FRA

Inom snar framtid ska det röstas om det infamösa FRA-förslaget. Jag skulle kunna gå in på dess detaljer, men det känns som om, tja, det redan har gåtts igenom av både en och annan bloggare där ute och att det liksom inte finns mer att tillägga om saken. Ni vet hur vi studenter är; vi är ytterst allergiska mot dubbelarbete, och undviker helst att göra någonting om det redan är gjort. Så om själva förslaget har jag inget att tillföra.

Vad jag däremot vill tillföra är tanken att - oavsett utgången av omröstningen - så har förslaget bidragit till att stärka demokratin i landet. Paradoxalt, kan tyckas, men likväl: genom att utgöra en symbol som kan ena de annars disparata elementen, mobiliseras en opinion som annars inte hade mobiliserats. Genom att utgöra ett fokus för en annars utspridd och ofokuserad samling diskurser, bildas en gemensam ståndpunkt, en gemensam plattform, en delad utgångspunkt, som - om funnes ej detta förslag - hade fortsatt varit utspridda och ofokuserade. Genom detta förslag och den närmast reflexmässiga reaktion det frambringar hos de som läser det, bildas, mobiliseras och aktiveras de demokratiska medborgarna, och de processer som följer av deras aktivitet.

Eller, lite mindre kufiskt: reaktionen på det odemokratiska i förslaget är en demokratisk rännesans. Helt plötsligt får människor som annars inte tagit sig tid att sätta sig in i eller än mindre bry sig om politik och medborgarinflytande anledning och motivation att göra just detta. Helt plötsligt samordnas en opinion; helt plötsligt söker medborgarna informera sina medmänniskor om vad som pågår, och genom denna informering påverka samma pågående; helt plötsligt börjar folk bry sig.

Förslagets innehåll till trots, så har det lyckats med vad den svenska staten genomgående - både explicit och implicit - haft som målsättning: att öka demokratin och stärka den demokratiska processen. Om den egentliga planen bakom förslaget var att lägga fram någonting så pass uppenbart totalitärt och fascistiskt att människor inte kunde göra annat än att mobilisera sig, har den lyckats; om det hela egentligen bara var ett spel för gallerierna, och den egentliga målsättningen var att tvinga demokratin att hända, har den lyckats.

Och, om den råkar vara ärligt menad, och mitt konspirationstänkande bara är önsketänkande - tja. Då har vi vårt nyfunna och nyvunna medborgarinflytande att ta till för att se till att saker och ting inte går för långt. För vi tänker väl inte sluta upp med att vara en organiserad samling människor och medborgare efter att omröstningen är över, eller hur?

Det vore ett större tankefel än vad förslaget någonsin varit.