Inlägg
Det är vårtermin. För många innebär det en förberedelse inför sommaren, en sista termin innan examen, en inledning på en mångårig utbildning eller någon slags blandning av dessa. För min del innebär det, så som traditionen bjuder, en hel del överarbete och en massa poängtagande.
Precis som förra vårterminen läser jag mer än de sedvanliga tjugo** poängen. Min stora plan är att, när sommarlovet inträffar, ha orkat mig igenom en grand total av trettiofem*** poäng (plus fem poäng till om jag fixar den där omtentan om medeltida litteratur).
Ämnena den här gången blir, i kronologisk ordning, retorik, konstvetenskap och religionssociologi. Och eventuellt litteraturvetenskap. För de av er som läst länge nog att vara vana att tänka på terminen som beståede av fyra block ser planen ut så här: retorik 1-4, konst 2-3, religionssociologi 3-4 och littvet som fristående tenta i slutet av block två.
Phew.
Tankefel? Inte alls. Så som jag sade i del ett för ack så länge sedan så är det fullt rimligt. Det är bara rimligt om jag inser att jag inte kan göra det samtidigt som jag gör, tja, någonting som helst annat. Television ut, grannar ut, långa shoppingresor till Ullared ut, episka pokerkvällar, fjortonsidiga bloggposter om nyansskillnaderna mellan Thoreaus och Hardys prosa, släktingars namnsdagskalas, djupa relationsbyggande midnattskonversationer med mina nära och kära över otaliga koppar te - ut, ut, ut, ut.
Det största tankefelet en kan göra är att tro att en har tid. Tiden är kortare än en tror, och flyktigare än den borde vara, och, inte minst, ständigt på väg någon annan stans. Tid finns, men bara om en gör sig av med allt det där andra som tar upp den. Det finns alltid tusen och åter tusen saker som en gör som en egentligen inte behöver göra, och att rensa ut dem ur sin kalender är att göra sig själv en oerhörd välgärning.
Det blir kul.
*Från och med nu tänker jag stjäla en konvention, och markera den första noten två gånger, den andra tre osv. Av uppenbara skäl. *ler*
** Jag började läsa för Länge Sedan, när en termin var tjugo poäng snarare än trettio. Det gamla systemet att räkna på fastnade, och en fempoängare är en fempoängare är en sjuochenhalvpoängare. Finns inget sätt att komma ur det, bara att leva med det.
*** Femtiotvå och en halv. Eventuellt plus sjuochenhalv.
1.2.09
Kollektivt, del två
Min gode vän Livsagnostiker skrev ett svar på mitt inlägg om klass. Hen är en aning skeptisk till det hela, och vill framhäva att det finns fler faktorer än klass som avgör en människas utbildningskarriär. Hen framför många argument mot min tes, varav de flesta är av biografisk art.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
Det stora pedagogiska problemet med sociologi är att dess ämnesområde inte är helt intuitivt. Ett levnadsöde, en biografi, är intuitivt förståelig, om än inte helt begriplig i alla dess detaljer. Det har en början, ett slut och ett antal år därimellan där allt det viktiga händer. Det är också ogiltigt som sociologiskt studieobjekt. Psykologiskt, ja, men inte sociologiskt. Först när en samlar ihop ett större antal levnadsöden, översätter dem till statistiska mätenheter och finner att det finns vissa likheter och skillnader så blir det sociologi.
Sociologi är studiet av vad som händer när ett större antal människor samlas och samverkar i ett och samma samhälle. Det som händer är inte alltid ett resultat av de enskilda individernas målsättningar, förhoppningar och livsförståelser. Det kollektivt hela är mer än en summa av dess individuella delar. Sociologi är studiet av detta mervärde, denna effekt som uppstår av att människor samlas.
Vadan denna utläggning om sociologins väsen? Hur kom det in i bilden?
Klass är ett sociologiskt begrepp. Det är ett verktyg för att kunna utröna vad som händer när tusentals, tiotusentals, miljontals individuella människor gör, även om inte någon enda av dessa individer egentligen har som uttrycklig målsättning att detta händer. Det är ett begrepp som kan användas för att påvisa att det, över lag, tenderar att finnas fler människor av ett visst slag inom vissa områden än vad ren statistisk slumpmässighet skulle ge vid handen.
Min vän framför tre biografiska argument mot tesen att det finns ett samband mellan klass och utbildning. Det försätter mig i en något besvärlig situation, eftersom våra utsagor sker på olika nivåer. Sociologin säger att det finns ett påtagligt positivt statistiskt samband mellan klass och sannolikheten att träda in i den högre utbildningens värld. Min vän kontrar med att det faktiskt finns människor som är deklassé och ÄNDÅ går på universitetet. Det ena säger inte emot det andra, och det andra säger inte emot det ena. Påståendena ligger på olika nivåer, handlar om olika saker; vi talar förbi varandra, och bollen ligger hos mig. Vad säga?
Bollen är din.
30.1.09
Plötsligt nådde Twitter den där kritiska punkten där det går över från att vara en obskyr sak som nördar sysslar med till att relativt känd sak som nördar sysslar med. Jag hade en period för ett halvår sedan - i de ljuva tidevarv då det fortfarande gick att få sms-uppdateringar - där jag försökte få med mig folk i min närhet att förstå Grejen. Det misslyckades kapitalt. Tills det lyckades av sig självt, långt efter att jag slutat försöka.
Men men. Hellre sent än aldrig.
En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?
Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.
Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.
Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.
Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.
Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-
(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)
Men men. Hellre sent än aldrig.
En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?
Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.
Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.
Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.
Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.
Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-
(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)
29.1.09
28.1.09
Kollektivt
Jag fick punktering på min ömma cykel igår, så idag fick jag anledning att bege mig ombord den lokala kollektiva trafiken. Vanligtvis brukar jag vara en entusiast när det kommer till kollektivtrafik, men just häromkring, i den här staden, är jag det inte. Delvis för att genomsnittshastigheten är sju kilometer i timmen, delvis för att det anses vara högtrafik när bussarna går tre gånger i timmen, delvis för att det allt som oftast är överfullt på dessa avgångar, delvis för att det är dyrt att åka - men mest för att dessa faktorer samverkar till en enda stor orkafaktor.
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
Ni vet hur det är.
Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.
Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.
Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.
Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...
27.1.09
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)