Fördömen icke, utan förundras

För ett tag sedan postade jag ett inlägg om kontroversen kreationism/darwinism, där jag inte tog någon annan ställning än "fuck you both". Detta mest för att hela debatten gör en dummare genom att bara genom att bli sedd på avstånd, än mindre bli detaljstuderad.

Det kanske är en smula paradoxalt, men detta är den enda debatt som konsekvent envisas med att följa termodynamikens huvudteser. Särskilt den andra huvudsatsen, den om att allt eventuellt går sönder. Eller, mer allmänt, den om att det är omöjligt att få ut mer energi ur något än en föser till; där andra debatter kan utgöra en berikande och lärorik erfarenhet som har positiva och konstruktiva effekter för ens varande i världen, så är denna kontrovers snarast ett svart hål som suger ut all energi en någonsin haft att ge.

Anledningen till att det är ett slöseri med allt att bege sig in i den här debatten är att bägge sidor fungerar. Kanske inte i ett epistemologiskt, sanningssökande perspektiv, men väl till det att bägge sidor har påtagliga och empiriskt verifierbara effekter. Vetenskaparna behöver bara peka på en 747:a och säga - "behold". Det är ett oemotsägligt argument för att, aye, den vetenskapliga metoden fungerar, bortom allt rimligt tvivel.

Den andra sidan kan förvisso inte peka på att de lyckats åkalla änglarnas kärleksfulla närvaro än, men den kan däremot peka på någonting annat - den storskaliga sociala organisation den lyckats åstadkomma. Det spelar ingen roll om det finns någon Gud eller inte - om tillräckligt många människor går omkring och utgår från att hen finns så blir Hen sann till sina konsekvenser. På samma sätt som om någon skriker "det brinner" på en smått överfull teater - det spelar ingen roll om det brinner inte, om en skriker tillräckligt panikartat så kommer folk att tro på det, och börja bege sig mot utgången som om det faktiskt brann.

I det sociala är det fullt möjligt med rök utan eld. Eller, som Durkheim visade, så skapar blotta det faktum att ett stort antal människor är förenade i akt och mening att fira eller göra en viss given sak en känsla av samhörighet och helighet kring denna. Det spelar ingen som helst roll vad detta är - så länge gemenskapen är riktad åt samma håll uppstår denna effekt. Det allra påtagligaste exemplet på detta är när en står på scen inför en stor samling människor - det är inte riktigt samma sak att stå inför en tom lokal som inför en förväntansfull skara, eller hur?

Att då ställa dessa saker mot varandra är dumt och energislösande. Den ena sidan är bra på att ta fram handlingssätt och metoder att påverka och manipulera världen med; den andra sidan är bra på social organisation. Den ena sidan är ett exempel på att någonting fungerar; den andra sidan är ett exempel på att någonting fungerar.

Den här konflikten fungerar dock inte. Så - lämna den bakom dig. Bli inte extremist åt endera hållet, utan låt folket hållas tills det hela dör entropidöden. Men passa gärna på att lära dig av bäggedera i deras verksamhet - ty det är alltid ett tankefel att utgå från att någon inte har något att lära dig. Eller, än värre, att en inte kan lära sig.

Världen är större än så.

Att hoppas på tankeläsning

Det händer ibland att man känner att man inte blivit behandlad på det sätt man önskar av en annan människa. Det händer ibland att man när detta händer tycker att denna andra människa borde inse det. Det händer ibland att man därför inte berättar vad man känner utan istället väntar oftast förgäves på att den andra människan ska som genom ett trollslag bli medveten om den uppkomna situationen.

Detta är alltid ett misstag. Trollslag händer inte. Det enda som händer är att ingenting händer.

Julklappar

Julklappar tycks vara på modet just idag. Det känns lite som att det var på tiden, då det var oerhört länge sedan jag senast gav en sådan. Min julklapp till er läsare ser i år ut så här: skillnaden mellan en målning och en skulptur är att en målning gör en representation av någonting i två dimensioner, medan en skulptur gör det i tre.

Nu reser sig genast en samlad läsarskara och utbrister - vad för slags present är det? Hur tänker du nu? Vad är grejen - varför ska vi bry oss om skillnaden mellan målningar och skulpturer? Varför är det ens relevant för någon alls?

Jag har en känsla av att många av er kommer att ge liknande presenter under dagens gång. Ni har funderat hårt och länge på vad ni ska ge, och hur ni ska ge det, och under tänkandets gång kommit till insikt om vissa saker kring personers och tings natur, vilket fyllt er med viss förväntan kring mottagandet - bara för att vid själva överlämnandet och paketöppnandet mötas av ett ögonbryn som nästan men inte riktigt höjts till hälften och en synnerligen spontaninspirerad ursäkt till ett tack. Vilket är något av ett antiklimax.

Vad värre är så misstänker jag också att någonting liknande händer när era medmänniskor konfronteras med era prestationer, förberedelser inför framtida sådana och ambitioner om eventuellt ännu mer framtida sådana - ett ögonbryn som nästan höjts och ett svar som är allt annat än ett 100%-igt uppbackande. Och eftersom det inte är julafton och inte handlar om julklappar så måste de inte heller vara oärligt artiga och försöka tacka dig - snarare kanske du möts av öppen skepsis, misstro eller, än värre, en uppmaning om att syssla med någonting realistiskt och vettigt i stället.

Särskilt om du har att göra med sådana som tror på det här med verklighetens folk, på den verkliga världen och på Hederligt Hårt Arbete som universalkur på allt. Realkonservatism och tron att ens drömmar inte har någon relevans i Verkligheten - med stort V, som ligger bortom all diskussion - är inte helt trevliga att prata framtid med.

Grejen med verkligheten är dock att vi inte har tillgång till den. Vi har, som människor i mänskliga kroppar, tillgång till ett mycket begränsat utbud av sinnesintryck från omvärlden. Vi kan se saker, höra dem, sparka på dem, sniffa på dem och äta dem, men där tar det stopp. Vilket är lite synd, eftersom verkligheten är långt mycket större än den del vi kan uppfatta med våra kroppar. Tala med en fysiker eller kemist eller vilken naturvetenskapare som helst och de kommer att börja tala med dig om saker som aldrig någonsin kan uppfattas av den mänskliga kroppen, men som ändå bevisligen finns och har effekt i universum. Radiovågor syns inte, men är en del av verkligheten; flödet av elektroner i en ledning syns inte, men dess effekter är extremt synliga om de flyter genom en glödlampa; radioaktivitet är helt och fullt och totalt ouppfattbart tills en blir sjuk av den, och även då är bara symptomen synliga. För varje verklig sak vi kan se finns det tio, hundra, tusen precis lika verkliga saker vi inte kan se.

Det kanske tar emot att erkänna det, men vi är oerhört begränsade i vårt sätt att uppfatta världen. Vi är fortfarande begränsade även om vi erkänner det. Men. Om detta erkännande väl är på plats - hur begränsade är då inte de mer hard core av verklighetens folk? Hur begränsade är inte de som bara erkänner existensen av sådant som syns, hörs eller gör ont?

För att återvända till julklapparna så finns det en viss risk att dina mottagare är en aning mer begränsade i sitt förhållande till din gåva än vad du är. Eller, för den delen, att mina läsare är begränsade till att tänka på Mona Lisa och statyn av David när jag talar om målningar och skulpturer.

En målning sker i två dimensioner. En skulptur i tre. Det är den enda skillnaden. Den enda. Det är också, i all ärlighet, den enda definitionen av dessa två kategorier. Den enda.

Om jag varit framgångsrik i mitt givande av min julklapp så börjar nu en smygande insikt om att tavlor och statyer inte är de enda verkliga exemplaren av av måleri och skulptur som finns där ute, utan att det är fullt möjligt att frigöra sig från denna verklighetsuppfattning och röra sig ut i den verkliga verkligheten, som är full av konstverk - även om vi kanske inte just nu besitter öppenheten att se dem. Eller kanske inte observerar i rätt skala - hur stor kan egentligen en två- eller tredimensionell representation vara? Var går gränsen?

God jul, allesammans!

10 tips för att bli proffs på precis allt

1. Öva.
2. Träna.
3. Repetera.
4. Studera.
5. Nöt in.
6. Praktisera.
7. Exercera.
8. Ta om.
9. Gå igenom det igen.
10. När du är klar med steg 1-9 - upprepa tills din status som proffs inträffar.

Morgonstund har tankefel i mund

Ibland händer det att en vaknar innan väckarklockan gör våld på ens lugna och harmoniska sovvanor. Det är sällsynt, men det händer. Beroende på hur lång tid innan dess okvädeslåtandes låtande en vaknar så tar sig upplevelsen olika uttryck. Om det enda som skiljer är tio minuter så finns det ingen anledning att inte vänta ut det för att sedan hånskratta åt det i all dess impotens - du kan försöka väcka mig, o okvädesljud, men du misslyckas, ty jag är redan vaken! Mwaha!

Om en däremot vaknar upp fullt utvilad två timmar innan så har en två val. En kan antingen ligga kvar och njuta av att absolut ingenting kommer att lyfta en från sängens underbara omfamning under minst en oändlighet framöver, och inget kommer att hindra en från att njuta av denna tid på ett ytterst skamlöst vis. Vilket en förstås gör till en sådan grad att en somnar om igen. Och när klockan väl ringer så är en, av en extremt outgrundlig anledning, oavsett hur pigg en var för två timmar sedan, ett oemotsägligt bevis på att evolutionen gjorde ett gravt misstag när den började fundera i banor av sömn/vakenhet.

Den som till äventyrs lämnar sängen och gör saker som hör morgonen till kommer inte undan den heller. Till en början så flyter allt på som om ingenting, men gradvis så blir en allt tröttare och tröttare, och när det börjar bli dags att inse att en skulle ha gått upp vid den här tiden så är en återigen outgrundligt trött. Igen. Och kanske lägger sig på sängen för att blunda i fem minuter. Bara för att alla morgonens förberedelser redan är klara, right?

Och sen ringer klockan en omedelbarhet senare. Vilket anbefaller ett omedelbart tryck på snooze-knappen, och en lika omedelbar omvärdering om hur mycket tid en faktiskt behöver för att göra sig i ordning. Hur mycket tid en än planerade in för sig själv innan en somnade så framstår denna tid som själva sinnesbilden av pessimism - saker och ting kan omöjligen ta så lång tid att göra, så jag hinner sova i fem minuter till, right?

För varje tryck på snooze så blir en på något magiskt vis snabbare och snabbare på det en behöver göra för att göra sig i ordning. Det som i går kväll behövde en timme kräver nu en halvtimme, vilket en halvtimme innan absolut sista avfärd är komprimerat till en kvart, som i sin tur visar sig vara helt onödigt lång tid när den tiden väl är ute. Ens magiska superkrafter när det gäller att vara snabb blir till synes mer magiska och mer super ju längre tiden går.

Men. Om en är hardcore så har en ingen snooze-knapp. I stället så visar en eventuella metafysiska åskådare att en är fullt dedikerad till det här vakna upp-projektet genom att antingen stänga av denna knapp eller, än mer, inte ens ha någon till att börja med. En är inte bara på väg upp - en är fullt vaken. Och när en är vaken behöver en ingen väckarklocka, right? En vet att en är vaken, så det gör inget om en ligger kvar och blundar i fem minuter till...

Massmedia

Det finns vissa anledningar till att massmedia inte fungerar. Eller, rättare, inte fungerar längre. Dessa anledningar ligger inbyggda i hur mellanmänsklig kommunikation fungerar rent generellt.

För att mellanmänsklig kommunikation ska fungera så måste det finnas två eller fler människor inblandade när kommunikationen händer. Prefixet "mellan" ställer vissa krav på situationen, trots allt. Den klassiska teorin om att det finns en avsändare och en mottagare i en kommunikativ situation har fått viss kritik, men den duger som förklarande underlag här och nu. Sändaren måste, om hen vill lyckas med sin kommunikation, ge ett underlag som är tillräckligt förklarande för mottagarens förmåga att ta emot budskap. Om budskapet är för obegripligt går det inte riktigt hem.

Massmedier riktar sig till väldigt många mottagare. Väldigt många mottagare. Helst så många som möjligt, i de fall där lösnummerförsäljning är en motiverande faktor. Det går med andra ord inte för dem att a priori presupposera att mottagaren har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel (aktiv eller passiv), utan deras kommuikation måste vara lika begriplig för, tja, så många som möjligt. Ju fler desto bättre.

Now, ni anar säkert vartåt detta barkar. Jag har inte av och till beskyllts för att vara elitist utan att det finns någon rök till min eld, så här kommer den: om massmedierna måste anpassa sig till fler och fler människor, betyder inte det att den måste bli lättbegripligare och därmed också mindre anspråksfull över tid? Innebär inte det att sådana saker som vanligtvis går folk över huvudet - de nu pågående diskussionen om att skriva om grundlagen från grunden, exempelvis - får ge vika för sådana ointressanta men ack så lättbegripliga saker som gamle Woods och hens brandbomb i klaveret?

Förr i tiden var massan som massmedierna riktade sig till inte särskilt stor, och kunde därför breda ut sig at length om de mer komplicerade aspekterna av samtida skeenden. Den del av befolkningen som läste tidningar var närmast per definition den utbildade delen, och den blev inte mindre utbildad av att läsa tidningen. Den skrivande skribenten kunde då kosta på sig att utgå från att läsekretsen förstod vad referenser till olika slags obskyra ting handlade om - det behövdes inga små faktarutor som förklarade att renässansen indeed inträffade.

I takt med att läsarskaran växte så blev också behovet av att förklara saker och ting större, och den plats som blev över för analys och kritik av samtiden i precis samma takt mindre och mindre. Undan för undan så har analysen och kritiken sprungit iväg till smalare och smalare medier, till den grad att folk idag får leta efter dem med ljus, lykta och valfri sökmotor.

Kanske hittar de till och med hit efter ett tag. Vem vet?

Ansvar - för resultat eller insats

Idag blir det ett mycket kort tankefel, som kan tyckas vara ett debattinlägg i en rad dagsaktuella politiska diskussioner. Men det skulle det förvisso vara vilken dag jag än skrev det, eftersom det tankefel jag ämnar spana är något som sker dagligen och som kan användas av alla sidor i den politiska diskursen mot alla andra sidor. Med den enda begränsningen att det är ett assymetriskt argument som endast kan användas av den sida som för tillfället inte har makten för att kritisera den sida som för tillfället har den.

Det är alltså ett tankefel som är särskilt vanligt förekommande hos de människor och organisationer som är i ständig opposition.

När någon får eller tar ansvar för något så ligger det alltid vissa begränsningar inbyggda i detta. Till exempel är det viktigt att minnas att man inte vare sig kan ta eller få ansvar över skeenden man inte kontrollerar.

När jag ges ansvar för till exempel mina barn genom det faktum att jag och min fru får dem (Jag hatar ordet skaffa i det här sammanhanget. Barn får man, man skaffar dem inte.) så betyder inte det att jag alltid i alla sammanhang in till tidens ände kan anses skyldig att svara för kostnader, reparationer eller andra åtgärder som uppstått på grund av mina barn. Mitt ansvar har en inbyggd begränsning i det att jag bara behöver ta ansvar för de delar av mina barns liv som jag kan anses ha en viss kontroll över. De första 15-20 åren eller de aktiviteter som jag uttalat eller genom underlåtelse tillåtit och haft möjlighet att kontrollera t ex.

Men när vi vill kritisera någon för något som gudarna, ett illvilligt öde, världskonjunkturen, en jordbävning eller något annat stort ansvarslöst och okontrollerbart har ställt till med, då struntar vi i den här typen av ansvarsbegränsningar. Då låtsas vi att ett ansvar alltid är strikt och obegränsat och att den vi upplever som ansvarig är ansvarig även för det som denne omöjligen hade kunnat kontrollera, åtgärda eller ens begränsa verkningarna av.

Det är så skönt att få vara rättmätigt arg på någon som är skyldig, eller hur?

I all korthet, del XXXVII

Jag ska bara ligga och blunda i fem minuter till.

Tänk rätt, tänk om

Regler är till för att följas. Vissa tycker att det går att bända lite på dem ibland om situationen kräver det, andra anser att de skall följas till punkt och pricka under alla omständigheter, sammanhang och kontexter. Utan undantag. Alls. Nej, inte ens då.

Om en har oturen att konfronteras med någon av den senare typen i ett sammanhang där hens regler är närmare heliga guds bud än någonting annat, så har en otur indeed. Särskilt om dessa regler är sådana att de är totalt godtyckliga och inte har några egentliga skäl annat än att den reglerande säger att det är så.

Now, att bryta mot reglerna i ett sådant sammanhang kommer förstås inte i fråga. Det förändrar inget. Om en vill åstadkomma en förändring i regelverket så måste en följa reglerna till extrem punkt, extrem prickighet och extrema omständigheter, på ett sådant sätt att det blir orimligt att reglerna förblir så som de har varit. När effekterna av att reglerna följs är värre än att de bryts så är förändring av nöden.

På tal om nöd så är ett exempel på detta det ibland förekommande fenomenet att en lärare förbjudit eleverna att gå till toaletten under lektionstid. Vilket är oerhört obekvämt om en råkar vara i behov och nöd. Att under extrem långsamhet lida sig igenom de resterande minuterna av lektionen är ett sätt att följa reglerna, men det förändrar ingenting. Att i stället artigt fråga om en får gå, under stilla former acceptera det förväntade nejet och därefter, med all värdighet som kan åstadkommas under sådana situationer, förflytta sig till närmaste hörn och uträtta eventuellt behov där i stället.

För att sedan i en lagom oskyldig röst säga att eftersom en uttryckligen blev förbjuden att gå till toaletten, så var en tvungen att gå någon annan stans. Reglerna följdes till punkt pricka och exkremitet, och vad mer kan begäras av en människa i regelrätt nöd?

Tänk rätt

Det här med lag och rätt är komplicerat. Det är så komplicerat att det krävs flera års utbildning för att förstå lagen och dess rätta natur. Likväl avkrävs varje medborgare att förstå lagen i sin helhet, utan någon som helst undantag. Well, förutom då det är lagstiftat om att okunskap är en rimlig ursäkt. Vilket är lite småmärkligt, då en per definition kan en lag om en vet att det är ursäktligt att inte kunna den.

Det är inte helt svårt att få huvudvärk bara av att tänka på att tänka det hela.

Oenighet pga total samstämmighet

Widhams inlägg igår fick mig att börja tänka på alla dessa extremt onödiga gräl och missämjor som uppstår mellan människor på grund av att de är totalt, helt och till fullo överens om någonting. Det kanske låter som en märklighet, men det händer oftare än vi vill erkänna.

Den paradigmatiska situationen är när ett par i valfri form av amorös relation går och handlar. De har en lista över saker som ska inhandlas, och en generell plan som följs. Sedan kommer de till en punkt där någonting litet ska avgöras - huruvida de ska ta någonting av märket x eller motsvarande av märket y. Ingendera har egentligen någon stark åsikt åt endera hållet, så valet är helt och hållet likgiltigt för bägge. Det kan bli det ena, det kan bli det andra; det spelar ingen roll alls, för någon av dem.

Varpå det obönhörligen uppstår någon slags mentalt och diskursivt dödläge kring vilken som ska väljas. Det uppstår ett slags metaforiskt tennisspelande, där andemeningen "välj du" bollas fram och tillbaka (och tillbaka) (och tillbaka) tills bägge är på påtagligt sämre humör än när de började, och z läggs i korgen bara för att bägge är överens om att det inte spelar någon som helst roll huruvida x eller y valdes.

Now, jag kan se på er redan nu att ni redan i detta nu sitter och tänker tillbaka på den senaste gången det här hände. Eller när en annan situation av samma karaktär inträffade. För den här typen av oenighet via enighet inträffar. Dagligen. Överallt. Medan jag skriver och medan du läser så händer det igen. Och igen.

Det känns som att det borde finnas sätt att komma förbi det här. På något vis. -

Onödiga ordväxlingar

Det är inte ovanligt att man i den allmänna diskursen möter en person som bestämt sig för att man är meningsmotståndare. Det är på inget sätt nödvändigt att det är så eller att det finns några tecken på att det föreligger en stor skillnad i åsikter. Personen kanske bara behöver en meningsmotståndare just då. Den kanske har något på hjärtat som den behöver lasta av sig.

När någon på detta sätt bestämmer sig för att starta en debatt så är det nödvändigt för denne att skapa största möjliga avstånd mellan sin egen position och motståndarens. Tekniken är lika självklar som enkel. Man letar upp en valfri värderingsbärande mening i motståndarens resonemang. Lyfter den ur sitt sammanhang och attackerar värderingen i den meningen.

Som en bulldog biter man sig sen fast vid att en karikatyr av det som sägs i den meningen är motståndarens enda position i frågan och att alla försök att sätta meningen i kontext är efterhandskonstruktioner och bortförklaringar.

Snart har man i bästa fall fått i gång en rejäl ordväxling.

Den är poänglös, helt onödig, men det känns förmodligen bra.

Tankefelet i detta sätt att förhålla sig till diskussionens ädla konst är att det inte ansluter till någon av de meningsfulla motiven för att föra debatt:

1. Att jämka sig och bli överens
2. Att lära sig av varandra
3. Att överbevisa den andre
4. Att övertyga de tveksamma i publiken
   

Framtidsutsikt

Säga vad en vill om Sovjet, men en sak gjorde de långt bättre än vad vi i väst har gjort hittills, och det är att planera saker och ting. De hade synnerligen ambitiösa planer kring saker och ting, så kallade femårsplaner, som innehöll stort sett all ekonomisk verksamhet och/eller produktion i landet. Närmast bokstavligen.

Dessa planer fungerade ibland, men för det mesta inte. Det finns berättelser om en viss berömd spikfabrik som fick order om att göra ett visst antal ton spik. Sagt och gjort - de producerade denna volym spik. Problemet var att dessa ton utgjordes av en enda enorm spik, som inte direkt var särskilt användbar till någonting annat än som ett monument över den arbetande klassens arbetsamhet. När så centralmakten fick nys om denna spik i kistan så ändrade de sin order och beordrade fram ett visst antal spikar i stället. Sagt och gjort: ett tag senare fanns det ett ganska exakt antal små spiknubbar - eller, rättare, häftstift - att hämta ut.

Ni kanske märker att det finns vissa metodologiska problem med detaljstyrning av saker och ting. Där Sovjet hade synnerligen ambitiösa femårsplaner som mer eller mindre alla kände till (inte minst de som omfattades av dem), har vi gjort tvärtom och övergett alla slags planer som är längre än fyra år. Företagen har vissa bekymmer med att se längre än fyra månader - tre räcker gott och väl för den allsmäktiga Kvartalsrapportens väl och ve. Kursplanerarna på universiteten har fyra månader till sitt förfogande att drabba sina studenter med, med ett visst sikte på tiden efter dessa månaders slut. Fotbollscoacherna har säsonger som är lite längre än så - och så vidare tills vi kommer upp till politikernivå, där maxgränsen på fyra år är nådd. Fyra år är en slags konceptuell maxgräns - sedan försvinner det här med planering som ett skrik i rymden. Åt fel håll.

Nu ska vi förstås inte blanda ihop äpplen med päron. När Sovjet fanns var världen en mycket långsammare plats, där det var fullt möjligt att ta anställning på en fabrik vid 15 års ålder och sedan arbeta där dag ut och dag in i femtio år för att sedan pensioneras i all värdighet. Nuförtida så är en fabrik ett paradigm av stabilitet, anställningstrygghet och kontinuitet om den lyckats existera i femton år utan att packas ihop och flygas iväg till länder av typen Taiwan eller Thailand eller Kina. Att upprätta en femårsplan back then var bara att ta dagsläget och extrapolera fem år framåt - allting skulle vara som det hade varit för fem år sedan, bara tio år äldre. Nuförtiden är det lite som att fråga om hur morgondagens soluppgång kommer att se ut - det är lite för tidigt att avgöra.

Still. Visst vore det en gudagåva att ha någon slags femårsplan att relatera sig till? Någon slags övergripande riktning att arbeta gemensamt mot? Någonting mer än nästa tenta? Någonting mer än nästa tillväxtprognos? Någonting.. större.. än de små saker vi sysslar med i vardagen?

Någon, någonstans, borde veta någonting om hur framtiden ser ut? Right?

I all korthet, del XXXVI

Alldeles nyligen fick Tankefelskollektivet ett alldeles nytt tillskott, i form av den gode Widham, även känd från livbåten. Av ren olycksalig slump så råkade hens första inlägg postas 13:29, vilket är inte allt för lång tid innan min defaultschemalagda tid på 13:37.

Detta missöde till trots så är du hjärtligt välkommen. Det vore ett tankefel att tro något annat. -

Textualitet

Under mitt år som retorikstudent så har jag lärt mig väldigt många saker, och fått många andra bekräftade. En sak som har inslag av bägge är att det är väldigt bra att skriva ner saker, och detta än mer när det gäller resonemang. Det spelar ingen roll hur bra en kan resonemanget - att skriva en text av det är lika nyttigt varje gång.

Anledningen till detta är att när en resonerar i huvudet så brukar en hoppa över de luddigare delarna av ens tankegångar om det hela och fokusera på de delar en kan bäst. Om ett resonemang består av fyra delar och en kan A och B som rinnande vatten, men bara har ett halvt grepp om C, så kommer en att misslyckas med att komma till D när en försöker övertyga någon med detta. När en resonerar med sig själv så är en vanligtvis överens med sig själv om slutsatsen - D - och är därför lite förlåtande om en inte har en komplett förståelse av hela vägen dit. När en resonerar med andra finns inte nödvändigtvis denna förlåtande förståelse, vilket är något av ett problem.

Att skriva ner resonemanget i sin helhet är en oerhörd hjälp i detta avseende, för om texten ska fungera så måste alla bitar vara på plats. Det ser oerhört fult ut om en viktig del av ens tankegång inte framgår klart, tydligt och komplett, och genom att arbeta bort de fula partierna så får en samtidigt en större förståelse för vad det är en sysslar med. De delar som en skriver med flygande hand och i elokventa ordalag kan en väl, men de delar där en stannar upp och måste tänka till är de intressanta delarna - det är där den pedagogiska processen slår till. Och när en väl konfronterar omvärlden med resonemanget i fråga så kommer den första frågan obönhörligen att röra just precis det området. Utan pardon.

Som retoriker är det dessutom en ofrånkomlig del att memorera diverse tal och anföranden, så att en kan framföra dem på ett effektivt sätt. Skrivandet blir här en viktig del - det är väldigt mycket lättare att minnas en text en skrivit från början till slut än ett tal en bara har skrivit ett par stödord till. Med övning blir det lättare att spontanhålla tal och anföranden på stående fot, men innan en har denna övning så finns det en brutal risk att en kommer av sig och inte finner några som helst ord. Vilket, enligt uppgift, tydligen är pinsammare än att hålla ett absurt anförande med ett rakt ansikte.

Dessutom så har text den fördelen att jag kan dela med mig av erfarenheter och insikter utan att behöva leta upp dig och skrika dem i örat på dig; det är en lite bekvämare pedagogisk metod för alla inblandade. Såvida jag inte tänker fel nu igen. -

Dualism eller kontinuum

Människor har en tendens att vilja förenkla sina intryck av omvärlden, så även när man analytiskt försöker förhålla sig till desamma. Detta skapar sådant som generaliseringar, förenklingar och teorier. I många fall är dessa goda verktyg i händerna på den tänkande människan, såsom relativitetsteorin, ärftlighetsläran eller Gauss normalfördelningsfunktion.

I andra fall ger dessa förenklingar upphov till tankefel. Ett vanligt exempel är när man för enkelhetens skull ersätter en kontinuerlig spridning av värden för en variabel med en dualism. Istället för att se ett spektra av färger från blått till rött över all möjliga schatteringar av lila (där de flesta alternativen förmodligen bör betraktas som lila) så sätter vi för enkelhetens skull upp alternativen blått och rött. (Läsaren bör notera att jag talar om färglära och inte politik.)

Ett ständigt aktuellt exempel på detta är dualismen monokultur och multikultur. Den kanske inte så gode tänkaren konstaterar att vi när vi bygger vårt samhälle måste välja mellan alternativen monokultur och multikultur. Man karrikerar sedan desamma, vilket är ett nödvändigt inslag i att ur något som egentligen är en oändlig mängd alternativ framskapa två diskreta sådana. Man får således ett val - den typiska monokulturen eller den typiska multikulturen. I denna valsituation är det sedan mycket lätt att förklara varför försvararna av den enda rätta läran är de goda och försvararna av alternativet är idioter.

Det kan hända att det blir svårare och mer energikrävande, men jag anser ändå att det är värt den extra energin att se på världen som en smula komplexare och till exempel erkänna att det finns monokulturalism och sedan ett närmast oändligt antal alternativa multikulturalismer, där någon av dem torde vara överlägsen monokulturalismen. Men det är ju möjligt att detta också är ett tankefel.

Vem är då jag? För er som följer bloggen så står det väl klart att ni just hör en ny röst. Jag är nybliven deltagare på Tankefel och hoppas tillföra en eller annan observation över den mänskliga hjärnans förmåga att göra det onödigt svårt eller lätt för sig. I andra sammanhang kan ni läsa mer politiska texter av mig på annan plats i bloggosfären, men det hör knappast hit.

Kreationism vs darwinism

Jag har tydligen lyckats utmåla mig själv som en sån där intellektuell människa, så det är närmast obligatoriskt att jag uttalar mig åtminstone en gång om den ständigt pågående kontroversen mellan kreationister och darwinister. Det ligger i sakens natur - det finns inget sätt att komma undan, så det är lika bra att krypa till korset med en gång.

Eller, tja, att krypa till just korset kanske inte är helt rätt, eftersom sådana vanligtvis befinner sig i kyrkor, och sådana platser är traditionellt sett inte helt lämpliga ställen att säga det jag alldeles snart ska säga om kreationister på. Here goes:

FUCK KREATIONISMEN. Världen skapades inte den 23 oktober år 4004 före kristus, och det finns tusen och åter tusen bevis för att backa upp detta påstående med. Dessutom så är era argument grundade i den Heliga Skrift, vars auktoritet grundar sig i cirkelresonemanget att orden i bibelen är en bokstavlig sanning tagen direkt från herren själv, vilket står i bibelen och därmed är sant. Det må vara så att Milton skrev en episk parallell berättelse om djävulens roll i skapelsen som faktiskt är rätt trevlig att läsa, och att min uppföljare dessutom också är rätt mysig, men som grund för någon som helst rationell ontologisk argumentation är den bluff, båg och på sin höjd ett stöd till ett alltför vingligt bordsben.

Nu kanske darwinisterna bland er känner att, ah, en meningsfrände som förstår oss, men se icke, för härnäst kommer jag att säga detta:

FUCK DARWINISMEN. Den enda anledningen till att det över huvud taget finns en rörelse med det namnet är för att folk lyssnar till kreationisternas galenskaper, vilket gör att er existens direkt är baserad på tankefelet ovan. Den sanna rådande ordningen behöver inga försvarare, utan klarar sig bra på egen hand; ni slösar bara tid på att försöka övertyga folk som per definition inte lyssnar på er. Om galenpannorna vill leva sina liv i tron om att världen är yngre än den egentligen är så får de göra detta, så länge de inte gör någonting fel; och om de skulle råka göra något fel så har vi ett utomordentligt sekulärt rättsväsende som kan ta hand om dem. Vad ni än gör annat än att bry er om dessa förvirrade människor är bättre och konstruktivare än att doppa sig i kreationistträsket. Jag lovar.

Så. Nu har jag uppfyllt min intellektuella förpliktelse, och kan med gott samvete glömma bort hela frågan för all framtid. Utan att behöva oroa mig för att bli tillfrågad om min eventuella ståndpunkt för eller emot. Och dessutom helt utan pardon.

Videovåld

Det har i årtionden både högt och brett hävdats att tevevåld orsakar verkligt våld. De som hävdar detta tillhör traditionellt sett av en äldre demografiskt skikt än det jag tillhör, och förmodligen även ett lite mer konservativt sådant, dessutom. Resonemanget går som så att barn som ser våld på teve blir inspirerade att imitera detta, och därför antingen direkt eller indirekt går ut på gatan och anfaller första bästa personlighet som råkar vara tillgänglig. För att förhindra denna hemska utveckling så vill våra konservativa välvilliga minska på våldet på teve, video och i datorspel - att det är oförsvarbart att visa sådant över huvud taget.

Jag håller inte med dem. Det enda våld som är oförsvarbart att visa är det som inte samtidigt visar på dess konsekvenser. Jag vill i stället se mer våld i teve, med mer blod, större sår och i allmänhet mer äckel. Fram för inflammerade köttsår, likmaskar som börjat kräla i levande vävnad, ansikten som slagits sönder, samman och blodiga, ångestskrik av smärta, - kort sagt allt det som våld för med sig. När våld visas utan att det samtidigt förknippas med dessa saker, med dessa obehagliga och oförlåtliga konsekvenser av sitt inträffande, så framstår det som någonting rumsrent, som någonting som en kan hänge sig åt utan att någonting allvarligt inträffar på grund av det. Om det i ställer på tusen olika sätt understryks att våld är ont, äckligt, obehagligt och kategoriskt leder till oförlåtligt lidande så kan du ge dig tusan på att tittarna blir medlemmar i Pacifisternas Riksförbund dagen efteråt.

Så våra konservativa välvilliga har rätt, men de föreslår fel väg framåt. Mindre medievåld hjälper inte - det länder bara trovärdighet åt gamla idiotiska hjälteepos om unga män som begår heroiska stordåd i strid och på så vis får någon slags gloria i huvudet. Mer videovåld - mer realistiskt videovåld - framställer däremot våldsdåd precis så som de är - råa, brutala, hemska, kladdiga och oförlåtliga. Och våldsverkare likaså.

Och det är ju ändå i slutändan så vi vill ha det. Inte sant?

Verklighetens skolk

Världen är en stor plats. Den innehåller en stor mängd saker - handväskor, morötter, ost, ryssar, Kuala Lumpur, dansband, furbees, lyxkryssningar, den mongoliska stäppen, Michelangelo, trådlöst internet, en världsomspännande och ömsesidigt samvariant ekonomi, Ben & Jerrys, scenskräck och, inte minst, tusentals miljoner saker till. Det skulle med andra ord ta ett tag att försöka räkna upp alla ting som finns i världen - det skulle kanske till och med ta längre tid än vad vi har till förfogande innan vi går och dör.

För att förstå världen måste vi därmed ta till vissa förenklingar och generaliseringar. Dessa tar sig ibland uttryck i form av rena kategoriseringar, så som i Linnés försök att namnge och klassificera ALLA djur och växter som finns. Genom att sätta in saker i olika kategorier så går det att generalisera att alla som är med i kategori x har egenskap y, utan att behöva säkerställa att varje individ råkar ha detta. (Mer än en gång, då.) För oss som inte direkt har tid att resa världen runt och leta upp kända och okända livsformer så finns det ett par enklare metoder att ta till - ideologier och religioner.

Dessa är till sin natur försök att göra världen begripligare. De utgår från någon slags utgångspunkt, och rullar sedan vidare därifrån. Det går nästan att lägga pussel av ideologierna - om de har utgångspunkt x, så måste y vara, och på grund av det även z. När en väl börjat så kan en rulla ut hela den ideologiska mattan, så långt en orkar. Det följer av ren nödvändighet - så fort en slår fast någonting så måste en hålla med om implikationerna av detta någonting för att vara konsekvent med sig själv.

Now, verkligheten bryr sig inte särskilt mycket om våra ideologier. Världen skolkade från ideologi- och religionslektionerna, och förstår sig inte på arvssynden, liberalernas rättigheter eller kommunisternas kamratskap. Den tittar på dessa saker och gör en världslig motsvarighet till att rycka på axlarna, och fortsätter sedan att göra så som den alltid har gjort. Verkligheten är badass.

Det allra största tankefelet vi kan göra är att utgå från att våra ideologier och religioner har någonting med verkligheten som sådan att göra. De kanske är utmärkta sätt att organisera tankarna och komma fram till någon slags klarhet om saker och ting, men det är också det enda de är - verktyg, organisationsmodeller, kartor. De är sätt för oss att orientera i tanken och bygga samband med våra medmänniskor på. De är användbara förenklingar - varken mer, mindre eller mittemellan.

Det stora problemet med dem är förstås att de utelämnar större delen av verkligheten från sina modeller. Det finns som sagt tusentals miljoners saker i världen, och modellerna lyckas på sin höjd fånga en liten liten bråkdel av dessa med någon som helst träffsäkerhet. För de av oss som är intresserade av denna lilla del av verkligheten så är de brutalt användbara, men det gäller att komma ihåg att verkligheten är större än denna. Helheten är större än delen.

Långt mycket större.

I all korthet, del XXXV

Hur kommer det sig att om ett barn slutar växa mentalt vid fem års ålder så anses det vara handikappat och sätts i specialskola, medan folk som slutar växa mentalt vid fjorton eller femton inte ges någon som helst hjälp att växa upp?

Relativism

Jag fick inte särskilt många reaktioner på min miniserie om epistemologins balkanisering. Det har kanske lite att göra med att den har en smått obegriplig titel - wtf är epistemologi, och vad händer egentligen när någonting balkaniseras?

För att göra det lätt för sig kan en säga att det är relativism som händer. Relativism är lättare att förstå än en balkaniserande epistemologi, eftersom det bara är ett enda svårt ord. Det är, med andra ord, hälften så svårt som det det försöker förklara. Vilket är en förbättring, rent pedagogiskt.

Relativism är egentligen inte överdrivet komplicerat. Det enda en sådan säger är att saker och ting är olika beroende på var en befinner sig. I Sverige äter en inte hundar; i Kina händer det mer eller mindre ofta. Det här är inte bara en olikhet i konkret handling, utan också två olika sätt att se på saker och ting. I ett tredje land finns en tredje syn, i ett fjärde en fjärde osv. Detta är relativismen i ett nötskal - beroende på sammanhanget så kan någonting vara antingen det ena eller det andra eller det tredje.

Svårare än så är det inte.

Well, förutom när en försöker omsätta denna enkla insikt i praktisk handling. Att vissa saker är sanna enligt vissa sätt att tänka och falska enligt andra sätt är svårt att komma ifrån, men vad innebär detta för vad en håller på med just nu? Om jag inte kan lita på att det jag gör kommer att förstås på samma sätt av mina medmänniskor som av mig, hur kan jag då göra någonting alls? Kan jag göra någonting meningsfullt över huvud taget?

Ni anar säkert att det finns vissa metodologiska svårigheter med att anamma ett relativistiskt synsätt. Det är förvisso så att saker och ting inte är objektivt sanna eller falska, men det går inte att göra någonting av denna insikt; det går inte att göra någonting med den. En faller oerhört snabbt ner i ett hål av konstanta grubblerier och oändliga tankegångar av typen "å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan...". En får, som en arbetarklassförman skulle ha sagt, ingenting gjort.

Now, att bara backa tillbaka och säga att "det här är x, det är min sanning och det tänker jag låta mina medmänniskor leva med så länge jag lever" kanske fungerar för stunden, men om är konsekvent med denna hållning så blir en eventuellt förvandlad till en dålig kopia av Kapten Stofil. Eller möjligtvis till en bra kopia av Lars Leijonborg. En blir i vilket fall ett brutalt irritationsmoment för sina medmänniskor, vilket är ett fail om en försöker vara någonting annat än irriterande.

En kan med andra ord inte ignorera relativismen. En kan inte heller göra den till stående utgångspunkt i sig självt. En måste, därför, arbeta sig igenom den - greppa tag i den i ena änden och sedan metodiskt kämpa sig till den andra, och genom detta få insikt om kunskapens och livets natur.

Begreppet/tanken om epistemologins balkanisering är ett försök att arbeta sig genom detta. Världen är uppdelad i ett otal små tankecommunities som kanske eller kanske inte kommunicerar med varandra, men som ändå lever i samma värld. Frimärkssamlarna har en egen diskurs, en egen epistemologi - en egen värld i världen. Advokaterna har sin, bönderna sin, piloterna sin; alla grupperingar har sina egna tankevärldar. Ingen av dem har direktkontakt med Sanningen Som Sådan, men ingen av dem har direkt fel heller. Beroende på vilken grupp en talar med är vissa saker sanna, andra falska - relativismen råder.

Knepet är att veta vilken del av den balkaniserade verkligheten en talar med, och sedan försöka agera passande utifrån detta. En behöver inte vara objektivt sann på ett sådant sätt att en historiker om tre tusen år kan ta fram ens ord och säga att, aye, här har vi att göra med en människa som förstått världen i sin helhet; det räcker med att vara sannolik och trovärdig i det lokala men relativa sammanhang en råkar befinna sig i för stunden.

Det borde vara relativt enkelt.