Dygder

Dygder är sin egen belöning, sägs det. De behöver inte motiveras av någonting annat än att de är sig själva; en dygd är en dygd är en dygd. Att ha dem är en fördel; att inte ha dem är en brist.

En dygd är generellt sett värderationell till sin karaktär: de är inte till för att på ett genomreflekterat sätt uppnå ett visst specifikt mätbart mål, utan målet uppnås i och med att de finns. En traditionell dygd så som ärlighet är ett exempel - det får ibland nedativa följder att en person är ärlig, men dessa vägs upp av ärligheten själv. Dygden är ett medel OCH ett mål - ett medel i försöket att leva ett gott liv, ett mål i och med att den är positiv i sig själv.

Machiavelli skrev på sin tid att en furste bör försöka framstå som dygdig, utan att för den skull vara det. Hans poäng är att även om det till en början kan uppstå vissa problem i försöket att vara en god och dygdig härskare, så vägs dessa upp av den positiva relation fursten får till och med sina undersåtar - och att denna goda relation, skapad av det dygdiga skenet - vid ett senare tillfälle kan utnyttjas på ett allt annat än dygdigt vis.

Det Machiavelli gör är att han tar ett värderationellt ting och förvandlar det till ett målrationellt verktyg, att använda när och om det skulle passa eller behövas. Det är en vändning som många utan att tveka skulle kalla cynisk; undersåtarna betraktas som parametrar som kan bearbetas och justeras så som det passar härskaren, och om det är gynnsamt att framstå som en dygdig person så bör detta anseende försöka inpräntas. Men det
blir aldrig ett mål, utan ett medel.

Dygden kan inte vara cynisk; den kan aldrig vara 'för att' någonting. Den kan bara vara för sig själv, för sin egen skull och sitt eget mål. Så fort den motiveras av någonting, motiveras med anledningen att den är till för att uppnå någonting, blir den ett led i ett försök att åstadkomma någonting, och i och med detta någonting som, när ett bättre medel för att uppnå samma mål upptäcks, kan överges och lämnas därhän. Dygden
är förvisso ett medel, men det är ett medel för att uppnå dygden själv - den har och behöver ingen motivering utöver sig själv.

Machiavellis furste har ett synnerligen specifikt mål i sikte, och använder sig av målrationella metoder för att uppnå detta. 'Målrationellt' ska i det här fallet läsas som synonymt med 'effektivt', snarare än etiskt. Dygden hänför sig till etiken, effektiviteten till cynismen. En furste kan vara etisk, men behöver inte vara det. En undersåte kan vara etisk, och bör i många fall vara det, för att inte riskera att bryta mot någon av de lagar som fursten ålagt henom att föllja och drabbas av de påföljder ett sådant brott medför. En furste har råd att vara cynisk, en undersåte har inte råd att vara annat än etisk.

Dygder är sina egna belöningar. Beror detta på att de medför långsiktiga förbättringar för den som lever med och genom en sådan, eller på att de allt som oftast tjänar till att upprätthålla de rådande maktförhållandena i samhället? Furstens mål är makt, och cynisk effektivitet är inget uteslutet medel för att uppnå detta mål. Är det ett tankefel att få för sig att det finns en förbindelse mellan makten och rådande moralpraktiken, en förbindelse som består i att den förra använder den senare för att bevara och förstärka sig själv? Att det dygdiga, moraliska livet i sig självt är en aktiv ansträngning i syfte att bevara den rådande strukturen, och att dygden inte behöver någon motivering eftersom dess syfte är en reprocucering av denna rådande struktur, vars enda syfte är att bevara sig själv?

Intelligens

Människor blir av någon anledning helt till sig när frågan om att använda teknologi för att förbättra, förstärka och förändra mänsklig intelligens kommer på tal. 'Intelligens' tycks vara någonting heligt, någonting som inte får vare sig beröras eller göras till föremål för ingrepp. Den ordning som råder nu - den 'naturliga' ordningen - försvaras med näbbar och klor gentemot alla försök att förändra den, mot alla försök att... ja, vad?

Det finns förstås grupper av människor som försöker förhindra varje form av instrumentell-rationellt ingrepp på Människan, med stort M. Dessa är oftast av det religiösa slaget, men inte alltid. Deras gemensamma nämnare är att de anser människans grundform, den form hen har idag, på något vis är gudomlig och därför förbjuden att förändra. Deras argument går ofta tillbaka på tankegångar kring 'individens okränkbarhet' eller 'skapelsens krona' eller liknande idealbilder ur den stora flora av gemensamma bilder av Människan som finns i vår kultur. Alltid finns det någon slags tanke om att Människan - som heligt, sakralt och okränkbart objekt - ska lämnas ifred och låtas vara sig själv. Jag tänker då främst på religiösa och ateistiska fundamentalister av alla dess slag, från kreationister till frikyrkliga sekter till humanister till allmänna bonläppar, som alla av olika anledningar har en konservativ syn på saker och ting när det gäller Människan..

Dessa grupper är högljudda, men på det stora hela marginella. Det stora flertalet motståndare mot försök att på icke-traditionella vis förbättra en människas intelligens står att finna bland de grupperingar som profiterar på att människor är som de är, och särskilt då de grupperingar som har vinstintressen av att människor inte riktigt klarar av att förstå vissa samband, och därför fortsätter konsumera deras varor. Ett exempel på detta är utbildningskomplexet, som expanderat explosionsartad de senaste årtiondena utan att någon egentligen märkt att innehållet i undervisningen inte förändrats särskilt mycket, förutom att det spätts ut över längre tid. Ett annat är alla dessa företag inom tobaks- och alkoholindustrin, som gör enorma vinster på att människor inte kan ta till sig budskap av stilen 'rökning dödar' eller andra subtila meddelanden.

Men den allra största intressenten i att behålla människor i deras nuvarande tillstånd av dumhet/intelligens är den sociala ordningen som sådan. Om intelligensen i samhället ökade, och människor insåg att alla dessa värden, institutioner, löften, högtidliga tal, och andra ting som vi människor tar på allvar och ser som snudd på heliga egentligen är ett enda stort skämt, att de inte tas på något som helst ärligt vis av de som formulerar och planerar dem, så skulle samhället så som vi känner det idag att bli en omöjlighet. Vi tror att vi lever i en demokrati, och agerar därefter - vi agerar som om vi vore fria att göra allt det som vi tror att en demokrati tillåter oss att göra, utan att för den skull definiera vad 'demokrati' är. Problemet är att vi skulle drabbas av akuta svårigheter om vi försökte göra detta, om vi försökte oss på att definiera demokratibegreppet: å ena sidan skulle vår definition inte stämma överens med verkligheten; å andra sidan skulle inte verkligheten överensstämma med vår definition. Detta gäller inte bara 'demokratin', utan allting annat som vi går omkring och tror oss veta utan att egentligen veta det.

Den sociala ordningen, status quo, - dessa kodord för 'makthavarna' - har ett intresse av att vi inte stannar upp och börjar tänka i de här banorna. Alltså utformar den en rationellt planerad form av socialisation som, utifrån människans 'medfödda' egenskaper, säkerställer att den rådande ordningen ses som den enda ordningen, och därmed också en ordning som inte ifrågasätts. Ett ifrågasättande av ordningen är detsamma som ett ifrågasättande av den mäktigas makt. De rationella socialisationsprocesserna - främst riktade till barnen, i form av dagis, fritids och inte minst skolan - baseras på kunskapen om hur människor är 'av naturen'; alla eventuella förändringar av denna 'naturliga människa' skulle vara ett potentiellt hot mot dessa socialisationsformer, då de
förändrar de parametrar som dessa måste arbeta med. Barn tar tid på sig att upptäcka att det mesta i deras livsvärld består av sagor som diktats ihop för att de ska anpassa sig till den rådande ordningen; om de, genom ett rationellt (i betydelsen planerat, konsekvensanalyserat och genomfört) ingrepp skulle förändras så att de inte längre tog två, tre eller ibland till och med fyra årtionden på sig att inse detta, utan bara ett halvt, så skulle hela vårt sätt att uppfostra barn - med det massiva utbildningskomplexet återigen som belysande exempel - falla över ända, och dagens samhälle vara ett minne blott.

Människor - särskilt sådana med intressen av att saker förblir som de är - blir eld och lågor när frågan om att använda teknologi för att förbättra människans intelligens på konstgjord väg kommer på tal, och slåss mot dessa försök med näbbar och klor. Men det är ett tankefel att tro att det beror på någon slags religiös eller metafysisk övertygelse. Snarare bör det ses som den ytterst pragmatiska övertygelsen om att människor som vet hur saker och ting fungerar helst vill fortsätta göra detta, och att dagens nivå av intelligens är precis lagom för att de något så när ska kunna göra precis just det. Men ett ingrepp som ökar intelligensen hos människor gör dem svårare att lura, och den ordning som råder idag bygger och baseras mestadels på att -

Folk låter sig luras.

Abort

I den senaste abortdebatten har jag tyckt mig ana en tendens att värdera även ofödda människor som fullvärdiga medlemmar av människosläktet. Eller, rättare, mer än en tendens; snarare ett uttalad ställningstagande för detta påstående. Det anses vara fel att beröva dessa ofödda människor deras potentiella liv, deras potentiella framtid, deras - framtida potential. De jämför det med mord; att mörda någon är att beröva någon sin framtid, vilket är precis vad som görs mot fostret.

Denna ståndpunkt är fullt förståelig, och jag delar den i viss mån. Livet är ett kontinuum som bara händer en gång, från början till slut. När det väl har börjat så måste det fortsätta tills det tar slut. Det kan inte ta någon paus, läggas på is, skjutas på framtiden; när det väl börjat så måste det hända, och kan inte ignoreras. Och om det skulle råka ta slut en gång så är det slut för evigt; ingenting kan få det att börja igen när det är stilla, när det är slut, efter att döden har inträtt. Det spelar ingen roll när det stoppas - när det än händer så går det itne att vända tillbaka igen. Det är slut.

I den mån håller jag med om att det är tragiskt att ett liv tar slut; ingenting kan ersätta det. Men jag undrar - hur långt är våra abortmotståndare villiga att gå när det kommer till potentiella livs rättigheter? I princip är det enda som behövs för att ett nytt människoliv, en ny uppsättning potentialer, en ny framtid, ska skapas, att spermien X möter ägg Y. Det spelar ingen roll hur, var, när eller under vilka omständigheter detta händer, så länge det händer. Och varje gång det inte händer så går ett liv, en framtid, till spillo.

Räknas dessa potentialer som aldrig fick chansen att bli människor också som innehavare av rättigheter, och är det ett brott att aldrig ge dem möjligheten att leva? Eller är hela frågeställningen ett tankefel?

Nyår

Så närmar vi oss det nya året, med det gamla bakom oss. Både vi och världen har blivit ett år äldre sedan sist, och - förhoppningsvis - ett år klokare.Eller har vi?

Finns det inte en möjlighet att vi har blivit ett år oklokare, att våra gamla oklokheter och ovanor har lyckats befästa sig ännu djupare i oss, och att vi därmed rört oss ett år bort från klokheten?

Kanske är det fel att säga gott nytt år? Kanske är det rättare att önska att det gamla året varit gott, så att vi kan ta lärdom från det?

Pragmatisk drogpolitik

Jag läste på en löpsdel för ett tag sedan att tullen hade beslagtagit narkotika med ett löjligt högt marknadsvärde, av typen 500 miljoner plus. När jag läste det tänkte jag - om detta beslag blott utgör en ytterst pytteliten del av den mängd narkotika som säljs i landet, varför har vi då ett underskott i statskassan? Om staten i stället för att lägga ner resurser på att spåra och jaga människor som är aktiva i knarkhandeln själv började bedriva sådan verksamhet, hur mycket pengar skulle då inte rulla in i statskassan varje år?

Jag menar, knarkindustrin omsätter miljarder kronor varje år, bara i Sverige - ett litet litet futtland i utkanten av västvärlden som ingen bryr sig om förrän de blir beordrade att göra det. Om staten tog monopol på försäljningen av sådana saker som kokain, heroin och dylikt och sedan erbjöd dessa varor till ett någorlunda marknadsmässigt pris till befolkningen, skulle inte då sådana saker som 'brist på resurser till vård, skola och omsorg' vara ett minne blott?

Eller tänker jag fel?

Valdag

Idag är det valdag. Just idag bestämt Sveriges framtid, sägs det -

Lögn!

Den bestäms varje år, varje vecka, varje dag, varje minut. Varje sekund bestämmer vi oss för att antingen göra någonting eller inte göra det: att antingen gå till afffären och köpa någonting eller inte göra det, att antingen göra någonting olagligt eller att inte göra det, att antingen mörda våra närmaste eller inte göra det.

Det är ett grovt Tankefel att hålla vissa saker för otänkbara och ogörbara. Allting är möjligt, om än osannolikt. Du är fri att göra lite hur som helst, men du är också lika fri att avstå.

Idag avgörs Sveriges framtid. Och i morgon också. Och i övermorgon. Och dagen efter det...

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna kör stenhårt på sin valkampanj. Detta är lite märkligt, eftersom de ju varit regeringsbildare i sisådär en tre-fyra generationer, med några små avbrott lite då och då. Det är märkligt, eftersom en röst på Socialdemokraterna i praktiken är en röst på status quo -

Och detta borde räcka som valkampanj. 'Om du gillar saker och ting som de ser ut idag, rösta på oss. Om du vill någonting annat, rösta på någon annan.' Kontinuitet vs diskontinuitet, status quo vs någonting helt annat.

Det skulle kunna tolkas som att hela den socialdemokratiska valkampanjsrörelsen är ett enda stort tankefel.

Eller?