Vad tänker du på?

Frågan "vad tänker du på?" måste vara en av de mer självförintande frågor som finns. Liksom tystnad totalt försvinner av att någon säger ordet tystnad, försvinner det en tänker på så fort någon frågar vad en tänker på. Eller, rättare, så börjar en tänka på någonting helt annat - nämligen vad en ska svara på den sociala interpellation som just drabbat en i form av en direkt fråga.

Det värsta med att det är ett socialt sammanhang är att den andre har någon slags mental bild av en själv som en måste anpassa sig till, och denna inkluderar aldrig det en egentligen tänker på. För det mesta beror detta på att det vi går omkring och tänker på till vardags är långt löjligare än vad någon vill erkänna, och av den anledningen inte riktigt fungerar som svar på frågan i fråga.

Tänk bara - du är ute på en romantisk middag som är nere i en tillfällig svacka, och tankarna flyger en smula. Helt plötsligt börjar du tänka på vad som händer rent begreppsmässigt om en lägger en glassandwich på en macka. Blir det en dubbelmacka då, eller en smörgås, eller en toast, eller -

Och så kommer den. Frågan. Och det du tänker fungerar definitivt inte som adekvat svar.

Antingen så tänker vi lite för mycket om varandra, eller så är det helt enkelt en synnerligen dum fråga. -