I all korthet, del LIII

En modern telefon i energisparläge - vad drömmer den om?

Hammare och skruvar

Det finns hos många en väldigt stark och väldigt uttalad kärlek till de verktyg de använder. Så väldigt stark och så väldigt uttalad är den att de vill sprida den till världen, och övertyga alla om att just dessa verktyg är den enda och sanna vägen till livets inneboende lycka.

Och - så som kärlek tenderar att göra - aktivt övertyga andra om att sluta använda eventuella alternativ.

Vilket förstås är en ganska märklig sak att göra som defaultläge. En skulle kunna tänka sig att en mer rationell metod i det hela är att göra någon slags analys av situationen, avgöra om det behövs en hammare eller skruvmejsel, ifall det som används är just en hammare eller en mejsel - och först därefter vid behov börja förorda det ena eller det andra.

Jag kan dock ännu inte säga huruvida hammare eller mejsel är rätt redskap att bruka nästa gång du stöter på en Linux- eller Applefanatiker. Bägge har onekligen sina meriter i sammanhanget, men om det finns ett definitivt svar så är det helt klart att det beror på situationens. Och/eller på hur hårdhudade de är. -

Det finns en botten på internet

Ofta när jag sitter vid min dator så tänker jag att jag ska bara ...

Dvs att jag ska sitta kvar vid datorn tills jag läst alla inlägg i mitt RSS-flöde, hunnit ikapp till nutid i mitt Twitterflöde, läst igenom den senaste timmens Facebook-uppdateringar samt naturligtvis läst alla de flikar i min webbläsare som öppnas när jag klickar på det jag blir nyfiken på i RSS:en, på Twitter och på Facebook ... och de flikar som jag öppnar när jag klickar på intressanta saker på de sidor som jag fann vid genomläsning av de redan öppnade flikarna ...

O.s.v.

Ja, ni förstår. Nu måste jag laga mat till familjen.

Möjliga vägar

Det finns, rent generellt, väldigt många vägar i denna vår värld. Åt vilket håll du än har tänkt att resa så tenderar det att finnas en väg som går just däråt. Kanske inte alltid i en rät linje, men ändå i den generella riktning en råkar vilja vända sig mot. Åt alla håll finns möjliga vägar.

En gång i tiden fanns det inga vägar. Det fanns bara sån där omgivning, sådant som brukar ligga runt omkring vägar - det vissa bilister kallar "utsikt". Tänk bara - varje liten bit väg som nu finns har en gång i tiden inte funnits, och har någon gång i tiden varit under bebyggelse.

Det innebär att det har pågått väldigt mycket bebyggelse i denna vår värld. På en skala som vi nästan inte riktigt klarar av att tänka på.

För att inte tala om att om allting någon gång i tiden inte funnits, så har allting någon gång i tiden haft potentialen att bli någonting annat än det råkade bli.

Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv.

Tempus fugitive

Det här med vilket tempus folk använder i texter är en lurig sak. Det är också en bekväm sak, eftersom författare medvetet kan använda dem för att göra en berättelse lite mer intrikat. Exempelvis så kan hjältarna sitta vid en lägereld och prata om någonting i presens, bara för att sedan helt okynnes vika ut sig i en lång monolog om hur någonting som hände i både perfekt och imperfekt inträffade back in the days. Om författaren är kreativ så kan det senare i texten visa sig att sittandet vid lägerelden egentligen utspelar sig i en fantiserad framtid där det perfekta och imperfekta egentligen är nutid, och de bara drömmer om att få slippa undan nuets tvingande omständigheter.

Tempus fugitive. Med andra ord.

Det där med att förlora pengar

Det förutsätter faktiskt att man först har tjänat dem.

Att som vissa socialdemokrater hävda att pensionärerna förlorar pengar på att de inte får sänkt skatt när löntagarna får det ...

Att som vissa upphovsrättsorganisationer hävda att en utebliven intäkt innebär att man förlorat 100.000.000 kronor ...

Tankefel av samma slag som när vissa shoppare hävdar att de tjänat pengar bara för att de hittade något på rean.

Vi blir inte rikare, vi blir inte fattigare ... bara dummare.

Vi kan väl vänta tills imorgon

Det sägs att imorgon aldrig kommer; att den dagen bara närmar sig allt mer och mer varje dag för att i sista stund skjuta upp sin ankomst till imorgon, till förmån för idag. Vilket då innebär att igår bara var ett imorgon som ångrade sig och blev ett idag i stället.

Kanske finns det egentligen ingen morgondag, utan bara ett enda långt idag som pågår för evigt?

Jag ska nog tro på framtiden i alla fall. Bara för att alternativet är otänkbart. -

I all korthet LII

Semester.

I all korthet, del LI

Vi var yngre förr.

I all korthet L

De säger tänk på barnen, men vad tänker barnen? Varför inte fråga dem?

Skjut budbäraren!

Det finns en väldigt stark tendens att sammankoppla ett visst givet någonting med de människor som omger och använder detta någonting. Detta är förstås fullt begripligt och förståeligt, då det mänskliga psyket uppfattar sociala sammanhang som så att även föremål tar del av dem, och när de konsekvent envisas med att hänga med personer som en kanske eller kanske inte gillar så färgar detta eventuella (o)gillande av sig på dem.

Vi vet ju förstås att saken i sig själv inte gör någonting särskilt annat än att finnas, och att relationen bara finns mellan människor. Men ändå envisas denna färgning, och sker gång på gång, med föremål, idéer, åsikter och aktiviteter. Det krävs en enorm ansträngning för att ta sig förbi detta, och är kanske eller kanske inte värt det i efterhand.

Det är då desto lättare att bara skjuta budbäraren, och sedan låta tidens tand läka alla sår tills föremålet i fråga blir neutralt laddat igen. På så vis blir alla nöjda och glada. Inte sant?

Den allt för framgångsrike förhandlaren

Det var en gång en förhandlare som var bra på sitt jobb. Hen var så bra på att förhandla att hen kunde få närmast vad som helst att framstå som en bra deal, och det på ett sådant sätt att motparten inte kände sig som en förlorare hur det än gick. Som ni kanske anar så gick det rätt bra för henom i arbetslivet, tills en dag då hen gick för att genomgå en anställningsintervju.

Väl där så använde hen sina förhandlarförmågor till sitt yttersta, och lyckades med konststycket att överträffa sig själv. Hen lyckades nämligen förhandla till sig en tjänstebil.

I månaden.

Första månaden var en väldigt trevlig månad, och innehöll väldigt mycket cruisande omkring i den nya bilen, och ännu mer stolthet över den egna förmågan att förhandla. Andra månaden var lika lycklig, eftersom sambon nu kunde dumpa sin gamla riskokare till samhällsfara. Tredje månaden började det dock bli ont om parkeringsplatser, fjärde månaden blev lite problematisk och den femte månaden blev direkt löjlig. För att inte tala om vad grannen sade under sjätte månaden.

Sensmoralen här är att det inte alltid är helt lyckat att bli för bra på någon specifik aspekt av någonting, utan att det behövs en helhetsbild på saker och ting för att de ska bli riktigt bra i slutändan.

För ni skulle ha hört vad Skatteverket sade den sjunde månaden! -

I all korthet XLIX

Att glömma en parentes kan också vara ett tankefel.

Fulpoäng

Häromdagen skrev en av mina bloggkollegor om MacGyver-poäng.

Som en fortsättning på denna lilla tanketråd tänkte jag ta upp fenomenet fulpoäng. Fulpoäng beräknas genom att subtrahera födelseåret för din yngsta sexpartner från födelseåret för den äldsta och multiplicera den differensen med antalet sexpartner.

Till exempel ger en sexpartner född 1967 fulpoängen 0 (1967-1967)*1=0.

Fem sexpartners födda mellan 1965 och 1971 ger fulpoängen 25 (1971-1956)*5=25.

Ni fattar principen.

I transparensens namn borde man kanske säga att undertecknads fulpoäng är [CENSUR]xxxxx[/CENSUR].

Vad är då tankefelet i detta? Jo, om vi utgår ifrån att sex är något fint, borde det då inte heta finpoäng?

I all korthet XLVIII

Apropå fotbolls-VM: Hela bollen ska ligga till.

Fingermatematik

Jag tänker nu bevisa att du har elva fingrar.

Börja på vänster lillfinger och räkna uppåt från ett. Stanna vid vänster tumme. Börja sedan från höger lillfinger och räkna ner från tio, och stanna vid höger tumme.

Vad får vi då? Jo - fem plus sex. Elva.

QED.

I all korthet XLVII

Att tänka kort är stort.