Snart klar

Jag är snart klar. Brb.

I all korthet, del XXXVIII

Ibland tror vi att vi förstår ...

Fördömen icke, utan förundras

För ett tag sedan postade jag ett inlägg om kontroversen kreationism/darwinism, där jag inte tog någon annan ställning än "fuck you both". Detta mest för att hela debatten gör en dummare genom att bara genom att bli sedd på avstånd, än mindre bli detaljstuderad.

Det kanske är en smula paradoxalt, men detta är den enda debatt som konsekvent envisas med att följa termodynamikens huvudteser. Särskilt den andra huvudsatsen, den om att allt eventuellt går sönder. Eller, mer allmänt, den om att det är omöjligt att få ut mer energi ur något än en föser till; där andra debatter kan utgöra en berikande och lärorik erfarenhet som har positiva och konstruktiva effekter för ens varande i världen, så är denna kontrovers snarast ett svart hål som suger ut all energi en någonsin haft att ge.

Anledningen till att det är ett slöseri med allt att bege sig in i den här debatten är att bägge sidor fungerar. Kanske inte i ett epistemologiskt, sanningssökande perspektiv, men väl till det att bägge sidor har påtagliga och empiriskt verifierbara effekter. Vetenskaparna behöver bara peka på en 747:a och säga - "behold". Det är ett oemotsägligt argument för att, aye, den vetenskapliga metoden fungerar, bortom allt rimligt tvivel.

Den andra sidan kan förvisso inte peka på att de lyckats åkalla änglarnas kärleksfulla närvaro än, men den kan däremot peka på någonting annat - den storskaliga sociala organisation den lyckats åstadkomma. Det spelar ingen roll om det finns någon Gud eller inte - om tillräckligt många människor går omkring och utgår från att hen finns så blir Hen sann till sina konsekvenser. På samma sätt som om någon skriker "det brinner" på en smått överfull teater - det spelar ingen roll om det brinner inte, om en skriker tillräckligt panikartat så kommer folk att tro på det, och börja bege sig mot utgången som om det faktiskt brann.

I det sociala är det fullt möjligt med rök utan eld. Eller, som Durkheim visade, så skapar blotta det faktum att ett stort antal människor är förenade i akt och mening att fira eller göra en viss given sak en känsla av samhörighet och helighet kring denna. Det spelar ingen som helst roll vad detta är - så länge gemenskapen är riktad åt samma håll uppstår denna effekt. Det allra påtagligaste exemplet på detta är när en står på scen inför en stor samling människor - det är inte riktigt samma sak att stå inför en tom lokal som inför en förväntansfull skara, eller hur?

Att då ställa dessa saker mot varandra är dumt och energislösande. Den ena sidan är bra på att ta fram handlingssätt och metoder att påverka och manipulera världen med; den andra sidan är bra på social organisation. Den ena sidan är ett exempel på att någonting fungerar; den andra sidan är ett exempel på att någonting fungerar.

Den här konflikten fungerar dock inte. Så - lämna den bakom dig. Bli inte extremist åt endera hållet, utan låt folket hållas tills det hela dör entropidöden. Men passa gärna på att lära dig av bäggedera i deras verksamhet - ty det är alltid ett tankefel att utgå från att någon inte har något att lära dig. Eller, än värre, att en inte kan lära sig.

Världen är större än så.

Att hoppas på tankeläsning

Det händer ibland att man känner att man inte blivit behandlad på det sätt man önskar av en annan människa. Det händer ibland att man när detta händer tycker att denna andra människa borde inse det. Det händer ibland att man därför inte berättar vad man känner utan istället väntar oftast förgäves på att den andra människan ska som genom ett trollslag bli medveten om den uppkomna situationen.

Detta är alltid ett misstag. Trollslag händer inte. Det enda som händer är att ingenting händer.

Julklappar

Julklappar tycks vara på modet just idag. Det känns lite som att det var på tiden, då det var oerhört länge sedan jag senast gav en sådan. Min julklapp till er läsare ser i år ut så här: skillnaden mellan en målning och en skulptur är att en målning gör en representation av någonting i två dimensioner, medan en skulptur gör det i tre.

Nu reser sig genast en samlad läsarskara och utbrister - vad för slags present är det? Hur tänker du nu? Vad är grejen - varför ska vi bry oss om skillnaden mellan målningar och skulpturer? Varför är det ens relevant för någon alls?

Jag har en känsla av att många av er kommer att ge liknande presenter under dagens gång. Ni har funderat hårt och länge på vad ni ska ge, och hur ni ska ge det, och under tänkandets gång kommit till insikt om vissa saker kring personers och tings natur, vilket fyllt er med viss förväntan kring mottagandet - bara för att vid själva överlämnandet och paketöppnandet mötas av ett ögonbryn som nästan men inte riktigt höjts till hälften och en synnerligen spontaninspirerad ursäkt till ett tack. Vilket är något av ett antiklimax.

Vad värre är så misstänker jag också att någonting liknande händer när era medmänniskor konfronteras med era prestationer, förberedelser inför framtida sådana och ambitioner om eventuellt ännu mer framtida sådana - ett ögonbryn som nästan höjts och ett svar som är allt annat än ett 100%-igt uppbackande. Och eftersom det inte är julafton och inte handlar om julklappar så måste de inte heller vara oärligt artiga och försöka tacka dig - snarare kanske du möts av öppen skepsis, misstro eller, än värre, en uppmaning om att syssla med någonting realistiskt och vettigt i stället.

Särskilt om du har att göra med sådana som tror på det här med verklighetens folk, på den verkliga världen och på Hederligt Hårt Arbete som universalkur på allt. Realkonservatism och tron att ens drömmar inte har någon relevans i Verkligheten - med stort V, som ligger bortom all diskussion - är inte helt trevliga att prata framtid med.

Grejen med verkligheten är dock att vi inte har tillgång till den. Vi har, som människor i mänskliga kroppar, tillgång till ett mycket begränsat utbud av sinnesintryck från omvärlden. Vi kan se saker, höra dem, sparka på dem, sniffa på dem och äta dem, men där tar det stopp. Vilket är lite synd, eftersom verkligheten är långt mycket större än den del vi kan uppfatta med våra kroppar. Tala med en fysiker eller kemist eller vilken naturvetenskapare som helst och de kommer att börja tala med dig om saker som aldrig någonsin kan uppfattas av den mänskliga kroppen, men som ändå bevisligen finns och har effekt i universum. Radiovågor syns inte, men är en del av verkligheten; flödet av elektroner i en ledning syns inte, men dess effekter är extremt synliga om de flyter genom en glödlampa; radioaktivitet är helt och fullt och totalt ouppfattbart tills en blir sjuk av den, och även då är bara symptomen synliga. För varje verklig sak vi kan se finns det tio, hundra, tusen precis lika verkliga saker vi inte kan se.

Det kanske tar emot att erkänna det, men vi är oerhört begränsade i vårt sätt att uppfatta världen. Vi är fortfarande begränsade även om vi erkänner det. Men. Om detta erkännande väl är på plats - hur begränsade är då inte de mer hard core av verklighetens folk? Hur begränsade är inte de som bara erkänner existensen av sådant som syns, hörs eller gör ont?

För att återvända till julklapparna så finns det en viss risk att dina mottagare är en aning mer begränsade i sitt förhållande till din gåva än vad du är. Eller, för den delen, att mina läsare är begränsade till att tänka på Mona Lisa och statyn av David när jag talar om målningar och skulpturer.

En målning sker i två dimensioner. En skulptur i tre. Det är den enda skillnaden. Den enda. Det är också, i all ärlighet, den enda definitionen av dessa två kategorier. Den enda.

Om jag varit framgångsrik i mitt givande av min julklapp så börjar nu en smygande insikt om att tavlor och statyer inte är de enda verkliga exemplaren av av måleri och skulptur som finns där ute, utan att det är fullt möjligt att frigöra sig från denna verklighetsuppfattning och röra sig ut i den verkliga verkligheten, som är full av konstverk - även om vi kanske inte just nu besitter öppenheten att se dem. Eller kanske inte observerar i rätt skala - hur stor kan egentligen en två- eller tredimensionell representation vara? Var går gränsen?

God jul, allesammans!

10 tips för att bli proffs på precis allt

1. Öva.
2. Träna.
3. Repetera.
4. Studera.
5. Nöt in.
6. Praktisera.
7. Exercera.
8. Ta om.
9. Gå igenom det igen.
10. När du är klar med steg 1-9 - upprepa tills din status som proffs inträffar.

Morgonstund har tankefel i mund

Ibland händer det att en vaknar innan väckarklockan gör våld på ens lugna och harmoniska sovvanor. Det är sällsynt, men det händer. Beroende på hur lång tid innan dess okvädeslåtandes låtande en vaknar så tar sig upplevelsen olika uttryck. Om det enda som skiljer är tio minuter så finns det ingen anledning att inte vänta ut det för att sedan hånskratta åt det i all dess impotens - du kan försöka väcka mig, o okvädesljud, men du misslyckas, ty jag är redan vaken! Mwaha!

Om en däremot vaknar upp fullt utvilad två timmar innan så har en två val. En kan antingen ligga kvar och njuta av att absolut ingenting kommer att lyfta en från sängens underbara omfamning under minst en oändlighet framöver, och inget kommer att hindra en från att njuta av denna tid på ett ytterst skamlöst vis. Vilket en förstås gör till en sådan grad att en somnar om igen. Och när klockan väl ringer så är en, av en extremt outgrundlig anledning, oavsett hur pigg en var för två timmar sedan, ett oemotsägligt bevis på att evolutionen gjorde ett gravt misstag när den började fundera i banor av sömn/vakenhet.

Den som till äventyrs lämnar sängen och gör saker som hör morgonen till kommer inte undan den heller. Till en början så flyter allt på som om ingenting, men gradvis så blir en allt tröttare och tröttare, och när det börjar bli dags att inse att en skulle ha gått upp vid den här tiden så är en återigen outgrundligt trött. Igen. Och kanske lägger sig på sängen för att blunda i fem minuter. Bara för att alla morgonens förberedelser redan är klara, right?

Och sen ringer klockan en omedelbarhet senare. Vilket anbefaller ett omedelbart tryck på snooze-knappen, och en lika omedelbar omvärdering om hur mycket tid en faktiskt behöver för att göra sig i ordning. Hur mycket tid en än planerade in för sig själv innan en somnade så framstår denna tid som själva sinnesbilden av pessimism - saker och ting kan omöjligen ta så lång tid att göra, så jag hinner sova i fem minuter till, right?

För varje tryck på snooze så blir en på något magiskt vis snabbare och snabbare på det en behöver göra för att göra sig i ordning. Det som i går kväll behövde en timme kräver nu en halvtimme, vilket en halvtimme innan absolut sista avfärd är komprimerat till en kvart, som i sin tur visar sig vara helt onödigt lång tid när den tiden väl är ute. Ens magiska superkrafter när det gäller att vara snabb blir till synes mer magiska och mer super ju längre tiden går.

Men. Om en är hardcore så har en ingen snooze-knapp. I stället så visar en eventuella metafysiska åskådare att en är fullt dedikerad till det här vakna upp-projektet genom att antingen stänga av denna knapp eller, än mer, inte ens ha någon till att börja med. En är inte bara på väg upp - en är fullt vaken. Och när en är vaken behöver en ingen väckarklocka, right? En vet att en är vaken, så det gör inget om en ligger kvar och blundar i fem minuter till...