Kompetens

Det finns, avrundat till närmaste fyrtal, fyra grader kompetens.

Den första graden är vad vi kan kalla amatörkompetens - en har sysslat med någonting ett tag och lyckats bli rätt bra på det hela, men en är långt ifrån den bäste inom sitt område. En kan saker om det en gör eftersom en gör det, och har gjort det lite då och då över lite längre tid.

Den andra graden är vad vi kan kalla yrkeskompetens - en har arbetet med någonting varje dag sedan urminnes tid, och kan saker och ting utan och innan eftersom en gjort det varje dag sedan urminnes tid. Men det finns fortfarande folk som är bättre.

Den tredje graden är vad vi kan kalla expertkompetens - en är expert på området, och blir på regelbunden basis tillfrågad så som varandes en auktoritet på området. Närhelst det ska avgöras vem som är auktoritet på området så är det folk som lever upp till denna grad som tillfrågas.

Den fjärde graden är vad vi kan kalla sund kompetens - dvs en sådan som kommit över sig själv och inte längre behöver bekräfta att den finns i vart och vartannat sammanhang. Och som, således, inte behöver lägga energi på att övertyga andra om sin existens; den finns och kan utövas vid tillfälle, men är i övrigt inte i större behov av att göra väsen av sig.

Det stora tankefelet folk gör är att tro att den sistnämnda graden är någonting som bara riktiga experter behöver tillägna sig. Det är ju trots allt inte så att bara experter behöver känna sig trygga i sin kompetens; jag skulle snarare vilja påstå att även vanligt folk behöver vara trygga i sin syn på sina förmågor.

Eller har jag fel?