör åhöraren trött i huvudet, utan som faktiskt går hem och slår an en sträng på hjärtats inre lyra.

Sen är det förstås kul att skiva och tala i såna där långa och komplicerade meningar, bara för att se hur länge en kan hålla på utan att tappa bort sig, men det är ett tankefel att tro att de är övertygande i sig själva. De är som jongleringsbollar - ju mer en övar med dem, desto fler kan en hålla i luften samtidigt, men om en faktiskt vill göra någonting konkret så kanske de inte är de bästa av verktyg att använda sig av. -

16.9.09

Men suck

Jag läser på Newsmill:


I gengäld får de kvinnor med stil. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.

I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig.

Ge mig ett F, ge mig ett A, ge mig ett I, ge mig ett L! Vad blir det?

15.9.09

Direkt demokrati

Back in the days of de gamla grekerna så tillämpade de en mycket direkt form av demokrati. När jag säger mycket' så menar jag 'brutalt'. Allt avgjordes på stående fot av medborgarna, och majoriteten bestämde i alla frågor. När jag säger allt och alla så menar jag allt och alla.

När en medborgare fått för sig att Staden - staten - bör göra någonting så var det inte särskilt långt mellan henom och staten som sådan. Det vara bara att ge sig ut på torget och sammankalla folk och debattera saken. Den ståndpunkt som i befolkningens öron lät bäst vann dagen, och när majoritet väl var uppnådd så var staden i full färd med att realisera detta något. Brutalt direkt demokrati, med andra ord.

Så om och när en god atenare i elokvent vredesmod skulle få för sig att vilja anfalla Sparta - nu! idag! - så sparkade staden ihop en armé av demokratiskt valda medborgare och skickade iväg dem för att sparka spartansk ändalykt. Utan större hänsyn till omständigheter som huruvida spartanerna råkar vara nyrustade för strid och akut redo att sparka tillbaka och annat oviktigt.

Ni anar säkert att det finns vissa problem med den här styrelseformen. Någonstans, strax under ytan. kan en nästan - men bara nästan - ana en punkt att sätta fingret på. -

1.9.09

Bibelen 2: Gud och hädarna

Det var en mörk och stormig morgon, och regnet hotade att dränka världen när som helst. Stämningen var dämpad på slätten där de sista hädarna slöt ihop sig i en ring för att hålla stånd en sista gång. Omringade av tusen stridsklädda änglar bärandes brinnande svärd och den heliga andes vrede fanns det intet annat de kunde göra.

I sin godhet steg Gud själv ner från himmelen, och överlämnade under ljudet av fjorton änglakörer med försonande stämmor en stentavla med ett Gudomligt ultimatum - följ de tio guds bud eller bli förgjorda av de värsta krafter som Himmelen någonsin släppt lös på någon dödlig, odödlig eller odöd sedan tidens begynnelse, för att sedan brinna i Helevetet för evig tid framöver till ljudet av småländsk country och/eller western. Välj!

Och de församlade hädarna talade med varandra, både länge och mycket, tills en överenskommelse var uppnådd. Den modigaste av dem alla skickades för att ge besked direkt inför Gud själv, sittandes på sin tron med hela Himmelens härlighet bakom sig och fjorton gånger hundra hämndens änglar riktandes sina rättvisa men oförsonliga blickar mot sig.

Och sändabudet sade: Njae, alltså, vi känner inte riktigt för det. Vi är nog tyvärr tvungna att avstå den här gången. Vi är tacksamma för att du frågar, men nu är liksom ingen bra tid.

Och Gud svarade: Kejrå. Tänkte bara att jag skulle fråga. Rent allmänt, ni vet. No hard feelings. Ni kan gå nu.

Och Gud, änglarna och hela den himmelska sfären förblev tyst, medan de överlevande vandrade vidare i en liknande tystnad.

Och sedan dess firar vi den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet.