I all korthet, del XXXIX

Det finns bara en enkel regel om kylskåp, och det är att allt som ligger oskyddat inom det luktar och smakar som allting annat. Förutom det som är allting annat.

Visualisera mindre

Många ger rådet att visualisera sina mål. Att inför sitt inre öga se sig själv springa över mållinjen, lämna in uppsatsen, bjuda ut den där speciella Någon, vara framgångsrik på jobbet - vad som helst. Att inför sitt inre ögra se framför sig det en försöker uppnå. Detta hjälper tydligen, enligt de som ger rådet.

Kruxet är förstås att när en väl kommit igång med att visualisera så är det lika lätt att visualisera negativt som positivt. En kanske börjar med att visualisera sig själv på prispallen, men när nyhetens behag lagt sig så har en lagt till sig vanan att visualisera. Och med denna vana är det lätt att falla för fällan att visualisera hur det skulle se ut om en misslyckades - om en snubblade någonstans i mitten, failade på tentan, fick ett oerhört detaljerat nej på frågon om Någon vill gå ut osv. Och med denna visuella bild av misslyckande i huvudet så begår större delen av ens motivation självmord.

Så - visualisera mindre. Låt framtiden visualisera sig själv, och realisera den i stället i nuet.

I all enkelhet.

I all Mikuhet I

(dubbeltydig rubrik FTW)

Det är inte ohyfsat att bryta sig in i samtal på Facebook. Vill folk ta det privat kan de använda mail.
Vi har olika regler online och AFK.

Mikusagi

Föregå med gott exempel

Man hör ofta den gamla aforismen: Barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Den finns i en mängd olika varianter, men tanken är alltid att det inte är någon mening att lära ut saker verbalt. Att det ändå är genom att vara en förebild man slutligen lär ut.

Hela tanken utgår tyvärr från att utlärning existerar, vilket det sorgligt nog inte gör.

Däremot existerar tack och lov inlärning, men på vilkas mystiska vägar denna sker - genom härmning av förebilder, eget tankearbete, lyssnande på goda råd eller något annat - det kan inte den utomstående betraktaren av inlärningen (läs läraren) avkoda.

Så att överhuvudtaget fundera över om det är viktigare vad man gör än vad man säger är följdaktligen i de flesta fall poänglöst.

Det blir sämre, det blir bättre

Alltså, jag förstår inte vem som kom på uttrycket "det kommer bara bli sämre tills det blir bättre". Det låter väldigt djupt och insiktsfullt och inspirerande, men, vet ni, det finns egentligen bara två riktningar som "det" kan röra sig i, och det är mot bättre eller sämre. Det är inte så att det finns en hel uppsjö av riktningar som "det" skulle kunna gå i, eller så.

Välan. Alla tautologier fungerar, så länge de fungerar.

Bra dagar

Vid det här laget är det ganska exakt nio timmar och fyrtio minuter kvar tills deadlinen för den extremt omtalade uppsatsen är över oss. Det skulle kunna klassas som en god nyhet på en god morgon på en bra dag.

Det finns en viss vrångbild på det här med bra dagar. Det förutsätts alltid att en vaknar upp och känner att, whoa, alla färger är så mycket färgrikare idag, alla dofter så mycket doftrikare, allt positivt så mycket mer positivt. Ni känner igen beskrivningen. Grejen är bara det att bra dagar sällan börjar så där. Dagar som sådana börjar sällan så där. De brukar i stället börja så här.

Jag vet inte hur ni tänker, men bra dagar brukar oftast definieras av vad som händer på dem. Den dag du vinner någon miljon eller tre på en upphittad lott är en bra dag, oavsett om du vaknade som en lätt fjäder eller som en tung narval med betongskor. Likaså den dag du upptäcker att den där förälskelsen du gått omkring på i någon månad bara råkar vara besvarad. Eller den dag då du får VG på en uppsats du var övertygad om att du skulle få U på. Eller den dag du lyckas få tag på de sista biljetterna till den där konserten.

Eller, för den delen, den dag då du börjar prata med någon på ett nytt sätt, och upptäcker en ny sida av denna person som du inte sett innan. Eller den dag du upptäcker att de äntligen tagit in din favoritkrydda på ditt närlivs. Eller någon av alla de där andra tusen små sakerna som kan förvandla en dag från en seg fredag till en genuint bra dag.

Ty en dag är vad en gör av den. Den behöver inte börja som den bästa av dagar, men inget säger att den inte kan sluta som en sådan.

God morgon. Med andra ord.

98% klart

Uppsatsen är snart klar, 98% klar, till och med. Aye. Jag behöver bara sätta in fotnoter, källhänvisningar, fixa innehållsförteckningen, sätta sidnumren så att de börjar på sidan tre i stället för på framsidan och några småsaker till, sen är den Klar.

Ni som någonsin skrivit en uppsats av akademiskt snitt vet att detta "bara" ibland tar fruktansvärt lång tid att göra. Källhänvisningarna saktas ned något oerhört av att en inte riktigt vet vilken förlagsort saker och ting kommer från, vilken upplaga en citerar ur minnet (vilket en gör, vare sig en är medveten om det eller inte), och det här med att reda ut vilket påstående som kommer från vilken källa är döden för den som vill vara klar fort och snabbt.

Problemet med att vara 98% klar och ändå ha massor av saker kvar att göra är att en stannar kvar på 98% väldigt länge. En är ständigt nästan klar, men efter ett tag så inser en att en har varit nästan klar under en längre tid än en spenderade på att planera det hela. Det blir oerhört gnälligt efter bara ett kort tag. Särskilt om det hela ska vara klart i morgon. Det är ständigt nästan klart, men först ska det här och det här och det här göras.

Tankefelet i det hela ligger i att en underskattar hur mycket jobb som ligger i de där sista momenten. En är inte 98% klar, utan snarare någonting i stil med 89%..

Skillnaden mellan att tänka sig vara nästan helt klar och att bara vara nästan snart klar ligger i den inställning en har till det hela. Att vara nästan helt klar och kämpa med de sista små detaljerna i fyra timmar är frustrerande och ångestframkallande, medan att vara mentalt förberedd på att det här sista momentet kommer att ta ett tag och sedan sätta sig ner och ta tag i det inte gör det. När en nästan är helt klar vill en bara bli av med det så fort som möjligt, vilket en inte blir; när en nästan är snart klart så vet en om att tid kommer att förflyta innan en kan lägga det hela på hyllan.

Detta gäller inte bara uppsatser, utan alla projekt som har någon form av tidsplanering eller progressionsplanering inblandad. Vad det än gäller så går det att vara nästan klar; och vad det än gäller så går det att vara nästan klar oerhört länge. Vad det än gäller så kan de där sista momenten vara synnerligen många, långa och utdragna.

Now. Jag är 98% klar. Jag ska bara fixa lite med fotnoterna, få till källhänvisningarna, fixa innehållsförteckningen och se till så att sidnumren stämmer...