Inlägg
När jag tänker på nittiotalet - och jag var med hela vägen, mind you - så tänker jag inte bara på sådana saker som McGyver, hockeybilder och den ständigt lika aktuella skillnaden mellan riks- och lokalsamtal. Nej, jag tänker också geografiskt. Ni vet. På samma sätt som vi tänker om, säg, Yttre Mongoliet eller Sudan eller Panama. Som ett geografiskt område, som en plats vars placering i sammanhanget skapar en alldeles egen dynamik och prägel.
När jag tänker på nittiotalet så tänker jag på ett teknologiskt u-land. Jag minns att vi i biblioteket hade en (1) dator, och att denna hade Netscape. Detta var byns internetanslutning, och den användes med Vördnad och Respekt. Det var absolut otänkbart att den användes för sådana mondäna saker som att slösurfa, okynneschatta eller allmänt cyberhäng. Ty Internet - det skrevs med stort I på den tiden - var för nytt och sakralt för sådant. Internet var allvarliga saker, back then.
Jag tänker också på den akuta frånvaron av överkomliga mobiltelefoner, på att kassettband användes som musiklagringsyta, på att datorers lagringsutrymme kunde mätas i megabyte snarare än gigabyte, på att väldigt mycket var tvunget att skötas manuellt - på att väldigt mycket var väldigt lo fi. Att bestämma träff med någon var väldigt hit and miss - det gick inte att omboka i sista stund med ett paniskt SMS. Blanketter var tvungna att fyllas i manuellt och postas fysiskt - glöm att skicka in saker elektroniskt. Att köpa saker med kort var någonting enbart rika människor gjorde - kreditkort fanns, men debitkort var bara en våt dröm.
Väldigt mycket av det jag gör idag var ogörbart på den tiden. Att slänga iväg ett snabbt sms om vadsomhelst i ett tråkigt ögonblick; att kolla upp någonting på wikipedia; att låna om böcker på bibliotekets hemsida; att bära med sig tolv gigabyte musik i vänstra benfickan; - väldigt många av dessa saker som jag gör utan att tänka närmare på det kunde bokstavligen inte göras för tio år sedan.
Jag ser nittiotalet som ett underutvecklat och eftersatt geografiskt område som borde göra bäst att ta del av moderniseringsprocessen snarast möjligt. Skicka in Marshall-hjälpen och Sida-biståndet fortare än fortast! Låt inte de stackars människorna lida en dag längre än nödvändigt!
Det sorgliga är att väldigt många människor fortfarande lever kvar i någon slags nittiotalsvärld, där internet, globala sammanlänkade ekonomiska system, mobiltelefoni och de tusen framsteg som skett de senaste åren aldrig hänt. Det finns fortfarande människor som lever akut offline, som inte har någon e-post och som, på fullaste allvar, tror att det bara är kriminella och andra suspekta som använder internätet. Det finns fortfarande människor som fortfarande, på det stora hela, lever som de gjorde 1999. Eller '89. Eller '79.
Det är ett tankefel att glömma bort dem.
Visar inlägg med etikett Sargoth (old style). Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sargoth (old style). Visa alla inlägg
11.2.09
I all korthet, del IX
För ett år sedan stod vi vid ruinens brant, men sedan dess har vi lyckligtvis tagit ett avgörande steg framåt.
10.2.09
Argument
Det finns olika sorters argument. En sort baserar sig på noggrant undersökande av fakta och sannolikheter, och lägger vikt vid att alla aspekter förs fram i ljuset och undersöks och tas under beaktande. Vetenskapsmänniskor gillar argument av den här sorten - även om det i förlängningen leder till att det krävs femtio sidors labbrapport för att konstatera att vatten, trots viss inledande skepsis (och en smärre kontrovers på området), är vått.
En annan sort är den typ som tas till bara för att en ska ha någonting att säga. Det finns alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, åtminstone något att ta till. De av er som spelar Sim City eller Ceasar-spelen vet att det är ett positivt tecken när stadens invånare klagar på antingen för höga skatter eller på arbetslöshet; det är ett tecken på att det inte finns någonting annat, mer akut att klaga på. De må vara förklädda i formen av klagomål, men de är egentligen tecken på att Allt Är Väl. På samma sätt finns det alltid saker att gnälla på även hos den mest fläckfria av produktioner, och om folk enbart klagar på detaljer så vet du att du gjort ett bra jobb över lag.
Denna typ av argument är argument som inga äro. Den tas till i två omständigheter. Den ena är när en absolut måste invända mot något men inte kan komma på något substantiellt - så som när en opponerar mot en välskriven uppsats. Det duger inte att bara hålla med rakt upp och ner, så en får säga någonting om att den nog är lite för lång och använder lite för svåra ord ibland eller någon annan småsak. 'Vi håller med i stort, men vill ändå påpeka på de här små aspekterna...'
Den andra omständigheten är när en vill sänka ett förslag, men inte har några argument mot. En kan inte motivera varför någonting inte ska göras, men en har ändå någonting att säga emot med. Genom att säga emot, även på den mest idiotiska av löjliga grunder, finns det alltid en möjlighet att folk tänker att 'okay, eftersom hen säger emot så måste det finnas en anledning, så vi skippar det här.' Det kan röra sig om precis vad som helst. Så länge en negativ åsikt om det föreslagna uttrycks, så finns det en möjlighet att förslaget sänks.
Dessa argument som inga äro kan som sagt vara ganska precis vad som helst. Hos arbetsgivare händer det ibland att könstillhörighet eller sexuell läggning anförs som argument mot att anställa någon, reella kvalifikationer till trots. I valet av film till myskvällen kan en viss film avfärdas med att den är 'såsig'. Ett kontroversiellt politiskt förslag kan sägas tala emot någon random passage i Bibelen. Det finns tusen och åter tusen luftargument som tas till i akt och mening att säga emot för emotsägandets skull.
De lyckas oftare än de borde med att sänka det de säger emot. Sorgligt nog. -
En annan sort är den typ som tas till bara för att en ska ha någonting att säga. Det finns alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, åtminstone något att ta till. De av er som spelar Sim City eller Ceasar-spelen vet att det är ett positivt tecken när stadens invånare klagar på antingen för höga skatter eller på arbetslöshet; det är ett tecken på att det inte finns någonting annat, mer akut att klaga på. De må vara förklädda i formen av klagomål, men de är egentligen tecken på att Allt Är Väl. På samma sätt finns det alltid saker att gnälla på även hos den mest fläckfria av produktioner, och om folk enbart klagar på detaljer så vet du att du gjort ett bra jobb över lag.
Denna typ av argument är argument som inga äro. Den tas till i två omständigheter. Den ena är när en absolut måste invända mot något men inte kan komma på något substantiellt - så som när en opponerar mot en välskriven uppsats. Det duger inte att bara hålla med rakt upp och ner, så en får säga någonting om att den nog är lite för lång och använder lite för svåra ord ibland eller någon annan småsak. 'Vi håller med i stort, men vill ändå påpeka på de här små aspekterna...'
Den andra omständigheten är när en vill sänka ett förslag, men inte har några argument mot. En kan inte motivera varför någonting inte ska göras, men en har ändå någonting att säga emot med. Genom att säga emot, även på den mest idiotiska av löjliga grunder, finns det alltid en möjlighet att folk tänker att 'okay, eftersom hen säger emot så måste det finnas en anledning, så vi skippar det här.' Det kan röra sig om precis vad som helst. Så länge en negativ åsikt om det föreslagna uttrycks, så finns det en möjlighet att förslaget sänks.
Dessa argument som inga äro kan som sagt vara ganska precis vad som helst. Hos arbetsgivare händer det ibland att könstillhörighet eller sexuell läggning anförs som argument mot att anställa någon, reella kvalifikationer till trots. I valet av film till myskvällen kan en viss film avfärdas med att den är 'såsig'. Ett kontroversiellt politiskt förslag kan sägas tala emot någon random passage i Bibelen. Det finns tusen och åter tusen luftargument som tas till i akt och mening att säga emot för emotsägandets skull.
De lyckas oftare än de borde med att sänka det de säger emot. Sorgligt nog. -
9.2.09
Boy boy bojkott
Idag sparkar en tre veckors konsumentbojkott mot upphovsrätts/censurfolket igång. Väldigt många av oss har varit igång med en sådan bojkott under en längre tid redan, men det är kul att se att det inte bara är ett personligt ställningstagande utan även något av en folkrörelse.
Så. Om du funderar på att köpa någonting idag - fundera ett varv extra, och tänk efter om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta något. Särskilt om det är något vars införskaffande skulle hjälpa till att finansiera avskaffandet av rättsstaten och demokratin. -
Så. Om du funderar på att köpa någonting idag - fundera ett varv extra, och tänk efter om du verkligen, verkligen, verkligen behöver detta något. Särskilt om det är något vars införskaffande skulle hjälpa till att finansiera avskaffandet av rättsstaten och demokratin. -
8.2.09
Cinematiska elbilar
Jag funderade en smula på det här med att göra om gamla filmer/teveserier med nya skådespelare och ny teknologi. De flesta gamla filmer fungerar inte i ny version, i och med att de situationer karaktärerna hamnar i inte inträffar i en värld med mobiltelefoner, internet och globala system för produktion och distribution. Klassiska problem så som att protagonisterna inte kan få tag på varandra, att det är svårt att organisera människor i stor skala eller dela ut mat till massorna - är liksom inte relevanta längre. Det var svårt att avboka saker i sista stund på femtiotalet, men idag kan vi göra det med en handviftning; världen förändras.
Men teknologin gör inte bara gamla problem irrelevanta. Den förändrar också dynamiken hos saker och ting. Ta till exempel en biljakt som uteslutande involverar elbilar. Skurken gör sitt bästa för att komma undan från hjälten, som gör sitt bästa för att komma ikapp - allt ackompanjerat av den akuta frånvaron av ljudet från accelererande motorer.
Biljakter fungerar liksom inte i en tid av tysta motorer.
Damn you, teknologisk utveckling! Damn you!
Men teknologin gör inte bara gamla problem irrelevanta. Den förändrar också dynamiken hos saker och ting. Ta till exempel en biljakt som uteslutande involverar elbilar. Skurken gör sitt bästa för att komma undan från hjälten, som gör sitt bästa för att komma ikapp - allt ackompanjerat av den akuta frånvaron av ljudet från accelererande motorer.
Biljakter fungerar liksom inte i en tid av tysta motorer.
Damn you, teknologisk utveckling! Damn you!
I all korthet, del VII
Att köpa en dator är som att köpa billiga kondomer: det kan tyckas vara en rimlig investering nu, men du kommer att ångra dig om nio månader.
6.2.09
Anonymitet
Det är lätt att vara anonym på internätet, sägs det. En av mina läsare tog sig för att avanonymisera mig, och påvisade att det går att hitta mig lite varstans genom att bara söka på 'Sargoth'. Till och med på ansiktsboken, om en är del av Sweden-nätverket.
Det är lätt att tro sig vara anonym på internätet. Men det är inte enkelt att vara det. Det går, men det kräver mer ansträngning än en kanske tror. Det är absolut inte så enkelt som IPRED-folket försöket få människor att tro.
Såvida de inte envisas med att genomföra sitt projekt. Då kommer det att bli busenkelt att bli superanonym, i och med att behovet av att anonymisera sig gått från att ha varit någonting som ett fåtal människor tänkt på till att bli någonting som berör bokstavligen ALLA. I och med övervakningens intåg skapas ett behov av anonymitet, och där efterfrågan dyker upp tenderar tillgång att följa efter. Och i och med att behovet blir så stort, så kommer de verktyg som tas fram för att tillgodose detta att bli så pass enkla att vem som helst kan använda dem.
På den gamla goda tiden, när det bara var 1337-kidsen i mörka källare med persienner av modifierade joltburkar som brydde sig om sådant, kunde verktygen vara komplicerade och oöverskådliga monster till program. När marknaden växer, så att även, säg, den genomsnittlige bilförsäkringsförsäljaren känner sig i behov av anonymiserad kommunikation, så kommer programmen som skrivs för detta ändamål att bli så enkla att även dessa människor kan använda dem. -
Ni kanske ser var tankefelet i IPRED-folkets logik ligger?
Det är lätt att tro sig vara anonym på internätet. Men det är inte enkelt att vara det. Det går, men det kräver mer ansträngning än en kanske tror. Det är absolut inte så enkelt som IPRED-folket försöket få människor att tro.
Såvida de inte envisas med att genomföra sitt projekt. Då kommer det att bli busenkelt att bli superanonym, i och med att behovet av att anonymisera sig gått från att ha varit någonting som ett fåtal människor tänkt på till att bli någonting som berör bokstavligen ALLA. I och med övervakningens intåg skapas ett behov av anonymitet, och där efterfrågan dyker upp tenderar tillgång att följa efter. Och i och med att behovet blir så stort, så kommer de verktyg som tas fram för att tillgodose detta att bli så pass enkla att vem som helst kan använda dem.
På den gamla goda tiden, när det bara var 1337-kidsen i mörka källare med persienner av modifierade joltburkar som brydde sig om sådant, kunde verktygen vara komplicerade och oöverskådliga monster till program. När marknaden växer, så att även, säg, den genomsnittlige bilförsäkringsförsäljaren känner sig i behov av anonymiserad kommunikation, så kommer programmen som skrivs för detta ändamål att bli så enkla att även dessa människor kan använda dem. -
Ni kanske ser var tankefelet i IPRED-folkets logik ligger?
4.2.09
Parallelläsning, del två
Det är vårtermin. För många innebär det en förberedelse inför sommaren, en sista termin innan examen, en inledning på en mångårig utbildning eller någon slags blandning av dessa. För min del innebär det, så som traditionen bjuder, en hel del överarbete och en massa poängtagande.
Precis som förra vårterminen läser jag mer än de sedvanliga tjugo** poängen. Min stora plan är att, när sommarlovet inträffar, ha orkat mig igenom en grand total av trettiofem*** poäng (plus fem poäng till om jag fixar den där omtentan om medeltida litteratur).
Ämnena den här gången blir, i kronologisk ordning, retorik, konstvetenskap och religionssociologi. Och eventuellt litteraturvetenskap. För de av er som läst länge nog att vara vana att tänka på terminen som beståede av fyra block ser planen ut så här: retorik 1-4, konst 2-3, religionssociologi 3-4 och littvet som fristående tenta i slutet av block två.
Phew.
Tankefel? Inte alls. Så som jag sade i del ett för ack så länge sedan så är det fullt rimligt. Det är bara rimligt om jag inser att jag inte kan göra det samtidigt som jag gör, tja, någonting som helst annat. Television ut, grannar ut, långa shoppingresor till Ullared ut, episka pokerkvällar, fjortonsidiga bloggposter om nyansskillnaderna mellan Thoreaus och Hardys prosa, släktingars namnsdagskalas, djupa relationsbyggande midnattskonversationer med mina nära och kära över otaliga koppar te - ut, ut, ut, ut.
Det största tankefelet en kan göra är att tro att en har tid. Tiden är kortare än en tror, och flyktigare än den borde vara, och, inte minst, ständigt på väg någon annan stans. Tid finns, men bara om en gör sig av med allt det där andra som tar upp den. Det finns alltid tusen och åter tusen saker som en gör som en egentligen inte behöver göra, och att rensa ut dem ur sin kalender är att göra sig själv en oerhörd välgärning.
Det blir kul.
*Från och med nu tänker jag stjäla en konvention, och markera den första noten två gånger, den andra tre osv. Av uppenbara skäl. *ler*
** Jag började läsa för Länge Sedan, när en termin var tjugo poäng snarare än trettio. Det gamla systemet att räkna på fastnade, och en fempoängare är en fempoängare är en sjuochenhalvpoängare. Finns inget sätt att komma ur det, bara att leva med det.
*** Femtiotvå och en halv. Eventuellt plus sjuochenhalv.
Precis som förra vårterminen läser jag mer än de sedvanliga tjugo** poängen. Min stora plan är att, när sommarlovet inträffar, ha orkat mig igenom en grand total av trettiofem*** poäng (plus fem poäng till om jag fixar den där omtentan om medeltida litteratur).
Ämnena den här gången blir, i kronologisk ordning, retorik, konstvetenskap och religionssociologi. Och eventuellt litteraturvetenskap. För de av er som läst länge nog att vara vana att tänka på terminen som beståede av fyra block ser planen ut så här: retorik 1-4, konst 2-3, religionssociologi 3-4 och littvet som fristående tenta i slutet av block två.
Phew.
Tankefel? Inte alls. Så som jag sade i del ett för ack så länge sedan så är det fullt rimligt. Det är bara rimligt om jag inser att jag inte kan göra det samtidigt som jag gör, tja, någonting som helst annat. Television ut, grannar ut, långa shoppingresor till Ullared ut, episka pokerkvällar, fjortonsidiga bloggposter om nyansskillnaderna mellan Thoreaus och Hardys prosa, släktingars namnsdagskalas, djupa relationsbyggande midnattskonversationer med mina nära och kära över otaliga koppar te - ut, ut, ut, ut.
Det största tankefelet en kan göra är att tro att en har tid. Tiden är kortare än en tror, och flyktigare än den borde vara, och, inte minst, ständigt på väg någon annan stans. Tid finns, men bara om en gör sig av med allt det där andra som tar upp den. Det finns alltid tusen och åter tusen saker som en gör som en egentligen inte behöver göra, och att rensa ut dem ur sin kalender är att göra sig själv en oerhörd välgärning.
Det blir kul.
*Från och med nu tänker jag stjäla en konvention, och markera den första noten två gånger, den andra tre osv. Av uppenbara skäl. *ler*
** Jag började läsa för Länge Sedan, när en termin var tjugo poäng snarare än trettio. Det gamla systemet att räkna på fastnade, och en fempoängare är en fempoängare är en sjuochenhalvpoängare. Finns inget sätt att komma ur det, bara att leva med det.
*** Femtiotvå och en halv. Eventuellt plus sjuochenhalv.
1.2.09
Kollektivt, del två
Min gode vän Livsagnostiker skrev ett svar på mitt inlägg om klass. Hen är en aning skeptisk till det hela, och vill framhäva att det finns fler faktorer än klass som avgör en människas utbildningskarriär. Hen framför många argument mot min tes, varav de flesta är av biografisk art.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
30.1.09
Plötsligt nådde Twitter den där kritiska punkten där det går över från att vara en obskyr sak som nördar sysslar med till att relativt känd sak som nördar sysslar med. Jag hade en period för ett halvår sedan - i de ljuva tidevarv då det fortfarande gick att få sms-uppdateringar - där jag försökte få med mig folk i min närhet att förstå Grejen. Det misslyckades kapitalt. Tills det lyckades av sig självt, långt efter att jag slutat försöka.
Men men. Hellre sent än aldrig.
En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?
Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.
Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.
Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.
Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.
Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-
(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)
Men men. Hellre sent än aldrig.
En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?
Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.
Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.
Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.
Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.
Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-
(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)
29.1.09
28.1.09
Kollektivt
Jag fick punktering på min ömma cykel igår, så idag fick jag anledning att bege mig ombord den lokala kollektiva trafiken. Vanligtvis brukar jag vara en entusiast när det kommer till kollektivtrafik, men just häromkring, i den här staden, är jag det inte. Delvis för att genomsnittshastigheten är sju kilometer i timmen, delvis för att det anses vara högtrafik när bussarna går tre gånger i timmen, delvis för att det allt som oftast är överfullt på dessa avgångar, delvis för att det är dyrt att åka - men mest för att dessa faktorer samverkar till en enda stor orkafaktor.
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
27.1.09
25.1.09
Epistemologins balkanisering, del två
Now, jag är förvisso en sådan som gillar att långsamt meditera över begrepp för mediterandets och idisslandets skull, men det känns som om det här med balkaniseringen av epistemologin (se del ett här) är någonting som behöver konkretiseras för att inte förpassas till den abstrakta glömskans mörker. Det behöver någon slags sammanhang, någon slags konkret tillämpning, för att inte bli någonting som någon sade någonting om och som lät intressant just då men som inte riktigt fastnade. -
Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.
Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.
Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -
Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.
Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -
Skrämmande, inte sant?
Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.
Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.
Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -
Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.
Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -
Skrämmande, inte sant?
23.1.09
Epistemologins balkanisering
Tanken om epistemologins balkanisering är en subtil tanke. Första gången en stöter på den så tänker en inte allt för mycket på den - den är vanligtvis en del av ett annat sammanhang, och spelar en biroll till detta sammanhang. Efter att tid passerat brukar den dock smyga sig in bakvägen, köksväga sig in i ens huvud, dyka upp i de mest oväntade av sammanhang. Den återkommer, utan pardon.
Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.
Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.
Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.
Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -
Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.
Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -
Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.
Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.
Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.
Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.
Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -
Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.
Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -
Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.
21.1.09
Nyårslöften
Nyårslöften brukar brytas rätt fort. Vanligtvis brukar nyårscelebranten lova att flytta bildliga berg med en tesked, och förvänta sig att deras medmänniskor ska ta det som den tomma gest det är. Det kanske finns en kort period av övertygelse om att berget ska rubbas - tusentals spontaninförskaffade gymkort är bevis på detta - men för det mesta brukar ambitionen ha försvunnit lagom till trettondag knut. Det är oerhört ofint att påminna någon om att deras nyårslöfte inte riktigt uppfyllts i år heller, så jag tänker sluta med det, och i stället ge ett par egna, försenade, sådana.
Tre stycken, för att vara exakt. De ser väldigt likadana ut, och det beror väldigt mycket på att jag är en student, och därför engagerar mig väldigt mycket i en enda aktivitet: läsande. Följt av mer läsande. Vilket, i stunder av inspiration, efterträds av ännu mer läsande.
Sålunda. Mitt första löfte är att faktiskt läsa de långa posterna på Overcoming Bias, en blog som behandlar tankefel och dylikt, men på ett lite mer, ah, utförligt vis än vad jag gjort. Vi talar om postningar med en genomsnittslängd på cirka ett och ett halvt tusen ord - att jämföra med mina 'långa' poster på strax under sju hundra ord. Och då talar vi genomsnittslängd, med ett antal korta inlägg av typen 'oh, glöm inte den här grejen som händer nästa vecka.' Löftet är att låta bli att lägga dessa inlägg på hög, så som jag tenderar att göra i dagsläget.
Mitt andra löfte är att, på ett liknande vis, läsa vad som pågår borta på PrawfsBlawg, Det är ett gäng juridikprofessorer som skriver om allt från användandet av laptops under föreläsningarna till varför det är viktigt att även dömda brottslingar får rösta. Förvisso inte lika tungt som OB, men det finns ändå en tendens att inläggen lägger sig på hög, trots deras intressefaktor.
En annan sak som lägger sig på hög är mina biblioteksböcker. Mitt tredje nyårslöfte är att låna färre av dem, och att faktiskt läsa de flesta som passerar mitt lånekort. Det finns ingen anledning att låna böcker för att sedan bara låta dem ligga och vänta på att någon reserverar dem. -
Det är vad jag lovar. Det är mitt metaforiska berg som jag ska flytta på med min oerhört metaforiska tesked.
Påminn mig gärna om detta om två till tre månader. -
Tre stycken, för att vara exakt. De ser väldigt likadana ut, och det beror väldigt mycket på att jag är en student, och därför engagerar mig väldigt mycket i en enda aktivitet: läsande. Följt av mer läsande. Vilket, i stunder av inspiration, efterträds av ännu mer läsande.
Sålunda. Mitt första löfte är att faktiskt läsa de långa posterna på Overcoming Bias, en blog som behandlar tankefel och dylikt, men på ett lite mer, ah, utförligt vis än vad jag gjort. Vi talar om postningar med en genomsnittslängd på cirka ett och ett halvt tusen ord - att jämföra med mina 'långa' poster på strax under sju hundra ord. Och då talar vi genomsnittslängd, med ett antal korta inlägg av typen 'oh, glöm inte den här grejen som händer nästa vecka.' Löftet är att låta bli att lägga dessa inlägg på hög, så som jag tenderar att göra i dagsläget.
Mitt andra löfte är att, på ett liknande vis, läsa vad som pågår borta på PrawfsBlawg, Det är ett gäng juridikprofessorer som skriver om allt från användandet av laptops under föreläsningarna till varför det är viktigt att även dömda brottslingar får rösta. Förvisso inte lika tungt som OB, men det finns ändå en tendens att inläggen lägger sig på hög, trots deras intressefaktor.
En annan sak som lägger sig på hög är mina biblioteksböcker. Mitt tredje nyårslöfte är att låna färre av dem, och att faktiskt läsa de flesta som passerar mitt lånekort. Det finns ingen anledning att låna böcker för att sedan bara låta dem ligga och vänta på att någon reserverar dem. -
Det är vad jag lovar. Det är mitt metaforiska berg som jag ska flytta på med min oerhört metaforiska tesked.
Påminn mig gärna om detta om två till tre månader. -
20.1.09
Obamarama
Få lär ha missat att Obama är mer inne än vanligt just idag, med installationstalet och allt som hör därtill. Många tycks däremot ha missat att vi inte längre lever på nittiotalet, att det inte är det minstaste lilla dyft nödvändigt att se saker live. På nittiotalet var det bara att finna sig i att en antingen såg saker när de sändes, live, eller inte alls. Nuförtida går det att missa att hela händelsen över huvud taget äger rum, för att sedan segla in på dintub eller hulu eller justin.tv eller någon annan stans och kolla in exakt vad det är en har missat.
Det är väldigt svårt att missa saker nuförtiden. Den enda situation ordvalet fortfarande är någorlunda passande till är sporthändelser, där utgången är osäker och spänningen ligger i att den är just osäker. Att titta på en sportsändning i efterhand när en känner till resultatet är enbart intressant om det hände någonting synnerligen spektakulärt under matchens gång; annars är 3-2.matchen mellan HOIF och Små IF en ganska, tja, intetsägande match.
Att se Obama installationstala live känns dock lite onödigt. Det är inte så att utgången är osäker, att det kanske händer någonting oväntat om ordvalet blir si snarare än så. Det är inte så att Obama bokstavligen blir halshuggen om hen råkar säga fel ord på fel plats, och att presidentposten per automatik skulle övergå till Palin eller Putin i så fall. - Det är inte heller så att USA kommer att förklaras vara en teokratisk stat under Gud och att det från och med idag är krig mellan Guds nation och resten av världen; åtminstone inte just där och just då.
Det är mer intressant snarare än akut.
Jag ser det i morgon i stället. Orka ha bråttom.
Det är väldigt svårt att missa saker nuförtiden. Den enda situation ordvalet fortfarande är någorlunda passande till är sporthändelser, där utgången är osäker och spänningen ligger i att den är just osäker. Att titta på en sportsändning i efterhand när en känner till resultatet är enbart intressant om det hände någonting synnerligen spektakulärt under matchens gång; annars är 3-2.matchen mellan HOIF och Små IF en ganska, tja, intetsägande match.
Att se Obama installationstala live känns dock lite onödigt. Det är inte så att utgången är osäker, att det kanske händer någonting oväntat om ordvalet blir si snarare än så. Det är inte så att Obama bokstavligen blir halshuggen om hen råkar säga fel ord på fel plats, och att presidentposten per automatik skulle övergå till Palin eller Putin i så fall. - Det är inte heller så att USA kommer att förklaras vara en teokratisk stat under Gud och att det från och med idag är krig mellan Guds nation och resten av världen; åtminstone inte just där och just då.
Det är mer intressant snarare än akut.
Jag ser det i morgon i stället. Orka ha bråttom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)