Framtidsutsikt

Säga vad en vill om Sovjet, men en sak gjorde de långt bättre än vad vi i väst har gjort hittills, och det är att planera saker och ting. De hade synnerligen ambitiösa planer kring saker och ting, så kallade femårsplaner, som innehöll stort sett all ekonomisk verksamhet och/eller produktion i landet. Närmast bokstavligen.

Dessa planer fungerade ibland, men för det mesta inte. Det finns berättelser om en viss berömd spikfabrik som fick order om att göra ett visst antal ton spik. Sagt och gjort - de producerade denna volym spik. Problemet var att dessa ton utgjordes av en enda enorm spik, som inte direkt var särskilt användbar till någonting annat än som ett monument över den arbetande klassens arbetsamhet. När så centralmakten fick nys om denna spik i kistan så ändrade de sin order och beordrade fram ett visst antal spikar i stället. Sagt och gjort: ett tag senare fanns det ett ganska exakt antal små spiknubbar - eller, rättare, häftstift - att hämta ut.

Ni kanske märker att det finns vissa metodologiska problem med detaljstyrning av saker och ting. Där Sovjet hade synnerligen ambitiösa femårsplaner som mer eller mindre alla kände till (inte minst de som omfattades av dem), har vi gjort tvärtom och övergett alla slags planer som är längre än fyra år. Företagen har vissa bekymmer med att se längre än fyra månader - tre räcker gott och väl för den allsmäktiga Kvartalsrapportens väl och ve. Kursplanerarna på universiteten har fyra månader till sitt förfogande att drabba sina studenter med, med ett visst sikte på tiden efter dessa månaders slut. Fotbollscoacherna har säsonger som är lite längre än så - och så vidare tills vi kommer upp till politikernivå, där maxgränsen på fyra år är nådd. Fyra år är en slags konceptuell maxgräns - sedan försvinner det här med planering som ett skrik i rymden. Åt fel håll.

Nu ska vi förstås inte blanda ihop äpplen med päron. När Sovjet fanns var världen en mycket långsammare plats, där det var fullt möjligt att ta anställning på en fabrik vid 15 års ålder och sedan arbeta där dag ut och dag in i femtio år för att sedan pensioneras i all värdighet. Nuförtida så är en fabrik ett paradigm av stabilitet, anställningstrygghet och kontinuitet om den lyckats existera i femton år utan att packas ihop och flygas iväg till länder av typen Taiwan eller Thailand eller Kina. Att upprätta en femårsplan back then var bara att ta dagsläget och extrapolera fem år framåt - allting skulle vara som det hade varit för fem år sedan, bara tio år äldre. Nuförtiden är det lite som att fråga om hur morgondagens soluppgång kommer att se ut - det är lite för tidigt att avgöra.

Still. Visst vore det en gudagåva att ha någon slags femårsplan att relatera sig till? Någon slags övergripande riktning att arbeta gemensamt mot? Någonting mer än nästa tenta? Någonting mer än nästa tillväxtprognos? Någonting.. större.. än de små saker vi sysslar med i vardagen?

Någon, någonstans, borde veta någonting om hur framtiden ser ut? Right?