Skjut budbäraren!

Det finns en väldigt stark tendens att sammankoppla ett visst givet någonting med de människor som omger och använder detta någonting. Detta är förstås fullt begripligt och förståeligt, då det mänskliga psyket uppfattar sociala sammanhang som så att även föremål tar del av dem, och när de konsekvent envisas med att hänga med personer som en kanske eller kanske inte gillar så färgar detta eventuella (o)gillande av sig på dem.

Vi vet ju förstås att saken i sig själv inte gör någonting särskilt annat än att finnas, och att relationen bara finns mellan människor. Men ändå envisas denna färgning, och sker gång på gång, med föremål, idéer, åsikter och aktiviteter. Det krävs en enorm ansträngning för att ta sig förbi detta, och är kanske eller kanske inte värt det i efterhand.

Det är då desto lättare att bara skjuta budbäraren, och sedan låta tidens tand läka alla sår tills föremålet i fråga blir neutralt laddat igen. På så vis blir alla nöjda och glada. Inte sant?

Den allt för framgångsrike förhandlaren

Det var en gång en förhandlare som var bra på sitt jobb. Hen var så bra på att förhandla att hen kunde få närmast vad som helst att framstå som en bra deal, och det på ett sådant sätt att motparten inte kände sig som en förlorare hur det än gick. Som ni kanske anar så gick det rätt bra för henom i arbetslivet, tills en dag då hen gick för att genomgå en anställningsintervju.

Väl där så använde hen sina förhandlarförmågor till sitt yttersta, och lyckades med konststycket att överträffa sig själv. Hen lyckades nämligen förhandla till sig en tjänstebil.

I månaden.

Första månaden var en väldigt trevlig månad, och innehöll väldigt mycket cruisande omkring i den nya bilen, och ännu mer stolthet över den egna förmågan att förhandla. Andra månaden var lika lycklig, eftersom sambon nu kunde dumpa sin gamla riskokare till samhällsfara. Tredje månaden började det dock bli ont om parkeringsplatser, fjärde månaden blev lite problematisk och den femte månaden blev direkt löjlig. För att inte tala om vad grannen sade under sjätte månaden.

Sensmoralen här är att det inte alltid är helt lyckat att bli för bra på någon specifik aspekt av någonting, utan att det behövs en helhetsbild på saker och ting för att de ska bli riktigt bra i slutändan.

För ni skulle ha hört vad Skatteverket sade den sjunde månaden! -

I all korthet XLIX

Att glömma en parentes kan också vara ett tankefel.

Fulpoäng

Häromdagen skrev en av mina bloggkollegor om MacGyver-poäng.

Som en fortsättning på denna lilla tanketråd tänkte jag ta upp fenomenet fulpoäng. Fulpoäng beräknas genom att subtrahera födelseåret för din yngsta sexpartner från födelseåret för den äldsta och multiplicera den differensen med antalet sexpartner.

Till exempel ger en sexpartner född 1967 fulpoängen 0 (1967-1967)*1=0.

Fem sexpartners födda mellan 1965 och 1971 ger fulpoängen 25 (1971-1956)*5=25.

Ni fattar principen.

I transparensens namn borde man kanske säga att undertecknads fulpoäng är [CENSUR]xxxxx[/CENSUR].

Vad är då tankefelet i detta? Jo, om vi utgår ifrån att sex är något fint, borde det då inte heta finpoäng?

I all korthet XLVIII

Apropå fotbolls-VM: Hela bollen ska ligga till.

Fingermatematik

Jag tänker nu bevisa att du har elva fingrar.

Börja på vänster lillfinger och räkna uppåt från ett. Stanna vid vänster tumme. Börja sedan från höger lillfinger och räkna ner från tio, och stanna vid höger tumme.

Vad får vi då? Jo - fem plus sex. Elva.

QED.

I all korthet XLVII

Att tänka kort är stort.