Luriga författare

Det är egentligen något av ett tankefel. Ni ser, Lyotard skrev om så kallade metanarrativer, dvs stora berättelser som ett samhälle inordnar de flesta av sina aktiviteter under. Låt oss säga att en forskare upptäcker att en asteroid är på väg att krocka med vår ömma planet inom en lagom snar framtid. Helt plötsligt blir denna asteroid en fokuspunkt för väldigt mycket mänsklig aktivitet, och vart en än går så är Berättelsen om Asteroiden närvarande på ett eller annat vis.

Lyotard sade att sådana metaberättelser/narrativer var på väg att dö ut. I alla fall i lägen som inte är av global undantagskaraktär.

Och så går författaren och skriver som om Lyotard menade att moderniteten och postmoderniteten är var sin metanarrativ som tävlar med varandra. Två superdiskurser. Med rubriken "Lyotards pendel", som refererar till "Foucaults pendel", som innehåller namnet Foucault, som...

Ehm. Har väldigt mycket med diskurser att göra.

Damn.

Det kanske egentligen är en ordlek för den som vet vad den letar efter. Och bara en metafor annars.

Lurig författare, det där.

I all korthet, del LIV

Per Nuder och Joschka Fischer gck in på en bar...

Ärs, orka. Du slutade lyssna redan på Nuders tid.

Mångsidighetens baksida

Jag måste tillstå att det finns ett område där mångkulturen inte riktigt är så där klämkäck som den brukar vara, och det är när det gäller captchas. Det finns något av en nackdel att få sådana på grekiska, hebreiska, ryska och, av någon anledning, urdu. Danska går an, och tyska, men - FFS, nahuatl?

Jag borde skriva ett scripts som fyller i de där captcharutorna automatiskt åt mig.

Den enda sanningen

Min vän, det spelar ingen roll! Hur vi än gör, hur vi än planerar, hur vi än förbereder oss, hur vi än förutsäger vad som ska hända, hur väl vi än lyckas, hur mycket vi än åstadkommer, hur stora våra bedrifter, hur magnifika våra epos, hur grandiosa våra mausoleum -

När allt är sagt och gjort kommer det ändå att komma någon och säga att vi gjorde fel.

Det är den enda sanningen.

Visst vore det väl då ett tankefel att oroa sig?

I all korthet, del LIII

En modern telefon i energisparläge - vad drömmer den om?

Hammare och skruvar

Det finns hos många en väldigt stark och väldigt uttalad kärlek till de verktyg de använder. Så väldigt stark och så väldigt uttalad är den att de vill sprida den till världen, och övertyga alla om att just dessa verktyg är den enda och sanna vägen till livets inneboende lycka.

Och - så som kärlek tenderar att göra - aktivt övertyga andra om att sluta använda eventuella alternativ.

Vilket förstås är en ganska märklig sak att göra som defaultläge. En skulle kunna tänka sig att en mer rationell metod i det hela är att göra någon slags analys av situationen, avgöra om det behövs en hammare eller skruvmejsel, ifall det som används är just en hammare eller en mejsel - och först därefter vid behov börja förorda det ena eller det andra.

Jag kan dock ännu inte säga huruvida hammare eller mejsel är rätt redskap att bruka nästa gång du stöter på en Linux- eller Applefanatiker. Bägge har onekligen sina meriter i sammanhanget, men om det finns ett definitivt svar så är det helt klart att det beror på situationens. Och/eller på hur hårdhudade de är. -

Det finns en botten på internet

Ofta när jag sitter vid min dator så tänker jag att jag ska bara ...

Dvs att jag ska sitta kvar vid datorn tills jag läst alla inlägg i mitt RSS-flöde, hunnit ikapp till nutid i mitt Twitterflöde, läst igenom den senaste timmens Facebook-uppdateringar samt naturligtvis läst alla de flikar i min webbläsare som öppnas när jag klickar på det jag blir nyfiken på i RSS:en, på Twitter och på Facebook ... och de flikar som jag öppnar när jag klickar på intressanta saker på de sidor som jag fann vid genomläsning av de redan öppnade flikarna ...

O.s.v.

Ja, ni förstår. Nu måste jag laga mat till familjen.