Inlägg
Har ni någonsin funderat över varför ni går upp på morgonen? Det är fullständigt möjligt att utöva lite praktiskt filosofiskt spekulerande kring detta enkla faktum.
Uppgåendet sker ofta (beroende på vanor, dygnsrytm, graden av lutheranism och en mängd andra fenomen) på morgonen. Men det faktum att det är morgon och att vi går upp betyder inte att det är på grund av att det är morgon som vi går upp. Det är inte morgonen som orsakar uppstigandet.
Istället är det den rymd av uppgåendeinducerande fenomen jag skisserade parentetiskt som utgör de kausala orsakerna till uppgåendet.
Människor har inte alltid denna distinktion klar för sig. Både i sitt beslutsfattande och i sina beskrivningar av egna och andras handlande så förleds man ofta att tro att korrelation (i tiden eller rummet eller på annat vis) implicerar kausalitet.
Detta är ett tankefel. Bara för att vi ofta ser två saker tillsammans så kan vi inte utgå från att den ena orsakar den andra. Vi tror till exempel att vi äter för att vi är hungriga. Lätt att tro, eftersom vi ofta äter när vi är hungriga. I själva verket äter vi för att vi vill, eller för att vi tror vi måste, eller för att vi är deppiga eller av en mängd andra skäl.
Risken med detta tankefel är att vi läser in felaktiga motiv och antar felaktiga orsaker till beteenden vi ser omkring oss. Gör inte det.
30.1.10
Fiskarna är de som sist upptäcker havet
Så lyder ett kinesiskt ordspråk. Jag läste det i en bok som berättade om en vit medelklassman som helt plötsligt - efter många andra - upptäckte havet som hen simmade runt i. Det hela uppenbarade sig när hen lyssnade på en vit kvinna och en svart kvinna som pratade om sina erfarenheter. Mannen som upptäckte havet hette Kimmel. Nåväl.
"Var kommer tankefelet in?" tänker du kanske. Det här är mer ett "dylikt". Det handlar om hur tankefel och tankemissar kan uppstå. På många områden. Alla är vi fiskar i något hav. Det krävs att det kommer en and eller någon annan som kan berätta om havet som vi inte ser.
Mikusagi
"Var kommer tankefelet in?" tänker du kanske. Det här är mer ett "dylikt". Det handlar om hur tankefel och tankemissar kan uppstå. På många områden. Alla är vi fiskar i något hav. Det krävs att det kommer en and eller någon annan som kan berätta om havet som vi inte ser.
Mikusagi
29.1.10
Sanning och övertygelse
En av de största skillnaderna mellan filosofi och retorik är synen på sanning. Filosofin syftar till att systematiskt utforska begrepp och deras relation till varandra för att eventuellt nå fram till någon slags metafysiskt och objektiv sanning. Retoriken har inte detta som huvudmål, utan syftar mer till att hitta det som i varje enskilt läge utgör medel för övertygande; det är viktigare att saker är sannolika snarare än sanna.
Det här kanske låter analytiskt och akademiskt, men skillnaden får vissa praktiska konsekvenser även i vardagen. Sanningen är ibland inte överdrivet sannolik. Att få en meteorit i huvudet är inte särskilt sannolikt, men att vara den där personen på miljonen som faktiskt fått en sådan leder inte nödvändigtvis till att en lyckas övertyga folk om att en indeed fick en meteorit i huvudet den där tisdagen 1987. Sanningen är inte övertygande i sig själv. En argumentation blir förvisso starkare av att den baserar sig på sanna premisser, men sanna premisser är inte tillräckliga för att övertygelse ska uppstå.
Ni ser säkert här hur det hela spelar in i din livssituation. Du har säkert både en och tre gånger vetat någonting med fullständig säkerhet, men sedan hamnat i ett sammanhang där folk som inte vet detta något går och gör någonting helt i strid med det du vet. Och, än mer, där denna kunskap är så osannolik i din omgivnings ögon att det närmast är ett pedagogiskt mirakel att få fram någon förståelse för den.
Nu skulle en kunna tro att tankefelet är att tro att sanning argumenterar för sig själv, att saker och ting är övertygande för att de är sanna. Men, jag tänker inte låta det vara så enkelt. I stället tänker jag vända på det, och säga som så att det större tankefelet är att tro att saker är sanna bara för att en är övertygad om dem. Sanning kanske inte är övertygande i sig, men övertygelse är omvänt inte heller ett argument för sanning.
Visst är det lurigt, det där?
Det här kanske låter analytiskt och akademiskt, men skillnaden får vissa praktiska konsekvenser även i vardagen. Sanningen är ibland inte överdrivet sannolik. Att få en meteorit i huvudet är inte särskilt sannolikt, men att vara den där personen på miljonen som faktiskt fått en sådan leder inte nödvändigtvis till att en lyckas övertyga folk om att en indeed fick en meteorit i huvudet den där tisdagen 1987. Sanningen är inte övertygande i sig själv. En argumentation blir förvisso starkare av att den baserar sig på sanna premisser, men sanna premisser är inte tillräckliga för att övertygelse ska uppstå.
Ni ser säkert här hur det hela spelar in i din livssituation. Du har säkert både en och tre gånger vetat någonting med fullständig säkerhet, men sedan hamnat i ett sammanhang där folk som inte vet detta något går och gör någonting helt i strid med det du vet. Och, än mer, där denna kunskap är så osannolik i din omgivnings ögon att det närmast är ett pedagogiskt mirakel att få fram någon förståelse för den.
Nu skulle en kunna tro att tankefelet är att tro att sanning argumenterar för sig själv, att saker och ting är övertygande för att de är sanna. Men, jag tänker inte låta det vara så enkelt. I stället tänker jag vända på det, och säga som så att det större tankefelet är att tro att saker är sanna bara för att en är övertygad om dem. Sanning kanske inte är övertygande i sig, men övertygelse är omvänt inte heller ett argument för sanning.
Visst är det lurigt, det där?
27.1.10
Låtsasrespekt
En av kommentarerna till Wendela-artikeln Pappa är gravid lyder så här:
Mikusagi
AlexanderWG, 20 år, Idag 13:58
HON är gravid. HUR är detta en nyhet? Jag har ALL respekt för homo/bi/trans, men när media väljer att göra detta till nyheter ger de förtrycket "anledning" att fortsätta!I see a tankefel. Om du inte är beredd att använda rätt pronomen så har du ingen respekt för trans. Jag vet inte riktigt hur du tänkte där men jag gissar att du skrev det för att inte framstå som en HBT-hatare. Well you failed.
Mikusagi
Människor är olika
Människor är olika, men alla har vi en inre plats där vi kan finna ro även i de mest stressfyllda situationer.
Vissas finner att denna lugna inre plats är en ö i stilla havet där vågorna sakta men långsamt slår in mot stranden, och hängmattan sakta men långsamt gungar i vinden, med ljudet av någon slags stilla förberedelse för matlagning sporadiskt ljudandes från inte allt för fjärran.
Andra finner denna plats i en mörk och stormig gränd där ljudet av en episk domedagskör ackompanjerar den stillande och lugnande aktiviteten att elda upp sina plågoandar med en brutalt överdesignad eldkastare.
Som sagt, människor är olika.
Vissas finner att denna lugna inre plats är en ö i stilla havet där vågorna sakta men långsamt slår in mot stranden, och hängmattan sakta men långsamt gungar i vinden, med ljudet av någon slags stilla förberedelse för matlagning sporadiskt ljudandes från inte allt för fjärran.
Andra finner denna plats i en mörk och stormig gränd där ljudet av en episk domedagskör ackompanjerar den stillande och lugnande aktiviteten att elda upp sina plågoandar med en brutalt överdesignad eldkastare.
Som sagt, människor är olika.
26.1.10
Life tip
Jag använder uttrycket "life tip" väldigt många gånger i min kommunikation med folk. Det är en mem jag med berått mod stulit från Basic Instructions, och som används så här:
Life tip: ställ inte den dyra och ömtåliga tavlan i duschen och lämna vattnet rinnande nästa gång du går hemifrån.
Ett life tip är som synes ett bra råd som är så uppenbart att det blir dåligt om en ger det utan ironi. Grundformen är en pleonasm, fast med tillägget att det går att ta bort hela tipset som sådant utan att någonting går förlorat.
Det finns en släkting till detta, och det är "pro tip". Det har samma form, men tar sig uttryck i ett proffs som ger tips till någon som undrar hur någonting görs utan att för den skull vara hjälpsamt alls. Typ så här:
För att döda sista bossen, så skjut på den till den dör.
Så. Nu har ni blivit två uttryck rikare. Använd dem med omsorg!
Life tip: ställ inte den dyra och ömtåliga tavlan i duschen och lämna vattnet rinnande nästa gång du går hemifrån.
Ett life tip är som synes ett bra råd som är så uppenbart att det blir dåligt om en ger det utan ironi. Grundformen är en pleonasm, fast med tillägget att det går att ta bort hela tipset som sådant utan att någonting går förlorat.
Det finns en släkting till detta, och det är "pro tip". Det har samma form, men tar sig uttryck i ett proffs som ger tips till någon som undrar hur någonting görs utan att för den skull vara hjälpsamt alls. Typ så här:
För att döda sista bossen, så skjut på den till den dör.
Så. Nu har ni blivit två uttryck rikare. Använd dem med omsorg!
24.1.10
BNP
Om ett träd faller i skogen, och det förser tio lokala myrstackar med mat i två månader var, bidrar då detta till BNP?
23.1.10
Om att köra eller inte köra om
Jag ska strax sätta mig i bilen för ca 24 mils bilkörning.
När jag kör bil kommer jag ikapp folk och någon gång med ganska glesa mellanrum kommer folk ikapp mig.
Understundom fattas då ett beslut att köra om.
I några fall är detta ett beslut som äger rationalitetens prägel. Om jag skulle komma ikapp en bil i början på min 24 mils bilresa som kör säg i 80 kmh och jag själv forsar på i den något mer stressad hastigheten 120 kmh. Då skulle jag spara nästan en timma av min dyrbara tid.
Men, ju mindre hastighetsskillnad, ju kortare resa och ju senare under denna det alternativa omkörningstillfället uppstår, desto mer beskärs denna tidsbesparing.
Är det dessutom inbyggda stopp längs färdvägen som till exempel rödljus så samlar det ju upp heatet så att säga.
Ändå finns det bilförare som kör om mig när jag kör olagligt fort 200 meter före ett rödljus. Man bara undrar. Tänker dom?
När jag kör bil kommer jag ikapp folk och någon gång med ganska glesa mellanrum kommer folk ikapp mig.
Understundom fattas då ett beslut att köra om.
I några fall är detta ett beslut som äger rationalitetens prägel. Om jag skulle komma ikapp en bil i början på min 24 mils bilresa som kör säg i 80 kmh och jag själv forsar på i den något mer stressad hastigheten 120 kmh. Då skulle jag spara nästan en timma av min dyrbara tid.
Men, ju mindre hastighetsskillnad, ju kortare resa och ju senare under denna det alternativa omkörningstillfället uppstår, desto mer beskärs denna tidsbesparing.
Är det dessutom inbyggda stopp längs färdvägen som till exempel rödljus så samlar det ju upp heatet så att säga.
Ändå finns det bilförare som kör om mig när jag kör olagligt fort 200 meter före ett rödljus. Man bara undrar. Tänker dom?
22.1.10
I all korthet, del XL
Lita aldrig på en kretensare. De är lögnare och bedragare allihopa. Det vet jag, för det sade en kretensare till mig.
19.1.10
Dig själv i framtiden
Vissa oroar sig för hur de kommer att minnas sig själv i framtiden. Kommer en att om fem år titta tillbaka på sig själv och tycka att en var ett rejält fån? Kommer en att läsa sina bloggposter och tycka att de är outhärdligt pinsamma? Kommer en att undra hur sjutton en kunde ha på sig de där kläderna?
Förmodligen.
Grejen är att det inte går att göra någonting åt detta. Det spelar ingen roll vad du gör - om fem år kommer du att vara fem år äldre än idag, och därmed också fem år klokare. Modet kommer kanske inte att vara klokare, men det kommer att vara modet om fem år - dvs inte det idag. Vad du än gör idag är med andra ord en del av den lärandeprocess som tar dig till där du är då, och som sådant en aning pinsamt, då det visar hur mycket du haft kvar att lära där och då. Precis så som alla dagens senaste kläder kommer att vara pinsamma om fem år.
Jag ser det mer som så att det vore ett misslyckande av kapitala mått om jag inte blickar tillbaka och tycker mig vara en smula pinsam i efterhand. Om jag blickar tillbaka och tycker att jag redan då var ett under av insikt och förståelse - hur mycket har jag då växt under den tid som gått?
Förmodligen.
Grejen är att det inte går att göra någonting åt detta. Det spelar ingen roll vad du gör - om fem år kommer du att vara fem år äldre än idag, och därmed också fem år klokare. Modet kommer kanske inte att vara klokare, men det kommer att vara modet om fem år - dvs inte det idag. Vad du än gör idag är med andra ord en del av den lärandeprocess som tar dig till där du är då, och som sådant en aning pinsamt, då det visar hur mycket du haft kvar att lära där och då. Precis så som alla dagens senaste kläder kommer att vara pinsamma om fem år.
Jag ser det mer som så att det vore ett misslyckande av kapitala mått om jag inte blickar tillbaka och tycker mig vara en smula pinsam i efterhand. Om jag blickar tillbaka och tycker att jag redan då var ett under av insikt och förståelse - hur mycket har jag då växt under den tid som gått?
17.1.10
Pragmatiker eller idealist
Orden pragmatiker och idealist som de används till exempel inom organisationer ses som motsatser. Jag talar nu inte om orden pragmatism och idealism i dessa begrepps filosofiska betydelse, utan det mer vardagliga användandet av dem om olika sorters handlingsstrategier.
Pragmatikern letar genomförbara lösningar på definierbara på delproblem. Idealisten brinner för att förändra allt på en gång. En tydlig motsättning eller hur?
Det innebär att man ofta ser dessa två personlighetstyper klustra sig och bygga upp en motsättning, en dragkamp kring vad som är den mest lämpliga vägen framåt. Gott så!
Men ur detta växer ibland en starkare motsättning, där man inte erkänner nyttan med varandras perspektiv. Pragmatikerna vill bli av med idealisterna och vice versa. Och häri ligger ett tankefel.
För idealister och pragmatiker behöver varandra som tuggmotstånd. I en värld styrd bara av den ena gruppen skulle det mesta gå åt helvete till slut.
Pragmatikern letar genomförbara lösningar på definierbara på delproblem. Idealisten brinner för att förändra allt på en gång. En tydlig motsättning eller hur?
Det innebär att man ofta ser dessa två personlighetstyper klustra sig och bygga upp en motsättning, en dragkamp kring vad som är den mest lämpliga vägen framåt. Gott så!
Men ur detta växer ibland en starkare motsättning, där man inte erkänner nyttan med varandras perspektiv. Pragmatikerna vill bli av med idealisterna och vice versa. Och häri ligger ett tankefel.
För idealister och pragmatiker behöver varandra som tuggmotstånd. I en värld styrd bara av den ena gruppen skulle det mesta gå åt helvete till slut.
15.1.10
I all korthet, del XXXIX
Det finns bara en enkel regel om kylskåp, och det är att allt som ligger oskyddat inom det luktar och smakar som allting annat. Förutom det som är allting annat.
12.1.10
Visualisera mindre
Många ger rådet att visualisera sina mål. Att inför sitt inre öga se sig själv springa över mållinjen, lämna in uppsatsen, bjuda ut den där speciella Någon, vara framgångsrik på jobbet - vad som helst. Att inför sitt inre ögra se framför sig det en försöker uppnå. Detta hjälper tydligen, enligt de som ger rådet.
Kruxet är förstås att när en väl kommit igång med att visualisera så är det lika lätt att visualisera negativt som positivt. En kanske börjar med att visualisera sig själv på prispallen, men när nyhetens behag lagt sig så har en lagt till sig vanan att visualisera. Och med denna vana är det lätt att falla för fällan att visualisera hur det skulle se ut om en misslyckades - om en snubblade någonstans i mitten, failade på tentan, fick ett oerhört detaljerat nej på frågon om Någon vill gå ut osv. Och med denna visuella bild av misslyckande i huvudet så begår större delen av ens motivation självmord.
Så - visualisera mindre. Låt framtiden visualisera sig själv, och realisera den i stället i nuet.
I all enkelhet.
Kruxet är förstås att när en väl kommit igång med att visualisera så är det lika lätt att visualisera negativt som positivt. En kanske börjar med att visualisera sig själv på prispallen, men när nyhetens behag lagt sig så har en lagt till sig vanan att visualisera. Och med denna vana är det lätt att falla för fällan att visualisera hur det skulle se ut om en misslyckades - om en snubblade någonstans i mitten, failade på tentan, fick ett oerhört detaljerat nej på frågon om Någon vill gå ut osv. Och med denna visuella bild av misslyckande i huvudet så begår större delen av ens motivation självmord.
Så - visualisera mindre. Låt framtiden visualisera sig själv, och realisera den i stället i nuet.
I all enkelhet.
10.1.10
I all Mikuhet I
Föregå med gott exempel
Man hör ofta den gamla aforismen: Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Den finns i en mängd olika varianter, men tanken är alltid att det inte är någon mening att lära ut saker verbalt. Att det ändå är genom att vara en förebild man slutligen lär ut.
Hela tanken utgår tyvärr från att utlärning existerar, vilket det sorgligt nog inte gör.
Däremot existerar tack och lov inlärning, men på vilkas mystiska vägar denna sker - genom härmning av förebilder, eget tankearbete, lyssnande på goda råd eller något annat - det kan inte den utomstående betraktaren av inlärningen (läs läraren) avkoda.
Så att överhuvudtaget fundera över om det är viktigare vad man gör än vad man säger är följdaktligen i de flesta fall poänglöst.
Hela tanken utgår tyvärr från att utlärning existerar, vilket det sorgligt nog inte gör.
Däremot existerar tack och lov inlärning, men på vilkas mystiska vägar denna sker - genom härmning av förebilder, eget tankearbete, lyssnande på goda råd eller något annat - det kan inte den utomstående betraktaren av inlärningen (läs läraren) avkoda.
Så att överhuvudtaget fundera över om det är viktigare vad man gör än vad man säger är följdaktligen i de flesta fall poänglöst.
9.1.10
Det blir sämre, det blir bättre
Alltså, jag förstår inte vem som kom på uttrycket "det kommer bara bli sämre tills det blir bättre". Det låter väldigt djupt och insiktsfullt och inspirerande, men, vet ni, det finns egentligen bara två riktningar som "det" kan röra sig i, och det är mot bättre eller sämre. Det är inte så att det finns en hel uppsjö av riktningar som "det" skulle kunna gå i, eller så.
Välan. Alla tautologier fungerar, så länge de fungerar.
Välan. Alla tautologier fungerar, så länge de fungerar.
8.1.10
Bra dagar
Vid det här laget är det ganska exakt nio timmar och fyrtio minuter kvar tills deadlinen för den extremt omtalade uppsatsen är över oss. Det skulle kunna klassas som en god nyhet på en god morgon på en bra dag.
Det finns en viss vrångbild på det här med bra dagar. Det förutsätts alltid att en vaknar upp och känner att, whoa, alla färger är så mycket färgrikare idag, alla dofter så mycket doftrikare, allt positivt så mycket mer positivt. Ni känner igen beskrivningen. Grejen är bara det att bra dagar sällan börjar så där. Dagar som sådana börjar sällan så där. De brukar i stället börja så här.
Jag vet inte hur ni tänker, men bra dagar brukar oftast definieras av vad som händer på dem. Den dag du vinner någon miljon eller tre på en upphittad lott är en bra dag, oavsett om du vaknade som en lätt fjäder eller som en tung narval med betongskor. Likaså den dag du upptäcker att den där förälskelsen du gått omkring på i någon månad bara råkar vara besvarad. Eller den dag då du får VG på en uppsats du var övertygad om att du skulle få U på. Eller den dag du lyckas få tag på de sista biljetterna till den där konserten.
Eller, för den delen, den dag då du börjar prata med någon på ett nytt sätt, och upptäcker en ny sida av denna person som du inte sett innan. Eller den dag du upptäcker att de äntligen tagit in din favoritkrydda på ditt närlivs. Eller någon av alla de där andra tusen små sakerna som kan förvandla en dag från en seg fredag till en genuint bra dag.
Ty en dag är vad en gör av den. Den behöver inte börja som den bästa av dagar, men inget säger att den inte kan sluta som en sådan.
God morgon. Med andra ord.
Det finns en viss vrångbild på det här med bra dagar. Det förutsätts alltid att en vaknar upp och känner att, whoa, alla färger är så mycket färgrikare idag, alla dofter så mycket doftrikare, allt positivt så mycket mer positivt. Ni känner igen beskrivningen. Grejen är bara det att bra dagar sällan börjar så där. Dagar som sådana börjar sällan så där. De brukar i stället börja så här.
Jag vet inte hur ni tänker, men bra dagar brukar oftast definieras av vad som händer på dem. Den dag du vinner någon miljon eller tre på en upphittad lott är en bra dag, oavsett om du vaknade som en lätt fjäder eller som en tung narval med betongskor. Likaså den dag du upptäcker att den där förälskelsen du gått omkring på i någon månad bara råkar vara besvarad. Eller den dag då du får VG på en uppsats du var övertygad om att du skulle få U på. Eller den dag du lyckas få tag på de sista biljetterna till den där konserten.
Eller, för den delen, den dag då du börjar prata med någon på ett nytt sätt, och upptäcker en ny sida av denna person som du inte sett innan. Eller den dag du upptäcker att de äntligen tagit in din favoritkrydda på ditt närlivs. Eller någon av alla de där andra tusen små sakerna som kan förvandla en dag från en seg fredag till en genuint bra dag.
Ty en dag är vad en gör av den. Den behöver inte börja som den bästa av dagar, men inget säger att den inte kan sluta som en sådan.
God morgon. Med andra ord.
6.1.10
98% klart
Uppsatsen är snart klar, 98% klar, till och med. Aye. Jag behöver bara sätta in fotnoter, källhänvisningar, fixa innehållsförteckningen, sätta sidnumren så att de börjar på sidan tre i stället för på framsidan och några småsaker till, sen är den Klar.
Ni som någonsin skrivit en uppsats av akademiskt snitt vet att detta "bara" ibland tar fruktansvärt lång tid att göra. Källhänvisningarna saktas ned något oerhört av att en inte riktigt vet vilken förlagsort saker och ting kommer från, vilken upplaga en citerar ur minnet (vilket en gör, vare sig en är medveten om det eller inte), och det här med att reda ut vilket påstående som kommer från vilken källa är döden för den som vill vara klar fort och snabbt.
Problemet med att vara 98% klar och ändå ha massor av saker kvar att göra är att en stannar kvar på 98% väldigt länge. En är ständigt nästan klar, men efter ett tag så inser en att en har varit nästan klar under en längre tid än en spenderade på att planera det hela. Det blir oerhört gnälligt efter bara ett kort tag. Särskilt om det hela ska vara klart i morgon. Det är ständigt nästan klart, men först ska det här och det här och det här göras.
Tankefelet i det hela ligger i att en underskattar hur mycket jobb som ligger i de där sista momenten. En är inte 98% klar, utan snarare någonting i stil med 89%..
Skillnaden mellan att tänka sig vara nästan helt klar och att bara vara nästan snart klar ligger i den inställning en har till det hela. Att vara nästan helt klar och kämpa med de sista små detaljerna i fyra timmar är frustrerande och ångestframkallande, medan att vara mentalt förberedd på att det här sista momentet kommer att ta ett tag och sedan sätta sig ner och ta tag i det inte gör det. När en nästan är helt klar vill en bara bli av med det så fort som möjligt, vilket en inte blir; när en nästan är snart klart så vet en om att tid kommer att förflyta innan en kan lägga det hela på hyllan.
Detta gäller inte bara uppsatser, utan alla projekt som har någon form av tidsplanering eller progressionsplanering inblandad. Vad det än gäller så går det att vara nästan klar; och vad det än gäller så går det att vara nästan klar oerhört länge. Vad det än gäller så kan de där sista momenten vara synnerligen många, långa och utdragna.
Now. Jag är 98% klar. Jag ska bara fixa lite med fotnoterna, få till källhänvisningarna, fixa innehållsförteckningen och se till så att sidnumren stämmer...
Ni som någonsin skrivit en uppsats av akademiskt snitt vet att detta "bara" ibland tar fruktansvärt lång tid att göra. Källhänvisningarna saktas ned något oerhört av att en inte riktigt vet vilken förlagsort saker och ting kommer från, vilken upplaga en citerar ur minnet (vilket en gör, vare sig en är medveten om det eller inte), och det här med att reda ut vilket påstående som kommer från vilken källa är döden för den som vill vara klar fort och snabbt.
Problemet med att vara 98% klar och ändå ha massor av saker kvar att göra är att en stannar kvar på 98% väldigt länge. En är ständigt nästan klar, men efter ett tag så inser en att en har varit nästan klar under en längre tid än en spenderade på att planera det hela. Det blir oerhört gnälligt efter bara ett kort tag. Särskilt om det hela ska vara klart i morgon. Det är ständigt nästan klart, men först ska det här och det här och det här göras.
Tankefelet i det hela ligger i att en underskattar hur mycket jobb som ligger i de där sista momenten. En är inte 98% klar, utan snarare någonting i stil med 89%..
Skillnaden mellan att tänka sig vara nästan helt klar och att bara vara nästan snart klar ligger i den inställning en har till det hela. Att vara nästan helt klar och kämpa med de sista små detaljerna i fyra timmar är frustrerande och ångestframkallande, medan att vara mentalt förberedd på att det här sista momentet kommer att ta ett tag och sedan sätta sig ner och ta tag i det inte gör det. När en nästan är helt klar vill en bara bli av med det så fort som möjligt, vilket en inte blir; när en nästan är snart klart så vet en om att tid kommer att förflyta innan en kan lägga det hela på hyllan.
Detta gäller inte bara uppsatser, utan alla projekt som har någon form av tidsplanering eller progressionsplanering inblandad. Vad det än gäller så går det att vara nästan klar; och vad det än gäller så går det att vara nästan klar oerhört länge. Vad det än gäller så kan de där sista momenten vara synnerligen många, långa och utdragna.
Now. Jag är 98% klar. Jag ska bara fixa lite med fotnoterna, få till källhänvisningarna, fixa innehållsförteckningen och se till så att sidnumren stämmer...
5.1.10
3.1.10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)