Väder

Svenskar har internationellt sett ett rykte om sig att vara besatta av väder. Engländare har förvisso också ett sådant rykte, men vårat är värre. Där britterna minns hur vädret var för sjuttiofem år sedan, i detalj, finns det inget väder som en svensk inte kan analysera och diskutera i detalj ad infinitum. När vi rör oss ut i världen slås de som drabbas av våra irrfärder rätt fort av att vi, efter inledande fraser och fadäser, utan omsvep kommer in på de lokala meteorologiska förhållandena, gång på gång. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare kommer vi till den punkten då vi diskuterar väder. Det är oundvikligt - förr eller senare händer det. Så är det bara.

Inom vetenskapsteorin används ofta begreppet Ockhams rakkniv. Det är en beteckning för att en bör inta attityden att försöka använda så få moment i sin förklaringsmodell av världen som möjligt. Om någonting kan förklaras antingen med en enkel modell, så som att katten är borta för att den gick utomhus för att någon glömde att stänga dörren, så ska den enkla modellen användas i stället för en mer invecklad sådan, så som att katten är borta för att utomjordingar från Zeta Reticuli som, i enlighet med den uråldriga profetian kommit för att bringa välstånd till de som läst de gamla skrifterna på det heliga berget, rövat bort den. Det är, i all korthet, en uppmaning att inte göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Inte nödvändigtvis att undvika att göra saker komplicerade över huvud taget, men väl att inte göra det utan en bra motivering.

Tag då den svenska benägenheten att diskutera väder. Hur ska vi förklara den? Den kan, i all enkelhet, förklaras med att svenskar är vädertokiga, och att detta inte är mycket att göra någonting åt. Men den kan också förklaras med att Sverige befinner sig i en intressant geografisk och meteorologisk region, där i stort sett samtliga väderformationer mellan polerna mild tjäle och mild ökenhetta finns representerade under ett genomsnittligt kalenderår, och att årstiderna skiftar i ett mångfacetterat spektrum av intressanta mellanlägen som sinsemellan uppvisar en myriad av variationer att notera och diskutera. Och att svenskar, av den anledningen, är fenomenologiskt bättre rustade och uppmanade att notera och diskutera väder och vind, i och med att vädret skiftar från dag till dag i till synes oförutsägbara mönster.

Den förra modellen är till förvisso enklare, men den är inte förenlig med Ockhams rakkniv. Uppmaningen är inte att låta bli att komplicera saker över huvud taget, utan att låta bli att komplicera dem i onödan. Om en djupare förståelse för någonting kan uppnås om en lägger till en faktor till modellen, så är det motivering nog att lägga till denna faktor. Svenskar är förvisso vädertokiga, och en modell som innefattar denna vädertokhet är förvisso användbar. Den är dock bara användbar på svenskar i allmänhet, och säger ingenting särskilt om någonting annat. Den senare modellen, som innefattar geografi och meteorologi, är förvisso mer komplicerad än den förra, men går i gengäld att generalisera till andra regioner och nationer, och på så vis användas för att förutsäga väderdiskutiviteten hos andra nationaliteter.

I Sahara, till exempel, är det som regel ganska exakt noll variation i vädret för det mesta, och det detaljsinne för väderleken som minutiösa skiftningar i vädret medför får ingen eller ytterst liten övning. Att tala om vädret är värdelöst när det är detsamma som igår, förrigår, dagen innan dess och varje dag i mannaminne.

Sålunda går det att motivera att den senare modellen används, även om den till synes är överdrivet komplicerad. Att någonting verkar komplicerat innebär inte att det per automatik är svårt eller invecklat; för det mesta krävs det bara att en tar sig tid att tänka sig in i det hela, för att det ska klarna. Ju fler faktorer en modell tar med i beräkningen, desto fler förutsägningar tenderar den att kunna göra om världen. Att någonting är komplicerat är dock inte en garanti för att det kan göra dessa förutsägningar, och allt som är komplicerat är inte värt att sätta sig in i. Bara den grad av komplicering som kan motiveras är värd att använda; resten kan, utan omsvep, skalas bort.

Det är ett tankefel att avfärda någonting bara för att det verkar komplicerat. Det är ett lika stort tankefel att utgå från att någonting är sant bara för att det förklaras med komplicerade modeller. Det är bättre att leta efter huruvida någonting är komplicerat med en bra motivering eller inte; det som är det av en dålig anledning tenderar att vara det på grund av att någon vill lura i dig någonting, och vi kan inte dem komma undan med det utan en bra anledning, eller hur?

Hundratal

Det har sammanställts en lista över de hundra mest inflytelserika och aktuella bloggar av allmänt intresse som står att finna på våra käre intertubes. Blondinbella ligger, av obskyr och/eller obscen anledning, överst. Av alla bloggar som finns där ute. En blir nästan lite besviken.

Now. Att samla ihop hundra bloggar tar inte överdrivet lång tid. Jag tycker vi gör en liknande lista över gammelmedia - listar de hundra mest inflytelserika och aktuella tidsskrifterna som publiceras på regelbunden basis.

Kritikern inom mig påstår att det borde börja bli lite krystat kring plats sjuttiotre (cirka), men det ska nog gå ändå. Få se nu. DN, SvD, Aftonpressen, NA, UNT, ehm, GR?...

Irriterande. Jag är så pass långt bort från tidningsvärlden att jag fallerar redan vid fem. Lite pinsamt, men mest irriterande. Det känns som att en substantiell del av min allmänbildning är påtagligt frånvarande. Lite som det där med att jag aldrig lärde mig andra versen till nationalsången, eller vad Hallands floder heter..

Hursomhelst. Grattis Blondinbella! Må du utgöra ett exempel och visa oss vägen till en bättre framtid genom att ge oss vägledning (om än via ombud, ibland). -

Förutsättningar

Jag förutsätter tusen och åter tusen saker. Tar dem för givna, trots att de kanske inte är helt självklara i sig själva. En av dessa saker är att ni blir informerade om aktuella händelser via andra sidor, och att jag därför inte behöver expandera över pågående skeenden. Jag utgår från att du, som läsare, har någon slags bild av vad som pågår, och att det vore en tom gest för mig att nämna det, annat än i retoriskt syfte.

En annan sak jag utgår från är att du läser det här i en feedreader av någon form. Jag utgår, på något plan, från att mina inlägg når dig via en läsare. Jag blir direkt besviken om någon av er läser mig genom att kontinuerligt besöka mig via bokmärke eller snabbkommando och manuellt kollar om jag skrivit någonting nytt. Det vore väldigt nittiotal, och väldigt onödigt.

Jag tar också för givet att det stora flertalet människor konsumerar nyheter på samma sätt - via nätet, via många och skiftande bloggar, Detta vet jag, på ett intellektuellt plan, är falskt, fel, och önsketänkande, men jag utgår ändå från det. När jag går igenom nyhetsflödet på morgonen, utgår mitt inte helt medvetna jag från att alla andra också får ta del av detta flöde. Inte nödvändigtvis av samma nyheter som jag, men av flödet som sådant.

För tid sedan snubblade jag över en berättelse som kan verka typisk. Den handlade om en lärare som konfiskerade en Linux-skiva, i tron om att det rörde sig om en piratdistro. Läraren i fråga förstod inte riktigt begreppet free software, och utgick från att alla program om inte såldes per automatik var piratkopior. För att citera henom rakt av: "No software is free and spreading that misconception is harmful."

Jag är som den här läraren ibland. För det mesta, till och med. Jag tar saker för givna, även och särskilt om de är helt, hållet och fullständigt fel. Det ligger i kunskapens natur att ta saker för givna, och det är omöjligt att låta bli att göra det. Det går dock att vara medveten om att en inte alltid har rätt, och att saker och ting ibland - oftast - inte är som vi förutsätter att de är.

Frågan är om det är jag eller världen som behöver förändras. -

Snål men bortskämd

Människor i min omgivning - de som går under benämningen offlinemänniskor - har utmanat mig på en utmaning. Now, eftersom det inte är en onlineutmaning, utan en offlinesådan, så kan jag inte bara utföra den och sedan se om andra hakar på, utan själva grejen bygger på att jag gör saker i offlinevärlden och sedan jämför resultatet med offlinemänniskorna. Det hela är rätt svårt att översätta till bloggspråk, men det borde gå.

Det hela är något av ett rollspel. Utmaningen består i att en besitter två tankefel samtidigt: en är både snål och bortskämd. Snål men bortskämd, som en av deltagarna kallar det. Now, för att göra livet uthärdligt så gäller detta bara när en lagar mat. En får laga vad som helst, så länge det inte är rester, billighetsmärkt eller samma slags mat som en lagade igår. Det är den bortskämda delen. Den snåla delen är att inte får lägga mer än en godtyckligt vald summa på maten under en dags tid. Vi valde 45, av anledningar som vi än idag inte kan komma ihåg.

En får alltså bara laga vad som helst, så länge det inte är rester eller samma slags mat som igår. Alltid ett nylagat mål mat - så länge det inte är för dyrt! Men det får inte vara för billigt heller - ingenting om ens andas orden 'Eldorado' eller 'Euroshopper' är tillåtet. En får dock, i enlighet med rollbeskrivningen, äta hos andra, så länge en inte är med och lagar eller och/betalar för maten

Så. På måndag sätter vi igång, och min undran är - har någon av ni trogna onlinemänniskor några förslag på billiga men goda men inte allt för billiga maträtter som en kan laga och äta? Några maträtter som jag kan bräcka min offlinevänner med genom att vara både bortskämd OCH snål?

Och årets lucia blir...

"För mig är tradition att lucia var en kvinna och har varit en kvinna genom tiderna" säger rektor Birgitta Wessmann angående den manliga lucia som inte blev av.

Som jag sade igår så leder mötena mellan den gamla och den nya generationen ibland till intressanta resultat. Argumenten om kön och tradition är, för väldigt många av oss i den nya generationen, inte längre giltiga. Där de ändå anförs som anledningar till att inte göra saker framstår skillnaden som klarast. Å ena sidan har vi den nya tidens representanter som försöker göra någonting nytt och nyskapande med de traditioner som finns; å andra sidan har vi den gamla tidens representanter som tar dessa nyskapande aktioner som angrepp på det som är rätt och riktigt, och därför borde förhindras redan innan de hunnit börja.

Ställda mot varandra kommer de att ha oerhört svårt att kommunicera med varandra. Bägge kommer att ha svårigheter med att ta till sig den andres argument: för den nya generationen är det otänkbart att lucia inte kan vara av godtyckligt kön, för den gamla är det otänkbart att lucia är någonting annat än feminin. Risken finns att kommunikationen väldigt snart förfaller ner i ett joho-nähä-ande, där bägge sidor upprepar samma argument och förväntar sig att den andra sidan ska förstå självklarheten i det hela.

Det gäller att försöka undvika sådana situationer, och att i stället ta tillfället i akt att försöka förklara sin position och sina utgångspunkter. Den nya generationen kan förklara varför den inte finner det faktum att någonting varit på ett visst sätt i det förflutna ett tillräckligt argument för att det ska vara så idag också, och att det vedertagna sättet att göra saker inte är det enda möjliga. Den gamla generationen kan förklara värdet i att ha gjort saker på samma sätt i otaliga år, och att den gemenskap som uppstår genom detta görande är värd att bevara.

Det är dock ett tankefel att utgå från att den andra sidan förstår ens ståndpunkt redan från början. Det går därför inte att hänvisa till sina utgångspunkter och säga att någonting med självklarhet följer av dem. Både den nya och den gamla generationen vinner på att förklara sig, på att ingå i en dialog med sina motpartners.

Det är tradition att lucia är feminin. Fair enough. Det går inte att säga emot. Det går inte heller att säga emot att ett system av arbetsfördelning som baserar sig på någonting så godtyckligt som ens könstillhörighet också leder till en snedfördelning av rättvisa, privilegier, erkännande och värde bland de arbetsdelade.

Dialogen kan börja där.

I förändringens tidevarv

Saker och ting är i rörelse. Förändringen ligger i luften, och har gjort det ett tag nu. Gamla auktoriteter visar sig vara en besvikelse efter en annan, och en efter n överger vi dem till förmån för nya former av legitimering av och i tillvaron. Detta märks inte minst i de sentida och samtida debatterna om FRA och IPRED i synnerhet och det nya teknologiska klimatet i allmänhet.

Att förändringen ligger i luften betyder dock inte att den är allsetädes närvarande. Den är väldigt ojämnt fördelad över det sociala landskapet, och vissa delar av det är mer förändrade och förändringsbenägna än andra. Det finns vissa områden som är radikalt omvandlade i grunden, och som enbart hyser gemenskap med det som varit genom geografisk slumpmässighet; och så finns det sådana som, bortsett från några små kosmetiska förändringar, ser precis likadana ut som förr. Det finns människor som utan att tänka närmare på det bär omkring tillräckligt mycket lagringsutrymme på sin person för att lagra hela västerlandets samlade litterära verk när de motvilligt masar sig till skolan på morgonen, och det finns människor som på det stora hela lever kvar i ett teknologiskt 1970-tal, där televisionen och telefonen är de enda kommunikationsmedlen som står till buds.

I brytpunkten mellan dessa områden utspelar sig de mest bisarra av möten. Den bokstavstrogne bibeltolkaren möter den ironiskt postmoderne nihilisten; den Gode Arbetaren möter den Glada Konsumenten; den kulturella finsmakaren möter youtubegenerationen. Det gamla och det nya finns samtidigt, parallellt. Den illiterate stålverksarbetaren är ett samtida fenomen med den cyberofila åttaåring som föddes in i en värld där internet varit en självklarhet sedan länge och som drömmer om att en dag laddas upp i en virtuell kopia av sig själv. Det är inte en fråga om att vi gått över från det ena till det andra; det är fråga om att det ena lever kvar under det andras framträdande och tillblivande.

Förändring är som sagt en ojämnt fördelad process. Ibland är den så pass ojämnt fördelad att själva snedfördelningen blir en källa till förändring. Fallen FRA och IPRED är exempel på detta. Den nya generationen - de av oss som utan problem kan ta ett globalt och omedelbart kommunikationssystem för givet utan att tänka närmare på saken - ser på dessa två fenomen radikalt annorlunda än den gamla generationens utlevare. Argumenten för FRA - företrädd av den gamla generationen - förde sig med begrepp som 'nationell säkerhet', 'den svenska statens försvar' och 'nationsgränser.' Den nya generationen förstår inte dessa begrepp, eller förstår dem enbart så som vi idag förstår Sovjetunionen - som någonting som en gång fanns och som på den tiden onekligen var väldigt påtagligt, men som idag inte längre är annat än anakronismer som överlevt sig själva.

Detta blir än mer påtagligt i frågan om exemplarförsäljningens varande eller icke varande. Den gamla generationen insisterar - inte minst genom IPRED - på att distribution av kultur enbart och endast ska ske via reglerade kanaler, på deras villkor. Den nya generationen tittar på denna inställning med förvirrade ansiktsuttryck och undrar: varför? Den nya generationen har i drygt något årtionde kunnat ta för givet att digital distribution av precis allt är någonting som händer, utan att någon större insats görs av det stora flertalet. Insisterandet på exemplarförsäljningen är lite som att insistera på att ringa växeln och be dem koppla en dit en vill i stället för att ringa dit med en gång. Det är fortfarande en möjlighet, men det är svårt att förstå varför det måste vara en absolut nödvändighet.

Gapet mellan den gamla och den nya generationens sätt att se på världen leder eventuellt till att den gamla generationen framstår som mindre och mindre trovärdig. Ju mer den försöker hålla fast vid sina invanda och etablerade argument, desto mer slutar den nya generationen att ta den på allvar. Vad vi ser nu, i dessa förändringens tidevarv, är att den gamla generationens institutioner en efter en tappar ansiktet. Skivindustrin, gammelmedia, riksdagen, regeringen, kyrkan, könsrollerna; en efter en tappar de gamla auktoriteterna sin legitimitet, och nya värderingar och auktoriteter tar vid.

Den nya generationen vet att den globala scenen inte bara är en framtida möjlighet, utan att den varit en gammal nyhet sedan mitten av nittiotalet. Den nya generationen vet att geografi mer är en fråga om estetisk snarare än om fysisk nödvändighet. Den nya generationen vet att den kan göra sin röst hört överallt, över allt, när som helst, hela tiden, utan avbrott, i vilka kanaler de vill, så ofta de vill, utan att behöva fråga om lov. Den gamla generationen har ännu inte riktigt insett detta, och i mötet mellan dessa två generationer uppstår nya impulser; många av dem avtypen akut frustration, förvisso.

Min förhoppning är att vi, den fallande tilltron till gamla auktoriteter till trots, ändå lyckas ta tillvara på de insikter och visdomar som de trots allt ändå besitter. Vi får inte begå tankefelet att kasta ut badkaret med badvattnet, och förkasta allt som den gamla tiden envisas med att föra med sig. Min förhoppning är att vi, i förändringens tidevarv, är tillräckligt stabila i våra rörelser för att inte börja anse att allt gammalt är suspekt av ren reflex. -

Vardagens punkadeliska intåg

Att punken blivit mer och mer mainstream de senaste årtiondena har inte gått någon förbi. Varje större ort med självaktning lyckas med sociologisk nödvändighet producera minst en stereotypefterliknande punkare, Till och med Falköping har dem, och det finns ingenting mer vardag än Falköping. Det verkar som om punken, genom att ha funnit sig en plats i världen, blivit vardag.

Det sista ordet på detta kommer lagom till julhandelns inträde i vår omedelbara verklighet. Det sista ordet i punkens rebelliska historia heter Barbie. Eller, mer specifikt, Hard Rock Goth Punk Barbie®. En perfekt present att ge till sina ytterst normala och ytterst ostereotypefterliknande barn; ett perfekt sätt att göra om punken från en akt av motstånd mot den rådande ordningen till en del av konsumtionsmönstret i den rådande ordningen-

Punken är död. Länge leve punken?