Om A så icke A

I en värld av svartvita beskrivningar ställs vi ofta inför den hopplösa situationen att något anses vara sant. I och med att detta något anses vara sant så följer oundgängligen att dess motsats är osant.

I de gråzoner som verkligheten oftast består i kan två motsägande beskrivningar av en situation vara litegranna sanna. Men i en svartvit värld är det helt omöjligt. Om tröjan är vit kan den inte vara svart och därmed basta.

Har Kim fått på käften så har Jo slagit. Om Jo har rätt så har Kim fel. Om Kim har övergivit Jo utan anledningen så är hen ett svin.

Det finns ett offer och en hjälte i varje svartvit berättelse, men sanningen bor i mellanrummen och den är grå.

I all korthet, del LXXX

"Ska vi ha sex?"
"Nej."
"Okej, bäst av tre. Ska vi ha sex?"

Otidsenliga paradoxer

Vissa påstår att Xenons paradox bara är ett stycke sofisteri för att hålla unga människor som tänker för mycket sysselsatta. Jag vill snarare påstå att det är långt före sin tid, och bara inte riktigt vetat vad det är den beskrivit.

Ni känner förstås till paradoxen - Alexander och en sköldpadda ska tävla i löpning, och sköldpaddan får ett försprång. När Alexander sprungit ikapp försprånget så har sköldpaddan hunnit röra sig en bit mot målet, och ligger därmed fortfarande före. Och när Alexander sprungit ikapp detta försprång, så har sköldpaddan hunnit ännu lite längre - och så vidare.

Paradoxen ligger i att Alexander aldrig riktigt kommer förbi sköldpaddan. Den hinner alltid röra sig lite, lite, lite grann under den tid det tar att komma ikapp, och på något vis lämnas vi med den mentala bilden att de tu fastnar i någon slags antik time warp för evigt.

Grejen är dock att det inte handlar om vare sig virila unga män eller sköldpaddor över huvud taget, utan om Youtube.

Ni vet hur det är att titta på någonting som är lite större än ens bandbredd klarar av. En kommer en bit på vägen, och måste sedan stanna upp för att buffra en stund. Sedan rullar det igen, tills det är dags att buffra - och så vidare.

Det finns en punkt i buffrandet då en kan börja titta utan att det gör något att filmen är för stor. När en kommit till den punkt då buffern tagit slut, har ännu en del av filmen hunnit buffras. Och medan en tittar på den delen så buffras ännu lite mer - och så vidare tills klippet tar slut. Snarare än buffern.

Anledningen till att det hela är en paradox ligger i att de gamla grekerna inte hade Youtube, och inte riktigt förstod vad det var de beskrev. Alexander och sköldpaddan fastnade helt enkelt i evigheten eftersom filosoferna paradoxalt nog var två tusen år före sin tid!

Nu kanske någon påstår att Youtube bara är ett stycke sofisteri för att hålla unga människor upptagna. Jag är skeptisk, dock.

I all korthet, del LXXIX

Ni vet den där känslan när en just tittat på The Wall och ens sambo vill prata heminredning?

Empatin och toleransen sätts på prov på så många olika sätt.

Kaffebrist

- Skulle jag kunna få en kaffe utan grädde, tack?
- Jag är ledsen, men vi har slut på grädde. Men du kan få en kaffe utan mjölk i stället.

Sömngrubbel

Har ni tänkt på att en får en helt ny kroppsuppfattning strax efter att väckarklockan ringt? Före så ligger en och sover på det traditionella viset, och efter så har en helt plötsligt upptäckt ett radikalt nytt sätt att ligga ner. Helt plötsligt upptäcker en att - wow, den här positionen har jag aldrig legat i förr, varför gör jag inte det jämt? Jag kan ligga här hela dagen, och ska nog göra det, tack så väldigt mycket!

Varför glömmer en alltid detta under dagens lopp? Det känns onekligen som något av ett slöseri - särskilt de där gångerna där det inte blir bekvämt hur än en vrider och vänder på sig.

Varför kan inte learning by doing bara fungera?

De små signalerna

Har ni hört berättelserna om de där krävande artisterna, som kräver de märkligaste av saker för att göra sin grej? Som bara kan fungera om de får precis rätt smågodis när de är backstage, som ballar ut i fullt divamode om de får fel mineralvatten?

De finns. Men inte för att de är märkliga artister som fått för sig att de kan styra och ställa med sina medmänniskor. Well, de flesta i alla fall.

Anledningen till att de skriver in sådana små märkligheter i kontraktet är inte nödvändigtvis för att de behöver det där specifika smågodiset eller den där speciella sortens mineralvatten. Det är snarare en bekräftelse på att arrangörerna har läst kontraktet i sin helhet, och tagit det på allvar. Om roddarna kommer med godiset eller mineralvattnet (eller beskedet att endera tyvärr inte gick att få tag på), så har de bevisligen läst det.

Vilket är fenomenalt viktigt för vissa akter, där kraven på scen, lokal och tusen andra saker behöver uppfyllas för att saker inte skulle kunna gå fel. Eller gå sönder på sätt som är både dyra och arrangörernas fel.

Ibland betyder de små signalerna allt.