Sanning och övertygelse

En av de största skillnaderna mellan filosofi och retorik är synen på sanning. Filosofin syftar till att systematiskt utforska begrepp och deras relation till varandra för att eventuellt nå fram till någon slags metafysiskt och objektiv sanning. Retoriken har inte detta som huvudmål, utan syftar mer till att hitta det som i varje enskilt läge utgör medel för övertygande; det är viktigare att saker är sannolika snarare än sanna.

Det här kanske låter analytiskt och akademiskt, men skillnaden får vissa praktiska konsekvenser även i vardagen. Sanningen är ibland inte överdrivet sannolik. Att få en meteorit i huvudet är inte särskilt sannolikt, men att vara den där personen på miljonen som faktiskt fått en sådan leder inte nödvändigtvis till att en lyckas övertyga folk om att en indeed fick en meteorit i huvudet den där tisdagen 1987. Sanningen är inte övertygande i sig själv. En argumentation blir förvisso starkare av att den baserar sig på sanna premisser, men sanna premisser är inte tillräckliga för att övertygelse ska uppstå.

Ni ser säkert här hur det hela spelar in i din livssituation. Du har säkert både en och tre gånger vetat någonting med fullständig säkerhet, men sedan hamnat i ett sammanhang där folk som inte vet detta något går och gör någonting helt i strid med det du vet. Och, än mer, där denna kunskap är så osannolik i din omgivnings ögon att det närmast är ett pedagogiskt mirakel att få fram någon förståelse för den.

Nu skulle en kunna tro att tankefelet är att tro att sanning argumenterar för sig själv, att saker och ting är övertygande för att de är sanna. Men, jag tänker inte låta det vara så enkelt. I stället tänker jag vända på det, och säga som så att det större tankefelet är att tro att saker är sanna bara för att en är övertygad om dem. Sanning kanske inte är övertygande i sig, men övertygelse är omvänt inte heller ett argument för sanning.

Visst är det lurigt, det där?