Drakens återkomst

Det här med uppföljare är en knepig sak. Tänk er att det görs ett original, kallat Draken, som blir synnerligen framgångsrikt. Så framgångsrikt att det uppstår ett sug efter en uppföljare - Drakens återkomst. Denna blir i sin tur ännu framgångsrikare, och får sig ännu ett par uppföljare - Drakens återkomst 2 & 3.

Plötsligt får dock fansen nys om att draken återvänt en gång mer än siffran antyder, och kräver en återgång till Draken. Frågan är då - blir nästa uppföljare då Draken 2, eller Draken 5?

Vem frågar en om såna här saker? Egentligen?

MacGyverpoäng

Vi har alla hört talas om vuxenpoäng. Ni vet, de där metaforiska och inte helt seriösa poäng en får när en gör diverse saker. Det finns ett antal synnerligen inofficiella listor över vad som ger vuxenpoäng där ute, och de flesta av dem innehåller saker som "skaffat körkort", "lärt sig vad de olika inställningarna på ugnen innebär", "lärt sig brygga kaffe", "tagit sitt första banklån", "deklarerat", "skaffat sig en ny och dyr lägenhet" "tvingats akutfixa ett trasigt avlopp i den nya dyra lägenheten" och dylikt. Kort sagt går det hela ut på att det finns ett antal saker en gör som gör en vuxnare i och med att en har gjort dem, och för varje sådan sak får en en poäng.

Det finns förstås ingen officiell gräns för när en passerar gränsen mellan icke-vuxen och vuxen, och det hela är något av en ironisk lek på det ambivalenta tillstånd som många äldre ungdomar av idag befinner sig i. Men jag gillar idén tillräckligt mycket för att remixa den en smula.

Skåda därför MacGyverpoängen. De är, i samma ironiska anda, ett uttryck på hur händig en är med till synes oanvändbara föremål, eller föremål som till synes inte kan användas för det ändamål en just lyckades MacGyvra dem till användning för. Att bygga en flaggstång med hjälp av två skärp? En poäng. Att bygga en hembränningsapparat med hjälp av tre ätpinnar, en liten engångsplastmugg och en något övermogen tomat? En poäng. Att fixa ett punkterat cykeldäck med en tjugolapp? En halv poäng. Att lyckas akutfixa ett trasigt avlopp i den nya dyra lägenheten med ett gem och ett tuggummipapper? - Massor av MacGyverpoäng. Men bara en vuxenpoäng, dock. -

Valpejl

Ni som får det här mailet har tidigare i eftermiddag mottagit vår enkät för valpejl.se. För att vi ska kunna skicka ut enkäten till er så fort som möjligt har vi valt att inte ändra i den befintliga enkäten utan skickar ut den utan ändringar. Detta innebär att ert parti inte finns som kryssbart val på första sidan (här finns endast de sju riksdagspartierna och SD). Detta har vi dock bara lagt in i enkäten som en kontrollfunktion så vi kan kontrollera ert namn och partitillhörighet mot den info vi har för ert ID. Det är alltså inget som kommer att publiceras. Men undvik därför att kryssa något alternativ. Det räcker att fylla i ert partinamn efter ert personnamn i namn-fältet. Dvs. "Namn Efternamn, parti".

Följande fel måste rättas

Vänligen besvara den/de obligatoriska frågorna för att fortsätta:

• Parti:

Hur tänkte de nu?

I all korthet, del XLVI

Vad är mest irriterande - när någon i din närhet felar dig, eller när de rättar dig?

Känsloförklaringar

Media, speciellt tv i form av serier och film, ger oss en vriden bild av romantik. Vi blir manipulerade till att romantik och kärlek kräver en viss sorts perfekthet för att vara rätt.

Med den digitala kommunikationens inträde har det hela inte blivit lättare. Vilket sätt är rätt att låta någon veta vad man har för känslor för dem? Digital kommunikation eller face to face?

Finns det något rätt eller fel?

Jag älskar dig.

Är dem 3 orden mindre värda för att de första gången de yttras skrivs istället för sägs eller viskas? Så länge som orden kommer direkt från hjärtat och naturligt, borde de väl vara lika mycket värda?

Känslorna bör fortfarande finnas där. Att tro att de inte gör det, för att de skrivs måste ju vara ett tankefel.
Finns en hel uppsjö andra tankefel som hör till Kärlek och ömhet, men det får jag spara till ett annat inlägg.

Trätobrödraskap

Det finns ett underskattat ord som sällan används, och det är ordet "trätobröder". Det tar fasta på att människor inte nödvändigtvis behöver vara överens för att formas av varandras närvaro, och att det många gånger uppstår en långt mer gemensam samsyn på saker och ting mellan folk som aktivt bekämpar varandra än mellan folk som i stort inte har någonting att bråka om.

Social samvaro innefattar i sig självt inte att de samvarande gillar varandra eller kommer överens om någonting - det innefattar bara att de interagerar socialt i en gemensam miljö med en gemensam uppsättning referenspunkter och ibland - främst i tävlingssammanhang - även ett gemensamt mål. Ett klart exempel på detta är förstås turneringar av olika slag, där de inblandade deltagarna eller lagen alla har som mål att vinna, men där det vanligtvis bara finns ett fåtal platser på prispallen. Det går inte direkt att säga att lagen är vänner med varandra, men de delar socialt sammanhang, deltar i samma aktivitet, agerar mot samma mål, är helt överens över de former som detta mål legitimt kan uppnås och utövar utan tvekan en hel del social inverkan på varandra. Och har, än mer, ibland långt mer gemensamt med varandra än med andra människor runt omkring som inte deltar i tävlingen i fråga.

Vore det ett tankefel att påstå att underanvändandet av ordet trätobroder och dess synonymer på något vis har att göra med att vi, paradoxalt nog, kanske är lite för konsensusinriktade i detta vårt avlånga land?

Det är aldrig för sent att misslyckas

Som retoriker lär en sig väldigt mycket om vad som är passande att säga i olika situationer. En lär sig också att det alltid, i alla lägen, finns någonting en kan säga som totalt sabbar läget. Låt oss säga att du har räddat prinsessan, dräpt draken, säkerställt skörden för nio år framöver och räddat den lilla flickans bortsprungna vovve - och nu står på torget och tar emot hedersbetygelser från kungen själv.

Vad kan gå fel?

Well, du skulle kunna råka säga inför hela folket att den enda anledningen till att du gjorde allt detta var för att du ville komma inom räckhåll för konungen för att utdela ett mördande slag för republikanismens sak. Det spelar liksom ingen roll vad du gör efter det - du misslyckades. Game over.

Vissa säger att det aldrig är för sent att ge upp. Vi retoriker framstår nästan som rena pessimister, som påpekar att det är aldrig är för sent att misslyckas. -

Kompetens

Det finns, avrundat till närmaste fyrtal, fyra grader kompetens.

Den första graden är vad vi kan kalla amatörkompetens - en har sysslat med någonting ett tag och lyckats bli rätt bra på det hela, men en är långt ifrån den bäste inom sitt område. En kan saker om det en gör eftersom en gör det, och har gjort det lite då och då över lite längre tid.

Den andra graden är vad vi kan kalla yrkeskompetens - en har arbetet med någonting varje dag sedan urminnes tid, och kan saker och ting utan och innan eftersom en gjort det varje dag sedan urminnes tid. Men det finns fortfarande folk som är bättre.

Den tredje graden är vad vi kan kalla expertkompetens - en är expert på området, och blir på regelbunden basis tillfrågad så som varandes en auktoritet på området. Närhelst det ska avgöras vem som är auktoritet på området så är det folk som lever upp till denna grad som tillfrågas.

Den fjärde graden är vad vi kan kalla sund kompetens - dvs en sådan som kommit över sig själv och inte längre behöver bekräfta att den finns i vart och vartannat sammanhang. Och som, således, inte behöver lägga energi på att övertyga andra om sin existens; den finns och kan utövas vid tillfälle, men är i övrigt inte i större behov av att göra väsen av sig.

Det stora tankefelet folk gör är att tro att den sistnämnda graden är någonting som bara riktiga experter behöver tillägna sig. Det är ju trots allt inte så att bara experter behöver känna sig trygga i sin kompetens; jag skulle snarare vilja påstå att även vanligt folk behöver vara trygga i sin syn på sina förmågor.

Eller har jag fel?

Pengars värde

Det händer ibland att folk snubblar över upplysningen att det kostar mer än femtio öre att tillverka ett femtioöringsmyt, och ur detta drar slutsatsen att det är något av en förlustaffär att tillverka dem. Grejen är förstås att en femtioöring inte är värd femtio öre - den är först värd femtio öre vid första användningstillfället, sedan femtio öre vid andra, femtio öre vid tredje, femtio öre vid fjärde och så vidare. Till sist så har det där lilla myntet cirkulerat tillräckligt mycket för att vara värt långt mer än de femtio öre som är inpräntade på dess yttre.

Vad är då pengars värde?

Om detta tvistar de lärda på sant helahavetstormar-manér, från höger till vänster till höger och sen till vänster igen. Förhoppningsvis tar inte debatten slut inom kort - ty precis som en femtioöring så blir frågan mer värd ju fler gånger den ställs på ända. -

Att tveka

I en hypotetisk situation kan du välja mellan alternativ A och B. Ingen av dem är ett självklart val som leder dig till lycka och välstånd. Båda innefattar sina brister, risker och avigsidor. I båda kan du se potential, möjligheter och lysande utsikter.

En tärning skulle med andra ord kunna fatta ett rimligt beslut. en tärning vet mer om framtiden än vi människor gör.

Istället för att ta fram tärningen hittar många människor ett tredje alternativ C. C innefattar att under en tid nogsamt vända på brister, risker och avigsidor hos A och B i kombination med ett drömmande kring deras potential, möjligheter och lysande utsikter.

Under den tid detta vändande och drömmande pågår förändras beslutsparametrarna för såväl A som B. Riskerna ökar eller minskar, potential förflyktigas eller mångdubblas. Ingen vet, ty ingen kan veta.

Någon har här sig själv ovetande valt C, vilket är det sämsta av de två till synes likvärdiga alternativen.

Svårt språk

Vissa påstår att ett svårt språk består av svåra ord. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Jag menar, förvisso så är rhizomatiska spontanorganiserande subjektspositioner en smula outhärdliga, men saker brukar oftast ändå vara ganska rättframma. I alla fall om skribenten bara försöker låtsas vara svår; det brukar för det mesta vara enkla meningsbyggnader med svåra ord inkastade för att ge sken av att någonting svårbegripligt har sagts. Vanligtvis räcker det med att lista ut vilken ordklass ordet tillhör, se vilken plats den har i meningen gentemot de andra orden och därefter använda wikipedia för att slå upp det för att saker ska bli uppenbara.

De som gnäller på svåra ord brukar hävda att det är bättre att använda sunt förnuft i stället. Jag vill vända på det och uppmana alla att använda det sunda förnuftet i stället för att gnälla på de svåra orden. Ty det sunda förnuftet säger att meningar vanligtvis är grammatiskt korrekta, vilket leder till att den som kan grammatik ofta kan lista ut vad det hela rör sig om även om alla ord inte är begripliga. X gör någonting; någonting är X; X utförs - vad det än är så är det antingen ett substantiv, adjektiv eller verb (vanligtvis), och utifrån detta kan vi dra vissa slutsatser om vad det är..

Exempelvis så utgör alla tre svåra orden i första stycket tillsammans ett substantiv, och vad de än är för något så är de outhärdliga. Och om jag hade fortsatt med att beskriva varför de är outhärdliga så hade du kunnat använda denna "vad de än är så är de..."-tanke för att komma vidare i texten utan att behöva haka upp dig på betydelsen. Vilket underlättar en smula ifall det hela skulle visa sig vara ett sidospår som aldrig återkommer igen.

Det verkligt svåra börjar när författaren ger sig på själva grammatiken. Då spelar det ingen roll om orden är de lättaste som någonsin använts - det blir svårt i alla fall. Se bara på det här exemplet:

Jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag vet att du vet att jag inte vet att du inte vet att jag vet, men vad jag däremot inte vet är om du vet att jag vet att jag vet att jag vet om vad du vet. Vad jag vet, i alla fall.

Svårt, inte sant?

Inte? Jag tyckte inte inte inte det var svårt, men det beror inte på att jag inte tyckte att det inte var lätt. Nej, det beror i stället på att jag inte tyckte att du inte visste att jag visste att du tyckte det inte var svårt, och därmed inte kunde tycka någonting annat.

Som ni ser så är det här med svårt språk inte särskilt lätt. Men det visste du ju redan, inte sant?

I all korthet, del XLV

Jag tycker faktiskt att det behövs mer rapportering kring Daniel och Victoria.

Soppa, spik och en synnerligen strukturalistisk svartpeppar

Igår upptäckte jag en sak, nämligen den att kombinationen av cola och svartpeppar är en synnerligen fungerande sådan. Inte svartpeppar i själva colan, förstås, men väl någonting svartpepprat och ätbart tillsammans med denna.

I sig självt är detta förstås en väldigt banal upptäckt. Men jag tänkte vidare, och kom fram till att det förmodligen inte var varken colans eller pepparens essens som gjorde att denna kombination fungerade så väl tillsammans, utan i stället någon enskild egenskap hos dessa. Det borde, i teorin, gå att ta två andra föremål som har samma egenskaper och uppnå samma effekt.

Om jag nu sätter ett ord på bägge dessa egenskaper så kan jag använda dessa två som utgångspunkter för ett vidare utforskande av smakens underliga värld. Till att börja med så skulle väldigt många saker vara någonting annat än dessa två utgångspunkter, vilket är självklart men viktigt att påpeka. När vi hittat ett par saker som är lika utgångspunkterna - och ett par som absolut inte är det, som kontrast - så kan vi börja ana ett mönster eller en skala av likheter och skillnader. Och om vi sedan sätter ord på någonting som ligger väldigt långt bort från våra utgångspunkter, och sedan ett mellanläge, och sen ett till -

Why, då har vi helt plötsligt början till en begreppsapparat, och om vi fortsätter så här ett tag så bildas över tid fler begrepp för mer nyanserade smaker och mer komplicerade kombinationer av smaksensationer.

Och allt detta utifrån helt vanlig cola tillsammans med helt vanlig svartpeppar. Utan extra tillsatser. Är det inte underbart?

Värdering efter tidsföljd

En människa får först ett stycke information som tycks trovärdigt och rimligt och därför läggs till erfarenheten, kunskapen och världsbilden hos denne. Allt är frid och fröjd, då hen något bättre rustad tar sig an vardagens göromål.

En stund, eller en tid, senare ställs samma människa inför ett nytt stycke information angående samma fenomen i världen. Åter tycks den nya informationen trovärdig och rimlig.

I detta läge finns det två strategier:

1) Hen kan ta fram den tidigare informationen i syfte att lägga de två bredvid varandra för en jämförande studie; kompletterar de varandra eller är de ömsesidigt uteslutande? Står hen inför ett val mellan två oförenliga perspektiv som innebär att trovärdigheten hos det ena stycket information måste ifrågasättas, eller kan de tillsammans bilda en ny och bättre förståelse?

2) Hen kan helt enkelt konstatera att hen har lärt sig något nytt och låta den nya informationen så att säga ta den gamlas plats i kraft av att vara mer aktuellt.

Den ena av dessa två strategierna är såvitt jag förstår ett tankefel. (Eller möjligen bara slöhet.)

Vad tänker du på?

Frågan "vad tänker du på?" måste vara en av de mer självförintande frågor som finns. Liksom tystnad totalt försvinner av att någon säger ordet tystnad, försvinner det en tänker på så fort någon frågar vad en tänker på. Eller, rättare, så börjar en tänka på någonting helt annat - nämligen vad en ska svara på den sociala interpellation som just drabbat en i form av en direkt fråga.

Det värsta med att det är ett socialt sammanhang är att den andre har någon slags mental bild av en själv som en måste anpassa sig till, och denna inkluderar aldrig det en egentligen tänker på. För det mesta beror detta på att det vi går omkring och tänker på till vardags är långt löjligare än vad någon vill erkänna, och av den anledningen inte riktigt fungerar som svar på frågan i fråga.

Tänk bara - du är ute på en romantisk middag som är nere i en tillfällig svacka, och tankarna flyger en smula. Helt plötsligt börjar du tänka på vad som händer rent begreppsmässigt om en lägger en glassandwich på en macka. Blir det en dubbelmacka då, eller en smörgås, eller en toast, eller -

Och så kommer den. Frågan. Och det du tänker fungerar definitivt inte som adekvat svar.

Antingen så tänker vi lite för mycket om varandra, eller så är det helt enkelt en synnerligen dum fråga. -

Att fäktas med ord

När en ska argumentera finns det tre typer av argument att använda: de som grundar sig på ens påstådda erfarenhet, dessa kallas Athosargument; de som baseras på ren känsla - Porthosargument - samt de baserade på logiskt resonemang - Aramisargument.

Det är oftast en vettig idé att låta dessa samarbeta - en för alla, alla för en!

We are not alone :-)

Tankefel är inte de enda på the internäts som hanterar tankefel. Det var tydligen ett tankefel att känna sig övergiven och ensam.

http://listverse.com/2010/01/07/top-10-common-faults-in-human-thought/

Hittat via HAX.

Humanistisk vetenskaplig metod

Vissa hävdar att det inte finns några rätt eller fel inom den humanistiska vetenskapliga traditionen, och att alla utgångspunkter och slutsatser fungerar så länge som de bringar en ökad förståelse för det mänskliga villkorets olika aspekter och nyanser. Dessa har förstås fel, och det utan förmildrande omständigheter.

Ni ser, om en är allt för slarvig i sin utgångspunkt, analys eller slutsats så kommer både Foucault och Derrida att invadera dina mardrömmar och ge dig precis så mycket dåligt samvete som du förtjänar - och de kommer att göra det på ett sådant sätt så att du nästan men inte riktigt förstår varför, bara för att sedan göra en kufisk korsreferens till Kafka som bara kan förstås om du läst Spivaks förord.

Vilket du förstås inte har gjort, eftersom det är på franska och du läste tyska i grundskolan i stället bara för att imponera på någon du inte ens minns namnet på längre. Vilket inte direkt hjälper. Och sen vaknar du upp och glömmer allting förutom känslan av att ha dåligt samvete för någonting som du inte riktigt minns vad det var.

Straffet för att missbruka den humanistiska vetenskapliga traditionen är som du ser således dåligt samvete, och ju mer du missbrukar den desto värre blir det.

Anhängarna av den naturvetenskapliga metoden påstår ofta att deras metod är "hård", medan vi humanister befinner oss i en mjuk sits. Men även den mjukaste av mjuka dunbäddar framstår som en allt för bar bergstopp täckt av barbarisk snö i jämförelse med de mardrömmar som hemsöker den som gör fel - och där naturen för det mesta nöjer sig med att explodera mot den som fallerar, så har den mänskliga naturen en tendens att implodera.

Likväl. Att missbruka den humanistiska traditionen för att sätta dit folk som inte riktigt förstår vad de gör är även det en sådan sak som bringar fram Foucault ur sina hålor, och Cicoux tenderar att tatuera in sig själv under ens fotsulor om en envisas allt för mycket i ens felhet.

Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att livet inte är någon dans på rosor. -

Aktivitetstvångsneuros

Det händer att vi i livet ställs inför situationer där det inte spelar någon roll vad vi gör. Saker håller på att gå åt pipsvängen och alla alternativa aktiviteter vi kan företa oss kommer bara att förvärra situationen. Lite grann som när man förr i tiden (innan låsningsfria bromsar, anti-spinnsystem och framhjulsdrift) fick rejäl sladd på bilen.

Tricket i dessa situationer är att aktivt göra ingenting.

Tyvärr säger oss vår sociala programmering att den som ställs inför en kris måste visa handlingskraft och att detta lämpligen görs genom aktivitet. Hur mycket vi än inser att det kloka vore att sitta med armarna i kors och låta saker gå lagom åt fanders istället för att engagera oss i dem och förvärra dem, så tvingar oss vår rädsla för att se handfallna ut att agera.

Det kan man kalla ett tankefel.

Att ta saker för givna

Ibland tar jag väldigt mycket för givet. Särskilt när det gäller andra människor och vad de har för grundsyn på världen. Ibland fungerar det att utgå från att folk ser språket som någonting externt från människans subjekt och som någonting som därmed kan användas på olika sätt för social interaktion - ibland inte. Ibland fungerar det att utgå från att alla andra också ser uttalanden som a priori menade i en anda av "som om vore jag ett subjekt som kunde säga såna här saker" - ibland inte. Ibland fungerar det att göra subtila förändringar till det grammatiska för att se hur dessa inverkar på den implicita ontologi som döljer sig i syntaxen som sådan - ibland inte.

Det uppstår många gånger väldigt intressanta situationer där "inte" är fallet.

Det är dock alltid ett tankefel att ta för givet att världen är tråkig. Det fungerar liksom aldrig. -

Anagnorisis

Anagnoriris är ett sånt där kul ord som folk av någon anledning går omkring och inte lär sig. Det är ett snyggt ord för det där ögonblicket i en berättelse där huvudpersonen drabbas av någon slags insikt som får henom att utbrista i ett rejält "ffffffffuuuuuuuuuuuuu". Ni vet - när Oidipus inser hur läget är och sticker ut sina egna ögon. Den typen av ögonblick.

Det finns väldigt många sådana ögonblick i livet som en har lite då och då och som borde ha ord som beskriver dem, men som av någon obegriplig anledning inte har det. Vanligtvis brukar vi beskriva dessa situationer med hjälp av inledningen "du vet när...", och sedan en beskrivning av var och hur det hela utspelade sig. Det är lite omständligt, och vi behöver egentligen långt fler ord för att beskriva den komplicerade väv av upplevelser som livet innehåller.

Har du några såna där ord till såna där tillfällen? Och vad är de, i sådana fall? Do Tell!