Morgonstund har tankefel i mund

Ibland händer det att en vaknar innan väckarklockan gör våld på ens lugna och harmoniska sovvanor. Det är sällsynt, men det händer. Beroende på hur lång tid innan dess okvädeslåtandes låtande en vaknar så tar sig upplevelsen olika uttryck. Om det enda som skiljer är tio minuter så finns det ingen anledning att inte vänta ut det för att sedan hånskratta åt det i all dess impotens - du kan försöka väcka mig, o okvädesljud, men du misslyckas, ty jag är redan vaken! Mwaha!

Om en däremot vaknar upp fullt utvilad två timmar innan så har en två val. En kan antingen ligga kvar och njuta av att absolut ingenting kommer att lyfta en från sängens underbara omfamning under minst en oändlighet framöver, och inget kommer att hindra en från att njuta av denna tid på ett ytterst skamlöst vis. Vilket en förstås gör till en sådan grad att en somnar om igen. Och när klockan väl ringer så är en, av en extremt outgrundlig anledning, oavsett hur pigg en var för två timmar sedan, ett oemotsägligt bevis på att evolutionen gjorde ett gravt misstag när den började fundera i banor av sömn/vakenhet.

Den som till äventyrs lämnar sängen och gör saker som hör morgonen till kommer inte undan den heller. Till en början så flyter allt på som om ingenting, men gradvis så blir en allt tröttare och tröttare, och när det börjar bli dags att inse att en skulle ha gått upp vid den här tiden så är en återigen outgrundligt trött. Igen. Och kanske lägger sig på sängen för att blunda i fem minuter. Bara för att alla morgonens förberedelser redan är klara, right?

Och sen ringer klockan en omedelbarhet senare. Vilket anbefaller ett omedelbart tryck på snooze-knappen, och en lika omedelbar omvärdering om hur mycket tid en faktiskt behöver för att göra sig i ordning. Hur mycket tid en än planerade in för sig själv innan en somnade så framstår denna tid som själva sinnesbilden av pessimism - saker och ting kan omöjligen ta så lång tid att göra, så jag hinner sova i fem minuter till, right?

För varje tryck på snooze så blir en på något magiskt vis snabbare och snabbare på det en behöver göra för att göra sig i ordning. Det som i går kväll behövde en timme kräver nu en halvtimme, vilket en halvtimme innan absolut sista avfärd är komprimerat till en kvart, som i sin tur visar sig vara helt onödigt lång tid när den tiden väl är ute. Ens magiska superkrafter när det gäller att vara snabb blir till synes mer magiska och mer super ju längre tiden går.

Men. Om en är hardcore så har en ingen snooze-knapp. I stället så visar en eventuella metafysiska åskådare att en är fullt dedikerad till det här vakna upp-projektet genom att antingen stänga av denna knapp eller, än mer, inte ens ha någon till att börja med. En är inte bara på väg upp - en är fullt vaken. Och när en är vaken behöver en ingen väckarklocka, right? En vet att en är vaken, så det gör inget om en ligger kvar och blundar i fem minuter till...