I all korthet, del tre

Det rådde en dämpad stämning vid det dövstumma bordet.

Sändningsstillestånd

Jag har alltid undrat vad som motiverat valet av program som sänds i alla andra svenska kanaler än ettan den tjugofjärde december klockan tre. Det finns liksom ingen direkt anledning att anstränga sig och producera någonting nyskapande; konkurrensen är död, Ankan vinner på grov walkover. Varje år.

Ändå måste de visa någonting. Även om det kanske är rationellt och logiskt, så är mitt favoritprogram Svart Kvadrat inte ett giltigt alternativ. Televisionen är och lever på att skenet hålls uppe. The show must go on, även och särskilt om ingen tittar.

Än mer undrar jag vilka som köper reklamplats i reklamkanalerna vid den tiden...

Juleafton

Det blev juleafton i år också. I år - liksom varje år - har jag varit urusel på att ge juleklappar till folk. Det är något av en tradition. Vare sig jag velat det eller inte.

Som den virtuella människa jag är vill jag ge virtuella presenter till mina virtuella läsare. Det ligger i sakens natur. Dessa virtuella presenter tar sig formen av podcasts. Åtta stycken, för att vara exakt. Alla är gratis att ladda hem, och inga djur skadades vid tillkomsten av någon av dem.

Mina läsare är som regel skeptiska varelser, så The Sceptics Guide to the Universe är självskriven som virtuell julkapp nummer ett. De goda själarna på New England Sceptical Society går, metodiskt konsekvent och med glimten i det virtuella ögat, igenom olika tankefel som folk begår. På något vis lyckas de hålla sig på rätt sida nördgränsen, och lockar med vardagliga exempel fram skratt hos alla utom de notoriskt svåra fallen. Kreationister, till exempel.

På andra sidan nördgränsen håller gänget bakom Engadgets podcast hus. Engadget är en bloggsida som i korta ordalag tar upp nyheter om sådana saker som mobiltelefoner, bärbara datorer, spelkonsoler, projektorer, - allt som är hårdvara. De senaste släppen - inklusive hjärnsläppen - snappas upp och analyseras av den ständigt alerta och spanande truppen ärkenördar.

En annan ivrig ansamling spanande röster i rymden står att finna hos P1. Spanarna, ledda av Invgar Storm sedan tjugo år tillbaka, betraktar samtiden och framtiden med analytiska blickar. Deras skarpa ögon fångar upp mången framtida fenomen som idag bara går att se konturerna av, och deras förutsägelser handlar om allt från postmodern relativism till lingonets återkomst. Ingen framtid är för liten att spana om, och ingen samtid för oöverskådlig.

Breda perspektiv anammas även i Lawrenzos psykadeliska salong. Ämnena för diskussion sträcker sig från den allmänna balkaniseringen av västerlandets epistemologi, till cyberpunk, till mayaindianernas religion, till social ingenjörskonst, till världens ände och tillbaka. Bokstavligen.

En annan person som lever efter Adornos maxim om att en tankes värde står i direkt proportion till dess avstånd från en tänkares vardagliga tankeprocesser är Paul i Paul's Academy. På något pedagogiskt vis blir det intressant att lära sig om hur ekosystemet i ett akvarium fungerar när Paul har ordet, och det, om något, är en förmåga att avundas och sträva efter. Tro mig.

Jeff och Joel intresserar sig för social ekologi i Stack Overflow, som handlar till hälften om socialpsykologi och till hälften om nördiga saker, så som den senaste versionen av Firefox och dylikt. Men mest om Stack Overflow, mysigt nog. Det går inte att förutspå exakt vad det kommer att handla om, men om en är virtuell och bevandrad i nätets mytologi (it's a series of tubes!) så är det en odelat positiv upplevelse.

Efter alla dessa smånördiga klappar är det dags för någonting verkligt, någonting viktigt, någonting glamoröst, någonting vettigt. Femmecast tar upp sådana viktigheter som mode, göra slut-ångest och självförtroende, med en god dos rå humor därimellan. Feelgood på podnivå, så att säga, som ger både mat för själen och för tanken.

Årets sista klapp är C-Realm, en pod i varierande grad om biodynamiskt jordbruk, apokalypsens för- och efterspel och möjligheten till ett nolltillväxtssamhälle. En utopisk blick på ett allt mer dystopiskt samhälle.

Och så lämnar jag er med dessa julklappar, att hantera och distribuera så som tid, intresse och lust dikterar. Må både julglädjen och julfriden invadera era sinnen när de lämpar sig som bäst, och - stay well!

I all korthet, del två

My name is Paul Auster. That is not my real name.

I all korthet

När han vaknade, var dinosaurien fortfarande kvar.

Text

Här.

Det här med text är en invecklad sak. Ta bara frågan om var den börjar och slutar. Det kan tyckas självklart - den börjar där den börjar och slutar där den slutar - men om en tar sig förbi det självklara så blir det mindre oproblematiskt. En text pekar alltid, med ofrånkomlig nödvändighet, till andra texter. De av er som har läst Foucaults Vetandets arkeologi känner till exempel igen problematiken - hen går igenom den in oh so many words. En bok är en bok är ett fysiskt föremål vars gränser tycks vara oerhört porösa och inkludera både ord som står i den och de föremål som besrkivs av de ord som står i den. -

Här.

Aaron, min eviga korrekturläsare, tycker att jag skriver för mycket text. Som den interaktiva människa formad av ett ständigt strömmande av webbens olika innehållsartiklar i 2.0-anda, är min första tanke att göra en empirisk undersökning och helt sonika ta reda på exakt var gränsen mellan lagom mycket och oöverskådlig textmassa går.

Här.

Sålunda ber jag er, härdade cybernauter och textdrivna individer, att peka ut var gränsen går. De av er som är elaka tycker kanske att gränsen går redan vid det första 'här'-et. De av er som är vana vid att läsa de lite längre posterna borta på Overcoming Bias tycker nog att den ligger lite längre fram i tiden och texten.

Här.

Frågan om vad en text är accentueras av att vi här i cyberrymden kan länka både kors och tvärs. I gamla tider var länkarna mellan olika texter klumpigare och mer omständliga. Litteraturlistor, referenser och citationer. Nuförtiden är det mer direkt, med hyperlänkar. Allt som kan tänkas vara relevant kan understrykas genom att, så att säga, göras till en del av textens bokstav, snarare än som förr bara vara en (förvisso påtaglig) del av dess ande. En kan, till och med, om en vill, skriva ord där varje bokstav är en egen länk, även om det tar ett tag att skriva saker då.

Här.

En text blir då inte läst förrän en läst de texter som refereras och länkas till också har lästs. Och dessa texter refererar i sin tur vidare till andra texter, som även de är en del av ett refererande sammanhang. En text blir väldigt snabbt väldigt mycket mer än bara en samling ord; den blir en samling sammanhang, som kan ta viss tid att reda ut om det är en sammansatt och kompakt samling.

Här.

Förutom detta så är en text, rent allmänt, en mycket bra ursäkt för att säga saker. För att dra in vissa saker i sammanhanget och ställa dem i relation med andra. Vissa saker kräver mer ursäkt än andra för att diskuteras, så som till exempel flodhästmannen, men det går, med lite verbal vighet och sammanhängande argumentation.

Här.

Now, nu tror jag att jag börjar närma mig gränsen för hur långa inlägg jag eventuellt kan komma att skriva. Jag slänger in några extra här på slutet, så får ni säga exakt var gränsen går. Så att jag vet, framöver; så att jag inte drar in allt för många och långa sammanhang i texten. -

Här.

Här.

Här.

Här.

Här.

Här.

Och.

Här.

Motståndets estetik

De av er som läst litteraturhistoria vet att många av de berättelser som berättas idag är ganska identiska med de som berättades igår. En behöver dock inte vara bekant med den ryska formalismen för att veta att vissa inslag i berättandet går igen många gånger i våra vardagliga sammanhang. Romantiska komedier, exempelvis, följer vissa riktlinjer, och den som sett tre av dem kan gissa sig till hur den fjärde kommer att arta sig.

De berättelser som återkommer i det nyhetsflöde vi konsumerar följer en liknande logik. Ibland är det till och med uppenbart att en gammal litterär genre överlevt i en något annorlunda form. Tanken om den ädle vilden, som var populär bland Rousseau och hens efterföljare, lever vidare i den vagt formulerade uppfattningen om att det finns oslipade diamanter i de socialt förfallna förorterna. Att berätta om människor som 'lyckas', sitt sociala ursprung till trots, är en ytterst etablerad genre, som gått från kolonialtidens idé om en ädel och ursprunglig människa oförstörd av civilisationens förstörande kraft, till nutidens idé om en kanske inte helt ädel men definitivt ursprunglig människa, oförstörd av sådana saker som utbildning och kulturell bildning.

Den senare är dock mer invecklad och raffinerad än den förra. Där upplysningstidens människor begav sig ut i världen och hittade folkslag som aldrig tidigare sett en europeisk skalp, fungerar det i dagsläget inte riktigt likadant. Vi kan inte projicera våra förhoppningar om en bättre mänsklighet på nya och okända områden och folkgrupper, eftersom vi redan hittat och petat på de allra flesta. Det fungerar inte riktigt att ha en ädel urinvånare som dricker Coca-Cola och bär t-shirts. I stället flyttar vi fokus från urinvånare till marginalinvånare, från de som bor i geografiskt oupptäckta områdena till de som bor i socialt övergivna sådana. Bilden av den ädla vilden morfas över tid från att bo på avlägsna öar i söderhavet till att bo i områden som Rinkeby eller Rosengård.

Motståndets estetik är en underton i tanken om den moderna ädla vilden. Nutidens ädla vildar bär kepsarna bakofram, enorma hip hop-kläder och gör motstånd mot Babylon genom att skolka från skolan, trotsa auktoriteter och vara allmänt gangsta. Vardagen är en kamp, och de blir allt ädlare ju mer de kämpar. Motståndets estetik glorifierar den pågående vardagskampen, men svävar något på målet när det gäller exakt vad det är som kämpas mot. Motståndet i sig är viktigare än vad som kämpas mot.

Problemet med tanken om de ädla vildarna är att den, idag som igår, i grunden är rasistisk, men att den idag tjänar till att hålla kvar motståndskämparna på sin vilda nivå. Det är oerhört svårt att vara motståndskämpe och samtidigt doktorera i sociologi med en avhandling om deliberativ demokrati och inkluderande diskursiv praxis; den goda kampen är god, men en är samtidigt en förrädare om en aktivt arbetar i Babylons tjänst. Den goda kampen sker på gatan, på riktigt, här och nu, i direkt omedelbarhet. Att stanna upp och försöka definiera problemet är att förhandla med fienden, dvs förräderi.

Problemet med tanken om den ädla vilden i dagsläget är att den tagits över av de människor den tänkts vara föremål för, och gjorts till kollektiv självidentitet. Som självidentitet är den väldigt begränsande, i och med att de medel som kan användas för att omdefiniera och förändra sin självbild förklaras vara förbjudna, och alla försök att röra sig i den riktningen avstyrs genom att grupptrycket tvingar in en på andra banor.

Nu som då är det en rasistisk tanke. Då var det den europeiska överklassen som fantiserade om geografiskt avlägsna människor; nu är det den europeiska underklassen som fantiserar om sig själv. Tanken om att det finns någonting inneboende gott hos vilden lever kvar, men dess subjekt har förändrats - från ett 'dom' till ett 'vi'.

Det är ett tankefel att avskriva litteraturhistorien som ett esoteriskt ämne som bara intresserar sådana som har ett sjukligt intresse för gamla böcker. De berättelser som litteraturhistorien spårar lever vidare än idag, även om de ibland har förändrats till någonting som nästan är oigenkännlighet. De historiska berättelserna lever vidare än idag, och deras verkan är ytterst påtaglig i vår vardag. Även och särskilt om sambanden ibland är mer komplicerade än vi till en början tror.

Väder

Svenskar har internationellt sett ett rykte om sig att vara besatta av väder. Engländare har förvisso också ett sådant rykte, men vårat är värre. Där britterna minns hur vädret var för sjuttiofem år sedan, i detalj, finns det inget väder som en svensk inte kan analysera och diskutera i detalj ad infinitum. När vi rör oss ut i världen slås de som drabbas av våra irrfärder rätt fort av att vi, efter inledande fraser och fadäser, utan omsvep kommer in på de lokala meteorologiska förhållandena, gång på gång. Kanske inte omedelbart, men förr eller senare kommer vi till den punkten då vi diskuterar väder. Det är oundvikligt - förr eller senare händer det. Så är det bara.

Inom vetenskapsteorin används ofta begreppet Ockhams rakkniv. Det är en beteckning för att en bör inta attityden att försöka använda så få moment i sin förklaringsmodell av världen som möjligt. Om någonting kan förklaras antingen med en enkel modell, så som att katten är borta för att den gick utomhus för att någon glömde att stänga dörren, så ska den enkla modellen användas i stället för en mer invecklad sådan, så som att katten är borta för att utomjordingar från Zeta Reticuli som, i enlighet med den uråldriga profetian kommit för att bringa välstånd till de som läst de gamla skrifterna på det heliga berget, rövat bort den. Det är, i all korthet, en uppmaning att inte göra saker mer komplicerade än de behöver vara. Inte nödvändigtvis att undvika att göra saker komplicerade över huvud taget, men väl att inte göra det utan en bra motivering.

Tag då den svenska benägenheten att diskutera väder. Hur ska vi förklara den? Den kan, i all enkelhet, förklaras med att svenskar är vädertokiga, och att detta inte är mycket att göra någonting åt. Men den kan också förklaras med att Sverige befinner sig i en intressant geografisk och meteorologisk region, där i stort sett samtliga väderformationer mellan polerna mild tjäle och mild ökenhetta finns representerade under ett genomsnittligt kalenderår, och att årstiderna skiftar i ett mångfacetterat spektrum av intressanta mellanlägen som sinsemellan uppvisar en myriad av variationer att notera och diskutera. Och att svenskar, av den anledningen, är fenomenologiskt bättre rustade och uppmanade att notera och diskutera väder och vind, i och med att vädret skiftar från dag till dag i till synes oförutsägbara mönster.

Den förra modellen är till förvisso enklare, men den är inte förenlig med Ockhams rakkniv. Uppmaningen är inte att låta bli att komplicera saker över huvud taget, utan att låta bli att komplicera dem i onödan. Om en djupare förståelse för någonting kan uppnås om en lägger till en faktor till modellen, så är det motivering nog att lägga till denna faktor. Svenskar är förvisso vädertokiga, och en modell som innefattar denna vädertokhet är förvisso användbar. Den är dock bara användbar på svenskar i allmänhet, och säger ingenting särskilt om någonting annat. Den senare modellen, som innefattar geografi och meteorologi, är förvisso mer komplicerad än den förra, men går i gengäld att generalisera till andra regioner och nationer, och på så vis användas för att förutsäga väderdiskutiviteten hos andra nationaliteter.

I Sahara, till exempel, är det som regel ganska exakt noll variation i vädret för det mesta, och det detaljsinne för väderleken som minutiösa skiftningar i vädret medför får ingen eller ytterst liten övning. Att tala om vädret är värdelöst när det är detsamma som igår, förrigår, dagen innan dess och varje dag i mannaminne.

Sålunda går det att motivera att den senare modellen används, även om den till synes är överdrivet komplicerad. Att någonting verkar komplicerat innebär inte att det per automatik är svårt eller invecklat; för det mesta krävs det bara att en tar sig tid att tänka sig in i det hela, för att det ska klarna. Ju fler faktorer en modell tar med i beräkningen, desto fler förutsägningar tenderar den att kunna göra om världen. Att någonting är komplicerat är dock inte en garanti för att det kan göra dessa förutsägningar, och allt som är komplicerat är inte värt att sätta sig in i. Bara den grad av komplicering som kan motiveras är värd att använda; resten kan, utan omsvep, skalas bort.

Det är ett tankefel att avfärda någonting bara för att det verkar komplicerat. Det är ett lika stort tankefel att utgå från att någonting är sant bara för att det förklaras med komplicerade modeller. Det är bättre att leta efter huruvida någonting är komplicerat med en bra motivering eller inte; det som är det av en dålig anledning tenderar att vara det på grund av att någon vill lura i dig någonting, och vi kan inte dem komma undan med det utan en bra anledning, eller hur?

Hundratal

Det har sammanställts en lista över de hundra mest inflytelserika och aktuella bloggar av allmänt intresse som står att finna på våra käre intertubes. Blondinbella ligger, av obskyr och/eller obscen anledning, överst. Av alla bloggar som finns där ute. En blir nästan lite besviken.

Now. Att samla ihop hundra bloggar tar inte överdrivet lång tid. Jag tycker vi gör en liknande lista över gammelmedia - listar de hundra mest inflytelserika och aktuella tidsskrifterna som publiceras på regelbunden basis.

Kritikern inom mig påstår att det borde börja bli lite krystat kring plats sjuttiotre (cirka), men det ska nog gå ändå. Få se nu. DN, SvD, Aftonpressen, NA, UNT, ehm, GR?...

Irriterande. Jag är så pass långt bort från tidningsvärlden att jag fallerar redan vid fem. Lite pinsamt, men mest irriterande. Det känns som att en substantiell del av min allmänbildning är påtagligt frånvarande. Lite som det där med att jag aldrig lärde mig andra versen till nationalsången, eller vad Hallands floder heter..

Hursomhelst. Grattis Blondinbella! Må du utgöra ett exempel och visa oss vägen till en bättre framtid genom att ge oss vägledning (om än via ombud, ibland). -

Förutsättningar

Jag förutsätter tusen och åter tusen saker. Tar dem för givna, trots att de kanske inte är helt självklara i sig själva. En av dessa saker är att ni blir informerade om aktuella händelser via andra sidor, och att jag därför inte behöver expandera över pågående skeenden. Jag utgår från att du, som läsare, har någon slags bild av vad som pågår, och att det vore en tom gest för mig att nämna det, annat än i retoriskt syfte.

En annan sak jag utgår från är att du läser det här i en feedreader av någon form. Jag utgår, på något plan, från att mina inlägg når dig via en läsare. Jag blir direkt besviken om någon av er läser mig genom att kontinuerligt besöka mig via bokmärke eller snabbkommando och manuellt kollar om jag skrivit någonting nytt. Det vore väldigt nittiotal, och väldigt onödigt.

Jag tar också för givet att det stora flertalet människor konsumerar nyheter på samma sätt - via nätet, via många och skiftande bloggar, Detta vet jag, på ett intellektuellt plan, är falskt, fel, och önsketänkande, men jag utgår ändå från det. När jag går igenom nyhetsflödet på morgonen, utgår mitt inte helt medvetna jag från att alla andra också får ta del av detta flöde. Inte nödvändigtvis av samma nyheter som jag, men av flödet som sådant.

För tid sedan snubblade jag över en berättelse som kan verka typisk. Den handlade om en lärare som konfiskerade en Linux-skiva, i tron om att det rörde sig om en piratdistro. Läraren i fråga förstod inte riktigt begreppet free software, och utgick från att alla program om inte såldes per automatik var piratkopior. För att citera henom rakt av: "No software is free and spreading that misconception is harmful."

Jag är som den här läraren ibland. För det mesta, till och med. Jag tar saker för givna, även och särskilt om de är helt, hållet och fullständigt fel. Det ligger i kunskapens natur att ta saker för givna, och det är omöjligt att låta bli att göra det. Det går dock att vara medveten om att en inte alltid har rätt, och att saker och ting ibland - oftast - inte är som vi förutsätter att de är.

Frågan är om det är jag eller världen som behöver förändras. -

Snål men bortskämd

Människor i min omgivning - de som går under benämningen offlinemänniskor - har utmanat mig på en utmaning. Now, eftersom det inte är en onlineutmaning, utan en offlinesådan, så kan jag inte bara utföra den och sedan se om andra hakar på, utan själva grejen bygger på att jag gör saker i offlinevärlden och sedan jämför resultatet med offlinemänniskorna. Det hela är rätt svårt att översätta till bloggspråk, men det borde gå.

Det hela är något av ett rollspel. Utmaningen består i att en besitter två tankefel samtidigt: en är både snål och bortskämd. Snål men bortskämd, som en av deltagarna kallar det. Now, för att göra livet uthärdligt så gäller detta bara när en lagar mat. En får laga vad som helst, så länge det inte är rester, billighetsmärkt eller samma slags mat som en lagade igår. Det är den bortskämda delen. Den snåla delen är att inte får lägga mer än en godtyckligt vald summa på maten under en dags tid. Vi valde 45, av anledningar som vi än idag inte kan komma ihåg.

En får alltså bara laga vad som helst, så länge det inte är rester eller samma slags mat som igår. Alltid ett nylagat mål mat - så länge det inte är för dyrt! Men det får inte vara för billigt heller - ingenting om ens andas orden 'Eldorado' eller 'Euroshopper' är tillåtet. En får dock, i enlighet med rollbeskrivningen, äta hos andra, så länge en inte är med och lagar eller och/betalar för maten

Så. På måndag sätter vi igång, och min undran är - har någon av ni trogna onlinemänniskor några förslag på billiga men goda men inte allt för billiga maträtter som en kan laga och äta? Några maträtter som jag kan bräcka min offlinevänner med genom att vara både bortskämd OCH snål?

Och årets lucia blir...

"För mig är tradition att lucia var en kvinna och har varit en kvinna genom tiderna" säger rektor Birgitta Wessmann angående den manliga lucia som inte blev av.

Som jag sade igår så leder mötena mellan den gamla och den nya generationen ibland till intressanta resultat. Argumenten om kön och tradition är, för väldigt många av oss i den nya generationen, inte längre giltiga. Där de ändå anförs som anledningar till att inte göra saker framstår skillnaden som klarast. Å ena sidan har vi den nya tidens representanter som försöker göra någonting nytt och nyskapande med de traditioner som finns; å andra sidan har vi den gamla tidens representanter som tar dessa nyskapande aktioner som angrepp på det som är rätt och riktigt, och därför borde förhindras redan innan de hunnit börja.

Ställda mot varandra kommer de att ha oerhört svårt att kommunicera med varandra. Bägge kommer att ha svårigheter med att ta till sig den andres argument: för den nya generationen är det otänkbart att lucia inte kan vara av godtyckligt kön, för den gamla är det otänkbart att lucia är någonting annat än feminin. Risken finns att kommunikationen väldigt snart förfaller ner i ett joho-nähä-ande, där bägge sidor upprepar samma argument och förväntar sig att den andra sidan ska förstå självklarheten i det hela.

Det gäller att försöka undvika sådana situationer, och att i stället ta tillfället i akt att försöka förklara sin position och sina utgångspunkter. Den nya generationen kan förklara varför den inte finner det faktum att någonting varit på ett visst sätt i det förflutna ett tillräckligt argument för att det ska vara så idag också, och att det vedertagna sättet att göra saker inte är det enda möjliga. Den gamla generationen kan förklara värdet i att ha gjort saker på samma sätt i otaliga år, och att den gemenskap som uppstår genom detta görande är värd att bevara.

Det är dock ett tankefel att utgå från att den andra sidan förstår ens ståndpunkt redan från början. Det går därför inte att hänvisa till sina utgångspunkter och säga att någonting med självklarhet följer av dem. Både den nya och den gamla generationen vinner på att förklara sig, på att ingå i en dialog med sina motpartners.

Det är tradition att lucia är feminin. Fair enough. Det går inte att säga emot. Det går inte heller att säga emot att ett system av arbetsfördelning som baserar sig på någonting så godtyckligt som ens könstillhörighet också leder till en snedfördelning av rättvisa, privilegier, erkännande och värde bland de arbetsdelade.

Dialogen kan börja där.

I förändringens tidevarv

Saker och ting är i rörelse. Förändringen ligger i luften, och har gjort det ett tag nu. Gamla auktoriteter visar sig vara en besvikelse efter en annan, och en efter n överger vi dem till förmån för nya former av legitimering av och i tillvaron. Detta märks inte minst i de sentida och samtida debatterna om FRA och IPRED i synnerhet och det nya teknologiska klimatet i allmänhet.

Att förändringen ligger i luften betyder dock inte att den är allsetädes närvarande. Den är väldigt ojämnt fördelad över det sociala landskapet, och vissa delar av det är mer förändrade och förändringsbenägna än andra. Det finns vissa områden som är radikalt omvandlade i grunden, och som enbart hyser gemenskap med det som varit genom geografisk slumpmässighet; och så finns det sådana som, bortsett från några små kosmetiska förändringar, ser precis likadana ut som förr. Det finns människor som utan att tänka närmare på det bär omkring tillräckligt mycket lagringsutrymme på sin person för att lagra hela västerlandets samlade litterära verk när de motvilligt masar sig till skolan på morgonen, och det finns människor som på det stora hela lever kvar i ett teknologiskt 1970-tal, där televisionen och telefonen är de enda kommunikationsmedlen som står till buds.

I brytpunkten mellan dessa områden utspelar sig de mest bisarra av möten. Den bokstavstrogne bibeltolkaren möter den ironiskt postmoderne nihilisten; den Gode Arbetaren möter den Glada Konsumenten; den kulturella finsmakaren möter youtubegenerationen. Det gamla och det nya finns samtidigt, parallellt. Den illiterate stålverksarbetaren är ett samtida fenomen med den cyberofila åttaåring som föddes in i en värld där internet varit en självklarhet sedan länge och som drömmer om att en dag laddas upp i en virtuell kopia av sig själv. Det är inte en fråga om att vi gått över från det ena till det andra; det är fråga om att det ena lever kvar under det andras framträdande och tillblivande.

Förändring är som sagt en ojämnt fördelad process. Ibland är den så pass ojämnt fördelad att själva snedfördelningen blir en källa till förändring. Fallen FRA och IPRED är exempel på detta. Den nya generationen - de av oss som utan problem kan ta ett globalt och omedelbart kommunikationssystem för givet utan att tänka närmare på saken - ser på dessa två fenomen radikalt annorlunda än den gamla generationens utlevare. Argumenten för FRA - företrädd av den gamla generationen - förde sig med begrepp som 'nationell säkerhet', 'den svenska statens försvar' och 'nationsgränser.' Den nya generationen förstår inte dessa begrepp, eller förstår dem enbart så som vi idag förstår Sovjetunionen - som någonting som en gång fanns och som på den tiden onekligen var väldigt påtagligt, men som idag inte längre är annat än anakronismer som överlevt sig själva.

Detta blir än mer påtagligt i frågan om exemplarförsäljningens varande eller icke varande. Den gamla generationen insisterar - inte minst genom IPRED - på att distribution av kultur enbart och endast ska ske via reglerade kanaler, på deras villkor. Den nya generationen tittar på denna inställning med förvirrade ansiktsuttryck och undrar: varför? Den nya generationen har i drygt något årtionde kunnat ta för givet att digital distribution av precis allt är någonting som händer, utan att någon större insats görs av det stora flertalet. Insisterandet på exemplarförsäljningen är lite som att insistera på att ringa växeln och be dem koppla en dit en vill i stället för att ringa dit med en gång. Det är fortfarande en möjlighet, men det är svårt att förstå varför det måste vara en absolut nödvändighet.

Gapet mellan den gamla och den nya generationens sätt att se på världen leder eventuellt till att den gamla generationen framstår som mindre och mindre trovärdig. Ju mer den försöker hålla fast vid sina invanda och etablerade argument, desto mer slutar den nya generationen att ta den på allvar. Vad vi ser nu, i dessa förändringens tidevarv, är att den gamla generationens institutioner en efter en tappar ansiktet. Skivindustrin, gammelmedia, riksdagen, regeringen, kyrkan, könsrollerna; en efter en tappar de gamla auktoriteterna sin legitimitet, och nya värderingar och auktoriteter tar vid.

Den nya generationen vet att den globala scenen inte bara är en framtida möjlighet, utan att den varit en gammal nyhet sedan mitten av nittiotalet. Den nya generationen vet att geografi mer är en fråga om estetisk snarare än om fysisk nödvändighet. Den nya generationen vet att den kan göra sin röst hört överallt, över allt, när som helst, hela tiden, utan avbrott, i vilka kanaler de vill, så ofta de vill, utan att behöva fråga om lov. Den gamla generationen har ännu inte riktigt insett detta, och i mötet mellan dessa två generationer uppstår nya impulser; många av dem avtypen akut frustration, förvisso.

Min förhoppning är att vi, den fallande tilltron till gamla auktoriteter till trots, ändå lyckas ta tillvara på de insikter och visdomar som de trots allt ändå besitter. Vi får inte begå tankefelet att kasta ut badkaret med badvattnet, och förkasta allt som den gamla tiden envisas med att föra med sig. Min förhoppning är att vi, i förändringens tidevarv, är tillräckligt stabila i våra rörelser för att inte börja anse att allt gammalt är suspekt av ren reflex. -

Vardagens punkadeliska intåg

Att punken blivit mer och mer mainstream de senaste årtiondena har inte gått någon förbi. Varje större ort med självaktning lyckas med sociologisk nödvändighet producera minst en stereotypefterliknande punkare, Till och med Falköping har dem, och det finns ingenting mer vardag än Falköping. Det verkar som om punken, genom att ha funnit sig en plats i världen, blivit vardag.

Det sista ordet på detta kommer lagom till julhandelns inträde i vår omedelbara verklighet. Det sista ordet i punkens rebelliska historia heter Barbie. Eller, mer specifikt, Hard Rock Goth Punk Barbie®. En perfekt present att ge till sina ytterst normala och ytterst ostereotypefterliknande barn; ett perfekt sätt att göra om punken från en akt av motstånd mot den rådande ordningen till en del av konsumtionsmönstret i den rådande ordningen-

Punken är död. Länge leve punken?

Genustänkande 2008

Genustänkande är på modet. Det har förvisso varit på modet sedan den urminnes tid då någon bestämde sig för att det finns en Skillnad mellan det ena och det andra, men på sistone har det blivit mer populärt att tänka reflexivt på att denna Skillnad inte är inskriven i sten eller ens en självklarhet. Det blir mer och mer uppenbart att Skillnaden mellan könen mer är ett resultat av den kultur en råkar leva i än av, säg, eviga och oföränderliga Sanningar, och att vi därför har ett större ansvar än tidigare att formulera nya alternativ till de gamla former av socialisering som ännu lever kvar. Det går inte längre att ta traditionen som den kommer, utan vi står inför en ontologisk utmaning där den egna identiteten måste skrivas och skrivas om under tidens gång, allt eftersom vi blir äldre, klokare och med medvetna.

Främst i denna trend ställer sig CDON.se, som säljer säsongsboxar av populära teveserier inriktade främst till det ena könet - under kategorin 'Tjejer'. Detta hjälper till att stärka just tjejer i sin identitet som just tjejer, vilket - som vi alla vet - är någonting som behövs kroniskt och konstant. Vi får inte under några som helst omständigheter glömma bort att påminna tjejerna om att de är just tjejer; de kanske får för sig att glömma bort det och göra någonting annat då. Hemska tanke.

Heja CDON! Välkommen till det ljuva och jämställda året 2008!

(Se även Martins och Livsagnostikers inlägg på samma tema.)

Paus/unpaus

Det är något märkligt med det här med att ta bloggpaus. Så fort en säger sig göra det, så dyker tre nya idéer om saker en kan posta upp som om det vore det naturligaste i världen. Men när en bryter uppehållet för att skriva in en av dessa idéer, flyr de undan snabbare än en isbit placerad på en spisplatta på högsta värme en infernalisk eftermiddag i mitten av juli. Det är lite som om själva avsikten att skriva blogginlägg dödar ens förmåga att - skriva blogginlägg.

Jag anar förekomsten av någon slags tankefel. Now, de flesta av ni läsare är också skrivare, i meningen bloggskrivare. Min fråga är sålunda - har ni några tips om hur en kan komma förbi det här tankefelet? Någon slags knep som får en att sparka sig själv i den metaforiska och cybernetiska baken och kommer igång med det där som kallas ögonblicklig publicering?

Fildelningsskuld

Jag snubblade just över en räknemaskin som räknar ut hur mycket mediaindustrin förlorat på ens cybernetiska och kopimistiska aktiviteter. Genom att använda de räknemetoder som den danska Antipiratbyrån har fått för sig är de rätta metoderna, kalkylerar den ens skuld till samhället i allmänhet och vissa ekonomiska sektorer i synnerhet. Det enda en behöver göra är att fylla i hur många låtar en laddat hem, samt hur många filmer en känt sig inspirerad att titta på utan att passera gå.

Jag blev lite fundersam på hur många låtar jag faktiskt laddat hem, så jag tog mig en snabb tur till mitt ömma operativsystems inbyggda sökmotor och sökte på *.mp3. Efter en halv minut kom den fram till siffran 15 298, vilket var något av en överraskning; jag visste att de var många, men, dood, srsly; över femton tusen??! (Det känns, av någon anledning, lite onödigt att inkludera den där filmen jag laddade hem i våras...)

Slutnotan hamnar på någonstans strax under en halv miljon kronor.

Inte illa piratat för att vara gjort av ett tankefel, eh?

Proportioner

Offlinefolk - ja, jag känner sådana också, åtminstone ett fåtal - har klagat på mig över att jag flög till Berlin för någon vecka sedan, i stället för att färdas med ett mer miljövänligt alternativ. Jag borde tänka på mitt koldioxidsfotspår, tydligen.

Och jag som cyklar överallt, eller tar tåg när jag ska längre än fem mil (för det mesta), aldrig kommer att skaffa körkort, konsekvent vägrar att bli skjutsad i bil till och från platser, äter massor av lokalt producerad och biodynamisk mat, propagerar för gratis kollektivtrafik överallt, sopsorterar och komposterar - jag menar, damn, jag är världens största miljöbov för att jag en gång vartannat år tar flyget i stället för cykeln.

Någonting säger mig att jag borde ta dessa klagomål med en nypa salt, och se dem med ett lite mer komiskt perspektiv. Inte låta dem ta mer tankekraft i anspråk än vad de är förtjänta av, låta saker och ting behålla sina rimliga proportioner. -

Enkelhet

När jag var liten, ung och dum trodde jag att tusen saker i den på den tiden så stora vuxenvärlden var mig övermäktiga, och att jag aldrig skulle klara av att bemästra dem. Det rörde sig om allt från att deklarera till att betala räkningar till att flyga till att vakna på morgonen till att skaffa kärkort till att låta bli att äta godis varje dag till att - osv. Tusen och tusen saker som Måste göras men som inte gjordes av sig själva. (Att flyga var någonting som vuxna människor gjorde; mitt unga jag tyckte det var en självklarhet, utan att tänka närmare på det.)

Denna känsla av dåligt självförtroende gjorde sig påmind förra veckan, på ett bra sätt. Jag kom ihåg alla dessa tusen saker som jag trodde mig aldrig klara av, och de gav mig någonting att tänka på när jag flög hem från Berlin. Det finns någonting upplyftande i att kunna säga till pessimisten inom sig att hen hade fel. Dock är hen en envis rackare, och svarar med att påstå att saker och ting är enklare nu än när jag var liten.

Vilket är ett fruktansvärt påstående, sett ut mitt unga jags ögon. Det betyder ju att jag fortfarande har rätt, även om det inte gör lika mycket längre. Det går förvisso att deklarera och betala räkningar på nätet, ställa in datorn på att spela Hell March 2 (även känt som temat till Red Alert 2) lite lagom Högt en kvart innan och efter att en vill vakna och göra en massa annat smidigt digitalt, men att vissa aspekter av livet blivit enklare gör inte kampen mot den ungdomliga osäkerheten lättare. Snarare tvärtom.

Det är någonting en måste lära sig hantera. Även om världen blir lättare att navigera, både genom att den förenklas och genom att inte vara riktigt så svår som den till en början verkade, så kommer en förr eller senare tillbaka till svårigheten i att relatera sig till sig själv. Till självförtroendet och den eventuella bristen på sådant.

Min tes är att vi alla behöver oss en tur till Berlin lite då och då.

Garanterad åtskillnad

Jag läste nyss att böcker och musik är två olika saker som bör hållas isär, även och särskilt i sina digitala former. Jag kan inte mer än hålla med, så till den grad att jag redan fyra månader innan jag läste detta hade gjort till vana att gå omkring med två olika mp3-spelare. En för musik, och en för podcasts; en för ljud, och en för ord. En för att lyssna igenom kortare ljudfiler som råkade passa för stunden, och för hoppandet och studsandet mellan dessa: och en för lyssnandet på längre sammanhängande resonemang som ofta pågick i upp till tre timmar i sträck.

Now, när en är mitt inne i ett tretimmarsavsnitt av någonting, men vill lyssna på någonting annat en stund, så är det väldigt otympligt att behöva spola igenom alternativt återlyssna sig igenom en och en halv timmes framträdande. Mina mp3-spelare är lika gamla tiders bandspelare att de befinner sig på en plats i filen rent fysiskt, och bara kan röra sig framåt genom att 'spolas' dit; således besparar jag mig en massa besvär genom att ha en musik- och en pratspelare.

Now, tankefelet i det här är att mina hörlurar har ett och ett halvt års garanti kvar. Och bara har ljud i ena örat. Vanligtvis skulle det bara vara att gå till närmaste filial av återförsäljarens kedja och nämna ordet 'garanti', om det inte hade varit för att jag, i ett ryck av städmani för tre månader sedan, slängde kvittot...

Det var inte mitt livs smartaste ögonblick.

Uppehåll

Jag kommer att tvingas ta ett lite längre uppehåll än vanligt härifrån. Det är, som Steffo så elokvent uttryckte saken, mycket nu. Andreas konstaterar också någonting liknande i sitt liv, vilket får mig att ana att det är något av en trend. Som FRA-frågan eller valet i USA, fast mindre uttalat.

I morgon, till exempel, är det salstenta. Och inlämningsdag för en hemtenta. OCH städdag. Och det här är en lugn vecka. -

Anywho, jag kommer alltså att vara lite mer inaktiv än vanligt framöver. Förhoppningen är att återkomma med fler obskyra tankegångar och -fel när saker och ting lugnat ner sig. Må väl, och må saker och ting röra sig i en takt som ger dig tid över att fundera över vad du ska göra med din tid över.

Episk berättelse

Det var en gång en Henry och en Julieta. Henry var kär i Julieta, men Julieta ville inte gifta sig. En dag kom en drake och stal Julieta från slottet. Henry sätter sig på sin häst, ger sig iväg och dräper draken. Julieta går med på att gifta sig, och de lever lyckliga i alla sina dagar.

The end.

=^_^=

Fram till alldeles nyligen trodde jag mig ha relativt god koll på världen och hur den fungerade. Vatten var vått, saker och ting föll generellt nedåt om en släppte dem från höjder, Sovjetunionen föll för mindre än en generation sedan och det går generellt att komma undan i fotbollsintresserade sammanhang genom att hänvisa till matchen Sverige-Rumänien i VM ´94. Det är the basics, och saker och ting följer dem relativt slaviskt. Sålunda är världen ordnad.

Trodde jag, fram till igår. Då uppenbarade det nämligen sig för mig att den generation som kom till världen kring sextiotalet är smiley-blind. Inte ordblind, utan smiley-blind. Om en skriver den klassiska :) så ser de inte en emoticon, utan ett kolon följt av ett malplacerat parentestecken. -

Ni anar säkert att min världsbild rasade samman efter detta. Jag kan inte längre lita på att blått vatten är vått, att gravitationen äger världen, att Sovjet inte återuppstått i Örkelljunga utan att någon märkt det eller att.. jo. Jag kan nog fortfarande lita på att jag kommer undan i sportsammanhang med hjälp av en enda referens. Men i övrigt är min världsbild totalt krossad, och jag vet varken ut eller in. Om det går att läsa emoticoner fel, om det går att inte veta vad de är för någonting - vilken ände finns det då på de saker som jag går omkring och inte vet, och aktivt missförstår i varje stund?

Och hur veta att jag inte vet någonting, så att jag kan ta tag i saken och lära mig det? -

Antiuppmaning

RSS-bevakning har kommit att hamna på modet någon gång under det senaste decenniets lopp. Vanligtvis brukar bloggare uppmana eventuella läsare - såväl nya som trofasta - att leta upp den lilla RSS-knappen som dyker upp per automatik i många webbläsare och lägga till ens blogg i den reader en använder. Men. I Andreas fotspår kör jag en antiversion av det hela. I stället för att uppmana er att följa mig, uppmanar jag er att posta en länk till er själva i kommentarerna så att jag kan följa er.

Ty jag vet att de som läser detta och kan det här med RSS redan följer mig, och att de som inte kan det kräver mer ansträngning än en uppmaning för att lära sig. Men jag vet inte vem du är, eller varför jag inte läser din blogg. Och att jag förmodligen missar någonting genom att inte göra det. Så därför uppmanar jag er att uppmana mig att läsa er blogg, snarare än att läsa min; om ni visar vägen till er sida, och den innehåller någonting som liknar en RSS-feed, så blir jag en trogen och ny läsare av er. Bara sådär.

Det gäller bara att agera på denna antiuppmaning.

Vad sägs?

Flytt

Efter många interna om, men och monologer, bestämde jag mig för att ta bort min gamla hederliga första blogg, som var på engelska och som inte uppdaterades särskilt ofta: Tankefel and such. Anledningen till detta är att den låg på den mer självklara adressen tankefel.blogspot.com, medan min svenska - den här - låg på den lite mindre självklara tankefelodyl.blogspot.com. Detta förde med sig att folk som bara kom ihåg att jag skrev om tankefel gick in på min väldigt icke-uppdaterade engelska sida, snarare än på denna, lite mer aktuella, svenska motsvarighet.

Så. Jag kommer fortfarande att vara Tankefel och dylikt, men adressen kommer att vara lite enklare att komma ihåg. Jag ber, ödmjukast, att de av er som länkar hit uppdaterar era välsvarvade länkar, så att de inte pekar ut i den stora tomheten mellan webbsidorna. There be dragons, som de engelsktalande människorna skulle säga.

Vi som bott här på internet länge vet att det är ett tankefel att tro att det bor drakar där ute. Vi vet mycket väl att det bor troll och annat otyg där, så vi behöver inte hitta på nya fasor att oroa oss för. Vi vet att de finns, och att de kommer att dyka upp efter en viss punkt, så varför kalla in andra sagofigurer?

Här finns inga troll, än så länge, och inga drakar heller. Förhoppningsvis leder inte denna flytt till att någondera hittar hit. Eller till att jag, utan pardon, mördar alla RSS-prenumerationer och förlorar min så hårt förvärvade läsarskara. -

Barnvagnar

Barnvagnar är en av världens mest komplicerande uppfinningar. Förvisso ger de ungen en relativt homogen miljö att sova i, men de ger samtidigt också en hel del problem för de föräldrar eller anhöriga som måste hantera åbäket (vagnen, alltså, inte ungen) ute i fält. De tar, till att börja med, en hel del plats, vilket märks när de tas med på bussar, tunnelbanevagnar eller rulltrappor; det räcker med en av dem, och sedan är all vidare diskussion om framkomlighet ur världen.

De är, dessutom, relativt tunga. Inte på samma vis som koncentrerat bly, men väl tunga nog för att vara irriterande. Tunga nog att göra sig förtjänta av epitetet åbäke.

Men de är inte bara stora och tunga. De är dyra också. Löjligt dyra. Vissa av dem kostar mer än jag betalar i hyra på ett genomsnittligt kvartal, vilket säger en hel del.

Stora, tunga, dyra. Och, här kommer det värsta: onödiga. Det finns ytterst funktionella alternativ, som är mindre, lättare, billigare och på alla sätt och vis smidigare. Det går, till exempel, att ha ungen i en liten korg. Helst då en sådan som tar upp mindre plats än två kubikmeter, kan bäras i ena handen och innehåller en styck mysig filt att gosa in sig i.

Now. Allt som är stort, tungt, dyrt och onödigt faller in under kategorin tankefel, såvida de inte är snygga. Eftersom barnvagnar är onda och måste dö, så är de inte snygga. De är i vägen, dock, och än mer, helt valfria. Ingen tvingar en att skaffa en sådan, och om en gör det så är det på helt eget bevåg. De hade kunnat göra någonting annat, men gjorde det inte. De hade kunnat avstå, men nej.

Vad jag vill komma till är, i all enkel korthet, detta: människor som har barnvagn får skylla sig själva, förtjänar ingen som helst hjälp alls från något som helst håll alls och har själva dragit på sig den börda som barnvagnen innebär. Ungen föds inte med den, kan fraktas omkring utan den och behöver den inte ens om den får tusen år på sig att behöva saker. Människor som kämpar med barnvagnar i sin vardag har dömt sig själva till sitt kämpande, och förtjänar att få sitta av hela sitt straff. Utan pardon.

Och därför vägrar jag, kategoriskt, att hjälpa folk med barnvagnar. Varhelst, närhelst och hursomhelst.

Flow

Vi känner alla till känslan av flow. Ni vet - de där ögonblicken då vi går helt upp i någonting, förlorar känslan för tid, bara ska göra den där extra lilla grejen, lösningen ligger precis runt hörnet om vi bara fortsätter lite lite till; de där ögonblicken då vi inser att vi trott vi gjort någonting i en kvart och egentligen gjort dem i elva timmar i sträck. Flow - när vi är helt och totalt fokuserade på uppgiften, och glömmer bort allting annat. Det vi gör inom uppgiften blir helt självklart, alla motstånd bryts ner eller görs till kreativa umaningar, saker som kan hanteras i stället för stoppklossar. Flow - stunder då allting bara fungerar, och vårt tänkande kan gå från A till B till C och vidare utan att någonting hindrar det.

Den författare som är mest känd för att ha skrivit om detta fenomen heter Csíkszentmihály.

I'm just saying.

Hunkadelic

Jag gillar två saker. Det första är cykling. Den andra är läsk. Ibland händer det att dessa två saker samtidigt. Ibland bara på samma dag.

Now, om jag har förstått saken rätt - det händer ibland - så är cykling detsamma som träning, och av träning blir en en så kallad 'hunk', dvs en muskelerad, vältränad och allmänt snygg någon.

Om jag dessutom förstått saker rätt, så är läsk fyllt av socker, och att en efter hand blir relativt tjock om en får i sig för mycket socker. Det sätter sig i höfter, örsnibbar, magvalkar och andra centrala platser.

Så. Jag gör både träning och socker. Betyder det att jag, om några månader eller så, när allting fått gå sin gång, kommer att vara både hunk OCH tjock?

Eller tänker jag fel nu?

Antipiratism 2

Back in the olden days, när jag gick på gymnasiet, hade jag och mina ömma och rättskaffens kamrater, som så många andra ömma och rättskaffens gymnasiekamrater, tillgång till datorer som var en smula begränsade för standardanvändaren. Vi kunde till exempel inte komma åt kontrollpanelen, inte mixtra med registret, skriva till C:\ eller göra andra mer avancerade standardmanövrer. Vi kunde, på vår höjd, byta bakgrundsbild. - Och skapa nya genvägar på skrivbordet, ifall vi skulle känna för det.

Detta var den punkt på vilken hela den omfattande begränsningsansträngningen fallerade. Vi kunde inte göra mer än att öppna Word eller IE, men det räckte. När vi, i vårt första försök att komma runt - jag menar, förstå naturen av våra nya verktyg i vårt utbildningsarbete, upptäckte att vi kunde skapa en extra genväg till IE, upptäckte vi samtidigt att skrivlåset som gällde för C:\ med underliggande mappar inte gällde för mappen C:\windows\skrivbord. Resten av hårddisken var låst, men inte precis just den lilla lilla delen.

So. Efter inga men, men väl ett om, installerade vi en riktig webbläsare i en (dold) mapp på skrivbordet, satte µTorrent att ladda hem saker till en mapp inom denna mapp och levde allmänt fritt på det ljuva system av rör och tuber som är vårt kära interwebs.

Nu frågar ni förstås efter lärarkårens reaktion och sanktion, förståeligt nog. Konsekvensen av det vi gjorde var följande:

Hela kamratskaran fick MVG i datorkunskap på walkover. Tre veckor innan kursen startade.

Det var ljuva tider; de var goda pedagoger. -

Kapitalism

Det händer ibland att kapitalismen framställs som en arbetstvångets ordning. Som ett gammeltestamentligt påbud om att 'den som inte arbetar skola icke äta'. Lite småbrutalt, sådär, utan minstaste lilla antydan till empati.

Grejen med kapitalistiska ordningar är att de låter bli att kräva en massa saker, som andra ordningar kräver av en. En behöver inte genomgå en blodsrit för att bli vuxen; en behöver inte svära Evig Trohet till en viss specifik religiös dogm; en behöver inte slavarbeta tjugo år i Sibirien för att bevisa sig Värdig nog att träda in i samhället; en behöver inte ens vara moralisk. En behöver bara betala hyran och betala maten, och sedan är en Klar: godkänd, accepterad, en fullvärdig medborgare och ett gott exempel.

Så länge en betalar hyran och betalar maten så är en på den kapitalistiska ordningens goda sida. Det är allt. Inga omständiga religiösa ceremonier måste genomlevas, inga svåra prövningar, inga genomjobbiga omständigheter över huvud taget. Alls. Bara hyra och mat.

Kapitalismen är en av de få ordningar där en kan komma undan med att göra ingenting, så länge en bara gör ett minimum av samhällelig anpassning. Bara dessa två saker, och sedan är en fri att göra precis vad som helst som faller en in. Bara dessa två saker, sedan är allt öppet.

¤

Sensmoralen?

Om en behöver ett sabbatsår från arbetandet så behöver en inte övertala samhället om att få det tilldelat till sig. Det är bara att leva på ackumulerat kapital, och ingen lyfter så mycket som ett ögonbryn. Om en är smidig så kan en få detta ackumulerade kapital att räcka rätt länge. Om en kan lära sig att leva utan bil, utan kläder för 800:- styck, utan målerihörna i lägenheten och utan tusen andra saker som egentligen inte behövs, så kan en klara sig brutalt länge på det som blir över av en vanlig inkomst. Så länge en håller sig undan frestelsen att konsumera, så kan en köpa sig ganska många friår på ganska lite pengar.

Kapitalismen är nog rätt underskattad, ändå. Trots allt.

Musikalism

Ibland känner jag för att skippa det här med prosa i mitt vardagliga tal, och i stället förfalla ner i en slags musikalläge. Dvs att vad jag än vill säga, så säger jag det med hjälp av ett något improviserat men ändå sammanhängande musikaliskt framträdande. I alla möjliga och omöjliga lägen, oavsett var, när och hur. Ingenting är för litet för att bara sägas rakt ut - allt förtjänar sin lilla sångstund, sin sketch, sin scen, sitt kostymbyte.

När kursarna frågar om hur tentan gick, så duger det med andra ord inte att framstöta någonting som med semiotisk precision lyckas betyda någonting i stil med att en lämnade in någonting, och hoppas på att det bara blir lite rest den här gången; ack nej, min vän! Vi talar musikalläge! Sweeney Todd, West Side Story, Mama Mia - musikal! Att tala är uteslutet; svaret borde i stället se ut mer i den här stilen:

Jag slet och drog
Jag mig i pannan slog
Tentan - den bara log
När jag kände hoppet dog

Livet är vackert idag
Nu är vi i samma stad
Studenten kan vara glad
För tentan drog åstad!

Och på något sätt lyckas låta bra, samtidigt. Det är musikal - rakt igenom, hela vardagen, varje sekund och stund! Det finns ingen ursäkt för att inte sjunga, sjunga, sjunga -

Varpå jag, utan pardon, drabbas av grav, dubbelsidig halsfluss, och har lika mycket sångröst som en lite gladare än liknöjd men ändå inte helt lycklig hamster. Varje gång, utan undantag. Hundra procent av gångerna jag har tänkt tanken, har rösten försvunnit.

Och en tanke som, varje gång, gör en mållös via halsfluss är utan tvekan ett tankefel. Inte sant?

Tentafråga

Vad finns det för likheter och skillnader mellan Foucaults genaologi och Foucaults pendel? 6p

Jämlikhet

Det talas mycket om jämlikhet nuförtida. Jag vill göra åtskillnad mellan två olika sorter av dem, bara för att de ibland talas om i samma andetag. (Och, alldeles kort, påpeka att det finns en skillnad mellan jämlikhet och jämställdhet. Det förra handlar om människor i allmänhet, det senare om människor av olika kön i synnerhet. En nyansskillnad, men ändå.)

Den ena sorten är en ekonomisk och formell jämlikhet, dvs att alla medborgare ska ha samma materiella och finansiella möjligheter att göra någonting Vettigt av sina liv; eller, rättare, att ingen ska vara så pass missgynnad att hen i praktiken är utesluten från samhället på grund av fattigdom. (Exempelvis genom att tvingas arbeta som barn i stället för att gå i skolan.) Samtidigt ska varje medborgare ha samma formella rätt att delta i den beslutande processen; en ska inte behöva vara markägare eller inneha en mindre men ändå förmögenhet för att få rösta eller på annat sätt göra sin röst hörd. Det rör sig om en grundläggande men inte allt för djup jämlikhet; ett minimum, ett golv, en gemensam överenskommelse om att alla är berättigade dessa saker, även om en inte nödvändigtvis tar dessa rättigheter i anspråk.

Den andra sorten är en kulturell och deliberativ jämlikhet. Denna består i att alla - alla - ska ha rätt att utveckla och uttrycka sin egen kulturella eller individuella särart, och respekteras för sin egen skull - samtidigt som de fortfarande ska ha reellt tillträde till den beslutande processen. Alla ska ha samma reella möjlighet att ta ordet från munnen och göra sin röst hörd; inte bara den formella, utan den reella möjligheten. Att ha formella rättigheter garanterar inte nödvändigtvis att rättighetsinnehavarna i praktiken kan tillgodogöra sig denna rättighet; informella hinder, så som, säg, innehavandet av en viss retorisk nivå på sina framställningar, kan ställa sig i vägen för praktiskt deltagande. Tanken är att alla - inom effektivitetens gränser - ska vara med.

Dessa två sorter utesluter inte varandra, och är i vissa fall komplementära, men de rör sig på olika nivåer. Den första, där alla medborgare har rätt till ett visst minimum av rättigheter, utesluter exempelvis inte möjligheten att det bara är det ena könet som erkänns fullt medborgarskap, och enbart ger medborgerliga rättigheter till detta. Samtidigt kräver den andra formen av jämlikhet ett universellt medborgarskap, med den första formen av jämlikhet på plats, för att vara verkningsfull; den jämlikhet duger inte om vissa medborgare har vissa rättigheter, men andra inte.

Det gäller att inte låta sig förvirras, och blanda ihop den ena nivån med den andra. Att ge alla lika förutsättningar rent juridiskt är en sak; att se dessa förutsättningar realiseras i praktiken en annan. Det går dock att trolla bort en hel del relevanta frågor genom att vara retoriskt snygg i användandet av övergången från den ena jämlikheten till den andra. Och så kan vi bara inte ha det. -

¤

Som en sidnot skriver Hans Magnus Enzesnsberger att det finns två institutioner i världen som redan infört absolut och total jämlikhet mellan alla deltagande parter: rödljus och McDonalds.

Om rödljusen skrivs det att alla, precis alla, oavsett om de åker i ett tio meter långt vrålåk av typen Rolls Royce eller om de åker i en liten rosthög som till och med den mest entusiastiske Teknik&Fordons-elev skulle tveka inför att meka med - måste stanna när det är Rött. Ingen kommer undan; ingen kan köpa dispens med hjälp av börd, vältalighet, känsloutbrott eller rikedom. Rödljusen kan inte mutas, hotas, bringas ur fattning, övertalas, diskrediteras eller överrumplas. De känner inga gränser, bryr sig varken om kön, religion, klass, etnicitet, barndomstrauman eller huruvida en är frisk vid körtillfället eller inte. De gör sin grej, och ve den som inte rättar sig efter den!

Om McD skriver vår gode skriftställare att alla som tar sig tid att besöka denna välartade och jämlika institution kan känna sig säker på att få samma skräp som alla andra, levererad med samma grad av entusiasm som till alla andra.

Slut sidnot.

Halebop

Alltså, det är en sak jag inte riktigt förstått med Halebops gratis sms-thingamajig. Ni vet, den där där en laddar kortet med 200 svenska riksdaler och får gratis sms i en månad. Eller dylikt.

Det är kombinationen 'gratis' och 'betalar'. Betalar en för att det ska bli gratis, eller blir det gratis för att en redan har betalat? -

Mitt huvud snurrar av akut förvirring. Hjalp!

Offentlighet

So. Arbogabråksgrejset. Vad vi har är alltså en offentlig handling som delats ut av en medborgare till andra medborgare, i enlighet med gällande författning. En handling, i viss mån, författad av staten, och som enligt konstens alla regler är tillgänglig för alla som orkar visa tillräckligt mycket intresse att de går och frågar om den.

Så. Vad som har hänt är att en offentlig handling blivit - ännu mer offentlig.

Och, förstås, att media - som alltid - fokuserat på någon enstaka liten brutalt oviktig detalj i sammanhanget och låtit resten av världen förflyta som om vore den en trög massa av grötliknande substans som inte skulle kunna frammana någon som helst intresse hos någon alls ens om den flamberades. Och, helt och hållet, missar alla slags relevanta poänger och nyanser och annat, tja, tråkigt och vuxet.

Mycket kan sägas och har sagts om det. Vad jag vill säga och föreslå är följande: ett samarbete mellan den svenska staten och TPB.

Den svenska staten har en fruktansvärt stor samling offentliga handlingar, som i teorin ska vara tillgängliga till samtliga medborgare on demand. Utan pardon. Folket bakom TPB har erfarenhet av att samordna distribution av en fruktansvärt stor samling i praktiken offentliga handlingar, on demand. Utan pardon. Now, om vi skulle ta och kombinera dessa två faktorer -

Instant realiserad offentlighetsprincip! Bara att tillsätta kunskap, intresse och nyfikenhet och röra om!

Vad kan gå fel?

Arbetslöshet

Ibland händer det att jag hör folk klaga på att vi är ett dåligt land, i och med att vi har så pass hög arbetslöshet. Över en miljon arbetsföra människor är utan arbete, och utan större anledning att vara utan arbete. Detta är, tydligen, en skandal utan dess like.

Jag vill vända på saken. Se det från ett annat perspektiv. Vi har alltså, om siffran stämmer, ett samhälle som är så pass rikt att vi kan låta en niondel av landets befolkning vara utan arbete - utan att denna niondel för den skull svälter ihjäl, består av utfattiga tiggare, är brutalt socialt exkluderad eller på andra vis stigmatiserade och övergivna.

Jag vet inte vad ni tänker, men sett från denna vinkel tycks det mig som om vi är rätt bra ändå. Trots allt. Inte världsbäst, men fortfarande, ändå, rätt hyfsade.

¤

Personligen tycker jag vi borde skilja rätten till (social) överlevnad från innehavandet av ett lönearbete. Tänka om, och se arbetslösa som 'medborgare' - och därmed medmänniskor - i stället för -lösa, som om saknade de någonting väsentligt i sin mänsklighet.

Medborgarlön är ordet för dagen. En garanterad minimistandard för samtliga medborgare, och arbete till de som vill, i stället för arbetstvång för samtliga och paria för de som inte lyckas ingå i 'samtliga'. Trygghet i stället för arbetspiska; liv först, och arbete sedan, i stället för liv för arbetets skull. Visshet om att en kommer att ha mat i morgon också, även om en råkar vara utan anställning. Ett borttagande av den gamla tidens Du Måste Arbeta, Annars Är Det Ditt Fel.

Ni vet. Om en miljon människor är arbetslösa men arbetsföra, så kanske det inte är de enskilda individerna det är fel på, utan någon mer övergripande samhällskraft? Någon lite större, mindre påtaglig men ändå mer aktiv process som övergår den enskilda individens förmåga att hantera; någonting som sker på en sådan skala att den arbetslöse inte kan göra någonting åt sin arbetslöshet.

Det är tydligen en skandal att arbetslösheten är så hög. Och det ligger nära till hands att skylla på de arbetslösa, peka ut dem som ensamt ansvariga för sin situation. En miljon arbetslösa. Över en miljon. Alla ensamt ansvariga för att de delar samma situation i samma land i samma tid i samma omständigheter. Alla individuellt ansvariga.

Ibland händer det att folk skyller stora sociala processer på de som råkar leva i dem. Det är ett väldigt tankefel; även och särskilt när nämnda processer ligger på en så pass hög abstraktionsnivå att de är närmast osynliga för de som inte vet att de pågår. -

Räck mig din mobilförsedda hand

Finns det någonting trafikfarligare än bilister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt? Finns det någonting som är mer i vägen än en massiv tegelmur mitt i körbanan? Finns det någonting som orsakar mer aggressioner än vad alla små fluffiga djur i hela universums historia någonsin lyckats skapa?

Svaret är ja, och består i cyklister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt. Now, bilen har blinkers, och är i största allmänhet en mer heltäckande kroppsövning än cykeln, så förlusten av en hand gör inte så mycket. Att förlora en hand på cykel, däremot, är att förlora hälften av ens kommunikation med de bakomliggande cyklisterna - för att inte tala om oss cykelister, som vill blåsa förbi dem i typ 27 km/h och begrava dem i vägdamm, - och dessutom att tappa lika mycket kontroll över cykelns riktning. Än mer om en har handbroms.

Now, som ni säkert vet så är det gängse tecknet för att svänga att räcka ut armen åt det håll en tänker fara, och att sedan förfara. Detta blir desto svårare att göra om en håller en styck aktiverad mobiltelefon i ena handen; den ockuperar ens hand ganska effektivt, och gör det svårt att signalera. Särskilt som den andra handen också är upptagen, i och med att den får ta hand om det här med att, ni vet, styra.

Lägg sedan till att dessa personer gärna cyklar i typ gånghastighet, och att det därmed är lätt hänt att vi otåliga människor kör in i dem bakifrån när de, helt utan förvarning, saktar in ännu mer och börjar svänga, ack så långsamt -

Tja. De kanske inte borde ha skaffat barn till att börja med.

Kösystem

Okay. Att folk glömmer att lägga på nästa kund-prylen när de köar i affärer är förståeligt, men att de glömmer kundvagnen i kön när de lagt upp sina varor -

Wtf?

Till och med med mina många terminers utbildning inom de människovetenskapliga områdena av universitetets utbud, kan jag inte komma på någon som helst anledning till detta beteende. Det är vad vi i vetenskapliga termer kallar obegripligt.

Inte för att jag klagar - jag tjänar in en hel del småmynt på detta - men likväl förstår jag inte hälften av det. Blir varorna på något magiskt vis lättare att bära när de passerat kassan, och den bärhjälp som vagnen erbjuder av den anledningen onödig? Är vagnen en oumbärlig statussymbol inne i affären, men akut umbärlig utanför? Händer någon slags vagnraceande vid konservhyllan som jag lyckats missa, och de deltagande har gått med på att betala för nöjet genom att lämna vagnarna med mynten fortfarande sittandes i sina respektive hål?

Jag är förvirrad. I besittning av småmynt, förvisso, men förvirrad.

Sömn

M'kay, här är vad som hände:

Jag somnade halv två. Vaknade elva av att väckarklockan ringde. Somnade om. Vaknade vid fem.

Wtf?

Är det så det ska fungera? Kan jag inte ens lita på att jag vaknar efter nio timmar, utan att somna om och sover i sex timmar till? Det känns som om någonting håller på att snurra till sig här. På något vis.

Det råkar inte vara någon av er som sovit i sexton timmar helt spontant någon gång på sistone?

Sannolikhet

Ibland händer det att mina tankar snubblar in på sannolikhetslära och närliggande områden. Alldeles nyligen kom jag över tanken att slumpen är blind, att tidigare utkomster i en viss given slumpmässigt avgjord situation inte har någon som helst påverkan på senare utkomster, och att sannolikheten att någonting händer är konstant från gång till gång, med tillägget att statistiken över antalet specifika utfall över tid tenderar att fördela sig i enlighet med förväntningarna.

Now, med detta som grund, skulle ni kunna peka ut tankefelet i följande fråga:

Om sannolikheten är blind för historien, är då inte sannolikheten att en omodifierad sexkantig tärning slår en sexa tio gånger i rad exakt en sjättedel, dvs precis lika stor som för tio kast som för ett?

Om du råkar sitta på en formulering som kan klargöra detta för mig, shoot. Om ni är expert på sannolikhetslära och tycker att folk är dumma i - ehm, jag menar, otursamma nog att inte förstå grunderna i ämnet, men saknar plats att ge en kortfattad men ändå sammanfattning av problematiken, shoot. Ni har min fulla uppmärksamhet, och chansen att göra livet mindre frustrerande. För alla inblandade. -

Städning och epistemologi

Det finns två sidor av livet. Den ena består i den uppsättning tankekonstruktioner och de diskursiva praktiker vi använder för att förstå och ge mening åt det; den andra i de ögonblick där verkligheten drabbar oss i ansiktet och vi tvingas inse att våra elaborativa meningar bara är ord, som inte har mer med sanningen att göra än att det är sant att de en gång formulerades.

Eller, med andra ord: det finns, å ena sidan, ett aktivt och systematiskt sökande efter Meningen; å andra sidan måste disken fortfarande diskas.

Att postulera att varje form av tänkande är en aktivitet som ständigt måste förnya sig i enlighet med gällande estetiska ideal, och blir oförståeliga sekunden då de avviker från dessa, är inte detsamma som att inse att städning är ett upprätthållande av en estetisk ordning och ett förverkligande av ett dito ideal. Det finns ett gap mellan förståelse och aktivitet, hur smidigt det än vore om det ena övergick i det andra. Att upprätthålla en estetik låter sig göras lättare än någonting som Måste göras av en anledning som aldrig riktigt klarlagts.

Så. Nu har jag skjutit upp disken tillräckligt länge; nu är det dags att trycka på 'publish' och ta estetiken i hornen och sätta igång.

Liebe in der luft

Helt oväntat blev jag utmanad av Andreas att lägga upp en dintubvideo om kärlek. Vanligtvis brukar jag sky utmaningar som pesten, men eftersom det är torsdag så spelar jag med. Så, here goes:





Stor kärlek, inte sant?

Dagens tankefel

Njeeeeh, jag gör det i morgon i stället.

Nästa kund

Finns det någonting som är mer irriterande än en någon som glömmer att lägga ut en sån däringa 'nästa kund'-sak efter sina varor på de löpande banden i den lokala småaffären?

Svaret är ja, och är identiskt med mitt svar på detta fenomen: att helt okynnes råka placera någonting smådyrt men ändå nyttigt på fel sida av den lilla avgränsaren när en placerar den på bandet.

Det är dumt, det är barnsligt, men det är samtidigt väldigt skyll dig själv för personen framför; avgränsarnas existens är berättigad genom att de fyller funktionen att skilja mina varor från dina, och om du inte använder dem så är det inte helt konstigt att differentieringen mellan mina varor och dina inte riktigt fungerar som den ska. Det ligger i sakens natur, så att säga.

Det talas mycket om mänskliga rättigheter. Jag vill hävda att det är en mänsklig skyldighet att lära sig använda avgränsarsaken på korrekt sätt.

Vem håller inte med om det?

Bleg 2

En bleg är, i all korthet, en fusion av orden blog och beg, och denoterar att författaren vill ha läsarkretsens respons på ett speciellt något.

Just den här gången handlar det om podcasts. Jag har sakta men långsamt gnagt mig igenom mina favoriters arkiv, och har rent generellt slut på saker att maratonlyssna till. Så, om ni råkar sitta på en eller tre podcasts som ni aldrig riktigt kunna rekommendera för någon på grund av att folk inte pratar om podcasts särskilt ofta - här är er chans. (Om ni sitter på ett par som ni faktiskt lyckats rekommendera till folk, så går de bra de med, här diskrimineras ingen.)

Jag är tacksam för alla förslag.

Bleg

Jag hade tänkt cykla från Hallsberg till Göteborg nästa vecka. Now, jag har inte helt koll på hur landet ligger, men i stället för att bege mig ut på Google Maps och ta reda på det, så tänkte jag fråga er läsare om ni har några geografiska insikter. (Som inte är 'ta E20, följ E20, var framme'. Den vägen är lika cykelvänlig som en genomsnittlig tunnelbanetrafikant är gentemot en barnvagn som försenar ett redan försenat tåg genom allmän långsamhet.)

Jag är tacksam för alla förslag på vägar och tips om saker att se på vägen.

Evolution

Många tycker att tanken om biologisk evolution är ett tankefel. De får tänka som de vill; det är deras sinnen och deras ansvar, ingenting vi vare sig kan eller bör göra någonting åt. Vi som tagit oss förbi tanken om att den Evige och Helige Gudomen Skapade världen för (kanske inte allt för) länge sedan, vet att jordens arter och raser sakta men långsamt förändras under årtusendenas och årmiljonernas långsamma gång. Vi tar det för givet, och tänker inte mer på den saken.

Ibland tar vi en titt på hur djurarterna såg ut då, och hur de ser ut nu, och alla mer eller mindre välformade mellanled mellan dem. Nu ser de ganska normala ut, och då var de också relativt normala. Men mellanleden måste ha varit ganska.. märkliga. Mellan noshörning och urtidsdäggdjursråtta måste det ha funnits många mellanled; mellan samma urtidsråtta och myrsloken måste likafullt många mellanled ha funnits. Det ena märkligare än det andra.

Vad vi ofta glömmer är att historien och evolutionen inte är en process vars mål är häret och nuet, utan att även vi är ett mellanled mellan någonting och någonting annat. Även vi är halvformade mellanled, på väg att bli någonting som framtiden kommer att anse vara det naturliga; en framtid som kommer att tycka att vi är.. ofärdiga.

Vi är inte slutet av processen. Vi är inte evolutionens krona. Vi är evolutionens mittpunkt, vare sig början eller slutet. Vi är skapelsens work in progress.

Och vi är inte framme snart.

Makaroner och köttbullar

De flesta som flyttar hemifrån i sin ungdom till ett eget boende går igenom en makaroner och köttbullar-fas. Denna kännetecknas av att matlagningen tenderar att vara åt det enklare hållet, så som just makaroner och köttbullar. Ingenting avancerat eller tidskrävande, utan någonting som ligger så nära minimum av ansträngning och komplexitet som möjligt - på bekostnad av näringsvärde och smaklöksretning.

Det är någonting som sker av sig självt, närmast naturligt; matlagning är någonting som måste göras, men orka göra någonting avancerat av det. Så, det lättaste alternativet är också det mest attraktiva. Dag ut och dag in, varje dag, tills en antingen levlar upp och lär sig laga någonting annat, eller tills en blir sambo med någon och måste Skärpa Sig och börja laga riktig mat. (Vissa hävdar att det här med att levla upp och att bli sammanboende är samma sak, men det tycker jag är lite småelakt mot alla ensamboende som faktiskt kan laga mat.)

Jag är fortfarande kvar i det här stadiet, men har tagit det till en ny nivå. Grunden är förvisso fortfarande pasta med proteintillbehör, men det är pasta med välkryddat tillbehör. Det är pasta med quorn halvmarinerat i någon slags kryddblandning (vanligtvis med cayennepeppar), med röd lök, röd paprika och en smula mozzarellaost strödd på sig. Det är, med andra ord, en raffinerad form av makaroner och köttbullar; en variant av någonting så enkelt att det fortfarande är enkelt.

Folk tror att jag kan laga mat. Don't. Det är ett tankefel. Jag kan laga någonting som får en att gå från hungrig till mätt, men jag kan inte laga mat; om en ger mig råvaror och recept så kommer jag att undra vad som är vad och exakt hur det här med att följa vad som står går till. (Om någon vet vad en matsked är, så berätta gärna; jag har aldrig riktigt greppat vilken av alla skedar som är matig.) Jag fick G med nöd och näppe på hemkunskapen, eftersom jag ibland lyckades se ut som om jag diskade.

Jag kan laga en glorifierad version av standardrätt 1A. Ibland blir det till och med gott.

Glömda frågor

Det händer då och då att det berättas om studier som visar att människor som dricker en måttlig mängd alkohol om dagen mår bättre än de som avstår från alkohol helt och hållet. Den implicita slutsatsen är att det är nyttigt att inta en mindre mängd alkohol om dagen. Till många vardagsdrickares glädje. Slutsatsen verkar sannolik, eftersom den tilltalar ett vardagsbeteende; genom att vara tilltalande, blir den desto mer sannolik. Folk vill att det ska vara sant, och tänker därför gärna på det som sant.

En fråga som glöms bort väldigt mycket varje gång är frågan om varför människor avstår från alkohol. De som avstår brukar göra det på grund av anledningar som inte enbart är avhållsamhet. Före detta alkoholister avstår, av naturliga skäl. Men även diabetiker, människor med hjärtproblem, som går på någon slags medicin, som har klen konstitution, som snart eller nyligen genomgått en större operation, har en krånglande lever eller dylikt - avstår, förståeligt nog, från alkohol.

Studierna påpekar att det finns en korrelation, dvs ett statistiskt samband. Men de säger ingenting om kausation, dvs vad som orsakar vad.  Det finns ett samband mellan alkoholkonsumtion och hälsa, men det beror inte på alkoholen. Det beror på att de som är friska nog att konsumera alkohol, och har en lever stark nog att kunna processa det, ofta är just friska, medan de som avstår många gånger gör det för att de inte är friska nog att processa giftet. Sambandet finns, men eftersom en oftast glömmer - eller förleds glömma - att ställa frågan om varför, så framgår inte att det bara är ett statistiskt samband, och inte ett samband orsak verkan.

Det gäller att komma ihåg att ställa rätt frågor; annars får vi upp en massa irrelevanta studieresultat så som dessa, som slösar både tid, pengar och trycksvärta. -

Ljuddämpare

Det tycks finnas någon slags samband mellan folk som tror sig vara coola, och att producera höga ljud med diverse motorer. Huruvida de tror sig vara coola för att de producerar dessa ljud, eller om de producerar dessa ljud för att de tror sig vara coola, är något av en akademisk fråga. (Vilket, i och för sig, är en oerhört usel ursäkt för att inte gå in på det i närmare detalj, eftersom jag är världens mesta akademiker när jag inte har sommarlov.) Oavsett om det rör sig om korrelation, kausation eller en komplicerad och socialt självklar blandning av dessa, så är ljudet en form av kommunikation. Problemet är att budskapet inte riktigt går hem. Så här ser kommunikationen ut i ren form, utan översättning:

*WROOOOOOOOOOOM*

Det är grundnivån, vad det är innan vi tolkar det. Now, vad de tror sig kommunicera med detta ljud ser mer ut som följande:

Här är jag, jag hörs, jag tar plats, jag är cool, rikta all uppmärksamhet och respekt hitåt.

Det är alltså vad som avses med wroomandet. Vad omgivningen egentligen hör kan nog mer korrekt beskrivas som:

Här är jag, jag är liten och svag i en stor och farlig värld; se mig, och tyck om mig så som jag är. Snälla?

Det största tankefelet vi kan göra är att tro att de inte menar det.

Arbetslivserfarenhet

Jag har aldrig riktigt förstått mig på anställningskravet att någon ska ha arbetslivserfarenhet. Det är ett på samma gång diffust och irrelevant krav. Det kan å ena sidan mena 'minst trettio år i branschen', eller å andra sidan mena 'har haft ett två dagars sommarjobb mellan sjuan och åttan'. Det finns en grad av godtycke, här. Now, godtycke är förstås inget tankefel, utan mer en fråga om bekvämlighet; att kunna neka någon en inte gillar med hänvisning till ett böjbart och töjbart begrepp är oerhört smidigt, och de vet förmodligen precis vad de gör när de gör det.

Men att på allvar kräva att någon ska ha arbetslivserfarenhet är rätt, ni vet, onödigt. Anställ vem som helst, och, vips, så HAR de arbetslivserfarenhet redan efter tre veckor. Det är ren magi; den eftertraktade egenskapen hos de presumtivt anställda blir en biprodukt av deras anställning. Så genom en snabb logisk övning inser vi att kravet på arbetslivserfarenhet är.. bakvänt.

Diffust? Ja. Relevant? Nej.

Irrelevanta krav är bara irriterande och förvirrande. Och irritation och förvirring leder inte bara till nya insikter om varats natur, de leder även - och oftare - till tankefel av diverse slag. Så om du är en arbetsgivare som vill ha nya anställda men vill att de ska ha arbetslivserfarenhet - anställ folk, och se sedan hur deras arbetslivserfarenhet växer fort men säkert. Och, eftersom du inte behövt lägga ned energi på att ställa irrelevanta krav, så har du förmodligen lagt energi på att ställa relevanta krav, vilket leder till att den arbetslivserfarenhet de anställda får är bättre lämpad för de situationer som kan uppstå just på din arbetsplats, och att de anställda vet vad som krävs av dem. Du vinner på det, de anställda vinner på det, och kunderna vinner förmodligen också på det. Win-win-win, med andra ord.

¤

Som en sidnot vill jag nämna att jag fick för mig att jag hade skrivit det här inlägget någon gång tidigare i livet, så jag tog mig an att söka efter det. Now, Blogger är Blogger, och Google är Google, och Google äger Blogger, så om Google inte hittar det, så har jag inte skrivit det. Vilket jag inte gjorde, som tur är; det finns en viss orkafaktor i att behöva hitta på ett nytt ämne att skriva om.

Vad jag däremot hittade var det oerhört användbara site:[url]-verktyget, där [url] står för en viss specifik hemsida. Skriv bara in 'site:' följt av en webbadress (utan mellanslag mellan kolon och hemsidan), följt av de ord du vill söka efter, och du har just utfört en lokal sökning efter, tja, vad som helst. Var som helst. Typ.

Ett smidigt verktyg för oss som inte riktigt har koll på vad vi har gjort, och för den som är allmänt glömsk när det gäller var den där specifika underavdelningen på den där specifika sidan låg. Och för oss som inte riktigt skäms över vår nördighet. Beam me up, Scotty!

Come on baby byt min bakgrundsbild

Det finns en sak jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att kunna förstå, och det är människor som spenderar timmar och timmar och timmar och timmar och timmar och timmar framför datorn varje dag, men ändå - på något outgrundligt vis - lyckats med konststycket att inte lära sig ens den minstaste minsta lilla gnutta av hur en dator hanteras. Som lyckats undvika att lära sig sådana saker som att byta bakgrundsbild, med samma lätthet som vi andra lyckats undvika att lära oss ALGOL; utan större ansträngning alls.

De tänker inte ens på att de inte kan byta bakgrundsbild! Det är antipedagogik in action, I tell you! Förmågan att undvika att lära sig av erfarenhet!

Om jag någonsin får för mig att doktorera i pedagogik så kommer jag att skriva om detta fenomen till tankefel. Helt klart.

Gatuspeleri

Ibland när jag vandrar på diverse städers gator händer det att jag ser folk ståendes i ring kring en person som flyttar omkring tre koppar, och utmanar folk att gissa vilken av dem en viss given kula befinner sig under i ett visst givet ögonblick. (Senast hände det strax utanför regeringsbyggnaden, vilket kanske eller kanske inte säger någonting om någonting.)

Denna person brukar vanligtvis ge bra betalt för att gissa rätt; satsa tio euro och få trettio tillbaka! Ju mer en satsar, desto större vinst har en chans på. Och allt en behöver göra är att gissa rätt. Ett lätt sätt att tjäna snabba pengar, utan tvekan. I teorin.

I praktiken är ens odds att vinna ganska exakt noll. Ibland händer det att en av "värdens" kumpaner kommer förbi och "råkar" vinna tillräckligt mycket pengar för att imponera på tvekande åskådare och få undan en stor del av desamma från brottsplatsen så fort som möjligt. Vad som säljs i dessa spel är ett falskt hopp; oavsett vilken kopp en väljer så ligger kulan under en annan, även och särskilt om en råkar titta under alla tre samtidigt. Den enda vinnaren är värden med kumpaner; de förbipasserande som sugs in av spänningen och hoppet om snabba pengar förlorar alltid.

Tankefelet folk gör sig skyldiga till är att de fortfarande, efter år och år och år och år och år och år av konsensus bland kritiskt sinnade människor kring att detta lurendrejeri är ett lurendrejeri, fortfarande går på det hela. Och förlorar pengar på det.

Om du känner någon som ligger i riskzonen att begå detta feltänk, utbilda dem hårt och fort om exakt vad som är fel i detta tänkande. M'kay?

Patchar

Nyligen upptäckte jag att det släppts en ny patch till Civilization 4. Det var onekligen på tiden, då det tagit ett tag (månader) sedan den senaste patchen kom. Den är en liten nätt sak på ~160 meg, knappt ingenting, och installeras utan problem genom den sedvanliga nästa->nästa->nästa->vänta->klar-proceduren. Ni vet hur det hela går till.

Dock. Den förra patchen hade vissa problem, och vissa av dem var så pass stora att spelet i vissas ögon blev ospelbart. Så, de goda människora borta på Civfanatics tog mod till sig och gjorde en egen patch - en inofficiell patch - som tog hand om dessa problem och gjorde spelet mer spelaktigt igen. Sådär som ett dedikerat spelcommunity gör.

Now, grejen här är dock att både de officiella och de inofficiella patcharna kommer i omgångar och olika versioner; varje officiell patch följs av en inofficiell sådan, specifik för just den releasen. Så en kan ha version 3.13 av den officiella och version 1.21 av den inofficiella patchen till just den versionen, och få en lite annorlunda spelupplevelse än om en har 3.17 officiellt och 0.19 av den 'årgångens' inofficiella uppdatering.

Det blir, således, lite som att välja vin till maten; vissa smaker framhävs av vissa maträtter, medan anda sjunker i bakgrunden, och beroende på tycke och smak så är vissa kombinationer bättre än andra i och med att de framhäver eller dämpar vissa subtila nyanser. De som har en grej för att, i sann Genghis-anda, svepa över världen med krigiska horder av ostoppbart kavalleri finner de senare versionerna, där befolkningen inte är lika avogt inställd mot tusenåriga krig, mer tilltalande, medan mer fredligt sinnade civilisationsbyggare föredrar en annan version, där protesterna mot längre krig får Vietnam-protesterna att framstå som en söndagspromenad genom en brittisk park med spetsbeklädda dressar och höga hattar, där krig inte direkt är helt funktionella. Medan andra kanske föredrar ett mellanting, där andra aspekter framhävs eller görs mindre märkbara.

Så det är lite av ett tankefel att kalla Civ 4 för ett spel; snarare är det ett spel med nyanser, ungefär som att ett vitt vin inte nödvändigtvis delar alla egenskaper ett annat vitt vin har. Om en vet vad en gör, kan en förhandla fram en balans mellan en viss kombinations egenskaper och ens eget sinne för spelet. Mer eller mindre, då det alltid finns vissa saker att reta sig på.

Now, jag är inte bara intresserad av versionshistorik, jag är lat också, och orkar inte sätta i skivan varje gång jag vill spela. Som tur är så bryr sig inte the allmighty noCD-patch om numret på den inofficiella patcheringen, utan fungerar snällt så länge den officiella och den, ehum, brutalt inofficiella patchen har samma nummer.

Det vore lite jobbigt annars. - -

WWW

Okay, alltså, snälla, sluta. När ni vill berätta för folk - genom att använda de små munljuden i kallar talade ord - hur en hittar till en hemsida, så låt bli att säga "dubbelwää dubbelwää dubbelwää". Det är antingen underförstått eller självklart, och i vilket fall är det ett slöseri med luft. Vi har kommit förbi nittiotalet, där en var tvungen att skriva in wääwääwää för att webbläsaren ska klara av att ta en dit en vill. Nuförtiden behöver en knappt ens skriva ändelsen för att komma dit en känner för; enbart på mer obskyra domäner som .se behövs det. (Iofs så kanske det bara är jag som inte behöver komma ihåg ändelser, kraftigt greasemonkeymodifierad som min webbläsare är. Välan.)

För att ta ett exempel: DN. Med w-ljud: wääwääwääpunktdeenunktse. Utan: deenpunktse. Wääandet är längre än själva adressen. Fult, men sant.

Så. Snälla. Bojkotta W:ena. För barnens skull?

Naturlighet

Jag tycker om folk som använder argumentet att någonting är eller inte är naturligt. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang det råkar hända; det brukar vara lika kortsiktigt varje gång. Senast det hände var när någon inte gillade det här mer abort, och motiverade sitt kategoriska ogillande genom att säga att det var - onaturligt. Bara sådär. Bara för att det inte riktigt fungerar att argumentera mot någonting bara för att en inte tycker om det och grunda det enbart i att en inte riktigt tycker om det, och någonting måste tas till för att argumentationen ska fungera.

(O)naturlighetsargumentet är ett sådant argument.

Så. För att göra en lång historia kort men något katalogartad, tänker jag härmed rada upp en hel hög med naturliga saker, ting och fenomen som många inte tänker på som naturliga, och sedan följa upp med en lista högst onaturliga saker, ting och fenomen som ses som helt naturliga.

Saker som är högst naturliga: att dö av vanliga förkylningsvirus; promenader; att enbart ha solen som tillförlitlig ljuskälla; rädsla för stora djur med tänder; smärta; dödfödda barn och/eller förälderns död pga förlossningen; cancer; att le av lycka eller gråta av sorg; sex (i alla möjliga och omöjliga former); gruppmentalitet; evolution; att ta saker på fenomenologisk basis; ormbunkar...

Saker som är högst onaturliga: globala kommunikationssystem; automobiler; organiserad religionsutövning; språk; politiska institutioner; postmodern diskursiv praxis; medicin; utbildning; mänsklig livslängd över trettio år; schlagerfestivalen; nubbe och sill; papper och penna; traditioner; avancerad arbetsfördelning; könsmönster; DDT-stimulerade malariamyggor; morgontidningar; villor; korv med bröd; bloggosfären; deodorant; ålderssegregation; rättstavning; bestick; kläder; Fingal Olsson...

Som synes så finns det en hel del naturliga moment, och lika många onaturliga. Det går dock inte att säga att vare sig den ena eller den andra kategorin är bra, dålig, mitt emellan, lite mer åt det ena än åt det andra hållet men ändå inte helt opåverkat av bäggedera och så vidare. Att någonting är (o)naturligt säger ingenting om dess status eller om dess egenskaper; det är en fullkomligt irrelevant parameter i sig självt. Att framföra eller avfärda någonting med motiveringen att det är (o)naturligt är ingenting annat än en retorisk manöver; att faktiskt tro att (o)naturligheten spelar någon som helst roll är ett tankefel.

Anledningen till att jag tycker om folk som använder detta argument är att jag lär mig saker av dem. Så som retorik. Och vem kan låta bli att tycka om folk som lär en retorik?

Studenter

I många lokala tidningar, så som Nerikes Allehanda, Södermanlands Nyheter eller Dagens Nyheter, händer det lite då och då att lokala gymnasister pekas ut som studenter. Vilket är lite smått befängt, eftersom de fortfarande är elever. Studenter rör sig i en värld av eget bildande, med det egna kunskapsintresset som drivmotor för läsandet och de stora visionerna i sinnet; elever har fortfarande x antal år, veckor eller månader kvar innan de får tänka större än vad de lokala pedagogerna klarar av, innan Livet börjar. Skillnaden mellan studenter och elever är uppenbar; att försöka glorifiera gymnasielivet eller göra studentlivet mindre fritänkande genom att blanda samman begreppen gör ingen glad.


Att många av mina kursare över mina studentår fortfarande passade bättre på gymnasiet, eller att jag egenhändigt fick introducera Jacques Lacan för min gymnasielärare i psykologi, är undantag som bekräftar regeln. Skillnaden mellan gymnasieliv och studentliv är så pass stora att de faktiskt förtjänar var sitt ord. Ingen gymnasieelev har någonsin oroat sig för nästa veckas femtonpoängstenta i civilrätt och allmän juridik, och de konsekvenser ett U kommer att ha för ens korrenspondens med CSN; likaledes har ingen student har någonsin tvingats konfronteras med åtta olika läxor i lika många ämnen, som SAMTLIGA måste in nästa måndag, ty annars är hela ens framtid förstörd. Det är inte samma sak att vara gymnasist som att vara student.


Now, tankefelet många gör är att anse att detta är en av Gud given ordnnig som måste bevaras in till tids ände, och att alla eventuella felsteg och felbenämningar är ett förolämpande av skapelsen som sådan - ett rubbande av den naturliga ordningen och en spark på skenbenet på allt som rätt och riktigt är. Tankefelet många gör är att de tar denna uppdelning på akut allvar, och spiller mången tid, ord och joltmängder energi på att uttrycka sin ilska och kränkthet över att ordet 'student' ibland brukas i fel sammanhang. Det är inte värt det; det är inte riktigt så viktigt. Tankefelet är att de ser saken med allt för stora ögon.

Detta gäller förstås även många andra delar av den så kallade verkligheten, men just denna har hänt en och annan gång i min verklighet (som den student jag är). Vart en än sig i världen vänder, kommer en dock att hamna på en plats där vissa ord har en överdriven betydelse, och där felsteg inte tolereras längre än en mygga i en isoleringscell. Gemensamt för dem alla är att det alltid finns andra platser och andra diskurser, där ordet kanske har en annan betydelse, eller inte finns över huvud. Gemensamt för dem alla är att så fort en stigit ut ur deras verklighet, så finns de inte längre, och är därmed overkliga, på sitt sätt. -

Tänk på saken. Det är relevant, oavsett om du är gymnasist, student eller neutrum.

Uppförsbackar

Som ni säkert märkt så är författaren till den här bloggen en övertygad cykelist. Inte en cyklist, som tar cykeln till och från skolan/jobbet/campus varje dag i korta sträckor, utan en cykelist, som kör ett sjuttontimmarspass på cykeln när hen känner för att ta sig till Stockholm. Och sedan tar samma pass hem igen, bara för att det är så det ska gå till. Ni vet, den mindre besinnade delen av det tvåhjulade släktet.

Now, om det är en sak som cyklister och cykelister stöter på i sitt farande hit och dit så är det backar. Mestadels uppförsbackar, men även några åt andra hållet ibland. Särskilt i Sörmland, då hela landskapet är en sinuskurva; en behöver bara cykla halva vägen, så att säga.

Vissa sträckor har dock den egenskapen att de lyckas vara uppförsbackar åt båda hållen. Jag förstår inte hur, men varje gång jag anfaller sträckan tänker jag att det vore lättare att komma från andra hållet, och rulla nedför. Oavsett vilket håll jag råkar komma från. Jag undrar: hur går det till? Är det någon slags lag om alltings jävlighet som manifesterats på den lokala cykelbanan, eller är det ett tankefel som grabbat tag i mitt huvud?

Vad säger ni, kära cyklister?

Bananrepubliksfest

Idag sägs det bli en bananrepublikfest på stockholms gator. Om vore jag inte smittad av en hosta som på något vis lyckats smitta memetiskt hade jag varit där.

I stället får jag nöja mig med att påpeka att banantemat kanske inte passar alla. De av er som spelar Death Game vet att bananer är det enklaste sättet att få bukt med överlevande medtävlande, och gratis utdelade dödsbringare är kanske inte det bästa av alla reklamkampanjer.

Välan. Må de av er som beger er dit ha en bananfest utan dess like. Och må de av er som är med i spelet inte anse den rika förekomsten av bananer vara en anledning att inte ta sig dit.

Lokalitet

Alldeles nyss var det en lokal sammankomst i protest mot FRA-fadäsen i den lilla men ändå stora byn Örebro. Det var inte riktigt tillräckligt mycket folk för att det ska kunna kallas en manifestation, men samtidigt lite för planerat för att kunna kallas ett sammanträffande. Sammankomst är ett bättre ord.

Dock retar jag mig. Inte på arrangörerna, som lyckades få till en sammankomst på orthört kort varsel; inte på den uteblivna folkmassan, som av förståeliga skäl var på festival eller av oförståeliga skäl var bakfull; inte heller på vädret, trots att jag får ont i ögonen av solljus. Nej, jag retar mig mer på två saker, som förmodligen mer finns i mitt huvud än i denna dagens händelse: människors inställning till manifestationer av det här slaget, och platsen, byn, den omedelbara kulturmiljön.

Det finns de som tar dessa sammankomster på allt för stort allvar. Som ser dem mer som ett högre seminarium i teoretisk filosofi än ett medborgerligt möte. Det är liasom inte det som är meningen. Världen ska inte rubbas, Atlas ska inte kittlas under armen; åsikter och skratt ska delas, och mer än så är det inte. Det skulle kunna sägas att de fyller en existentiell funktion, i och med att de utgör ett erkännande av att det finns andra; men vilken nytta gör det om en inte kan skratta med dem?

Lokaliteten, så. Örebro by. Om en placerar sig strategiskt på huvudstråket och tjuvlyssnar på de förbipasserande, så tar det inte längre än fem minuter innan en lyckats tjuvlyssna på den störste bonnläpp av alla stora bonnläppar en någonsin tjuvlyssnat på. Fem minuter senare kommer en ännu värre, nästan som om någon högre makt Vet att ens spontana tanke första gången var 'det kan inte bli värre.' Och sen en till, bara för att retas. Att saker och ting händer i denna kulturgeografi beror inte på stadens egenskaper, utan lyckas hända trots dem; själva arkitekturen talar mot alla former av nytänkande. Ingen revolution kommer någonsin att startas där; inget nytänkande kommer att överleva ett allt för omfattande nedsjunkande i den, ingen konstnärlig själ kommer att födas ur den. Och folket, de lokala - i ordets många bemärkelser - människorna, är fullkomligt tillfreds med det. Ser det som en fördel, till och med.

Jag var lite för tjurig på det senare för att kunna delta i det förra. Sorgligt nog. Nästa gång blir det nog att ta sig till en stad, så att jag slipper den akuta mentala dissonansen som uppstår kring den här byn. Det är onekligen ett tankefel från min sida, men det är ett sådant som är svårt att komma ifrån; ungefär som det är svårt att komma ifrån att en har täckning på mobilen. Sorgligt, men sant. -