Bibelen 2: I paradiset

(Allting börjar i begynnelsen.)

I paradiset vilade Gud ut efter att ha skapat alltet. Medan Hen vilade fortsatte Hens skapelse att röra sig så som Hen skapat den. Allt levande levde i harmoni, och lammet kunde utan rädsla stappla fram till lejonet och äta gräset vid dess fot. Intet ont kunde hända i skapelsen, och människan kunde utan rädsla vandra omkring i den iklädd sin klädsel av dagg och damm. Ingen oro fanns, ingen rädsla, ingen ångest; närhelst någonting rörde sig i människans inre, så uppstod samtidigt den skapande impuls som kunde stilla denna rörelse. Människans inneboende harm gjordes harmlös genom en omärklig samordning av tusen små saker som tillsammans skapade just det som hen behövde just där och då. Sålunda fanns det alltid någonting att göra, och alltid de medel som behövdes för att göra detta.

I paradisets yttre trädgårdar fanns stora lundar att promenera eller springa eller leka i. Bredvid dem fanns springor i marken att bada av sig sina kläder av damm. En sval promenad bort fanns berg att beskåda utsikten från. Nedanför dessa fanns gläntor att dagdrömma och småslumra i. Och överallt fanns träd dignandes med saftiga frukter, buskar överbelastade med välsmakande bär och källor översvämmandes med nektardoftande vatten. Och mest av allt fanns tid. Ingenting drog i människan eller tvingade henom att göra någonting hen inte ville. Hen lekte när leken drog i hens sinne, hen åt när tanken på att äta slog henom och hen sov när andan var trött. Och ingen störde eller förmanade eller väckte henom; hen var lycklig, och under den längsta av tider levde människan i denna tidlösa och kravlösa känsla.

I paradisets inre trädgårdar fanns änglarna, och människan lekte och spelade med dessa närhelst de råkade komma inom synhåll. Där i dessa trädgårdar fanns de högsta av träd, de grönaste av gräs och de ljuvligaste av frukter. Och människan kom och gick som hen ville, och blev lycklig när hen kom men om möjligt ännu lyckligare när hen gick. Ty paradiset är den plats en kan lämna lycklig och vara förvissad om ett en kan komma tillbaka när en så önskar.

I paradisets allra inre av inre, allra mittersta av mittpunkt, stod två träd. Dessa var Livets och Kunskapens träd, vars frukter gav av sig själva till var och en som åt dem. Livets frukter gav den gudomliga gåvan att skapa liv utifrån sin egen livskraft. Kunskapens frukter gav den gudomliga insikten att både gott och ont är konstant närvarande ting, och att det alltid finns ett val mellan dessa tu ting.

I paradisets begynnelse, innan Hen vilade sig efter Sin skapelse, hade Hen framfört enbart en enda sak till människan: "Här i paradiset kommer ni att vara lyckliga så länge ni önskar, och allt kommer att vara gott, och allt kommer att vara ert i er lyckas förvaltning. Men hör detta - om ni äter av frukten från Livets och Kunskapens träd kommer era önskningar att dö, och efter hand ni med dem. Om ni en dag vill äta av dem kommer ingen att hindra er, men det kommer inte att finnas någon återvändo efter det."

I paradiset levde människan lycklig i många många dagar. En dag, dock, gick hen i samlad helhet från paradisets yttre mot dess inre. När änglarna såg dem komma tog de ton, och sjöng om lyckans lov; om allt lyckligt som varit, och allt lyckligt som skulle kunna vara framöver. Från dessa sånger kom alla de sånger vi sjunger idag; de är alla minnen av den sång änglarna sjöng denna dag, om än en viss röst av den mångstämmiga kören.

Närhelst människan kom i närheten av en ängel krama den hen om denna, och ängeln gav människan en puss i pannan. Från dessa pussar kommer de goda drömmar vi ibland drömmer om nätterna; de är alla minnen av en ängels beröring, om än av olika änglar av olika slag.

När så människan tagit farväl av änglarna ändrades deras sång, från lyckans sång till sorgens sång. Och någonting som inte hade hänt förut hände. Människan, som levt många lyckliga dagar i paradiset och aldrig känt sorg, grät. Men likväl fortsatte hen vidare inåt. Ur denna gråt kom trösten och hoppet, och viljan att fortsätta när lyckans sång förändras; om lyckan har sin sång, och sorgen sin, så har vi alla våra änglar som sjunger för oss.

I paradisets mitt stod Livets och Kunskapens träd, höga och ståtliga. Livets träd stod i full blom och dignade av frukter, men medan människan åt av dessa började bladen och blommorna så sakteliga vissna och falla till marken. När så den sista människan tagit sig sin del, fanns det enbart en stam kvar.

Kunskapens träd blommade inte, men var likväl full av frukt. När så människan tog sin frukt och åt av den började trädet blomma upp. När den sista människan tagit sin del var trädet i full blomning, och människan visste att hen aldrig skulle få se dess like igen.

I paradisets mitt uppenbarade sig så Gud, och sade: "Ni har nu ätit av Livets och Kunskapens frukter. Genom Livets frukt fick ni förmågan att skapa fler av ert slag, och genom Kunskapens frukt fick ni det språk ni hittills inte behövt. Ni kommer att finna att priset för att skapa nytt liv är att ert eget blir desto kortare, och att priset för kunskap är att den gör er olyckliga. Så som jag skapade er så hade ni inte kunnat göra någonting annat än att äta av dessa frukter, dock; men med minnet av denna plats kommer ni att sprida er över jorden och föröka eder i förhoppningen om att en dag bygga er en egen version av den, i stort som smått. Lycka, godo och hälsa har varit era; som mina medskapare kan ni nu skapa nya och egna sådana."

Och så stod människan utanför paradiset, lämnad att av egen kraft skapa sig sin värld, sig själv och sin lycka. Inget gavs åt henom, och alla de tusen saker som samverkade åt henom i paradiset slutade med detta, och blev vart och ett ett hinder i människans görande som hen måste komma över. Allting i hela världen samverkade för att göra det svårt för henom, men med minnet av lyckans sånger i hjärtat strävade hen vidare. Hens hus rasade samman när hen arbetade med grödorna på fältet, hens grödor begick självmord av ren ensamhet när hen byggde upp huset igen, men för varje gång saker vägrade gå hens väg så lärde sig hen någonting om världen. Och för varje svårighet som överkoms så skapade människan sig en egen bit lycka, och om det finns någonting i skapelsen som aldrig tar slut så är det svårigheter.

Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna.

Bibelen 2: I begynnelsen

I begynnelsen funderade Gud på att skapa himmel och jord. Universum var öde och tomt, djupet täcktes av mörker och en tanke svepte över existensen: "Hmm. Det här med skapelsen sker bara en gång, så det är bäst att Jag gör det ordentligt. Det vore synd att göra fel redan från början."

Så Gud tänkte. Och tänkte. Och tänkte. Och till sist tänkte Hen: "Jag kan inleda alltet genom att se till så att inget kan gå fel. Jag börjar med att se till så att just det som var och en behöver för att vara lycklig, god och hälsosam skall finnas till hands för alla levande ting som behöver vara lyckliga, goda och hälsosamma."

Och Gud nös: "Varde jusTCHOOOO!"

Och universum svarade genom att bli ljust. Sålunda nyste Gud ljuset in i universum. Och Gud märkte att det var lite smidigare att skapa saker i ljuset snarare än i mörkret, men att det för balansens skull behövdes lite mörker i tillvaron., Ljuset kallade Hen dag, mörkret kallade Hen natt, och under den första nattens gång satt Hen ner för att fundera över nästa dags göranden.

Den andra dagen slogs Hen av tanken att det kanske inte är den bästa av ordningar att ha bara ljus och mörker i universum. Hen tänkte sålunda: "Himmelen och Jorden borde vara varandras likar, där var och en av de fröjder som finns i Himmelen också borde återfinnas i lika mått på Jorden, så att intet ont följer utav varken döden eller födelsen."

Och Gud nös: "Varde Himmelen och jordTCHOO!"

Och universum svarade genom att skapa en mångfald himlar och en mångfald jordar, men bara en Himmel. Och Gud märkte att det var lite smidigare att ha tusen jordar men bara en Himmel, då det är lättare att göra Rätt åtminstone en gång om inte hela skapelsen är en enda plats. Sålunda satte sig Gud ner på en av jordarna för att invänta mörkret och fundera på den tredje dagens göranden.

Den tredje dagen slogs Gud av tanken att det skulle behövas någonting levande på en kortare tidsskala än den geologiska. Gud tänkte: "För en lycklig, god och hälsosam existens behövs ett oöverskådligt komplicerat ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och Gud sade: "Varde ett komplicerat oöverskådligt ekologiskt system av ömsesidiga beroenden och synergistiska samarbeten, som vars delar såväl på en lokal som en global nivå på olika direkta och indirekta sätt ser till att helheten förblir lycklig, god och hälsosam."

Och universum svarade genom att skapa en sådan ekologi. Och Gud såg att det var gott, och kallade det som var ovan jord men under himmel land, och det som var under vatten under himmel hav. Landet frambringade mången ört, växt, frukt och blomster. Havet frambringade mången blom och växt. Och till ljudet av de nya vågornas och strändernas svall funderade Gud genom den tredje natten över den fjärde dagens göranden.

Den fjärde dagens gryning märkte Gud att det blev ljust väldigt fort, och att det kanske vore på plats med en lite långsammare övergång mellan ljus och mörker. Och Gud tänkte: "Det borde finnas någon markör för att visa hur mycket ljus det är kvar, och hur mycket mörker det är kvar. Jorden är full av växande saker, så att sätta markören där vore inte helt bra - grönskan skulle komma i vägen. Om jag däremot placerade den på himlen..."

Och Gud nös: "Varde solen, som på dagen visar sina beskådare hur lång tid det är kvar av den, och månen, som på natten visar siTCHOOO!"

Och universum svarade genom att skapa en sol som snurrade kring himlavalvet, och som visade var och en som vågade beskåda den hur mycket ljus det fanns kvar av dagen. Likaså skapade universum månen, som visade sig på natten men ibland även på dagen. Gud såg solen, och såg att den var god. Gud såg dock inte månen, men det hörde nästan till saken, så även det var gott. Och så satte sig Gud denna månlösa fjärde natt för att fundera över den femte dagens göranden.

Den femte dagens gryning kom med en strålande sol som härold. När Gud såg dess rörelse uppåt på himlavalvet tänkte Hen: "Växtlighet och komplicerad ekologi i all ära, men det är inte så mycket rörelse i farten i denna min skapelse. Om den ska bli en ordentlig Skapelse så måste den innehålla mer liv och rörelse - låt så ske. Men bara på ett sådant sätt att de alla kommer överens med varandra, och lever i harmoni."

Och Gud nös: "Varde liv och rörelse som så att de utan problem kommer överens med det komplicerade ekologiska system Jag fullbordat. Varde också så att detta liv lever i ett evigt tillstånd av harmTCHOOO!"

Och universum svarade genom att fylla haven med tusen och åter tusen sorter och former av fisk, och land med likaledes många sorters djur och insekter. Dessa tusentals tusentals fiskar och djur hyste dock alla inom sig en ofrånkomlig smärta, som de i evig tid var dömda att försöka undfly, antingen genom sig själva eller genom andra. Och Gud såg att det kanske inte var helt gott, men att det onekligen var liv och rörelse i farten, och det fick vara nog denna femte dag som höll på att övergå i den femte natt.

Den sjätte dagens gryning signalerades av en galande tupps ensliga gala, och gud märkte att det, livet och rörelsen till trots, så var det väldigt lite medskapande i denna rörelse. Medskapare är det skaparen söker, inte följare eller får; medskapare, som skriver nya värden på nya tavlor. Den mest fulländade skapelse är ju trots allt den som sköter sig själv. "Låt då denna min medskapare, Människan, bli av Min avbild och av Min egen tanke, så att de med Min vishet kan skapa sig egna underverk att beskåda i all Min härlighet."

Och Gud sade: "Varde människan, skapad av min avbild, med tankar och intentioner rivaliserandes mina egna, om än inte rivaliserandes i makt och härlighet. Ty den varelse som kan tävla med en Gud i tankar och avsikter kan inte annat än att vilja gott - och så skall människan vara, i sin strävan efter lycka, goda och hälsosamma. Låt även människan vara en skapare av gudomliga ting, om än inte av Himmelska sådana. Till sin hjälp har de alla fiskar i havet, alla djur och växter på land och allt gott de kan tänkas finna från kunskapens och livets träd."

Och universum svarade genom att skapa människan, med samma inneboende brist som djuren, men även med gudalika tankeförmågor, gudalika ambitioner och en obändlig vilja att skapa nytt, nytt, nytt. Likaså skapade universum Paradisets lustgård, där allt människan behövde för att vara livs levande, kreativt kunniga och skapligt skapliga fanns på plats. Och Gud såg att detta inte kunde sluta annat än gott, så när Gud på kvällen till den sjätte dagen satte sig ned för att betrakta Sin skapelse var det med en känsla av fullbordan.

Det Är.

Den sjunde dagen såg Gud världen och jorden i all Sin fullbordan, och såg all dess fullbordan. Det fanns ingenting mer att göra för stunden, så Gud vilade, och lät skapelsen få veta att den sjunde dagen från och med nu och framöver skulle vara en vilandets och återhämtandets dag. Ty även vilandet är heligt, likt skapandet; det ena kan inte hända utan det andra.

Och det är berättelsen om hur Gud skapade världen.

Bibelen 2: Programförklaring

Min stora plan är att under överskådlig tid framöver skriva en rewrite - inte direkt en uppföljare, men inte direkt en översättning - av den gamla goda Bibelen. Now, jag kommer förstås inte att skriva om VARJE kapitel eller berättelse eller apostlagärning eller så, men väl de delar som folk går omkring och känner till utan att känna till det. Det känns en smula som att det behövs en viss uppdatering av den Goda Boken.

Det första vi måste tänka på när det gäller bibelen är att den är en produkt av sin samtid. Eller, tja, sina samtider - den tog ett tag på sig att bli skriven. Som sådan så går det inte direkt att avfärda den genom att hänvisa till nutida normer och traditioner. Gamla testamentet kan tyckas vara lite smådrakoniskt för oss nuförtiden, men när det skrevs så var det ett under av progressiv rättsskipning. Vi känner alla till uttrycket "öga för öga, tand för tand", och vi kanske tycker att det är lite överdrivet bokstavligt; det finns kanske bättre sätt att formulera en kriminalvård på. På den tiden var det dock ett påstående som får även den mest radikale av samhällsomstörtare att framstå som en mild folkpartist. Om någon petade ut ens öga var inte det naturliga svaret att enbart peta ut ett motsvarande öga och proklamera att fejden är över; den naturliga impulsen var att peta ut det ena ögat, och sedan det andra, och sedan slita resten av illdådaren i stycken, dräpa hens närmaste familj, bränna ner hens ägor, stjäla all hens boskap, leta upp hens vänner och dräpa dem också (när en ändå är igång), för att sedan DESSUTOM strö salt över hens brända åkrar så att ingen ska få för sig att återuppstå eller så.

Ni anar säkert att det finns en viss skillnad i mentalitet här. Den retorik som fungerade för att övertyga den gammeltestamentliga samtiden fungerar nog inte riktigt i dagsläget. Soe. Vi behöver någon slags uppdatering, en synkning till denna vår nya samtid - en Bibel 2.

Det här är inte denna uppdatering. Det här är i stället en milt genomskinlig ursäkt för att ta de lite mindre självklara passagerna i bibelen 1, anamma dess språkbruk och göra någonting kreativt av det hela. Och förhoppningsvis, sparka igång ett leende hos er läsare lite då och då.

Jag skrev ett konceptinlägg för tid sedan, för att testa idén och sätta tonen. De av er som läst den Goda Boken vet att den börjar på precis samma sätt som alla andra bokar - I Begynnelsen - så det är där även uppföljaren kommer att börja. Därefter går vi lite lösare på kronologin, för att reflektera att alla ettans passager är lika smått obegripliga samtidigt.


Färdigställda delar så här långt
Skapelsen
Paradiset

Bibelen 2: Gud och hädarna

Det var en mörk och stormig morgon, och regnet hotade att dränka världen när som helst. Stämningen var dämpad på slätten där de sista hädarna slöt ihop sig i en ring för att hålla stånd en sista gång. Omringade av tusen stridsklädda änglar bärandes brinnande svärd och den heliga andes vrede fanns det intet annat de kunde göra.

I sin godhet steg Gud själv ner från himmelen, och överlämnade under ljudet av fjorton änglakörer med försonande stämmor en stentavla med ett Gudomligt ultimatum - följ de tio guds bud eller bli förgjorda av de värsta krafter som Himmelen någonsin släppt lös på någon dödlig, odödlig eller odöd sedan tidens begynnelse, för att sedan brinna i Helevetet för evig tid framöver till ljudet av småländsk country och/eller western. Välj!

Och de församlade hädarna talade med varandra, både länge och mycket, tills en överenskommelse var uppnådd. Den modigaste av dem alla skickades för att ge besked direkt inför Gud själv, sittandes på sin tron med hela Himmelens härlighet bakom sig och fjorton gånger hundra hämndens änglar riktandes sina rättvisa men oförsonliga blickar mot sig.

Och sändabudet sade: Njae, alltså, vi känner inte riktigt för det. Vi är nog tyvärr tvungna att avstå den här gången. Vi är tacksamma för att du frågar, men nu är liksom ingen bra tid.

Och Gud svarade: Kejrå. Tänkte bara att jag skulle fråga. Rent allmänt, ni vet. No hard feelings. Ni kan gå nu.

Och Gud, änglarna och hela den himmelska sfären förblev tyst, medan de överlevande vandrade vidare i en liknande tystnad.

Och sedan dess firar vi den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet.