Onödiga ordväxlingar

Det är inte ovanligt att man i den allmänna diskursen möter en person som bestämt sig för att man är meningsmotståndare. Det är på inget sätt nödvändigt att det är så eller att det finns några tecken på att det föreligger en stor skillnad i åsikter. Personen kanske bara behöver en meningsmotståndare just då. Den kanske har något på hjärtat som den behöver lasta av sig.

När någon på detta sätt bestämmer sig för att starta en debatt så är det nödvändigt för denne att skapa största möjliga avstånd mellan sin egen position och motståndarens. Tekniken är lika självklar som enkel. Man letar upp en valfri värderingsbärande mening i motståndarens resonemang. Lyfter den ur sitt sammanhang och attackerar värderingen i den meningen.

Som en bulldog biter man sig sen fast vid att en karikatyr av det som sägs i den meningen är motståndarens enda position i frågan och att alla försök att sätta meningen i kontext är efterhandskonstruktioner och bortförklaringar.

Snart har man i bästa fall fått i gång en rejäl ordväxling.

Den är poänglös, helt onödig, men det känns förmodligen bra.

Tankefelet i detta sätt att förhålla sig till diskussionens ädla konst är att det inte ansluter till någon av de meningsfulla motiven för att föra debatt:

1. Att jämka sig och bli överens
2. Att lära sig av varandra
3. Att överbevisa den andre
4. Att övertyga de tveksamma i publiken