Relativism

Jag fick inte särskilt många reaktioner på min miniserie om epistemologins balkanisering. Det har kanske lite att göra med att den har en smått obegriplig titel - wtf är epistemologi, och vad händer egentligen när någonting balkaniseras?

För att göra det lätt för sig kan en säga att det är relativism som händer. Relativism är lättare att förstå än en balkaniserande epistemologi, eftersom det bara är ett enda svårt ord. Det är, med andra ord, hälften så svårt som det det försöker förklara. Vilket är en förbättring, rent pedagogiskt.

Relativism är egentligen inte överdrivet komplicerat. Det enda en sådan säger är att saker och ting är olika beroende på var en befinner sig. I Sverige äter en inte hundar; i Kina händer det mer eller mindre ofta. Det här är inte bara en olikhet i konkret handling, utan också två olika sätt att se på saker och ting. I ett tredje land finns en tredje syn, i ett fjärde en fjärde osv. Detta är relativismen i ett nötskal - beroende på sammanhanget så kan någonting vara antingen det ena eller det andra eller det tredje.

Svårare än så är det inte.

Well, förutom när en försöker omsätta denna enkla insikt i praktisk handling. Att vissa saker är sanna enligt vissa sätt att tänka och falska enligt andra sätt är svårt att komma ifrån, men vad innebär detta för vad en håller på med just nu? Om jag inte kan lita på att det jag gör kommer att förstås på samma sätt av mina medmänniskor som av mig, hur kan jag då göra någonting alls? Kan jag göra någonting meningsfullt över huvud taget?

Ni anar säkert att det finns vissa metodologiska svårigheter med att anamma ett relativistiskt synsätt. Det är förvisso så att saker och ting inte är objektivt sanna eller falska, men det går inte att göra någonting av denna insikt; det går inte att göra någonting med den. En faller oerhört snabbt ner i ett hål av konstanta grubblerier och oändliga tankegångar av typen "å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan...". En får, som en arbetarklassförman skulle ha sagt, ingenting gjort.

Now, att bara backa tillbaka och säga att "det här är x, det är min sanning och det tänker jag låta mina medmänniskor leva med så länge jag lever" kanske fungerar för stunden, men om är konsekvent med denna hållning så blir en eventuellt förvandlad till en dålig kopia av Kapten Stofil. Eller möjligtvis till en bra kopia av Lars Leijonborg. En blir i vilket fall ett brutalt irritationsmoment för sina medmänniskor, vilket är ett fail om en försöker vara någonting annat än irriterande.

En kan med andra ord inte ignorera relativismen. En kan inte heller göra den till stående utgångspunkt i sig självt. En måste, därför, arbeta sig igenom den - greppa tag i den i ena änden och sedan metodiskt kämpa sig till den andra, och genom detta få insikt om kunskapens och livets natur.

Begreppet/tanken om epistemologins balkanisering är ett försök att arbeta sig genom detta. Världen är uppdelad i ett otal små tankecommunities som kanske eller kanske inte kommunicerar med varandra, men som ändå lever i samma värld. Frimärkssamlarna har en egen diskurs, en egen epistemologi - en egen värld i världen. Advokaterna har sin, bönderna sin, piloterna sin; alla grupperingar har sina egna tankevärldar. Ingen av dem har direktkontakt med Sanningen Som Sådan, men ingen av dem har direkt fel heller. Beroende på vilken grupp en talar med är vissa saker sanna, andra falska - relativismen råder.

Knepet är att veta vilken del av den balkaniserade verkligheten en talar med, och sedan försöka agera passande utifrån detta. En behöver inte vara objektivt sann på ett sådant sätt att en historiker om tre tusen år kan ta fram ens ord och säga att, aye, här har vi att göra med en människa som förstått världen i sin helhet; det räcker med att vara sannolik och trovärdig i det lokala men relativa sammanhang en råkar befinna sig i för stunden.

Det borde vara relativt enkelt.