Det här med att lära sig saker

Det är lätt att bli kunnig om saker och ting. Det är fruktansvärt lätt. Det är så lätt att det kan beskrivas och förklaras i en enda mening. Det är inte ens dyrt - faktum är att det är helt, fullt och totalt gratis. Det är lätt och det är gratis. Det hela kan sammanfattas så här: gå till biblioteket och läs en bok. Läs sedan en till bok, och en till. När du väl läst fem, sju, tio böcker så kan du relativt mycket i ämnet. Inte allt, men the general gist. The basics.

Superenkelt, med andra ord. Till och med jag kan.

Ändå händer det väldigt ofta att folk låter bli att göra just detta. Även och särskilt som det faktiskt skulle räcka med tre - ibland till och med en! - bok för att deras liv skulle förbättras radikalt. Det behöver inte vara någonting avancerat - glöm Freud, glöm Parsons systemteori om ALLT, glöm Virilios förton olika sorters virtuella ljussättningar av verkligheten. Någonting enkelt, typ en grundbok i psykologi, en lättillgänglig sammanfattning av en viss lag, en ordbok med humoristiska förklaringar av svåra ord. Sådant. Enkla saker som är enkla att lära sig och enkla att tillämpa direkt på verkligheten. Konkreta saker med konkreta tillämpningar.

Ändå tar folk inte till sig dessa saker. Varför?

För tid sedan läste jag en artikel borta på Overcoming Bias (se - jag håller mitt nyårslöfte!) om att det bästa sättet att göra folk intresserade av forskning inte är att donera någon extra miljard till spiffig utrustning på universiteten. Det behövs, förvisso, men det är inte det effektivaste av alla sätt att få folk intresserade. Nej, i stället för att göra det lättare för forskarna att bedriva sin forskning, så ska vi göra det svårare för den vanlige medborgaren att ta till sin den forskning som redan är gjord.

Så som det ser ut idag så är det bara att gå till bibblan och läsa en bok. Hur enkelt som helst. Ingen konst alls. Vilket också är anledning till att folk inte gör det. Det kan ju göras när som helst, så varför göra det nu, liksom?

Nej, i stället gör vi det supersvårt för folk att få tillgång till kunskap i ett ämne. Kanske, som den gode Eliezer föreslår, genom att återinföra det gamla gillesystemet, där den Heliga Gilleskunskapen bara var till för de Invigda, och enbart de som genomgått en svår och prövande och allmänt skitjobbig provprocess fick tillgång till den. Alla andra är persona non grata och skjuts vid upptäckt. Utan pardon. Enbart invigda, inga utbölingar. Och inga undantag.

Tanken här är att om folk väl gjort den här ansträngningen för att få tillgång till kunskapen, så kommer de att se till att lära sig den både på bredden och på djupet och på tvären, och vända på alla möjliga och omöjliga stenar för att upptäcka alla aspekter och nyanser och detaljer. Ni vet. Verkligen gå in för det hela. Med själ, hjärta och - per definition - smärta.

Vilket många onekligen inte gör, nu när det bara är att gå till bibblan och skaffa fram kunskapen. Bara sådär. Enkelt, smidigt och gratis. Ingen konst alls. -

Sagan om köttfärslimpans kanter

Det var en gång en familj som älskade köttfärslimpa, och åt sådan med jämna mellanrum. "Vem kan stå emot denna ljuvliga delikatess?" är den fråga som familjen ställt sig i flera generationer.

De hade vissa egenheter för sig när det kom till köttfärslimpor, denna familj. Ni ser, innan den stoppades in i ugnen så kapade de av bägge kanterna av limpan, så att den blev exakt en viss längd lång. Detta hade de gjort med varje limpa sedan tid urminnes, men ingen tyckte det var konstigt eftersom de Alltid gjort så.

En dag frågade ett av barnen - som var i den åldern då det ställs frågor om allt och inget - varför kanterna måste kapas av innan limpan stoppades in i ugnen. Modern - som var en mycket klok och tålmodig moder - svarade då att så hade vi minsann alltid gjort, och att det inte är rätt om det inte görs på det viset. Hon fortsatte sedan med att berätta om när hennes mamma, på den gamla tiden, också alltid kapade av kanterna på limpan.

För att få lite ro bad den förstående och kloke modern - hon var ju trots allt både förstående OCH klok - barn att springa över till mormor och fråga henne om limpans kanter. Sagt, sprunget och gjort.

När mormodern hörde frågan så blev hon glad, och berättade om de ljuva tiderna i hennes barndoms kök. Redan på den tiden kapades kanterna av, och det var så mysigt på den tiden förstår du. Aaaah, ljuva köttfärslimpeminnen. Fast jag kommer inte riktigt ihåg varför vi kapar av kanterna. Kom - vi går och frågar min mor, din mormorsmor!

Efter ett litet tags gående och gående kom barn och mormoder till mormorsmodern. Hon var rysligt gammal, men fortfarande frisk och kry. När hon fick frågan skrattade hon, och frågade: "kapar ni fortfarande av kanterna? Kommer du inte ihåg, min dotter, att vi hade en så rysligt liten ugn där i din barndoms kök, och att limpan inte fick plats om den inte kapades en smula?" -

I all korthet, del XIV

Hmm, hur var det en böjde saker till tredje persons imperativform nu igen?

I all korthet, del XIII

When there is no other side, you have missed the entire point of the war.

Datornördar

Vi datornördar vänjer oss rätt fort vid saker som kan fixas med konstiga åtbörder och ritualer. Min externa hårddisk började nyss agera långsamt - i stället för femton meg per sekund så gav den mig en halv. Strax under optimum, så att säga.

Lösningen? Att dra ur USB-sladden från baksidan av datorn och sedan sätta in den igen. Inget annat. Bara det. Inga arkana kodförändringar. Inga modifieringar av registret. Inga ominstallationer av drivrutiner. Inte ens en omstart av datorn. Bara sladd ur och sladd i. Sedan var allt i full gång igen. Som genom magi hade hastigheten multiplicerats med trettio. Rakt av.

Detta är fullt normalt beteende hos en dator, och vi nördar anser att dessa ritualer är helt, fullt och hållet naturliga. Vi blir oerhört misstänksamma om saker och ting börjar fungera, ni vet, felfritt och utan märkliga behov som måste tillfredsställas. Det är som det ska att vissa saker bara fungerar om vi sparkar på dem på det där speciella viset, slår dem med en viss speciell handhållning, och lutar dem i en viss specifik vinkel. Samtidigt. (Fast bara om vi håller in den där speciella knappen i exakt så många sekunder. Förstås.)

Det är inte helt märkligt att vi betraktar världen på ett annat sätt än människor som inte är datorkufar.

Egentligen.

Serialitet, del 3

Det var en mörk och stormig natt, och godisfabriken hade just stängt för dagen. Willy Wonka suckade förnöjt, och gick sakta hem över hedens ljungbeklädda kullar. Efter viss tids gående följde Per Albin Hansson upp, och sade: "Vi har en lång väg framför oss, men min väg är inte din väg. Hej, och farväl."

Förvirrad fortsatte Willy vandringen, men redan efter bara tjugotre steg kom ännu en historisk personlighet och yttrade: "Jag är julens spöke, Mr Scrooge!"

Samtidigt, i London, undrade Mr Scrooge varför det kändes som att någonting saknades denna jul. Rikedomen hade växt som den skulle, och de fattiga hade fösts undan så som sig bör, men det var ändå någonting som inte riktigt var som det borde vara. I ett tillstånd av rastlös förvirring ringdes den gode grannen Linus Torwalds upp, som svarade: "Livet är som en ask med choklad - du vet aldrig vad du kommer att få."

I en annan del av världen höll Forrest Gump en monolog om sitt liv. Just när den kända biten om chokladasken skulle komma så kom hen av sig, och glömde bort vad hen skulle säga. I en akt av genering böjde hen sig ner för att knyta sina perfekt knutna skosnörena - och se, där låg en gyllene biljett!

Willy rös, och kände att någonting gått väldigt, väldigt snett, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Smått irritad fortsatte hen vandringen vidare över nejden.

I all korthet, del XII

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Cyklistens fenomenologi

Fenomenologi är ett kul ord. Om en kan det så har en tagit ett långt steg in i förståelsen av saker och ting, och kommer för evigt att vara alienerad från sina medmänniskor. Det betyder, med viss förenkling, 'ett något så som någon uppfattar det.' Det är inte 'någonting så som det är i och för sig i alla möjliga och nödvändiga världar', så som saker är när de är Sanna. Nyckelordet är 'uppfattar', och hur saker är på ett mer objektivt plan är irrelevant för den uppfattande.

Cyklister är ett kul folk. Viss ansträngning har lagts på att få dem att framstå som fredliga, kärleksfulla, miljövänliga, kramgoa, samhällsstöttande, trevliga och hyvens människor. Vi som tillhör deras skara vet att de - vi - egentligen är blodtörstiga, hänsynslösa, brutala, oansvariga, fientliga och ute efter att döda allt i sin väg. Vi kan möjligtvis, i brist på motargument, gå med på att vi är miljövänliga, men då bara motvilligt.

Utmärkande för en fenomenologi är att den fokuserar mer på hur saken uppfattas än på hur den faktiskt är. En fenomenologisk beskrivning av en micro ser ut så här: 1. En stoppar in mat i den och trycker på knapparna. 2. Magi händer i några minuter. 3. Maten är varm och klar att äta. End of story. Sådana saker som detaljerade beskrivningar av hur molekylerna puffas på genom att utsättas för högfrekvent elektromagnetism ingår inte nödvändigtvis i upplevelsen att värma mat i micron. Fenomenologi är läran om upplevelsen, inte det som upplevs.

Utmärkande för cyklister är att de, vanligtvis, befinner sig i ett tillstånd av mild psykos, kontrollerad primalilska och extrem affekt. Det finns ingenting sådant som en lugn och sansad cyklist. Även den lugnaste av pacifistiska filbunkar blir ett aggregat av årmiljoners ackumulerad aggression mot allt och alla. Alla försök att resonera med dem kommer att leda till situationer där våld förekommer. Försök inte ens.

Så. Då har vi definierat rubriken. Cyklistens fenomenologi. Vad upplever cyklisten när hen 'är' i största allmänhet?

Det första en cyklist tänker på är cykelbanor. Sådana upptar väldigt stor del av cyklistens tankar, och det är därför viktigt att förstå definitionen av dem i sin helhet, i alla dess aspekter och nyanser.

En cykelbana är varje yta som det går att cykla på. Detta är centralt. Cykelbanor - i dess traditionella betydelse - är cykelbanor. Trottoarer är cykelbanor. Parkeringsplatser ingår i kategorin cykelbanor. Landsvägar ingår. Stadskärnor är cykelbanor. Kullerstensgator är cykelbanor. Enkelriktade gator är dubbelriktade cykelbanor. Uppförsbackar är cykelbanor. Nerförsbackar är utmärkta cykelbanor. Gångstigar är cykelbanor. Tunnlar är cykelbanor. Rondeller är cykelbanor. Urskogar är cykelbanor. Byggarbetsplatser är cykelbanor. - Varje cykelbar yta är en cykelbana.

Och, kan ni tro det - det står en massa fotgängare på cykelbanan! Överallt! Ständigt måste vi se till så att vi inte oförhappandes krockar med blindstyren som irrar sig ut på våra domäner! Konstant, överallt, utan minsta förståelse för vår situation!

För att inte tala om alla farthinder som sätts ut överallt! Trottoarkanter, upphöjda asfaltspartier, räcken, skyltar, bänkar, sopkorgar, brevlådor, parkerade bilar, - bloody hela hus ställs i vägen mellan oss och vårt mål! Bloody farthinder! Riv, bränn, förstör! Få bort dem från våra cykelbanor! -

Ett liknande fenomen tycks hända med människor som sätter sig i bilar, men det är inte lika uttalat som hos cyklister. En arg bilförare är ett fromt lamm i jämförelse med en heligt vred cyklist. En arg bilist kanske slänger sig över sin tuta, men det är inget i jämförelse med de outtalbara grymheter en förgrymmad cyklist kan ta sig för om någon provocerar henom tillräckligt mycket. Så som, till exempel, genom att stå på cykelbanan.

Kontentan av denna utflykt in i detta ack så främmande psykes natur?

Stå inte på cykelbanan.

Snälla? Tack.

(Missa inte del två.)

Serialitet, del 2

Napoleon inspekterade trupperna denna morgon, precis som alla andra mornar. De nya laserbajonetterna var onekligen fruktansvärt effektiva, men gentemot det nya hotet vid horisonten kunde inte ens den mest virtualiserade av krigsföring vara tillräcklig. Vem hade anat att kvällstidningarnas nyord en dag helt sonika skulle resa sig upp och förklara krig mot resten av språket, och ord för ord äta upp allt som inte är sensationellt eller värt att utbrista ett rättmätigt wtf över?

Mot detta språkhot mobiliserades alla goda krafter. Charlie the Unicorn stod skuldra mot skuldra med sådana legender som Gilgamesh Wulfenbach och Hieronymus Bosch. Den ärevördige Unkas Ebenhauser de Torres Valentinianus-Schnautzsche IV (d. y.) är dock mystiskt frånvarande, och en märklig tystnad sprider sig bland leden när namnet nämns.

Den svenska språknämnden hade förstås och förstått att uppgradera sig till en brutalt militariserad institution, där korrekt interpunktering och satsbyggnad inte bara var ett absolut inträdeskrav utan även, enligt Styrelsen, det enda som uppehöll vardagen från att kollapsa in i ett svart hål av obegripligt nonsens. Språklig renhet, nio timmars vapenövning per dag samt järnkoll på ordklasserna var den sanna och korrekta vägen, och ve den som avvek ens det minsta.

Jane Austen drack ur en eftertänksam och diskret kopp te. Ingenting fick stå ivägen för eftermiddagsteet. Inte Napoleon, inte kollektiv afasi, inte en en massivt militariserad kvasireligiös organisation dedikerad åt Språkets bevarande. Inget. Möjligtvis då zombies, Paul Auster eller Harmageddons inträffande och Jesu återkomst (med änglakörer och allt), men då bara om de bokat tid. Det gäller ju att hålla på vissa former, trots allt.

Serialitet

Jag tror det är dags att sparka igång en ny serie. Här på internet finns det en lång och rik tradition av att skriva och läsa fan fiction, och på den här bloggen finns det en lång och rik tradition att skriva saker i serier. Om vi kombinerar dessa två element så får vi - just det - en serie av fan fiction.

Now, grejen med fan fiction är att en på det stora hela kan skriva hur som helst. Grejen med den här bloggen är att dess koncept är så pass brett att en kommer undan med att skriva om ganska mycket vad som helst. Därför sparkar jag nu igång en serie i stil med 'I all korthet', där varje enskilt inlägg är en sluten enhet med en början, mitt och ett slut. Så, släpp nu alla krav på narrativ konsistens, konsekvens och suspens, och enjoy the taste of things to come:

"Efter att ha landat på planeten Vulcan tog kapten Picard en munfull av lembas, och tänkte över läget. Kriget mot Xenu gick inte helt bra, och om ryktena om att Voldemort funderade på att ansluta sig var sanna var det mycket illabådande. Men som den orubbliga karaktär hen är låter hen sig inte rubbas - Weimarrepubliken måste bevaras, no matter the cost! Avante!

Livet på Atlantis var relativt behagligt, i alla fall i jämförelse med den dinosaurieinfesterade ödemarken. Att Olympus Mons skulle bli det nya Atlantis var det ingen som anade vare sig första, andra eller fjärde gången ön sjönk till havets botten, men så blev det. Exakt vem som lät de båda kvacksalvarna Dexter och DeeDee få fri tillgång till det genetiska laboratorium där de in i minsta detalj lyckades återuppliva samtliga kända dinosauriarter och anpassa dem till Mars atmosfär är okänt, men Picard sköt det åt sidan och kliade sig ännu en gång på hakan. Det var nog dags att ringa upp den gamle mästaren, Nebukadnessar.

Signal. Beep. Beep. Beep. Aristoteles svarade, så som det behagar de busiga, och höll en lång utläggning om relationen mellan dygden och det goda livet. Efter tid bröt sig Sverker Olofsson in i samtalet och vidhöll att den nikomantiska etiken i grunden bygger på ett missförstånd som skedde i nionde dimensionen. Fonzie tröttnade rätt fort på det hela, och sprejade ner alla med hårsprej. Samtidigt, på andra sidan stargaten, hade Teal’q just hittat ett nytt användningsområde för sin Weighted Companion Cube, nämligen som kapsylöppnare."

I all korthet, del XI

Att använda Internet Explorer med en antivirus-toolbar är lite som att sätta sig på en rodeohäst iförd en cykelhjälm: du vet att du kommer att ramla av tämligen omgående, men det gör inget, för det kommer inte att göra lika ont som utan hjälmen.