Tempus fugitive

Det här med vilket tempus folk använder i texter är en lurig sak. Det är också en bekväm sak, eftersom författare medvetet kan använda dem för att göra en berättelse lite mer intrikat. Exempelvis så kan hjältarna sitta vid en lägereld och prata om någonting i presens, bara för att sedan helt okynnes vika ut sig i en lång monolog om hur någonting som hände i både perfekt och imperfekt inträffade back in the days. Om författaren är kreativ så kan det senare i texten visa sig att sittandet vid lägerelden egentligen utspelar sig i en fantiserad framtid där det perfekta och imperfekta egentligen är nutid, och de bara drömmer om att få slippa undan nuets tvingande omständigheter.

Tempus fugitive. Med andra ord.