Den allt för framgångsrike förhandlaren

Det var en gång en förhandlare som var bra på sitt jobb. Hen var så bra på att förhandla att hen kunde få närmast vad som helst att framstå som en bra deal, och det på ett sådant sätt att motparten inte kände sig som en förlorare hur det än gick. Som ni kanske anar så gick det rätt bra för henom i arbetslivet, tills en dag då hen gick för att genomgå en anställningsintervju.

Väl där så använde hen sina förhandlarförmågor till sitt yttersta, och lyckades med konststycket att överträffa sig själv. Hen lyckades nämligen förhandla till sig en tjänstebil.

I månaden.

Första månaden var en väldigt trevlig månad, och innehöll väldigt mycket cruisande omkring i den nya bilen, och ännu mer stolthet över den egna förmågan att förhandla. Andra månaden var lika lycklig, eftersom sambon nu kunde dumpa sin gamla riskokare till samhällsfara. Tredje månaden började det dock bli ont om parkeringsplatser, fjärde månaden blev lite problematisk och den femte månaden blev direkt löjlig. För att inte tala om vad grannen sade under sjätte månaden.

Sensmoralen här är att det inte alltid är helt lyckat att bli för bra på någon specifik aspekt av någonting, utan att det behövs en helhetsbild på saker och ting för att de ska bli riktigt bra i slutändan.

För ni skulle ha hört vad Skatteverket sade den sjunde månaden! -