Humanistisk vetenskaplig metod

Vissa hävdar att det inte finns några rätt eller fel inom den humanistiska vetenskapliga traditionen, och att alla utgångspunkter och slutsatser fungerar så länge som de bringar en ökad förståelse för det mänskliga villkorets olika aspekter och nyanser. Dessa har förstås fel, och det utan förmildrande omständigheter.

Ni ser, om en är allt för slarvig i sin utgångspunkt, analys eller slutsats så kommer både Foucault och Derrida att invadera dina mardrömmar och ge dig precis så mycket dåligt samvete som du förtjänar - och de kommer att göra det på ett sådant sätt så att du nästan men inte riktigt förstår varför, bara för att sedan göra en kufisk korsreferens till Kafka som bara kan förstås om du läst Spivaks förord.

Vilket du förstås inte har gjort, eftersom det är på franska och du läste tyska i grundskolan i stället bara för att imponera på någon du inte ens minns namnet på längre. Vilket inte direkt hjälper. Och sen vaknar du upp och glömmer allting förutom känslan av att ha dåligt samvete för någonting som du inte riktigt minns vad det var.

Straffet för att missbruka den humanistiska vetenskapliga traditionen är som du ser således dåligt samvete, och ju mer du missbrukar den desto värre blir det.

Anhängarna av den naturvetenskapliga metoden påstår ofta att deras metod är "hård", medan vi humanister befinner oss i en mjuk sits. Men även den mjukaste av mjuka dunbäddar framstår som en allt för bar bergstopp täckt av barbarisk snö i jämförelse med de mardrömmar som hemsöker den som gör fel - och där naturen för det mesta nöjer sig med att explodera mot den som fallerar, så har den mänskliga naturen en tendens att implodera.

Likväl. Att missbruka den humanistiska traditionen för att sätta dit folk som inte riktigt förstår vad de gör är även det en sådan sak som bringar fram Foucault ur sina hålor, och Cicoux tenderar att tatuera in sig själv under ens fotsulor om en envisas allt för mycket i ens felhet.

Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att livet inte är någon dans på rosor. -

Aktivitetstvångsneuros

Det händer att vi i livet ställs inför situationer där det inte spelar någon roll vad vi gör. Saker håller på att gå åt pipsvängen och alla alternativa aktiviteter vi kan företa oss kommer bara att förvärra situationen. Lite grann som när man förr i tiden (innan låsningsfria bromsar, anti-spinnsystem och framhjulsdrift) fick rejäl sladd på bilen.

Tricket i dessa situationer är att aktivt göra ingenting.

Tyvärr säger oss vår sociala programmering att den som ställs inför en kris måste visa handlingskraft och att detta lämpligen görs genom aktivitet. Hur mycket vi än inser att det kloka vore att sitta med armarna i kors och låta saker gå lagom åt fanders istället för att engagera oss i dem och förvärra dem, så tvingar oss vår rädsla för att se handfallna ut att agera.

Det kan man kalla ett tankefel.

Att ta saker för givna

Ibland tar jag väldigt mycket för givet. Särskilt när det gäller andra människor och vad de har för grundsyn på världen. Ibland fungerar det att utgå från att folk ser språket som någonting externt från människans subjekt och som någonting som därmed kan användas på olika sätt för social interaktion - ibland inte. Ibland fungerar det att utgå från att alla andra också ser uttalanden som a priori menade i en anda av "som om vore jag ett subjekt som kunde säga såna här saker" - ibland inte. Ibland fungerar det att göra subtila förändringar till det grammatiska för att se hur dessa inverkar på den implicita ontologi som döljer sig i syntaxen som sådan - ibland inte.

Det uppstår många gånger väldigt intressanta situationer där "inte" är fallet.

Det är dock alltid ett tankefel att ta för givet att världen är tråkig. Det fungerar liksom aldrig. -

Anagnorisis

Anagnoriris är ett sånt där kul ord som folk av någon anledning går omkring och inte lär sig. Det är ett snyggt ord för det där ögonblicket i en berättelse där huvudpersonen drabbas av någon slags insikt som får henom att utbrista i ett rejält "ffffffffuuuuuuuuuuuuu". Ni vet - när Oidipus inser hur läget är och sticker ut sina egna ögon. Den typen av ögonblick.

Det finns väldigt många sådana ögonblick i livet som en har lite då och då och som borde ha ord som beskriver dem, men som av någon obegriplig anledning inte har det. Vanligtvis brukar vi beskriva dessa situationer med hjälp av inledningen "du vet när...", och sedan en beskrivning av var och hur det hela utspelade sig. Det är lite omständligt, och vi behöver egentligen långt fler ord för att beskriva den komplicerade väv av upplevelser som livet innehåller.

Har du några såna där ord till såna där tillfällen? Och vad är de, i sådana fall? Do Tell!

Förnuft och känsla

Det är en märklig sak med den europeiska historien. Den, om någon, har med brutal överdrift försökt påvisa att pathos ibland är det största logos, att känsla ibland har större logisk giltighet än logiken själv.

Jag vet inte om det går att kalla dess misslyckande att göra just detta för ett tankefel.

Det är mest bara sorgligt.

Ord, saker och ting

Det finns olika former av abstraktioner, och olika nivåer av det. Eller, kanske, rättare, olika nivåer av alienation inför det uppenbara. Den minst invecklade formen av av abstraktion/alienation är att titta på något och ta det för givet. Därefter kommer att skilja detta något från självet - jag är jag, det är det, och sällan mötas vi tu. Därefter kommer att sätta ord på detta något, och det är då som märkliga ting börjar hända.

Helt plötsligt utökas relationen mellan du och det till en relation mellan du, det och ordet, och helt plötsligt uppstår möjligheten att saker och ting inte stämmer överens mellan ord och ting. Helt plötsligt går det att bilda uppfattningar kring vad ett ords innebörd är, som kanske eller kanske inte överensstämmer med det ting det är satt att beteckna. Eller så kanske ordet i sig blir ett ting, som det krävs andra ord för att beteckna -

Som synes så blir det väldigt komplicerat, väldigt fort. Ett väldigt vanligt tankefel är att försöka förenkla relationen mellan subjekt, ord och ting på ett sådant sätt att relationen blir väldigt rättfram. Den mest brutala formen av detta är förstås att hävda att var sak har sin plats och sitt ord, och därmed basta.

Nu ska vi inte begrava oss i exakt hur komplicerat det hela kan bli, men jag vill ändå ge en fingervisning. Tänk till exempel på ordet sex. Vilket är dess ting? Och vad är dess subjekt? Och hur ser relationen mellan ord, ting och subjekt ut?

Visst är det märkligt hur kort tid det tar innan insikten om att det krävs en hel massa andra ord för att ens få grepp om situationen - infinner sig? -

Upptäckande och uppfinnande

En av de klurigaste sakerna med matematik är inte att räkna ut långa algebraiska ramsor, utan att försöka lura ut ifall det matematiska systemet uppfinns eller upptäcks. Å ena sidan uppfinns det nya bevis och metoder hela tiden; å andra sidan är hela matematiken som sådan byggd på vissa logiska grundpremisser, och måste därför se ut på ett visst sätt vare sig vi tar reda på det eller inte.

Det luriga i det hela ligger i att idéer - när de väl har formulerats - har en objektiv existens utanför våra individuella medvetanden, vilket gör att de kan utforskas på samma sätt som till exempel ett landskap. En kan komma på besök, vandra omkring lite i de olika delarna av tankens vrår och skrymslen, för att sedan gå hem igen. De finns där vare sig vi vet om dem eller inte, och ser likadana ut när vi än kommer på besök.

För matematikens del grundar sig detta i de enkla regler som redan de gamla grekerna - eller, rättare, deras ännu äldre föregångare - formulerade. Ett plus ett är två, ett plus två är tre, tre gånger fyra är tolv. Det kanske verkar enkelt när det uttrycks i all korthet, men utifrån de enkla reglerna om plus, minus, multiplikation och division så följer en hel drös andra regler och logiska slutsatser som de flesta av oss kommer ihåg att ha hört talas om på de lite träigare mattelektionerna. Pythagoras sats är, exempelvis, en logisk följd av dessa regler, och kunde inte sett ut på något annat sätt - men den är inte uppenbar för den som först lär sig gånger och division.

Nu är frågan - upptäcktes eller uppfanns Pyttans sats? Å ena sidan är den en logisk följd av de grundregler som matematiken vilar på, och bara väntade på att någon skulle hitta den; å andra sida var någon tvungen att aktivt tänka ut, formulera och i någon mån designa denna sats så att den blev pedagogiskt tillgänglig för det stora flertalet. Å ena sidan finns den av logisk nödvändighet; å andra sidan finns den inte förrän någon berättar för världen om den.

Ironiskt nog blir det lite lättare att räkna algebra med denna tankegång i bakhuvudet. Men det är en annan upptäckt, som får göras en annan gång. -