I all korthet, del fyra

Vi fortsätter sålunda med några sportresultat:

2-3
4-1
1-1
0-8
0-0
2-1

Epistemologins balkanisering, del två

Now, jag är förvisso en sådan som gillar att långsamt meditera över begrepp för mediterandets och idisslandets skull, men det känns som om det här med balkaniseringen av epistemologin (se del ett här) är någonting som behöver konkretiseras för att inte förpassas till den abstrakta glömskans mörker. Det behöver någon slags sammanhang, någon slags konkret tillämpning, för att inte bli någonting som någon sade någonting om och som lät intressant just då men som inte riktigt fastnade. -

Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.

Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.

Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -

Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.

Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -

Skrämmande, inte sant?

Epistemologins balkanisering

Tanken om epistemologins balkanisering är en subtil tanke. Första gången en stöter på den så tänker en inte allt för mycket på den - den är vanligtvis en del av ett annat sammanhang, och spelar en biroll till detta sammanhang. Efter att tid passerat brukar den dock smyga sig in bakvägen, köksväga sig in i ens huvud, dyka upp i de mest oväntade av sammanhang. Den återkommer, utan pardon.

Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.

Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.

Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.

Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -

Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.

Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -

Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.

Nyårslöften

Nyårslöften brukar brytas rätt fort. Vanligtvis brukar nyårscelebranten lova att flytta bildliga berg med en tesked, och förvänta sig att deras medmänniskor ska ta det som den tomma gest det är. Det kanske finns en kort period av övertygelse om att berget ska rubbas - tusentals spontaninförskaffade gymkort är bevis på detta - men för det mesta brukar ambitionen ha försvunnit lagom till trettondag knut. Det är oerhört ofint att påminna någon om att deras nyårslöfte inte riktigt uppfyllts i år heller, så jag tänker sluta med det, och i stället ge ett par egna, försenade, sådana.

Tre stycken, för att vara exakt. De ser väldigt likadana ut, och det beror väldigt mycket på att jag är en student, och därför engagerar mig väldigt mycket i en enda aktivitet: läsande. Följt av mer läsande. Vilket, i stunder av inspiration, efterträds av ännu mer läsande.

Sålunda. Mitt första löfte är att faktiskt läsa de långa posterna på Overcoming Bias, en blog som behandlar tankefel och dylikt, men på ett lite mer, ah, utförligt vis än vad jag gjort. Vi talar om postningar med en genomsnittslängd på cirka ett och ett halvt tusen ord - att jämföra med mina 'långa' poster på strax under sju hundra ord. Och då talar vi genomsnittslängd, med ett antal korta inlägg av typen 'oh, glöm inte den här grejen som händer nästa vecka.' Löftet är att låta bli att lägga dessa inlägg på hög, så som jag tenderar att göra i dagsläget.

Mitt andra löfte är att, på ett liknande vis, läsa vad som pågår borta på PrawfsBlawg, Det är ett gäng juridikprofessorer som skriver om allt från användandet av laptops under föreläsningarna till varför det är viktigt att även dömda brottslingar får rösta. Förvisso inte lika tungt som OB, men det finns ändå en tendens att inläggen lägger sig på hög, trots deras intressefaktor.

En annan sak som lägger sig på hög är mina biblioteksböcker. Mitt tredje nyårslöfte är att låna färre av dem, och att faktiskt läsa de flesta som passerar mitt lånekort. Det finns ingen anledning att låna böcker för att sedan bara låta dem ligga och vänta på att någon reserverar dem. -

Det är vad jag lovar. Det är mitt metaforiska berg som jag ska flytta på med min oerhört metaforiska tesked.

Påminn mig gärna om detta om två till tre månader. -

Obamarama

Få lär ha missat att Obama är mer inne än vanligt just idag, med installationstalet och allt som hör därtill. Många tycks däremot ha missat att vi inte längre lever på nittiotalet, att det inte är det minstaste lilla dyft nödvändigt att se saker live. På nittiotalet var det bara att finna sig i att en antingen såg saker när de sändes, live, eller inte alls. Nuförtida går det att missa att hela händelsen över huvud taget äger rum, för att sedan segla in på dintub eller hulu eller justin.tv eller någon annan stans och kolla in exakt vad det är en har missat.

Det är väldigt svårt att missa saker nuförtiden. Den enda situation ordvalet fortfarande är någorlunda passande till är sporthändelser, där utgången är osäker och spänningen ligger i att den är just osäker. Att titta på en sportsändning i efterhand när en känner till resultatet är enbart intressant om det hände någonting synnerligen spektakulärt under matchens gång; annars är 3-2.matchen mellan HOIF och Små IF en ganska, tja, intetsägande match.

Att se Obama installationstala live känns dock lite onödigt. Det är inte så att utgången är osäker, att det kanske händer någonting oväntat om ordvalet blir si snarare än så. Det är inte så att Obama bokstavligen blir halshuggen om hen råkar säga fel ord på fel plats, och att presidentposten per automatik skulle övergå till Palin eller Putin i så fall. - Det är inte heller så att USA kommer att förklaras vara en teokratisk stat under Gud och att det från och med idag är krig mellan Guds nation och resten av världen; åtminstone inte just där och just då.

Det är mer intressant snarare än akut.

Jag ser det i morgon i stället. Orka ha bråttom.

Matteprov, del två

Jag gillar del ett. Den börjar med att jag refererar till en gemensam erfarenhet, och slutar med att kommentarerna innehåller tre diametralt motsatta reaktioner. Det är vad jag brukar kalla humor - om än min självrefererande och lite överdrivna sådana.

Poängen med den är att den använder första person pluralis till att skapa en gemenskap som inte finns. Poängen med problemet är inte att, som Aaron, lösa det, eller att, som Andreas, rycka på axlarna åt det, eller att, som Livsagnostiker, slita sig i håret och vråla 'varför' - poängen med det är att alla tre reaktioner är giltiga, samtidigt. Tre poler på en skala med två extrempunkter - ett problem att lösas, någon annans problem och ett hårslitandets problem.

'Vi' är alltid ett ytterst relativt ord. Det gäller att använda det med omsorg. Det kan användas till att sammanföra de mest olika av människor, och de är ibland inte helt med på vad som har hänt.

Jag? Jag är mest glad över att aldrig mer någonsin behöva genomleva ett matteprov igen. Jag utgår, helt oförsiktigt, från att vi har detta något så när gemensamt. -

Matteprov

Vi har alla läst matematik i skolan, och vi har alla haft matteprov. Det gick inte lika bra för oss på dessa prov, men vi förenas i ett matteprovens gemenskap. Vi har haft dem, och kan relatera vår erfarenhet av dem med varandra. Oavsett om vi gillar matte eller inte, oavsett om vi klarade proven eller inte, så har vi alla varit där - och överlevt. Vi har skådat besten i vitögat, och är för evigt ärrade av upplevelsen.

Igår hittade jag den ultimata matteprovsfrågan. Den ser, i all sin engelskhet, ut så här:

A man and his wife clean their teeth from the same cylindrical tube of toothpaste on alternate days. The interior diameter of the nozzle through which the paste is squeezed is .08 of the diameter of the tube, which is 3.4 cms. If the man squeezes out a cylinder of toothpaste 1.82 cms in length each time he uses it, and his wife a cylinder 3.13 cms in length, find the length of the tube to the nearest mm, if it lasts from the 3rd of January to the 8th of March inclusive and the man is the first to use it. (Ur Lanark)

Vi har alla, någon gång, varit där. Förhoppningsvis så kan vi, så här efteråt, skratta åt det hela, utan att bli allt för traumatiserade..