Massmedia

Det finns vissa anledningar till att massmedia inte fungerar. Eller, rättare, inte fungerar längre. Dessa anledningar ligger inbyggda i hur mellanmänsklig kommunikation fungerar rent generellt.

För att mellanmänsklig kommunikation ska fungera så måste det finnas två eller fler människor inblandade när kommunikationen händer. Prefixet "mellan" ställer vissa krav på situationen, trots allt. Den klassiska teorin om att det finns en avsändare och en mottagare i en kommunikativ situation har fått viss kritik, men den duger som förklarande underlag här och nu. Sändaren måste, om hen vill lyckas med sin kommunikation, ge ett underlag som är tillräckligt förklarande för mottagarens förmåga att ta emot budskap. Om budskapet är för obegripligt går det inte riktigt hem.

Massmedier riktar sig till väldigt många mottagare. Väldigt många mottagare. Helst så många som möjligt, i de fall där lösnummerförsäljning är en motiverande faktor. Det går med andra ord inte för dem att a priori presupposera att mottagaren har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel (aktiv eller passiv), utan deras kommuikation måste vara lika begriplig för, tja, så många som möjligt. Ju fler desto bättre.

Now, ni anar säkert vartåt detta barkar. Jag har inte av och till beskyllts för att vara elitist utan att det finns någon rök till min eld, så här kommer den: om massmedierna måste anpassa sig till fler och fler människor, betyder inte det att den måste bli lättbegripligare och därmed också mindre anspråksfull över tid? Innebär inte det att sådana saker som vanligtvis går folk över huvudet - de nu pågående diskussionen om att skriva om grundlagen från grunden, exempelvis - får ge vika för sådana ointressanta men ack så lättbegripliga saker som gamle Woods och hens brandbomb i klaveret?

Förr i tiden var massan som massmedierna riktade sig till inte särskilt stor, och kunde därför breda ut sig at length om de mer komplicerade aspekterna av samtida skeenden. Den del av befolkningen som läste tidningar var närmast per definition den utbildade delen, och den blev inte mindre utbildad av att läsa tidningen. Den skrivande skribenten kunde då kosta på sig att utgå från att läsekretsen förstod vad referenser till olika slags obskyra ting handlade om - det behövdes inga små faktarutor som förklarade att renässansen indeed inträffade.

I takt med att läsarskaran växte så blev också behovet av att förklara saker och ting större, och den plats som blev över för analys och kritik av samtiden i precis samma takt mindre och mindre. Undan för undan så har analysen och kritiken sprungit iväg till smalare och smalare medier, till den grad att folk idag får leta efter dem med ljus, lykta och valfri sökmotor.

Kanske hittar de till och med hit efter ett tag. Vem vet?