Numrerade platser

Vad är grejen med folk och numrerade platser? Vad är grejen med att, i en i det närmaste folktom tågvagn, aktivt och högljutt insistera på att ha just DEN platsen? Är inte de tre tomma raderna åt endera hållen likvärdiga när det kommer till sittkvalitet? Är det ett gudomligt och ofrånkomligt Måste att jag måste flytta mig från en med möda inarbetad bekvämlighet? Vad är grejen med att neurotiskt insistera på att det här är faktiskt Min Plats, trots att det är högst åtta andra personer på tåget, inklusive personalen?

Vad är grejen med att jag alltid lyckas sätta mig på den numrerade och reserverade platsen, även och särskilt när jag är ensam i vagnen?

Jag blir allt konfysare över hela grejen ju mer jag tänker på den. Varför, varför, varför?

Är det ens statistiskt möjligt?

Terminsstart

Nästa vecka sparkar vårterminen igång, och så som brukligt äro ränner jag land och rike runt i jakt på kurslitteratur så här veckan innan. Jag skulle kunna köpa den på den lokala kurslitteratursaffären, eller på någon ännu lokalare nätboklåda, men det är inte så det går till. Det är inte Tradition.

Traditionen är nämligen att, alltid, i alla möjliga och omöjliga lägen, låna bokarna på bibliotek. Det går inte alltid - när jag läste juridik var jag till exempel tvungen att köpa en lagbok, no two ways about it. Men för det mesta annat så finns den eftersökta litteraturen att få tag på för den som orkar leta och åka. Ibland händer det att det är två böcker kvar på listan, och att den ena finns på biblioteket i Akalla och den andra på Majornas bibliotek. - Och då är det bara att orka sig iväg.

Poängen med traditionen är att det blir billigare att åka och låna dem än att köpa dem. Över lag, över tid och över kursernas gång. Även om SJ är dyra, så är bokförlagen ännu dyrare. Och i det läget lägger jag hellre mina sura penningar på resekostnader än på litteraturinköp. Den inre resan må vara den viktigaste, men om jag kan få en yttre till samma pris och utöver den inre, -

Ni förstår varför den här traditionen etablerat sig, eller hur?

Lösenord

Lösenord är ett gissel här på internätet. En måste ha dem på de flesta sidor, och det måste vara av en kvalitet lite bättre än 'lösenord1', och det får gud förbjude inte vara SAMMA lösenord överallt. Det blir, efter ett tag, ett himla jobb att hålla reda på allihop. Vilket lösenord hade jag till Gmail, vad hade jag på Facebook, Wordpress, Blogger...

För ett tag sedan insåg jag att jag inte längre kunde lösenordet till hälften av alla de sidor jag brukar hänga på. Inte för att det är särskilt svåra lösenord av typen '9245SCRYSPC___', utan för att jag aldrig använder dem. Jag skrev in dem en gång för länge sedan, och fortsatte sedan vara inloggad från den dagen. Inte helt optimalt ur säkerhetssynpunkt, men optimalt ur användarvänlighet; jag är antingen konstant inloggad eller maximalt två steg från att vara autoinloggad. Lösenordet fylls i av sig självt när jag kliver in på startsidan, och det enda jag behöver göra är att trycka på enter, vanligtvis. Smidigt nog.

De lösenord jag väl använder tenderar att följa ett visst schema. Det är aldrig samma lösenord på två olika platser, men om en kan se mönstret så går det relativt lätt att lista ut vilket lösenord som passar var. Detta är ett uttryck för min lata sida; eftersom jag inte orkar komma ihåg exakt vad jag har, så har jag satt i system att göra det lätt för mig att lista ut det i efterhand. Några ögonblicks tankeverksamhet brukar krävas, och sedan är jag inne. -

Hur hanterar du lösenord och sådant? Kör du samma lösenord överallt, rakt över, i förvissning om att ingen kan gissa vad du har? Kör du slumpgenererade men automatiskt ifyllda supersäkra lösenord som du inte ens försöker komma ihåg? Glömmer du bort dem hela tiden, och använder 'glömt lösenord'-funktionen som login, som jag gjorde en gång i tiden?

Jag är nyfiken.

Bibelen

Jag läste nyligen några passager ur Bibelen, och kunde inte låta bli att drabbas av ett gudomligt hmm. Särskilt då när det kommer till det här med uppenbarad gudomlig sanning. Den som läser bibelen läser tydligen guds ord, och den som läser guds ord kommer närmare sanningen än den som inte gör det.

Now, häng med nu. Det som står i bibelen är guds ord, och därmed sant. Det som står i bibelen är, i all korthet, guds verk och göranden från dag ett till sisådär en nitton hundra år sedan, plus minus något femtiotal. Det främsta filologiska beviset för Guds verk är bibelen, och bibelens främsta sanningsbevis är guds verk. Den mest auktoritära källan för guds existens är bibelen, och bibelens auktoritet kommer utifrån att den är guds ord.

Ett gudomligt hmm, om något. Inte sant?

Funderi

Medan jag väntade på att sömnen skulle inträffa de senaste dagarna kom jag in på mitt gamla funderi om exakt hur mycket pengar en behöver för att kunna förklara för världen att en aldrig, någonsin, tänker arbeta igen, och komma undan med det. Det måste finnas någon slags gräns där uppe vid de sex-sjusiffriga beloppen där pengar helt plötsligt tappar betydelse, och bara finns tillgängliga rent allmänt, utan större krav på planering, besparing eller fyrtio timmars arbetsvecka. Någonstans går en gräns där en, med gott självförtroende, kan säga att en inte riktigt känner för att jobba i år heller, och sedan agerar därefter utan att det gör allt för mycket.

Jag funderade på exakt hur mycket pengar denna magiska summa skulle kunna vara, och efter ett tags funderande kom jag på att det nog inte behöver vara allt för mycket. Så länge en låter bli att köpa tre bilar om året, åtta Armani-kostymer, paketresor till soliga länder med stränder, en eventuell bostadsrätt i centrala Stockholm och andra inte helt livsviktiga ting, så kan en komma undan för rätt lite om året. Egentligen. Om en planerar snyggt och klarar av att låta bli att förfalla i lyx, så räcker det ackumulerade kapitalet ganska länge.

Så som jag lever nu, till exempel, är planerat i enlighet med principen att jag aldrig behöver köpa någonting större än nästa måltid. De största utgiftsposterna är hyran, maten och den sporadiska kurslitteraturen; den sista går dock att komma undan genom att veta vilka bibliotek som har vilka böcker. Hyran ligger på tjugotusen om året, avrundat uppåt; maten lägger sig kring femtontusen; kurslitteraturen varierar.

Så. Trettiofemtusen om året. Plus kanske tio för att vara säker på att tandläkarbesök och sådant has råd med. Fyrtiofemtusen/år. Om vi slår ut det över en kortare arbetslivstid, säg 45 år, så skulle det bli 2.025.000, eller lite över två miljoner. Med lite matematik kan vi räkna ut att det går att köpa sig tio friår med en halv miljon kronor, avrundat.

Hmm. Verkar rimligt.

Nu gäller det bara att få tag på dessa penningar..

Insomni

Jag tycks ha drabbats av en tillfällig släng av insomni. Det kan inte vara något annat, i och med att jag de senaste dagarna legat i ungefär sexton timmar i ett försök att somna. (Med en grand total på fyra timmars erövrad sömntid.)

Så. Jag undrar - har ni några gångbara hemligheter för hur en kan komma förbi sömnbristen och somna sött? Det börjar, som de säger, att bli lite jobbigt...

Operativt, systematiskt

Det händer ibland att jag funderar över det här med operativa system. Ni vet. Windows, MacOS, Linux och så vidare. Med Windows 7 runt hörnet verkar det vara ett aktuellt ämne i vår samtid - mer aktuellt än genom att bara utgöra grunden för alla virtuella saker vi gör med datorer.

Det finns människor som svär vid Win98, och som kommer att fortsätta använda det tills döden skiljer dem åt. Jag var en av dem, och som tur var så dog datorn före mig. Min nya burk var en Vista-burk, och jag har sedan dess aldrig behövt blicka bakåt. Eller, tja, jag har ju förstås sparkat igång en virtuell XP-maskin för att kunna spela Dungeon Keeper, men i stort sett har jag glömt bort allt som gjorde det gamla så värt att hålla fast vid.

Det slår mig väldigt snabbt att XP känns väldigt halvfärdigt i jämförelse med sin efterträdare. Att inte kunna söka efter saker på hårddisken genom ett snabbt tryck på windows-tangenten blir oerhört irriterande när en väl har vant sig vid det. Vista kryper sakta men långsamt in och tar över alla självklara positioner i ens operativa system - dvs, det blir allt svårare att göra saker utanför Vista ju mer en vänjer sig vid det.

Vilket OS använder du? Och är du lika fast i ditt som jag?