Inlägg
28.12.08
27.12.08
Sändningsstillestånd
Jag har alltid undrat vad som motiverat valet av program som sänds i alla andra svenska kanaler än ettan den tjugofjärde december klockan tre. Det finns liksom ingen direkt anledning att anstränga sig och producera någonting nyskapande; konkurrensen är död, Ankan vinner på grov walkover. Varje år.
Ändå måste de visa någonting. Även om det kanske är rationellt och logiskt, så är mitt favoritprogram Svart Kvadrat inte ett giltigt alternativ. Televisionen är och lever på att skenet hålls uppe. The show must go on, även och särskilt om ingen tittar.
Än mer undrar jag vilka som köper reklamplats i reklamkanalerna vid den tiden...
Ändå måste de visa någonting. Även om det kanske är rationellt och logiskt, så är mitt favoritprogram Svart Kvadrat inte ett giltigt alternativ. Televisionen är och lever på att skenet hålls uppe. The show must go on, även och särskilt om ingen tittar.
Än mer undrar jag vilka som köper reklamplats i reklamkanalerna vid den tiden...
24.12.08
Juleafton
Det blev juleafton i år också. I år - liksom varje år - har jag varit urusel på att ge juleklappar till folk. Det är något av en tradition. Vare sig jag velat det eller inte.
Som den virtuella människa jag är vill jag ge virtuella presenter till mina virtuella läsare. Det ligger i sakens natur. Dessa virtuella presenter tar sig formen av podcasts. Åtta stycken, för att vara exakt. Alla är gratis att ladda hem, och inga djur skadades vid tillkomsten av någon av dem.
Mina läsare är som regel skeptiska varelser, så The Sceptics Guide to the Universe är självskriven som virtuell julkapp nummer ett. De goda själarna på New England Sceptical Society går, metodiskt konsekvent och med glimten i det virtuella ögat, igenom olika tankefel som folk begår. På något vis lyckas de hålla sig på rätt sida nördgränsen, och lockar med vardagliga exempel fram skratt hos alla utom de notoriskt svåra fallen. Kreationister, till exempel.
På andra sidan nördgränsen håller gänget bakom Engadgets podcast hus. Engadget är en bloggsida som i korta ordalag tar upp nyheter om sådana saker som mobiltelefoner, bärbara datorer, spelkonsoler, projektorer, - allt som är hårdvara. De senaste släppen - inklusive hjärnsläppen - snappas upp och analyseras av den ständigt alerta och spanande truppen ärkenördar.
En annan ivrig ansamling spanande röster i rymden står att finna hos P1. Spanarna, ledda av Invgar Storm sedan tjugo år tillbaka, betraktar samtiden och framtiden med analytiska blickar. Deras skarpa ögon fångar upp mången framtida fenomen som idag bara går att se konturerna av, och deras förutsägelser handlar om allt från postmodern relativism till lingonets återkomst. Ingen framtid är för liten att spana om, och ingen samtid för oöverskådlig.
Breda perspektiv anammas även i Lawrenzos psykadeliska salong. Ämnena för diskussion sträcker sig från den allmänna balkaniseringen av västerlandets epistemologi, till cyberpunk, till mayaindianernas religion, till social ingenjörskonst, till världens ände och tillbaka. Bokstavligen.
En annan person som lever efter Adornos maxim om att en tankes värde står i direkt proportion till dess avstånd från en tänkares vardagliga tankeprocesser är Paul i Paul's Academy. På något pedagogiskt vis blir det intressant att lära sig om hur ekosystemet i ett akvarium fungerar när Paul har ordet, och det, om något, är en förmåga att avundas och sträva efter. Tro mig.
Jeff och Joel intresserar sig för social ekologi i Stack Overflow, som handlar till hälften om socialpsykologi och till hälften om nördiga saker, så som den senaste versionen av Firefox och dylikt. Men mest om Stack Overflow, mysigt nog. Det går inte att förutspå exakt vad det kommer att handla om, men om en är virtuell och bevandrad i nätets mytologi (it's a series of tubes!) så är det en odelat positiv upplevelse.
Efter alla dessa smånördiga klappar är det dags för någonting verkligt, någonting viktigt, någonting glamoröst, någonting vettigt. Femmecast tar upp sådana viktigheter som mode, göra slut-ångest och självförtroende, med en god dos rå humor därimellan. Feelgood på podnivå, så att säga, som ger både mat för själen och för tanken.
Årets sista klapp är C-Realm, en pod i varierande grad om biodynamiskt jordbruk, apokalypsens för- och efterspel och möjligheten till ett nolltillväxtssamhälle. En utopisk blick på ett allt mer dystopiskt samhälle.
Och så lämnar jag er med dessa julklappar, att hantera och distribuera så som tid, intresse och lust dikterar. Må både julglädjen och julfriden invadera era sinnen när de lämpar sig som bäst, och - stay well!
Som den virtuella människa jag är vill jag ge virtuella presenter till mina virtuella läsare. Det ligger i sakens natur. Dessa virtuella presenter tar sig formen av podcasts. Åtta stycken, för att vara exakt. Alla är gratis att ladda hem, och inga djur skadades vid tillkomsten av någon av dem.
Mina läsare är som regel skeptiska varelser, så The Sceptics Guide to the Universe är självskriven som virtuell julkapp nummer ett. De goda själarna på New England Sceptical Society går, metodiskt konsekvent och med glimten i det virtuella ögat, igenom olika tankefel som folk begår. På något vis lyckas de hålla sig på rätt sida nördgränsen, och lockar med vardagliga exempel fram skratt hos alla utom de notoriskt svåra fallen. Kreationister, till exempel.
På andra sidan nördgränsen håller gänget bakom Engadgets podcast hus. Engadget är en bloggsida som i korta ordalag tar upp nyheter om sådana saker som mobiltelefoner, bärbara datorer, spelkonsoler, projektorer, - allt som är hårdvara. De senaste släppen - inklusive hjärnsläppen - snappas upp och analyseras av den ständigt alerta och spanande truppen ärkenördar.
En annan ivrig ansamling spanande röster i rymden står att finna hos P1. Spanarna, ledda av Invgar Storm sedan tjugo år tillbaka, betraktar samtiden och framtiden med analytiska blickar. Deras skarpa ögon fångar upp mången framtida fenomen som idag bara går att se konturerna av, och deras förutsägelser handlar om allt från postmodern relativism till lingonets återkomst. Ingen framtid är för liten att spana om, och ingen samtid för oöverskådlig.
Breda perspektiv anammas även i Lawrenzos psykadeliska salong. Ämnena för diskussion sträcker sig från den allmänna balkaniseringen av västerlandets epistemologi, till cyberpunk, till mayaindianernas religion, till social ingenjörskonst, till världens ände och tillbaka. Bokstavligen.
En annan person som lever efter Adornos maxim om att en tankes värde står i direkt proportion till dess avstånd från en tänkares vardagliga tankeprocesser är Paul i Paul's Academy. På något pedagogiskt vis blir det intressant att lära sig om hur ekosystemet i ett akvarium fungerar när Paul har ordet, och det, om något, är en förmåga att avundas och sträva efter. Tro mig.
Jeff och Joel intresserar sig för social ekologi i Stack Overflow, som handlar till hälften om socialpsykologi och till hälften om nördiga saker, så som den senaste versionen av Firefox och dylikt. Men mest om Stack Overflow, mysigt nog. Det går inte att förutspå exakt vad det kommer att handla om, men om en är virtuell och bevandrad i nätets mytologi (it's a series of tubes!) så är det en odelat positiv upplevelse.
Efter alla dessa smånördiga klappar är det dags för någonting verkligt, någonting viktigt, någonting glamoröst, någonting vettigt. Femmecast tar upp sådana viktigheter som mode, göra slut-ångest och självförtroende, med en god dos rå humor därimellan. Feelgood på podnivå, så att säga, som ger både mat för själen och för tanken.
Årets sista klapp är C-Realm, en pod i varierande grad om biodynamiskt jordbruk, apokalypsens för- och efterspel och möjligheten till ett nolltillväxtssamhälle. En utopisk blick på ett allt mer dystopiskt samhälle.
Och så lämnar jag er med dessa julklappar, att hantera och distribuera så som tid, intresse och lust dikterar. Må både julglädjen och julfriden invadera era sinnen när de lämpar sig som bäst, och - stay well!
23.12.08
22.12.08
Text
Här.
Det här med text är en invecklad sak. Ta bara frågan om var den börjar och slutar. Det kan tyckas självklart - den börjar där den börjar och slutar där den slutar - men om en tar sig förbi det självklara så blir det mindre oproblematiskt. En text pekar alltid, med ofrånkomlig nödvändighet, till andra texter. De av er som har läst Foucaults Vetandets arkeologi känner till exempel igen problematiken - hen går igenom den in oh so many words. En bok är en bok är ett fysiskt föremål vars gränser tycks vara oerhört porösa och inkludera både ord som står i den och de föremål som besrkivs av de ord som står i den. -
Här.
Aaron, min eviga korrekturläsare, tycker att jag skriver för mycket text. Som den interaktiva människa formad av ett ständigt strömmande av webbens olika innehållsartiklar i 2.0-anda, är min första tanke att göra en empirisk undersökning och helt sonika ta reda på exakt var gränsen mellan lagom mycket och oöverskådlig textmassa går.
Här.
Sålunda ber jag er, härdade cybernauter och textdrivna individer, att peka ut var gränsen går. De av er som är elaka tycker kanske att gränsen går redan vid det första 'här'-et. De av er som är vana vid att läsa de lite längre posterna borta på Overcoming Bias tycker nog att den ligger lite längre fram i tiden och texten.
Här.
Frågan om vad en text är accentueras av att vi här i cyberrymden kan länka både kors och tvärs. I gamla tider var länkarna mellan olika texter klumpigare och mer omständliga. Litteraturlistor, referenser och citationer. Nuförtiden är det mer direkt, med hyperlänkar. Allt som kan tänkas vara relevant kan understrykas genom att, så att säga, göras till en del av textens bokstav, snarare än som förr bara vara en (förvisso påtaglig) del av dess ande. En kan, till och med, om en vill, skriva ord där varje bokstav är en egen länk, även om det tar ett tag att skriva saker då.
Här.
En text blir då inte läst förrän en läst de texter som refereras och länkas till också har lästs. Och dessa texter refererar i sin tur vidare till andra texter, som även de är en del av ett refererande sammanhang. En text blir väldigt snabbt väldigt mycket mer än bara en samling ord; den blir en samling sammanhang, som kan ta viss tid att reda ut om det är en sammansatt och kompakt samling.
Här.
Förutom detta så är en text, rent allmänt, en mycket bra ursäkt för att säga saker. För att dra in vissa saker i sammanhanget och ställa dem i relation med andra. Vissa saker kräver mer ursäkt än andra för att diskuteras, så som till exempel flodhästmannen, men det går, med lite verbal vighet och sammanhängande argumentation.
Här.
Now, nu tror jag att jag börjar närma mig gränsen för hur långa inlägg jag eventuellt kan komma att skriva. Jag slänger in några extra här på slutet, så får ni säga exakt var gränsen går. Så att jag vet, framöver; så att jag inte drar in allt för många och långa sammanhang i texten. -
Här.
Här.
Här.
Här.
Här.
Här.
Och.
Här.
Det här med text är en invecklad sak. Ta bara frågan om var den börjar och slutar. Det kan tyckas självklart - den börjar där den börjar och slutar där den slutar - men om en tar sig förbi det självklara så blir det mindre oproblematiskt. En text pekar alltid, med ofrånkomlig nödvändighet, till andra texter. De av er som har läst Foucaults Vetandets arkeologi känner till exempel igen problematiken - hen går igenom den in oh so many words. En bok är en bok är ett fysiskt föremål vars gränser tycks vara oerhört porösa och inkludera både ord som står i den och de föremål som besrkivs av de ord som står i den. -
Här.
Aaron, min eviga korrekturläsare, tycker att jag skriver för mycket text. Som den interaktiva människa formad av ett ständigt strömmande av webbens olika innehållsartiklar i 2.0-anda, är min första tanke att göra en empirisk undersökning och helt sonika ta reda på exakt var gränsen mellan lagom mycket och oöverskådlig textmassa går.
Här.
Sålunda ber jag er, härdade cybernauter och textdrivna individer, att peka ut var gränsen går. De av er som är elaka tycker kanske att gränsen går redan vid det första 'här'-et. De av er som är vana vid att läsa de lite längre posterna borta på Overcoming Bias tycker nog att den ligger lite längre fram i tiden och texten.
Här.
Frågan om vad en text är accentueras av att vi här i cyberrymden kan länka både kors och tvärs. I gamla tider var länkarna mellan olika texter klumpigare och mer omständliga. Litteraturlistor, referenser och citationer. Nuförtiden är det mer direkt, med hyperlänkar. Allt som kan tänkas vara relevant kan understrykas genom att, så att säga, göras till en del av textens bokstav, snarare än som förr bara vara en (förvisso påtaglig) del av dess ande. En kan, till och med, om en vill, skriva ord där varje bokstav är en egen länk, även om det tar ett tag att skriva saker då.
Här.
En text blir då inte läst förrän en läst de texter som refereras och länkas till också har lästs. Och dessa texter refererar i sin tur vidare till andra texter, som även de är en del av ett refererande sammanhang. En text blir väldigt snabbt väldigt mycket mer än bara en samling ord; den blir en samling sammanhang, som kan ta viss tid att reda ut om det är en sammansatt och kompakt samling.
Här.
Förutom detta så är en text, rent allmänt, en mycket bra ursäkt för att säga saker. För att dra in vissa saker i sammanhanget och ställa dem i relation med andra. Vissa saker kräver mer ursäkt än andra för att diskuteras, så som till exempel flodhästmannen, men det går, med lite verbal vighet och sammanhängande argumentation.
Här.
Now, nu tror jag att jag börjar närma mig gränsen för hur långa inlägg jag eventuellt kan komma att skriva. Jag slänger in några extra här på slutet, så får ni säga exakt var gränsen går. Så att jag vet, framöver; så att jag inte drar in allt för många och långa sammanhang i texten. -
Här.
Här.
Här.
Här.
Här.
Här.
Och.
Här.
21.12.08
Motståndets estetik
De av er som läst litteraturhistoria vet att många av de berättelser som berättas idag är ganska identiska med de som berättades igår. En behöver dock inte vara bekant med den ryska formalismen för att veta att vissa inslag i berättandet går igen många gånger i våra vardagliga sammanhang. Romantiska komedier, exempelvis, följer vissa riktlinjer, och den som sett tre av dem kan gissa sig till hur den fjärde kommer att arta sig.
De berättelser som återkommer i det nyhetsflöde vi konsumerar följer en liknande logik. Ibland är det till och med uppenbart att en gammal litterär genre överlevt i en något annorlunda form. Tanken om den ädle vilden, som var populär bland Rousseau och hens efterföljare, lever vidare i den vagt formulerade uppfattningen om att det finns oslipade diamanter i de socialt förfallna förorterna. Att berätta om människor som 'lyckas', sitt sociala ursprung till trots, är en ytterst etablerad genre, som gått från kolonialtidens idé om en ädel och ursprunglig människa oförstörd av civilisationens förstörande kraft, till nutidens idé om en kanske inte helt ädel men definitivt ursprunglig människa, oförstörd av sådana saker som utbildning och kulturell bildning.
Den senare är dock mer invecklad och raffinerad än den förra. Där upplysningstidens människor begav sig ut i världen och hittade folkslag som aldrig tidigare sett en europeisk skalp, fungerar det i dagsläget inte riktigt likadant. Vi kan inte projicera våra förhoppningar om en bättre mänsklighet på nya och okända områden och folkgrupper, eftersom vi redan hittat och petat på de allra flesta. Det fungerar inte riktigt att ha en ädel urinvånare som dricker Coca-Cola och bär t-shirts. I stället flyttar vi fokus från urinvånare till marginalinvånare, från de som bor i geografiskt oupptäckta områdena till de som bor i socialt övergivna sådana. Bilden av den ädla vilden morfas över tid från att bo på avlägsna öar i söderhavet till att bo i områden som Rinkeby eller Rosengård.
Motståndets estetik är en underton i tanken om den moderna ädla vilden. Nutidens ädla vildar bär kepsarna bakofram, enorma hip hop-kläder och gör motstånd mot Babylon genom att skolka från skolan, trotsa auktoriteter och vara allmänt gangsta. Vardagen är en kamp, och de blir allt ädlare ju mer de kämpar. Motståndets estetik glorifierar den pågående vardagskampen, men svävar något på målet när det gäller exakt vad det är som kämpas mot. Motståndet i sig är viktigare än vad som kämpas mot.
Problemet med tanken om de ädla vildarna är att den, idag som igår, i grunden är rasistisk, men att den idag tjänar till att hålla kvar motståndskämparna på sin vilda nivå. Det är oerhört svårt att vara motståndskämpe och samtidigt doktorera i sociologi med en avhandling om deliberativ demokrati och inkluderande diskursiv praxis; den goda kampen är god, men en är samtidigt en förrädare om en aktivt arbetar i Babylons tjänst. Den goda kampen sker på gatan, på riktigt, här och nu, i direkt omedelbarhet. Att stanna upp och försöka definiera problemet är att förhandla med fienden, dvs förräderi.
Problemet med tanken om den ädla vilden i dagsläget är att den tagits över av de människor den tänkts vara föremål för, och gjorts till kollektiv självidentitet. Som självidentitet är den väldigt begränsande, i och med att de medel som kan användas för att omdefiniera och förändra sin självbild förklaras vara förbjudna, och alla försök att röra sig i den riktningen avstyrs genom att grupptrycket tvingar in en på andra banor.
Nu som då är det en rasistisk tanke. Då var det den europeiska överklassen som fantiserade om geografiskt avlägsna människor; nu är det den europeiska underklassen som fantiserar om sig själv. Tanken om att det finns någonting inneboende gott hos vilden lever kvar, men dess subjekt har förändrats - från ett 'dom' till ett 'vi'.
Det är ett tankefel att avskriva litteraturhistorien som ett esoteriskt ämne som bara intresserar sådana som har ett sjukligt intresse för gamla böcker. De berättelser som litteraturhistorien spårar lever vidare än idag, även om de ibland har förändrats till någonting som nästan är oigenkännlighet. De historiska berättelserna lever vidare än idag, och deras verkan är ytterst påtaglig i vår vardag. Även och särskilt om sambanden ibland är mer komplicerade än vi till en början tror.
De berättelser som återkommer i det nyhetsflöde vi konsumerar följer en liknande logik. Ibland är det till och med uppenbart att en gammal litterär genre överlevt i en något annorlunda form. Tanken om den ädle vilden, som var populär bland Rousseau och hens efterföljare, lever vidare i den vagt formulerade uppfattningen om att det finns oslipade diamanter i de socialt förfallna förorterna. Att berätta om människor som 'lyckas', sitt sociala ursprung till trots, är en ytterst etablerad genre, som gått från kolonialtidens idé om en ädel och ursprunglig människa oförstörd av civilisationens förstörande kraft, till nutidens idé om en kanske inte helt ädel men definitivt ursprunglig människa, oförstörd av sådana saker som utbildning och kulturell bildning.
Den senare är dock mer invecklad och raffinerad än den förra. Där upplysningstidens människor begav sig ut i världen och hittade folkslag som aldrig tidigare sett en europeisk skalp, fungerar det i dagsläget inte riktigt likadant. Vi kan inte projicera våra förhoppningar om en bättre mänsklighet på nya och okända områden och folkgrupper, eftersom vi redan hittat och petat på de allra flesta. Det fungerar inte riktigt att ha en ädel urinvånare som dricker Coca-Cola och bär t-shirts. I stället flyttar vi fokus från urinvånare till marginalinvånare, från de som bor i geografiskt oupptäckta områdena till de som bor i socialt övergivna sådana. Bilden av den ädla vilden morfas över tid från att bo på avlägsna öar i söderhavet till att bo i områden som Rinkeby eller Rosengård.
Motståndets estetik är en underton i tanken om den moderna ädla vilden. Nutidens ädla vildar bär kepsarna bakofram, enorma hip hop-kläder och gör motstånd mot Babylon genom att skolka från skolan, trotsa auktoriteter och vara allmänt gangsta. Vardagen är en kamp, och de blir allt ädlare ju mer de kämpar. Motståndets estetik glorifierar den pågående vardagskampen, men svävar något på målet när det gäller exakt vad det är som kämpas mot. Motståndet i sig är viktigare än vad som kämpas mot.
Problemet med tanken om de ädla vildarna är att den, idag som igår, i grunden är rasistisk, men att den idag tjänar till att hålla kvar motståndskämparna på sin vilda nivå. Det är oerhört svårt att vara motståndskämpe och samtidigt doktorera i sociologi med en avhandling om deliberativ demokrati och inkluderande diskursiv praxis; den goda kampen är god, men en är samtidigt en förrädare om en aktivt arbetar i Babylons tjänst. Den goda kampen sker på gatan, på riktigt, här och nu, i direkt omedelbarhet. Att stanna upp och försöka definiera problemet är att förhandla med fienden, dvs förräderi.
Problemet med tanken om den ädla vilden i dagsläget är att den tagits över av de människor den tänkts vara föremål för, och gjorts till kollektiv självidentitet. Som självidentitet är den väldigt begränsande, i och med att de medel som kan användas för att omdefiniera och förändra sin självbild förklaras vara förbjudna, och alla försök att röra sig i den riktningen avstyrs genom att grupptrycket tvingar in en på andra banor.
Nu som då är det en rasistisk tanke. Då var det den europeiska överklassen som fantiserade om geografiskt avlägsna människor; nu är det den europeiska underklassen som fantiserar om sig själv. Tanken om att det finns någonting inneboende gott hos vilden lever kvar, men dess subjekt har förändrats - från ett 'dom' till ett 'vi'.
Det är ett tankefel att avskriva litteraturhistorien som ett esoteriskt ämne som bara intresserar sådana som har ett sjukligt intresse för gamla böcker. De berättelser som litteraturhistorien spårar lever vidare än idag, även om de ibland har förändrats till någonting som nästan är oigenkännlighet. De historiska berättelserna lever vidare än idag, och deras verkan är ytterst påtaglig i vår vardag. Även och särskilt om sambanden ibland är mer komplicerade än vi till en början tror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)