Arbetslöshet

Ibland händer det att jag hör folk klaga på att vi är ett dåligt land, i och med att vi har så pass hög arbetslöshet. Över en miljon arbetsföra människor är utan arbete, och utan större anledning att vara utan arbete. Detta är, tydligen, en skandal utan dess like.

Jag vill vända på saken. Se det från ett annat perspektiv. Vi har alltså, om siffran stämmer, ett samhälle som är så pass rikt att vi kan låta en niondel av landets befolkning vara utan arbete - utan att denna niondel för den skull svälter ihjäl, består av utfattiga tiggare, är brutalt socialt exkluderad eller på andra vis stigmatiserade och övergivna.

Jag vet inte vad ni tänker, men sett från denna vinkel tycks det mig som om vi är rätt bra ändå. Trots allt. Inte världsbäst, men fortfarande, ändå, rätt hyfsade.

¤

Personligen tycker jag vi borde skilja rätten till (social) överlevnad från innehavandet av ett lönearbete. Tänka om, och se arbetslösa som 'medborgare' - och därmed medmänniskor - i stället för -lösa, som om saknade de någonting väsentligt i sin mänsklighet.

Medborgarlön är ordet för dagen. En garanterad minimistandard för samtliga medborgare, och arbete till de som vill, i stället för arbetstvång för samtliga och paria för de som inte lyckas ingå i 'samtliga'. Trygghet i stället för arbetspiska; liv först, och arbete sedan, i stället för liv för arbetets skull. Visshet om att en kommer att ha mat i morgon också, även om en råkar vara utan anställning. Ett borttagande av den gamla tidens Du Måste Arbeta, Annars Är Det Ditt Fel.

Ni vet. Om en miljon människor är arbetslösa men arbetsföra, så kanske det inte är de enskilda individerna det är fel på, utan någon mer övergripande samhällskraft? Någon lite större, mindre påtaglig men ändå mer aktiv process som övergår den enskilda individens förmåga att hantera; någonting som sker på en sådan skala att den arbetslöse inte kan göra någonting åt sin arbetslöshet.

Det är tydligen en skandal att arbetslösheten är så hög. Och det ligger nära till hands att skylla på de arbetslösa, peka ut dem som ensamt ansvariga för sin situation. En miljon arbetslösa. Över en miljon. Alla ensamt ansvariga för att de delar samma situation i samma land i samma tid i samma omständigheter. Alla individuellt ansvariga.

Ibland händer det att folk skyller stora sociala processer på de som råkar leva i dem. Det är ett väldigt tankefel; även och särskilt när nämnda processer ligger på en så pass hög abstraktionsnivå att de är närmast osynliga för de som inte vet att de pågår. -

Räck mig din mobilförsedda hand

Finns det någonting trafikfarligare än bilister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt? Finns det någonting som är mer i vägen än en massiv tegelmur mitt i körbanan? Finns det någonting som orsakar mer aggressioner än vad alla små fluffiga djur i hela universums historia någonsin lyckats skapa?

Svaret är ja, och består i cyklister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt. Now, bilen har blinkers, och är i största allmänhet en mer heltäckande kroppsövning än cykeln, så förlusten av en hand gör inte så mycket. Att förlora en hand på cykel, däremot, är att förlora hälften av ens kommunikation med de bakomliggande cyklisterna - för att inte tala om oss cykelister, som vill blåsa förbi dem i typ 27 km/h och begrava dem i vägdamm, - och dessutom att tappa lika mycket kontroll över cykelns riktning. Än mer om en har handbroms.

Now, som ni säkert vet så är det gängse tecknet för att svänga att räcka ut armen åt det håll en tänker fara, och att sedan förfara. Detta blir desto svårare att göra om en håller en styck aktiverad mobiltelefon i ena handen; den ockuperar ens hand ganska effektivt, och gör det svårt att signalera. Särskilt som den andra handen också är upptagen, i och med att den får ta hand om det här med att, ni vet, styra.

Lägg sedan till att dessa personer gärna cyklar i typ gånghastighet, och att det därmed är lätt hänt att vi otåliga människor kör in i dem bakifrån när de, helt utan förvarning, saktar in ännu mer och börjar svänga, ack så långsamt -

Tja. De kanske inte borde ha skaffat barn till att börja med.

Kösystem

Okay. Att folk glömmer att lägga på nästa kund-prylen när de köar i affärer är förståeligt, men att de glömmer kundvagnen i kön när de lagt upp sina varor -

Wtf?

Till och med med mina många terminers utbildning inom de människovetenskapliga områdena av universitetets utbud, kan jag inte komma på någon som helst anledning till detta beteende. Det är vad vi i vetenskapliga termer kallar obegripligt.

Inte för att jag klagar - jag tjänar in en hel del småmynt på detta - men likväl förstår jag inte hälften av det. Blir varorna på något magiskt vis lättare att bära när de passerat kassan, och den bärhjälp som vagnen erbjuder av den anledningen onödig? Är vagnen en oumbärlig statussymbol inne i affären, men akut umbärlig utanför? Händer någon slags vagnraceande vid konservhyllan som jag lyckats missa, och de deltagande har gått med på att betala för nöjet genom att lämna vagnarna med mynten fortfarande sittandes i sina respektive hål?

Jag är förvirrad. I besittning av småmynt, förvisso, men förvirrad.

Sömn

M'kay, här är vad som hände:

Jag somnade halv två. Vaknade elva av att väckarklockan ringde. Somnade om. Vaknade vid fem.

Wtf?

Är det så det ska fungera? Kan jag inte ens lita på att jag vaknar efter nio timmar, utan att somna om och sover i sex timmar till? Det känns som om någonting håller på att snurra till sig här. På något vis.

Det råkar inte vara någon av er som sovit i sexton timmar helt spontant någon gång på sistone?

Sannolikhet

Ibland händer det att mina tankar snubblar in på sannolikhetslära och närliggande områden. Alldeles nyligen kom jag över tanken att slumpen är blind, att tidigare utkomster i en viss given slumpmässigt avgjord situation inte har någon som helst påverkan på senare utkomster, och att sannolikheten att någonting händer är konstant från gång till gång, med tillägget att statistiken över antalet specifika utfall över tid tenderar att fördela sig i enlighet med förväntningarna.

Now, med detta som grund, skulle ni kunna peka ut tankefelet i följande fråga:

Om sannolikheten är blind för historien, är då inte sannolikheten att en omodifierad sexkantig tärning slår en sexa tio gånger i rad exakt en sjättedel, dvs precis lika stor som för tio kast som för ett?

Om du råkar sitta på en formulering som kan klargöra detta för mig, shoot. Om ni är expert på sannolikhetslära och tycker att folk är dumma i - ehm, jag menar, otursamma nog att inte förstå grunderna i ämnet, men saknar plats att ge en kortfattad men ändå sammanfattning av problematiken, shoot. Ni har min fulla uppmärksamhet, och chansen att göra livet mindre frustrerande. För alla inblandade. -

Städning och epistemologi

Det finns två sidor av livet. Den ena består i den uppsättning tankekonstruktioner och de diskursiva praktiker vi använder för att förstå och ge mening åt det; den andra i de ögonblick där verkligheten drabbar oss i ansiktet och vi tvingas inse att våra elaborativa meningar bara är ord, som inte har mer med sanningen att göra än att det är sant att de en gång formulerades.

Eller, med andra ord: det finns, å ena sidan, ett aktivt och systematiskt sökande efter Meningen; å andra sidan måste disken fortfarande diskas.

Att postulera att varje form av tänkande är en aktivitet som ständigt måste förnya sig i enlighet med gällande estetiska ideal, och blir oförståeliga sekunden då de avviker från dessa, är inte detsamma som att inse att städning är ett upprätthållande av en estetisk ordning och ett förverkligande av ett dito ideal. Det finns ett gap mellan förståelse och aktivitet, hur smidigt det än vore om det ena övergick i det andra. Att upprätthålla en estetik låter sig göras lättare än någonting som Måste göras av en anledning som aldrig riktigt klarlagts.

Så. Nu har jag skjutit upp disken tillräckligt länge; nu är det dags att trycka på 'publish' och ta estetiken i hornen och sätta igång.

Liebe in der luft

Helt oväntat blev jag utmanad av Andreas att lägga upp en dintubvideo om kärlek. Vanligtvis brukar jag sky utmaningar som pesten, men eftersom det är torsdag så spelar jag med. Så, here goes:





Stor kärlek, inte sant?