Vad tänker du på?

Frågan "vad tänker du på?" måste vara en av de mer självförintande frågor som finns. Liksom tystnad totalt försvinner av att någon säger ordet tystnad, försvinner det en tänker på så fort någon frågar vad en tänker på. Eller, rättare, så börjar en tänka på någonting helt annat - nämligen vad en ska svara på den sociala interpellation som just drabbat en i form av en direkt fråga.

Det värsta med att det är ett socialt sammanhang är att den andre har någon slags mental bild av en själv som en måste anpassa sig till, och denna inkluderar aldrig det en egentligen tänker på. För det mesta beror detta på att det vi går omkring och tänker på till vardags är långt löjligare än vad någon vill erkänna, och av den anledningen inte riktigt fungerar som svar på frågan i fråga.

Tänk bara - du är ute på en romantisk middag som är nere i en tillfällig svacka, och tankarna flyger en smula. Helt plötsligt börjar du tänka på vad som händer rent begreppsmässigt om en lägger en glassandwich på en macka. Blir det en dubbelmacka då, eller en smörgås, eller en toast, eller -

Och så kommer den. Frågan. Och det du tänker fungerar definitivt inte som adekvat svar.

Antingen så tänker vi lite för mycket om varandra, eller så är det helt enkelt en synnerligen dum fråga. -

Att fäktas med ord

När en ska argumentera finns det tre typer av argument att använda: de som grundar sig på ens påstådda erfarenhet, dessa kallas Athosargument; de som baseras på ren känsla - Porthosargument - samt de baserade på logiskt resonemang - Aramisargument.

Det är oftast en vettig idé att låta dessa samarbeta - en för alla, alla för en!

We are not alone :-)

Tankefel är inte de enda på the internäts som hanterar tankefel. Det var tydligen ett tankefel att känna sig övergiven och ensam.

http://listverse.com/2010/01/07/top-10-common-faults-in-human-thought/

Hittat via HAX.

Humanistisk vetenskaplig metod

Vissa hävdar att det inte finns några rätt eller fel inom den humanistiska vetenskapliga traditionen, och att alla utgångspunkter och slutsatser fungerar så länge som de bringar en ökad förståelse för det mänskliga villkorets olika aspekter och nyanser. Dessa har förstås fel, och det utan förmildrande omständigheter.

Ni ser, om en är allt för slarvig i sin utgångspunkt, analys eller slutsats så kommer både Foucault och Derrida att invadera dina mardrömmar och ge dig precis så mycket dåligt samvete som du förtjänar - och de kommer att göra det på ett sådant sätt så att du nästan men inte riktigt förstår varför, bara för att sedan göra en kufisk korsreferens till Kafka som bara kan förstås om du läst Spivaks förord.

Vilket du förstås inte har gjort, eftersom det är på franska och du läste tyska i grundskolan i stället bara för att imponera på någon du inte ens minns namnet på längre. Vilket inte direkt hjälper. Och sen vaknar du upp och glömmer allting förutom känslan av att ha dåligt samvete för någonting som du inte riktigt minns vad det var.

Straffet för att missbruka den humanistiska vetenskapliga traditionen är som du ser således dåligt samvete, och ju mer du missbrukar den desto värre blir det.

Anhängarna av den naturvetenskapliga metoden påstår ofta att deras metod är "hård", medan vi humanister befinner oss i en mjuk sits. Men även den mjukaste av mjuka dunbäddar framstår som en allt för bar bergstopp täckt av barbarisk snö i jämförelse med de mardrömmar som hemsöker den som gör fel - och där naturen för det mesta nöjer sig med att explodera mot den som fallerar, så har den mänskliga naturen en tendens att implodera.

Likväl. Att missbruka den humanistiska traditionen för att sätta dit folk som inte riktigt förstår vad de gör är även det en sådan sak som bringar fram Foucault ur sina hålor, och Cicoux tenderar att tatuera in sig själv under ens fotsulor om en envisas allt för mycket i ens felhet.

Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att livet inte är någon dans på rosor. -

Aktivitetstvångsneuros

Det händer att vi i livet ställs inför situationer där det inte spelar någon roll vad vi gör. Saker håller på att gå åt pipsvängen och alla alternativa aktiviteter vi kan företa oss kommer bara att förvärra situationen. Lite grann som när man förr i tiden (innan låsningsfria bromsar, anti-spinnsystem och framhjulsdrift) fick rejäl sladd på bilen.

Tricket i dessa situationer är att aktivt göra ingenting.

Tyvärr säger oss vår sociala programmering att den som ställs inför en kris måste visa handlingskraft och att detta lämpligen görs genom aktivitet. Hur mycket vi än inser att det kloka vore att sitta med armarna i kors och låta saker gå lagom åt fanders istället för att engagera oss i dem och förvärra dem, så tvingar oss vår rädsla för att se handfallna ut att agera.

Det kan man kalla ett tankefel.

Att ta saker för givna

Ibland tar jag väldigt mycket för givet. Särskilt när det gäller andra människor och vad de har för grundsyn på världen. Ibland fungerar det att utgå från att folk ser språket som någonting externt från människans subjekt och som någonting som därmed kan användas på olika sätt för social interaktion - ibland inte. Ibland fungerar det att utgå från att alla andra också ser uttalanden som a priori menade i en anda av "som om vore jag ett subjekt som kunde säga såna här saker" - ibland inte. Ibland fungerar det att göra subtila förändringar till det grammatiska för att se hur dessa inverkar på den implicita ontologi som döljer sig i syntaxen som sådan - ibland inte.

Det uppstår många gånger väldigt intressanta situationer där "inte" är fallet.

Det är dock alltid ett tankefel att ta för givet att världen är tråkig. Det fungerar liksom aldrig. -

Anagnorisis

Anagnoriris är ett sånt där kul ord som folk av någon anledning går omkring och inte lär sig. Det är ett snyggt ord för det där ögonblicket i en berättelse där huvudpersonen drabbas av någon slags insikt som får henom att utbrista i ett rejält "ffffffffuuuuuuuuuuuuu". Ni vet - när Oidipus inser hur läget är och sticker ut sina egna ögon. Den typen av ögonblick.

Det finns väldigt många sådana ögonblick i livet som en har lite då och då och som borde ha ord som beskriver dem, men som av någon obegriplig anledning inte har det. Vanligtvis brukar vi beskriva dessa situationer med hjälp av inledningen "du vet när...", och sedan en beskrivning av var och hur det hela utspelade sig. Det är lite omständligt, och vi behöver egentligen långt fler ord för att beskriva den komplicerade väv av upplevelser som livet innehåller.

Har du några såna där ord till såna där tillfällen? Och vad är de, i sådana fall? Do Tell!