Inlägg
Andreas skriver om den nyligen förkunnade nyheten att Piratpartiet fått fler medlemmar än diverse andra etablerade partier. Hen noterar att det är oerhört lätt att gå med i Piratpartiet, och att siffrorna blir lite missvisande i och med att det är lättare att gå med i Piratpartiet än i, säg, Moderaterna eller Centern. Och att ett medlemskap i ett parti inte kan jämföras med ett medlemskap i ett annat parti, i och med att det är olika saker som mäts.
Som metodologisk och sociologisk observation är detta en utmärkt notering. Äpplen blandas med päron och genmodifierade klementiner, och enbart retorik håller dem kvar i samma sammanhang. Men, eftersom de nu befinner sig i samma sammanhang så har vi en god ursäkt att jämföra dem. Låt oss ta tre av ungdomsförbunden som exempel.
Hos MUF skriver en in sina personuppgifter på deras hemsida och svarar på ett SMS för att bekräfta att en verkligen vill bli medlem. Det kräver viss ansträngning och visst input. Och fyrtio kronor. Det går inte att bli medlem av misstag, så att säga.
Ung Pirat gör det lite lättare för den partihungrande. Det räcker med att fylla i sina uppgifter på hemsidan, och sedan är en inne i systemet. Inte överdrivet jobbigt, men det är fortfarande svårt att göra det av misstag.
Som synes är det inte helt samma sak att bli medlem i det ena som att bli medlem i den andra. Det går inte helt och hållet att jämföra dem med varandra. I alla fall inte rakt av. Låt oss därför gå till det tredje ungdomsförbundet, för att få en kontrapunkt att balansera skalan med. MUF är lite småjobbiga att gå med, Ung Pirat är lagom jobbiga och SSU är -
Ja. SSU hade, för tid sedan, en mycket speciell policy när det gäller att rekrytera nya medlemmar. Ibland krävdes det inte ens att medlemmen i fråga delgav något intresse för att delta - hen blev medlem i alla fall. Helt gratis, till och med. Snabbt, smidigt och lätt. Att bli medlem i SSU är en barnlek i jämförelse med både MUF och Ung Pirat. Dessa framstår bägge som slutna sällskap med ytterst drakoniska inträdeskrav när de ställs sida vid sida med SSU.
Sålunda. MUF är svårast att gå med i, Ung Pirat medelsvårt och SSU hur enkelt som helst. Av våra tre jämförda ungdomsförbund, vill säga; de andra förbunden har med största sannolikhet en egen svårighetsgrad för prospekterande medlemmar.
Men. Som den gode Andreas säger, så är det fortfarande inte helt rätt att jämföra kanapéer med emmor och sekretärer. Alla tre må vara av samma sort, men de är inte av samma art. Låt oss försöka undvika att begå tankefelet att tro att varje möbel är en stol, eller att varje frukt är ett äpple. Ett parti har x antal medlemmar, ett annat y. Om x är större än y, så innebär det inte per automatik att det ena partiet är större än det andra. Att en pinnstol är mindre än en bäddsoffa, eller att en vattenmelon är större än en gurka, säger inte så mycket i stig själv. Det säger inte heller någonting om huruvida läget är mer passande för pinnstolar/vattenmeloner eller bäddsoffor/gurkor.
Om en vill jämföra så måste en först - vilket ni säkert kommer ihåg från matematiklektionerna - översätta de båda värdena till samma skala. Skalan, i vårt fall, är hur många röster de får i valen. Ju större ett parti är, desto fler röster får det, och ju fler röster det får, desto större är det. Antalet röster å parti a kan jämföras med antalet röster på parti b, och då - och enbart då - får vi ett mått på vilket parti som är störst.
Allt annat är retorik. Må vara att den ibland är av bättre eller sämre slag.
25.2.09
Kön, genus, matchmaking
Vi hade föreläsning om förhållandet mellan kön/genus och retorik idag. Som gammal sociologistudent så kom det inte fram några större nyheter för min del, men många av de nyare studenterna såg oerhört skeptiska ut. Genus? Vad har det med saken att göra? Varför tar vi upp det, här, nu? Hur tänker de nu?
Än mer skeptiska blev mina kära medstudenter när skillnaden mellan kön och genus togs upp. En kan tro den vara allmängods, men den är tydligen mindre känd än den borde vara. Min granne utbrast någonting som utan omsvep kan parafraseras i termer av 'en man är en man och en kvinna är en kvinna - vad mer behöver sägas?'.
Tja. Det behöver sägas att det här med könsroller är ett oerhört grundläggande fenomen. Det är inte bara enskilda individer som tillskrivs sådana, utan hela universum som sådant dras med i klassificerandet av saker som könade. I och med att varje människa är antingen Man eller Kvinna, blir alla mänskliga sätt att förhålla sig till världen antingen manliga eller kvinnliga. Vilket i sin tur för med sig att varje talsituation förhålls till antingen i egenskap av att vara Man eller Kvinna. Vilket osökt för oss till att varje retorisk situation är en, just det, könsfärgad situation.
Det behöver tydligen sägas. Fortfarande. Trots allt.
Ett säkert sätt att irritera folk på är att låta bli att godta att ens könskategori är ett argument för eller emot någonting. Att som kille bära kjol är, till exempel, oerhört irriterande för omgivningen om en gör det utan att göra en grej av det. Kjolar är könade, killar är könade; det skapar oerhört huvudbry hos folk om och när två könade kategorier möts och inte matchar.
Att inte matcha är dock, ändå, i alla lägen som rör kläder, ett tankefel.
Det behöver tydligen sägas. Det med.
Än mer skeptiska blev mina kära medstudenter när skillnaden mellan kön och genus togs upp. En kan tro den vara allmängods, men den är tydligen mindre känd än den borde vara. Min granne utbrast någonting som utan omsvep kan parafraseras i termer av 'en man är en man och en kvinna är en kvinna - vad mer behöver sägas?'.
Tja. Det behöver sägas att det här med könsroller är ett oerhört grundläggande fenomen. Det är inte bara enskilda individer som tillskrivs sådana, utan hela universum som sådant dras med i klassificerandet av saker som könade. I och med att varje människa är antingen Man eller Kvinna, blir alla mänskliga sätt att förhålla sig till världen antingen manliga eller kvinnliga. Vilket i sin tur för med sig att varje talsituation förhålls till antingen i egenskap av att vara Man eller Kvinna. Vilket osökt för oss till att varje retorisk situation är en, just det, könsfärgad situation.
Det behöver tydligen sägas. Fortfarande. Trots allt.
Ett säkert sätt att irritera folk på är att låta bli att godta att ens könskategori är ett argument för eller emot någonting. Att som kille bära kjol är, till exempel, oerhört irriterande för omgivningen om en gör det utan att göra en grej av det. Kjolar är könade, killar är könade; det skapar oerhört huvudbry hos folk om och när två könade kategorier möts och inte matchar.
Att inte matcha är dock, ändå, i alla lägen som rör kläder, ett tankefel.
Det behöver tydligen sägas. Det med.
23.2.09
Raggning
Borta på Magnifika gnistor undrar jag över hur en kommer ur situationer där någon raggar på en utan att direkt förolämpa den raggande. Jag har fortfarande ingen aning om hur en kommer ur sådana situationer, men jag har en viss aning om hur en Dålig raggningsreplik ser ut. Typ så här:
You turn my floppy disc into a hard drive.
Den skulle kunna fungera, i rätt läge, så den är inte direkt genomusel, men fortfarande rätt dålig. Värre är det då med:
I hope you don't have google toolbar, because I have a popup you're not going to want to block.
Vilken, i all sin uselhet, fortfarande är bättre än:
Dueeeeeeehhh, skaru mé på lite.. eeh.. va hetere... ee.
Som, ändå, på något sätt, i all sin brist på allt, är bättre än:
Jag säger inte det här för att impa på dig, men det är faktiskt jag som är Batman.
Nu undrar jag, i all stillhet - kan det bli sämre? Kan det bli dåligare? Har vi nått den lägsta av punkter, eller finns det outforskade dimensioner av obrahet? Släng in det uslaste ni kan hitta i kommentarerna, och låt tusen trumpeter förkunna att Bottnen Är Nådd!
You turn my floppy disc into a hard drive.
Den skulle kunna fungera, i rätt läge, så den är inte direkt genomusel, men fortfarande rätt dålig. Värre är det då med:
I hope you don't have google toolbar, because I have a popup you're not going to want to block.
Vilken, i all sin uselhet, fortfarande är bättre än:
Dueeeeeeehhh, skaru mé på lite.. eeh.. va hetere... ee.
Som, ändå, på något sätt, i all sin brist på allt, är bättre än:
Jag säger inte det här för att impa på dig, men det är faktiskt jag som är Batman.
Nu undrar jag, i all stillhet - kan det bli sämre? Kan det bli dåligare? Har vi nått den lägsta av punkter, eller finns det outforskade dimensioner av obrahet? Släng in det uslaste ni kan hitta i kommentarerna, och låt tusen trumpeter förkunna att Bottnen Är Nådd!
19.2.09
Skriverier
För länge sedan hörde och/eller läste jag någonting jag minns än idag. Jag minns inte vad det var, vilket sammanhanget var, vad det handlade om eller ens varför det kom på tal. Men på tal kom det, och minns det, det gör jag.
Det handlade om hur en ska lägga upp en text. Huvudresonemanget var att det finns tre saker en författare och/eller skriftställare - särskilt akademiska sådana - behöver lägga på minnet angående ens eventuella läsare. Dessa tre saker är att läsarna generellt sett är dumma, lata och elaka. Om en håller dessa tre saker i minnet så blir det väldigt mycket lättare att skriva bra texter.
Med det första, att läsare är dumma, menades att de allra flesta varken kan, vill eller orkar ta sig igenom komplicerade framställningar. Om en komplicerar sin text ens det minsta lilla så kommer läsarna omedelbart att klaga på att den är för svår - det gäller att hålla den enkel och klar, så att även de dummaste läsarna förstår.
Det andra, att läsare är lata, betyder att det inte duger att bara hänvisa till annan men relevant litteratur. Läsarna kommer inte att springa iväg och läsa det du baserar din text på, men de kommer däremot att missförstå dig genom att fortsätta läsa ändå utan att förstå din utgångspunkt. Det är därför nödvändigt att ta med åtminstone en kort sammanfattning av det du utgår ifrån, så att även de lataste av läsare kan hänga med.
Det sista, att läsare är elaka, innebär att allt det du skriver som kan tolkas på mer än ett sätt kommer att tolkas på mer än ett sätt, och det kommer att tolkas på det sätt som antingen är fel eller tvärt emot vad du egentligen menade. Eller, om möjligt, bägge. Det går inte att göra så mycket åt detta, annat än att lära sig leva med det; vad en än skriver så finns det alltid mer än en tolkning av det. Det gäller dock att hålla god min - i alla fall när de är inom synhåll.
Detta är förstås sagt med glimten i ögat, men det finns en viss visdom i det hela. Få läsare orkar sig igenom tunga passager, ännu färre läser den litteratur en refererar till och det finns alltid någon som lyckas totalmissförstå även den lättaste av texter. Det gäller att anpassa sitt skrivande därefter, i alla fall om en vill behålla sina läsare. Att skylla textens brister på läsaren är (förstås) ett tankefel, men det är en bra utgångspunkt för att hitta uppslag till förbättring i sitt skrivande.
Göran Hägg skrev i sin bok Praktisk retorik att det bästa sättet att förhålla sig till sin publik är att föreställa sig att den består av fyraåringar, och förmedla sina kunskaper därefter. Det gäller dock att till varje pris undvika att få publiken att känna sig som en samling fyraåringar. Återigen samma princip - anpassa dig efter en omvärld som lämnar en hel del att önska, men beskyll den inte för dina egna brister. Återigen med glimten i ögat med en underton av allvar.
Bara nu ingen tror att jag tycker att mina läsare är en samling dumma, lata och elaka fyraåringar...
Det handlade om hur en ska lägga upp en text. Huvudresonemanget var att det finns tre saker en författare och/eller skriftställare - särskilt akademiska sådana - behöver lägga på minnet angående ens eventuella läsare. Dessa tre saker är att läsarna generellt sett är dumma, lata och elaka. Om en håller dessa tre saker i minnet så blir det väldigt mycket lättare att skriva bra texter.
Med det första, att läsare är dumma, menades att de allra flesta varken kan, vill eller orkar ta sig igenom komplicerade framställningar. Om en komplicerar sin text ens det minsta lilla så kommer läsarna omedelbart att klaga på att den är för svår - det gäller att hålla den enkel och klar, så att även de dummaste läsarna förstår.
Det andra, att läsare är lata, betyder att det inte duger att bara hänvisa till annan men relevant litteratur. Läsarna kommer inte att springa iväg och läsa det du baserar din text på, men de kommer däremot att missförstå dig genom att fortsätta läsa ändå utan att förstå din utgångspunkt. Det är därför nödvändigt att ta med åtminstone en kort sammanfattning av det du utgår ifrån, så att även de lataste av läsare kan hänga med.
Det sista, att läsare är elaka, innebär att allt det du skriver som kan tolkas på mer än ett sätt kommer att tolkas på mer än ett sätt, och det kommer att tolkas på det sätt som antingen är fel eller tvärt emot vad du egentligen menade. Eller, om möjligt, bägge. Det går inte att göra så mycket åt detta, annat än att lära sig leva med det; vad en än skriver så finns det alltid mer än en tolkning av det. Det gäller dock att hålla god min - i alla fall när de är inom synhåll.
Detta är förstås sagt med glimten i ögat, men det finns en viss visdom i det hela. Få läsare orkar sig igenom tunga passager, ännu färre läser den litteratur en refererar till och det finns alltid någon som lyckas totalmissförstå även den lättaste av texter. Det gäller att anpassa sitt skrivande därefter, i alla fall om en vill behålla sina läsare. Att skylla textens brister på läsaren är (förstås) ett tankefel, men det är en bra utgångspunkt för att hitta uppslag till förbättring i sitt skrivande.
Göran Hägg skrev i sin bok Praktisk retorik att det bästa sättet att förhålla sig till sin publik är att föreställa sig att den består av fyraåringar, och förmedla sina kunskaper därefter. Det gäller dock att till varje pris undvika att få publiken att känna sig som en samling fyraåringar. Återigen samma princip - anpassa dig efter en omvärld som lämnar en hel del att önska, men beskyll den inte för dina egna brister. Återigen med glimten i ögat med en underton av allvar.
Bara nu ingen tror att jag tycker att mina läsare är en samling dumma, lata och elaka fyraåringar...
18.2.09
15.2.09
Konsten att inleda någonting
Om ändå aldrig granarna i Pelions skog
av yxan fällts för att till marken störta ned
som virke till ett upphov till en början på
det skepp som nu benämns med namnet Argo! Ty
det skeppet förde valda män från Argos hit
för att på order av kung Pelias med list
beröva Kolkhis folk vädurens gyllene skinn.
Ty aldrig hade då min matmor flytt sitt hem.
Om du vill inleda en text, ett anförande, en avhandling eller någonting annat - vad som helst - så låt gärna bli att göra det på det här sättet. Versmått är en aning jobbiga att läsa, och folk blir väldigt besvikna när de kommer till slutet och inser att de just orkat sig igenom en hel radda ord bara för att komma fram till att de flesta av dem hade kunnat skalas bort utan att någonting förlorats.
Var rak, var klar, var direkt. Det första intrycket har större inverkan än du tror, så slösa inte bort det på ord som inte betyder någonting vare sig för dig eller för dina åhörare. -
14.2.09
Alla hjärtans dag
Idag är det alla hjärtans dag. Det känns en smula som att dagen har växt i proportioner de senaste åren. Från att ha varit en relativt obskyr sak att glädjas åt i förbigående har det gått till att bli någonting, tja, större. Inte direkt midsommar, men definitivt större än kyndelsmäss.
När jag funderade på vad jag skulle skriva om och på denna dag som är alla hjärtans dag så kom jag väldigt fort på att det fanns väldigt många saker jag inte kunde skriva om. Som vore direkt malplacerade. Som inte passar in i den diskurs - för att använda Livsagnostikers favoritord - som skapats här.
Det här är en blogg om tankefel och dylikt. Den håller sig på en viss nivå, och håller andra saker på avstånd. Ambitionen är att vara en oas av abstrakt reflektion i en öken av konkreta ting. Dess diskurs försöker ligga på en allmän nivå - saken som generell sak, snarare än den där specifika saken som ramlade mig på tån igår. Sverige snarare än Örebro.
Problemet är att det ibland finns ett behov av att vara lokal snarare än global. Det finns ett antal saker jag inte kan skriva om här, eftersom de är allt för lokala, specifika och personliga för att passa in i bloggens tematik. Sålunda har jag beslutat att skapa en systerblogg till denna, med det ytterst specifika och personliga namnet Magnifika gnistor hackar samhället. Där kommer jag att göra min grej, samtidigt som jag fortsätter att hålla igång den diskursiva aktivitet som är den här sidans liv och leverne.
Här kommer jag fortsätta att försöka vara opartisk och se saker ur många olika perspektiv. Där kommer jag att vara väldigt mycket piratpartist, väldigt mycket perspektivistisk och väldigt mycket jag.
Må ni alla få en underbar alla hjärtans dag - hur ni än definierar en underbar dag!
När jag funderade på vad jag skulle skriva om och på denna dag som är alla hjärtans dag så kom jag väldigt fort på att det fanns väldigt många saker jag inte kunde skriva om. Som vore direkt malplacerade. Som inte passar in i den diskurs - för att använda Livsagnostikers favoritord - som skapats här.
Det här är en blogg om tankefel och dylikt. Den håller sig på en viss nivå, och håller andra saker på avstånd. Ambitionen är att vara en oas av abstrakt reflektion i en öken av konkreta ting. Dess diskurs försöker ligga på en allmän nivå - saken som generell sak, snarare än den där specifika saken som ramlade mig på tån igår. Sverige snarare än Örebro.
Problemet är att det ibland finns ett behov av att vara lokal snarare än global. Det finns ett antal saker jag inte kan skriva om här, eftersom de är allt för lokala, specifika och personliga för att passa in i bloggens tematik. Sålunda har jag beslutat att skapa en systerblogg till denna, med det ytterst specifika och personliga namnet Magnifika gnistor hackar samhället. Där kommer jag att göra min grej, samtidigt som jag fortsätter att hålla igång den diskursiva aktivitet som är den här sidans liv och leverne.
Här kommer jag fortsätta att försöka vara opartisk och se saker ur många olika perspektiv. Där kommer jag att vara väldigt mycket piratpartist, väldigt mycket perspektivistisk och väldigt mycket jag.
Må ni alla få en underbar alla hjärtans dag - hur ni än definierar en underbar dag!
13.2.09
Backspegelperspektiv
När jag tänker på nittiotalet - och jag var med hela vägen, mind you - så tänker jag inte bara på sådana saker som McGyver, hockeybilder och den ständigt lika aktuella skillnaden mellan riks- och lokalsamtal. Nej, jag tänker också geografiskt. Ni vet. På samma sätt som vi tänker om, säg, Yttre Mongoliet eller Sudan eller Panama. Som ett geografiskt område, som en plats vars placering i sammanhanget skapar en alldeles egen dynamik och prägel.
När jag tänker på nittiotalet så tänker jag på ett teknologiskt u-land. Jag minns att vi i biblioteket hade en (1) dator, och att denna hade Netscape. Detta var byns internetanslutning, och den användes med Vördnad och Respekt. Det var absolut otänkbart att den användes för sådana mondäna saker som att slösurfa, okynneschatta eller allmänt cyberhäng. Ty Internet - det skrevs med stort I på den tiden - var för nytt och sakralt för sådant. Internet var allvarliga saker, back then.
Jag tänker också på den akuta frånvaron av överkomliga mobiltelefoner, på att kassettband användes som musiklagringsyta, på att datorers lagringsutrymme kunde mätas i megabyte snarare än gigabyte, på att väldigt mycket var tvunget att skötas manuellt - på att väldigt mycket var väldigt lo fi. Att bestämma träff med någon var väldigt hit and miss - det gick inte att omboka i sista stund med ett paniskt SMS. Blanketter var tvungna att fyllas i manuellt och postas fysiskt - glöm att skicka in saker elektroniskt. Att köpa saker med kort var någonting enbart rika människor gjorde - kreditkort fanns, men debitkort var bara en våt dröm.
Väldigt mycket av det jag gör idag var ogörbart på den tiden. Att slänga iväg ett snabbt sms om vadsomhelst i ett tråkigt ögonblick; att kolla upp någonting på wikipedia; att låna om böcker på bibliotekets hemsida; att bära med sig tolv gigabyte musik i vänstra benfickan; - väldigt många av dessa saker som jag gör utan att tänka närmare på det kunde bokstavligen inte göras för tio år sedan.
Jag ser nittiotalet som ett underutvecklat och eftersatt geografiskt område som borde göra bäst att ta del av moderniseringsprocessen snarast möjligt. Skicka in Marshall-hjälpen och Sida-biståndet fortare än fortast! Låt inte de stackars människorna lida en dag längre än nödvändigt!
Det sorgliga är att väldigt många människor fortfarande lever kvar i någon slags nittiotalsvärld, där internet, globala sammanlänkade ekonomiska system, mobiltelefoni och de tusen framsteg som skett de senaste åren aldrig hänt. Det finns fortfarande människor som lever akut offline, som inte har någon e-post och som, på fullaste allvar, tror att det bara är kriminella och andra suspekta som använder internätet. Det finns fortfarande människor som fortfarande, på det stora hela, lever som de gjorde 1999. Eller '89. Eller '79.
Det är ett tankefel att glömma bort dem.
När jag tänker på nittiotalet så tänker jag på ett teknologiskt u-land. Jag minns att vi i biblioteket hade en (1) dator, och att denna hade Netscape. Detta var byns internetanslutning, och den användes med Vördnad och Respekt. Det var absolut otänkbart att den användes för sådana mondäna saker som att slösurfa, okynneschatta eller allmänt cyberhäng. Ty Internet - det skrevs med stort I på den tiden - var för nytt och sakralt för sådant. Internet var allvarliga saker, back then.
Jag tänker också på den akuta frånvaron av överkomliga mobiltelefoner, på att kassettband användes som musiklagringsyta, på att datorers lagringsutrymme kunde mätas i megabyte snarare än gigabyte, på att väldigt mycket var tvunget att skötas manuellt - på att väldigt mycket var väldigt lo fi. Att bestämma träff med någon var väldigt hit and miss - det gick inte att omboka i sista stund med ett paniskt SMS. Blanketter var tvungna att fyllas i manuellt och postas fysiskt - glöm att skicka in saker elektroniskt. Att köpa saker med kort var någonting enbart rika människor gjorde - kreditkort fanns, men debitkort var bara en våt dröm.
Väldigt mycket av det jag gör idag var ogörbart på den tiden. Att slänga iväg ett snabbt sms om vadsomhelst i ett tråkigt ögonblick; att kolla upp någonting på wikipedia; att låna om böcker på bibliotekets hemsida; att bära med sig tolv gigabyte musik i vänstra benfickan; - väldigt många av dessa saker som jag gör utan att tänka närmare på det kunde bokstavligen inte göras för tio år sedan.
Jag ser nittiotalet som ett underutvecklat och eftersatt geografiskt område som borde göra bäst att ta del av moderniseringsprocessen snarast möjligt. Skicka in Marshall-hjälpen och Sida-biståndet fortare än fortast! Låt inte de stackars människorna lida en dag längre än nödvändigt!
Det sorgliga är att väldigt många människor fortfarande lever kvar i någon slags nittiotalsvärld, där internet, globala sammanlänkade ekonomiska system, mobiltelefoni och de tusen framsteg som skett de senaste åren aldrig hänt. Det finns fortfarande människor som lever akut offline, som inte har någon e-post och som, på fullaste allvar, tror att det bara är kriminella och andra suspekta som använder internätet. Det finns fortfarande människor som fortfarande, på det stora hela, lever som de gjorde 1999. Eller '89. Eller '79.
Det är ett tankefel att glömma bort dem.
11.2.09
I all korthet, del IX
För ett år sedan stod vi vid ruinens brant, men sedan dess har vi lyckligtvis tagit ett avgörande steg framåt.
10.2.09
Argument
Det finns olika sorters argument. En sort baserar sig på noggrant undersökande av fakta och sannolikheter, och lägger vikt vid att alla aspekter förs fram i ljuset och undersöks och tas under beaktande. Vetenskapsmänniskor gillar argument av den här sorten - även om det i förlängningen leder till att det krävs femtio sidors labbrapport för att konstatera att vatten, trots viss inledande skepsis (och en smärre kontrovers på området), är vått.
En annan sort är den typ som tas till bara för att en ska ha någonting att säga. Det finns alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, åtminstone något att ta till. De av er som spelar Sim City eller Ceasar-spelen vet att det är ett positivt tecken när stadens invånare klagar på antingen för höga skatter eller på arbetslöshet; det är ett tecken på att det inte finns någonting annat, mer akut att klaga på. De må vara förklädda i formen av klagomål, men de är egentligen tecken på att Allt Är Väl. På samma sätt finns det alltid saker att gnälla på även hos den mest fläckfria av produktioner, och om folk enbart klagar på detaljer så vet du att du gjort ett bra jobb över lag.
Denna typ av argument är argument som inga äro. Den tas till i två omständigheter. Den ena är när en absolut måste invända mot något men inte kan komma på något substantiellt - så som när en opponerar mot en välskriven uppsats. Det duger inte att bara hålla med rakt upp och ner, så en får säga någonting om att den nog är lite för lång och använder lite för svåra ord ibland eller någon annan småsak. 'Vi håller med i stort, men vill ändå påpeka på de här små aspekterna...'
Den andra omständigheten är när en vill sänka ett förslag, men inte har några argument mot. En kan inte motivera varför någonting inte ska göras, men en har ändå någonting att säga emot med. Genom att säga emot, även på den mest idiotiska av löjliga grunder, finns det alltid en möjlighet att folk tänker att 'okay, eftersom hen säger emot så måste det finnas en anledning, så vi skippar det här.' Det kan röra sig om precis vad som helst. Så länge en negativ åsikt om det föreslagna uttrycks, så finns det en möjlighet att förslaget sänks.
Dessa argument som inga äro kan som sagt vara ganska precis vad som helst. Hos arbetsgivare händer det ibland att könstillhörighet eller sexuell läggning anförs som argument mot att anställa någon, reella kvalifikationer till trots. I valet av film till myskvällen kan en viss film avfärdas med att den är 'såsig'. Ett kontroversiellt politiskt förslag kan sägas tala emot någon random passage i Bibelen. Det finns tusen och åter tusen luftargument som tas till i akt och mening att säga emot för emotsägandets skull.
De lyckas oftare än de borde med att sänka det de säger emot. Sorgligt nog. -
En annan sort är den typ som tas till bara för att en ska ha någonting att säga. Det finns alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, åtminstone något att ta till. De av er som spelar Sim City eller Ceasar-spelen vet att det är ett positivt tecken när stadens invånare klagar på antingen för höga skatter eller på arbetslöshet; det är ett tecken på att det inte finns någonting annat, mer akut att klaga på. De må vara förklädda i formen av klagomål, men de är egentligen tecken på att Allt Är Väl. På samma sätt finns det alltid saker att gnälla på även hos den mest fläckfria av produktioner, och om folk enbart klagar på detaljer så vet du att du gjort ett bra jobb över lag.
Denna typ av argument är argument som inga äro. Den tas till i två omständigheter. Den ena är när en absolut måste invända mot något men inte kan komma på något substantiellt - så som när en opponerar mot en välskriven uppsats. Det duger inte att bara hålla med rakt upp och ner, så en får säga någonting om att den nog är lite för lång och använder lite för svåra ord ibland eller någon annan småsak. 'Vi håller med i stort, men vill ändå påpeka på de här små aspekterna...'
Den andra omständigheten är när en vill sänka ett förslag, men inte har några argument mot. En kan inte motivera varför någonting inte ska göras, men en har ändå någonting att säga emot med. Genom att säga emot, även på den mest idiotiska av löjliga grunder, finns det alltid en möjlighet att folk tänker att 'okay, eftersom hen säger emot så måste det finnas en anledning, så vi skippar det här.' Det kan röra sig om precis vad som helst. Så länge en negativ åsikt om det föreslagna uttrycks, så finns det en möjlighet att förslaget sänks.
Dessa argument som inga äro kan som sagt vara ganska precis vad som helst. Hos arbetsgivare händer det ibland att könstillhörighet eller sexuell läggning anförs som argument mot att anställa någon, reella kvalifikationer till trots. I valet av film till myskvällen kan en viss film avfärdas med att den är 'såsig'. Ett kontroversiellt politiskt förslag kan sägas tala emot någon random passage i Bibelen. Det finns tusen och åter tusen luftargument som tas till i akt och mening att säga emot för emotsägandets skull.
De lyckas oftare än de borde med att sänka det de säger emot. Sorgligt nog. -
9.2.09
Boy boy bojkott
Idag sparkar en tre veckors konsumentbojkott mot upphovsrätts/censurfolket igång. Väldigt många av oss har varit igång med en sådan bojkott under en längre tid redan, men det är kul att se att det inte bara är ett personligt ställningstagande utan även något av en folkrörelse.
Så. Om du funderar på att köpa någonting idag - fundera ett varv extra, och tänk efter om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta något. Särskilt om det är något vars införskaffande skulle hjälpa till att finansiera avskaffandet av rättsstaten och demokratin. -
Så. Om du funderar på att köpa någonting idag - fundera ett varv extra, och tänk efter om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta något. Särskilt om det är något vars införskaffande skulle hjälpa till att finansiera avskaffandet av rättsstaten och demokratin. -
8.2.09
Cinematiska elbilar
Jag funderade en smula på det här med att göra om gamla filmer/teveserier med nya skådespelare och ny teknologi. De flesta gamla filmer fungerar inte i ny version, i och med att de situationer karaktärerna hamnar i inte inträffar i en värld med mobiltelefoner, internet och globala system för produktion och distribution. Klassiska problem så som att protagonisterna inte kan få tag på varandra, att det är svårt att organisera människor i stor skala eller dela ut mat till massorna - är liksom inte relevanta längre. Det var svårt att avboka saker i sista stund på femtiotalet, men idag kan vi göra det med en handviftning; världen förändras.
Men teknologin gör inte bara gamla problem irrelevanta. Den förändrar också dynamiken hos saker och ting. Ta till exempel en biljakt som uteslutande involverar elbilar. Skurken gör sitt bästa för att komma undan från hjälten, som gör sitt bästa för att komma ikapp - allt ackompanjerat av den akuta frånvaron av ljudet från accelererande motorer.
Biljakter fungerar liksom inte i en tid av tysta motorer.
Damn you, teknologisk utveckling! Damn you!
Men teknologin gör inte bara gamla problem irrelevanta. Den förändrar också dynamiken hos saker och ting. Ta till exempel en biljakt som uteslutande involverar elbilar. Skurken gör sitt bästa för att komma undan från hjälten, som gör sitt bästa för att komma ikapp - allt ackompanjerat av den akuta frånvaron av ljudet från accelererande motorer.
Biljakter fungerar liksom inte i en tid av tysta motorer.
Damn you, teknologisk utveckling! Damn you!
I all korthet, del VII
Att köpa en dator är som att köpa billiga kondomer: det kan tyckas vara en rimlig investering nu, men du kommer att ångra dig om nio månader.
6.2.09
Anonymitet
Det är lätt att vara anonym på internätet, sägs det. En av mina läsare tog sig för att avanonymisera mig, och påvisade att det går att hitta mig lite varstans genom att bara söka på 'Sargoth'. Till och med på ansiktsboken, om en är del av Sweden-nätverket.
Det är lätt att tro sig vara anonym på internätet. Men det är inte enkelt att vara det. Det går, men det kräver mer ansträngning än en kanske tror. Det är absolut inte så enkelt som IPRED-folket försöket få människor att tro.
Såvida de inte envisas med att genomföra sitt projekt. Då kommer det att bli busenkelt att bli superanonym, i och med att behovet av att anonymisera sig gått från att ha varit någonting som ett fåtal människor tänkt på till att bli någonting som berör bokstavligen ALLA. I och med övervakningens intåg skapas ett behov av anonymitet, och där efterfrågan dyker upp tenderar tillgång att följa efter. Och i och med att behovet blir så stort, så kommer de verktyg som tas fram för att tillgodose detta att bli så pass enkla att vem som helst kan använda dem.
På den gamla goda tiden, när det bara var 1337-kidsen i mörka källare med persienner av modifierade joltburkar som brydde sig om sådant, kunde verktygen vara komplicerade och oöverskådliga monster till program. När marknaden växer, så att även, säg, den genomsnittlige bilförsäkringsförsäljaren känner sig i behov av anonymiserad kommunikation, så kommer programmen som skrivs för detta ändamål att bli så enkla att även dessa människor kan använda dem. -
Ni kanske ser var tankefelet i IPRED-folkets logik ligger?
Det är lätt att tro sig vara anonym på internätet. Men det är inte enkelt att vara det. Det går, men det kräver mer ansträngning än en kanske tror. Det är absolut inte så enkelt som IPRED-folket försöket få människor att tro.
Såvida de inte envisas med att genomföra sitt projekt. Då kommer det att bli busenkelt att bli superanonym, i och med att behovet av att anonymisera sig gått från att ha varit någonting som ett fåtal människor tänkt på till att bli någonting som berör bokstavligen ALLA. I och med övervakningens intåg skapas ett behov av anonymitet, och där efterfrågan dyker upp tenderar tillgång att följa efter. Och i och med att behovet blir så stort, så kommer de verktyg som tas fram för att tillgodose detta att bli så pass enkla att vem som helst kan använda dem.
På den gamla goda tiden, när det bara var 1337-kidsen i mörka källare med persienner av modifierade joltburkar som brydde sig om sådant, kunde verktygen vara komplicerade och oöverskådliga monster till program. När marknaden växer, så att även, säg, den genomsnittlige bilförsäkringsförsäljaren känner sig i behov av anonymiserad kommunikation, så kommer programmen som skrivs för detta ändamål att bli så enkla att även dessa människor kan använda dem. -
Ni kanske ser var tankefelet i IPRED-folkets logik ligger?
4.2.09
Parallelläsning, del två
Det är vårtermin. För många innebär det en förberedelse inför sommaren, en sista termin innan examen, en inledning på en mångårig utbildning eller någon slags blandning av dessa. För min del innebär det, så som traditionen bjuder, en hel del överarbete och en massa poängtagande.
Precis som förra vårterminen läser jag mer än de sedvanliga tjugo** poängen. Min stora plan är att, när sommarlovet inträffar, ha orkat mig igenom en grand total av trettiofem*** poäng (plus fem poäng till om jag fixar den där omtentan om medeltida litteratur).
Ämnena den här gången blir, i kronologisk ordning, retorik, konstvetenskap och religionssociologi. Och eventuellt litteraturvetenskap. För de av er som läst länge nog att vara vana att tänka på terminen som beståede av fyra block ser planen ut så här: retorik 1-4, konst 2-3, religionssociologi 3-4 och littvet som fristående tenta i slutet av block två.
Phew.
Tankefel? Inte alls. Så som jag sade i del ett för ack så länge sedan så är det fullt rimligt. Det är bara rimligt om jag inser att jag inte kan göra det samtidigt som jag gör, tja, någonting som helst annat. Television ut, grannar ut, långa shoppingresor till Ullared ut, episka pokerkvällar, fjortonsidiga bloggposter om nyansskillnaderna mellan Thoreaus och Hardys prosa, släktingars namnsdagskalas, djupa relationsbyggande midnattskonversationer med mina nära och kära över otaliga koppar te - ut, ut, ut, ut.
Det största tankefelet en kan göra är att tro att en har tid. Tiden är kortare än en tror, och flyktigare än den borde vara, och, inte minst, ständigt på väg någon annan stans. Tid finns, men bara om en gör sig av med allt det där andra som tar upp den. Det finns alltid tusen och åter tusen saker som en gör som en egentligen inte behöver göra, och att rensa ut dem ur sin kalender är att göra sig själv en oerhörd välgärning.
Det blir kul.
*Från och med nu tänker jag stjäla en konvention, och markera den första noten två gånger, den andra tre osv. Av uppenbara skäl. *ler*
** Jag började läsa för Länge Sedan, när en termin var tjugo poäng snarare än trettio. Det gamla systemet att räkna på fastnade, och en fempoängare är en fempoängare är en sjuochenhalvpoängare. Finns inget sätt att komma ur det, bara att leva med det.
*** Femtiotvå och en halv. Eventuellt plus sjuochenhalv.
Precis som förra vårterminen läser jag mer än de sedvanliga tjugo** poängen. Min stora plan är att, när sommarlovet inträffar, ha orkat mig igenom en grand total av trettiofem*** poäng (plus fem poäng till om jag fixar den där omtentan om medeltida litteratur).
Ämnena den här gången blir, i kronologisk ordning, retorik, konstvetenskap och religionssociologi. Och eventuellt litteraturvetenskap. För de av er som läst länge nog att vara vana att tänka på terminen som beståede av fyra block ser planen ut så här: retorik 1-4, konst 2-3, religionssociologi 3-4 och littvet som fristående tenta i slutet av block två.
Phew.
Tankefel? Inte alls. Så som jag sade i del ett för ack så länge sedan så är det fullt rimligt. Det är bara rimligt om jag inser att jag inte kan göra det samtidigt som jag gör, tja, någonting som helst annat. Television ut, grannar ut, långa shoppingresor till Ullared ut, episka pokerkvällar, fjortonsidiga bloggposter om nyansskillnaderna mellan Thoreaus och Hardys prosa, släktingars namnsdagskalas, djupa relationsbyggande midnattskonversationer med mina nära och kära över otaliga koppar te - ut, ut, ut, ut.
Det största tankefelet en kan göra är att tro att en har tid. Tiden är kortare än en tror, och flyktigare än den borde vara, och, inte minst, ständigt på väg någon annan stans. Tid finns, men bara om en gör sig av med allt det där andra som tar upp den. Det finns alltid tusen och åter tusen saker som en gör som en egentligen inte behöver göra, och att rensa ut dem ur sin kalender är att göra sig själv en oerhörd välgärning.
Det blir kul.
*Från och med nu tänker jag stjäla en konvention, och markera den första noten två gånger, den andra tre osv. Av uppenbara skäl. *ler*
** Jag började läsa för Länge Sedan, när en termin var tjugo poäng snarare än trettio. Det gamla systemet att räkna på fastnade, och en fempoängare är en fempoängare är en sjuochenhalvpoängare. Finns inget sätt att komma ur det, bara att leva med det.
*** Femtiotvå och en halv. Eventuellt plus sjuochenhalv.
1.2.09
Kollektivt, del två
Min gode vän Livsagnostiker skrev ett svar på mitt inlägg om klass. Hen är en aning skeptisk till det hela, och vill framhäva att det finns fler faktorer än klass som avgör en människas utbildningskarriär. Hen framför många argument mot min tes, varav de flesta är av biografisk art.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)