Julklappar

Julklappar tycks vara på modet just idag. Det känns lite som att det var på tiden, då det var oerhört länge sedan jag senast gav en sådan. Min julklapp till er läsare ser i år ut så här: skillnaden mellan en målning och en skulptur är att en målning gör en representation av någonting i två dimensioner, medan en skulptur gör det i tre.

Nu reser sig genast en samlad läsarskara och utbrister - vad för slags present är det? Hur tänker du nu? Vad är grejen - varför ska vi bry oss om skillnaden mellan målningar och skulpturer? Varför är det ens relevant för någon alls?

Jag har en känsla av att många av er kommer att ge liknande presenter under dagens gång. Ni har funderat hårt och länge på vad ni ska ge, och hur ni ska ge det, och under tänkandets gång kommit till insikt om vissa saker kring personers och tings natur, vilket fyllt er med viss förväntan kring mottagandet - bara för att vid själva överlämnandet och paketöppnandet mötas av ett ögonbryn som nästan men inte riktigt höjts till hälften och en synnerligen spontaninspirerad ursäkt till ett tack. Vilket är något av ett antiklimax.

Vad värre är så misstänker jag också att någonting liknande händer när era medmänniskor konfronteras med era prestationer, förberedelser inför framtida sådana och ambitioner om eventuellt ännu mer framtida sådana - ett ögonbryn som nästan höjts och ett svar som är allt annat än ett 100%-igt uppbackande. Och eftersom det inte är julafton och inte handlar om julklappar så måste de inte heller vara oärligt artiga och försöka tacka dig - snarare kanske du möts av öppen skepsis, misstro eller, än värre, en uppmaning om att syssla med någonting realistiskt och vettigt i stället.

Särskilt om du har att göra med sådana som tror på det här med verklighetens folk, på den verkliga världen och på Hederligt Hårt Arbete som universalkur på allt. Realkonservatism och tron att ens drömmar inte har någon relevans i Verkligheten - med stort V, som ligger bortom all diskussion - är inte helt trevliga att prata framtid med.

Grejen med verkligheten är dock att vi inte har tillgång till den. Vi har, som människor i mänskliga kroppar, tillgång till ett mycket begränsat utbud av sinnesintryck från omvärlden. Vi kan se saker, höra dem, sparka på dem, sniffa på dem och äta dem, men där tar det stopp. Vilket är lite synd, eftersom verkligheten är långt mycket större än den del vi kan uppfatta med våra kroppar. Tala med en fysiker eller kemist eller vilken naturvetenskapare som helst och de kommer att börja tala med dig om saker som aldrig någonsin kan uppfattas av den mänskliga kroppen, men som ändå bevisligen finns och har effekt i universum. Radiovågor syns inte, men är en del av verkligheten; flödet av elektroner i en ledning syns inte, men dess effekter är extremt synliga om de flyter genom en glödlampa; radioaktivitet är helt och fullt och totalt ouppfattbart tills en blir sjuk av den, och även då är bara symptomen synliga. För varje verklig sak vi kan se finns det tio, hundra, tusen precis lika verkliga saker vi inte kan se.

Det kanske tar emot att erkänna det, men vi är oerhört begränsade i vårt sätt att uppfatta världen. Vi är fortfarande begränsade även om vi erkänner det. Men. Om detta erkännande väl är på plats - hur begränsade är då inte de mer hard core av verklighetens folk? Hur begränsade är inte de som bara erkänner existensen av sådant som syns, hörs eller gör ont?

För att återvända till julklapparna så finns det en viss risk att dina mottagare är en aning mer begränsade i sitt förhållande till din gåva än vad du är. Eller, för den delen, att mina läsare är begränsade till att tänka på Mona Lisa och statyn av David när jag talar om målningar och skulpturer.

En målning sker i två dimensioner. En skulptur i tre. Det är den enda skillnaden. Den enda. Det är också, i all ärlighet, den enda definitionen av dessa två kategorier. Den enda.

Om jag varit framgångsrik i mitt givande av min julklapp så börjar nu en smygande insikt om att tavlor och statyer inte är de enda verkliga exemplaren av av måleri och skulptur som finns där ute, utan att det är fullt möjligt att frigöra sig från denna verklighetsuppfattning och röra sig ut i den verkliga verkligheten, som är full av konstverk - även om vi kanske inte just nu besitter öppenheten att se dem. Eller kanske inte observerar i rätt skala - hur stor kan egentligen en två- eller tredimensionell representation vara? Var går gränsen?

God jul, allesammans!