Förnuft och känsla

Det är en märklig sak med den europeiska historien. Den, om någon, har med brutal överdrift försökt påvisa att pathos ibland är det största logos, att känsla ibland har större logisk giltighet än logiken själv.

Jag vet inte om det går att kalla dess misslyckande att göra just detta för ett tankefel.

Det är mest bara sorgligt.

Ord, saker och ting

Det finns olika former av abstraktioner, och olika nivåer av det. Eller, kanske, rättare, olika nivåer av alienation inför det uppenbara. Den minst invecklade formen av av abstraktion/alienation är att titta på något och ta det för givet. Därefter kommer att skilja detta något från självet - jag är jag, det är det, och sällan mötas vi tu. Därefter kommer att sätta ord på detta något, och det är då som märkliga ting börjar hända.

Helt plötsligt utökas relationen mellan du och det till en relation mellan du, det och ordet, och helt plötsligt uppstår möjligheten att saker och ting inte stämmer överens mellan ord och ting. Helt plötsligt går det att bilda uppfattningar kring vad ett ords innebörd är, som kanske eller kanske inte överensstämmer med det ting det är satt att beteckna. Eller så kanske ordet i sig blir ett ting, som det krävs andra ord för att beteckna -

Som synes så blir det väldigt komplicerat, väldigt fort. Ett väldigt vanligt tankefel är att försöka förenkla relationen mellan subjekt, ord och ting på ett sådant sätt att relationen blir väldigt rättfram. Den mest brutala formen av detta är förstås att hävda att var sak har sin plats och sitt ord, och därmed basta.

Nu ska vi inte begrava oss i exakt hur komplicerat det hela kan bli, men jag vill ändå ge en fingervisning. Tänk till exempel på ordet sex. Vilket är dess ting? Och vad är dess subjekt? Och hur ser relationen mellan ord, ting och subjekt ut?

Visst är det märkligt hur kort tid det tar innan insikten om att det krävs en hel massa andra ord för att ens få grepp om situationen - infinner sig? -

Upptäckande och uppfinnande

En av de klurigaste sakerna med matematik är inte att räkna ut långa algebraiska ramsor, utan att försöka lura ut ifall det matematiska systemet uppfinns eller upptäcks. Å ena sidan uppfinns det nya bevis och metoder hela tiden; å andra sidan är hela matematiken som sådan byggd på vissa logiska grundpremisser, och måste därför se ut på ett visst sätt vare sig vi tar reda på det eller inte.

Det luriga i det hela ligger i att idéer - när de väl har formulerats - har en objektiv existens utanför våra individuella medvetanden, vilket gör att de kan utforskas på samma sätt som till exempel ett landskap. En kan komma på besök, vandra omkring lite i de olika delarna av tankens vrår och skrymslen, för att sedan gå hem igen. De finns där vare sig vi vet om dem eller inte, och ser likadana ut när vi än kommer på besök.

För matematikens del grundar sig detta i de enkla regler som redan de gamla grekerna - eller, rättare, deras ännu äldre föregångare - formulerade. Ett plus ett är två, ett plus två är tre, tre gånger fyra är tolv. Det kanske verkar enkelt när det uttrycks i all korthet, men utifrån de enkla reglerna om plus, minus, multiplikation och division så följer en hel drös andra regler och logiska slutsatser som de flesta av oss kommer ihåg att ha hört talas om på de lite träigare mattelektionerna. Pythagoras sats är, exempelvis, en logisk följd av dessa regler, och kunde inte sett ut på något annat sätt - men den är inte uppenbar för den som först lär sig gånger och division.

Nu är frågan - upptäcktes eller uppfanns Pyttans sats? Å ena sidan är den en logisk följd av de grundregler som matematiken vilar på, och bara väntade på att någon skulle hitta den; å andra sida var någon tvungen att aktivt tänka ut, formulera och i någon mån designa denna sats så att den blev pedagogiskt tillgänglig för det stora flertalet. Å ena sidan finns den av logisk nödvändighet; å andra sidan finns den inte förrän någon berättar för världen om den.

Ironiskt nog blir det lite lättare att räkna algebra med denna tankegång i bakhuvudet. Men det är en annan upptäckt, som får göras en annan gång. -

Positiv och negativ förändring

Jag har länge gått omkring och funderat på det här med förändring. Förändring är, om vi ska göra en minimal definition av det hela, att först vara någonting och sedan över tid börja bli någonting annat. En sak som förändras går alltså från att vara någonting till att vara någonting annat.

Detta kallar jag positiv förändring. Inte nödvändigtvis för att det rör sig i en positiv riktning, utan för att det rör sig ett positivt antal enheter i riktning mot någonting annat. Det spelar ingen roll vad det rör sig mot - att det rör sig mot något är tillräcklig förändring för att vara en positiv förändring. Precis som det inte spelar någon roll i vilken riktning en rör sig när en räknar hur många meter en rört sig - oavsett vilket håll en förflyttar sig så har en rört sig ett visst antal meter åt det hållet.

Att någonting blir mer likt någonting annat är dock bara en sak, om än väldigt många riktningar. Vad blir det då om någonting förändras på ett sådant sätt att det blir mindre likt allting annat samtidigt, dvs förändras på ett sådant sätt att det inte rör sig i riktning mot någonting annat? Det blir alltså mindre likt allting annat samtidigt, men det förändras fortfarande.

Jag brukar kalla detta negativ förändring, och detta är generellt sett svårt att sätta fingret på. Liknelsen med metrarna fungerar liksom inte, eftersom det är svårt att tänka sig minus en meter - men ändå går det att tänka sig någonting som förändras på ett sådant sätt att det mer och mer börjar likna sig självt. Det rör sig med andra ord mot någonting annat, börjar inte likna någonting annat, men det förändras fortfarande.

Positiv förändring är alltså att någonting blir mer likt någonting annat, ospecifierat vad; negativ förändring är alltså att någonting blir mindre likt allting annat, rent generellt.

Nu kanske ni undrar - vad är poängen?

Den gömmer sig i att detta är en filosofisk övning, dvs ett tänjande av verkligheten med hjälp av begrepp för tänjandets egen skull. Det är inte ett försök att påverka eller förändra någonting i riktning mot någonting särskilt, utan snarare ett försök att förändra världen så att den blir mer lik sig själv - ett försök att ställa sig minus en meter längre bort från den. -

I all korthet, del XLIV

Okay, nu är det som så att vi har två personer här som säger sig vara Jesus.

Hmm.

Minst en av dem ljuger.

Tystnad

Folk har så märkliga tankar kring tystnad. Eller, rättare, de reagerar så märkligt. De tolkar in så långtgående nyanser och detaljer i allt det där en inte säger att det är svårt att skilja det sagda från det osagda. Till sist så har en - genom att inte säga något - sagt allt som behöver sägas, och därefter sägs ungefär ingenting.

Det är ett märkligt fenomen, det där. Håller ni inte med?

Begränsningar

Jag fascineras alltid av att saker och ting är som de är. Varför råkade de bygga det här huset så att väggen är just här i stället för en liten bit däråt? Hade det inte funnits mer plats inomhus om de bara hade tänkt lite större? Varför byggde de egentligen så smått, när det bevisligen finns plats över för att expandera? Vad orsakade denna begränsning?

För alla saker som är på ett visst sätt så har någon, någonstans, bestämt att gränsen ska gå precis just där. Gränsen mellan att vara milt alkoholpåverkad och att vara tillräckligt full för att begå en rattfylla med minsta möjliga marginal är en konstruerad gräns; gränsen mellan länder är konstruerad; gränsen mellan vad som är och vad som skulle kunna vara är ständigt närvarande men också ständigt försvinnande. Varje gång någon bestämmer sig för att en gräns ska gå där, precis där, så försvinner en möjlighet till förmån för en verklighet. Framtiden är oändlig, men varje beslut är en begränsning av den.

Tänk så mycket som hade varit annorlunda om en enda människa lagt en enda gräns annorlunda för hundra år sedan. Eller femtio - om de hade beslutat att lägga Berlinmuren några meter mer åt det ena eller det andra hållet.

Samtiden är inte som den är med nödvändighet. Brevet må alltid nå sin mottagare, men det är samtidigt ett något begränsat sätt att se på världen. -