Textualitet

Under mitt år som retorikstudent så har jag lärt mig väldigt många saker, och fått många andra bekräftade. En sak som har inslag av bägge är att det är väldigt bra att skriva ner saker, och detta än mer när det gäller resonemang. Det spelar ingen roll hur bra en kan resonemanget - att skriva en text av det är lika nyttigt varje gång.

Anledningen till detta är att när en resonerar i huvudet så brukar en hoppa över de luddigare delarna av ens tankegångar om det hela och fokusera på de delar en kan bäst. Om ett resonemang består av fyra delar och en kan A och B som rinnande vatten, men bara har ett halvt grepp om C, så kommer en att misslyckas med att komma till D när en försöker övertyga någon med detta. När en resonerar med sig själv så är en vanligtvis överens med sig själv om slutsatsen - D - och är därför lite förlåtande om en inte har en komplett förståelse av hela vägen dit. När en resonerar med andra finns inte nödvändigtvis denna förlåtande förståelse, vilket är något av ett problem.

Att skriva ner resonemanget i sin helhet är en oerhörd hjälp i detta avseende, för om texten ska fungera så måste alla bitar vara på plats. Det ser oerhört fult ut om en viktig del av ens tankegång inte framgår klart, tydligt och komplett, och genom att arbeta bort de fula partierna så får en samtidigt en större förståelse för vad det är en sysslar med. De delar som en skriver med flygande hand och i elokventa ordalag kan en väl, men de delar där en stannar upp och måste tänka till är de intressanta delarna - det är där den pedagogiska processen slår till. Och när en väl konfronterar omvärlden med resonemanget i fråga så kommer den första frågan obönhörligen att röra just precis det området. Utan pardon.

Som retoriker är det dessutom en ofrånkomlig del att memorera diverse tal och anföranden, så att en kan framföra dem på ett effektivt sätt. Skrivandet blir här en viktig del - det är väldigt mycket lättare att minnas en text en skrivit från början till slut än ett tal en bara har skrivit ett par stödord till. Med övning blir det lättare att spontanhålla tal och anföranden på stående fot, men innan en har denna övning så finns det en brutal risk att en kommer av sig och inte finner några som helst ord. Vilket, enligt uppgift, tydligen är pinsammare än att hålla ett absurt anförande med ett rakt ansikte.

Dessutom så har text den fördelen att jag kan dela med mig av erfarenheter och insikter utan att behöva leta upp dig och skrika dem i örat på dig; det är en lite bekvämare pedagogisk metod för alla inblandade. Såvida jag inte tänker fel nu igen. -

Dualism eller kontinuum

Människor har en tendens att vilja förenkla sina intryck av omvärlden, så även när man analytiskt försöker förhålla sig till desamma. Detta skapar sådant som generaliseringar, förenklingar och teorier. I många fall är dessa goda verktyg i händerna på den tänkande människan, såsom relativitetsteorin, ärftlighetsläran eller Gauss normalfördelningsfunktion.

I andra fall ger dessa förenklingar upphov till tankefel. Ett vanligt exempel är när man för enkelhetens skull ersätter en kontinuerlig spridning av värden för en variabel med en dualism. Istället för att se ett spektra av färger från blått till rött över all möjliga schatteringar av lila (där de flesta alternativen förmodligen bör betraktas som lila) så sätter vi för enkelhetens skull upp alternativen blått och rött. (Läsaren bör notera att jag talar om färglära och inte politik.)

Ett ständigt aktuellt exempel på detta är dualismen monokultur och multikultur. Den kanske inte så gode tänkaren konstaterar att vi när vi bygger vårt samhälle måste välja mellan alternativen monokultur och multikultur. Man karrikerar sedan desamma, vilket är ett nödvändigt inslag i att ur något som egentligen är en oändlig mängd alternativ framskapa två diskreta sådana. Man får således ett val - den typiska monokulturen eller den typiska multikulturen. I denna valsituation är det sedan mycket lätt att förklara varför försvararna av den enda rätta läran är de goda och försvararna av alternativet är idioter.

Det kan hända att det blir svårare och mer energikrävande, men jag anser ändå att det är värt den extra energin att se på världen som en smula komplexare och till exempel erkänna att det finns monokulturalism och sedan ett närmast oändligt antal alternativa multikulturalismer, där någon av dem torde vara överlägsen monokulturalismen. Men det är ju möjligt att detta också är ett tankefel.

Vem är då jag? För er som följer bloggen så står det väl klart att ni just hör en ny röst. Jag är nybliven deltagare på Tankefel och hoppas tillföra en eller annan observation över den mänskliga hjärnans förmåga att göra det onödigt svårt eller lätt för sig. I andra sammanhang kan ni läsa mer politiska texter av mig på annan plats i bloggosfären, men det hör knappast hit.

Kreationism vs darwinism

Jag har tydligen lyckats utmåla mig själv som en sån där intellektuell människa, så det är närmast obligatoriskt att jag uttalar mig åtminstone en gång om den ständigt pågående kontroversen mellan kreationister och darwinister. Det ligger i sakens natur - det finns inget sätt att komma undan, så det är lika bra att krypa till korset med en gång.

Eller, tja, att krypa till just korset kanske inte är helt rätt, eftersom sådana vanligtvis befinner sig i kyrkor, och sådana platser är traditionellt sett inte helt lämpliga ställen att säga det jag alldeles snart ska säga om kreationister på. Here goes:

FUCK KREATIONISMEN. Världen skapades inte den 23 oktober år 4004 före kristus, och det finns tusen och åter tusen bevis för att backa upp detta påstående med. Dessutom så är era argument grundade i den Heliga Skrift, vars auktoritet grundar sig i cirkelresonemanget att orden i bibelen är en bokstavlig sanning tagen direkt från herren själv, vilket står i bibelen och därmed är sant. Det må vara så att Milton skrev en episk parallell berättelse om djävulens roll i skapelsen som faktiskt är rätt trevlig att läsa, och att min uppföljare dessutom också är rätt mysig, men som grund för någon som helst rationell ontologisk argumentation är den bluff, båg och på sin höjd ett stöd till ett alltför vingligt bordsben.

Nu kanske darwinisterna bland er känner att, ah, en meningsfrände som förstår oss, men se icke, för härnäst kommer jag att säga detta:

FUCK DARWINISMEN. Den enda anledningen till att det över huvud taget finns en rörelse med det namnet är för att folk lyssnar till kreationisternas galenskaper, vilket gör att er existens direkt är baserad på tankefelet ovan. Den sanna rådande ordningen behöver inga försvarare, utan klarar sig bra på egen hand; ni slösar bara tid på att försöka övertyga folk som per definition inte lyssnar på er. Om galenpannorna vill leva sina liv i tron om att världen är yngre än den egentligen är så får de göra detta, så länge de inte gör någonting fel; och om de skulle råka göra något fel så har vi ett utomordentligt sekulärt rättsväsende som kan ta hand om dem. Vad ni än gör annat än att bry er om dessa förvirrade människor är bättre och konstruktivare än att doppa sig i kreationistträsket. Jag lovar.

Så. Nu har jag uppfyllt min intellektuella förpliktelse, och kan med gott samvete glömma bort hela frågan för all framtid. Utan att behöva oroa mig för att bli tillfrågad om min eventuella ståndpunkt för eller emot. Och dessutom helt utan pardon.

Videovåld

Det har i årtionden både högt och brett hävdats att tevevåld orsakar verkligt våld. De som hävdar detta tillhör traditionellt sett av en äldre demografiskt skikt än det jag tillhör, och förmodligen även ett lite mer konservativt sådant, dessutom. Resonemanget går som så att barn som ser våld på teve blir inspirerade att imitera detta, och därför antingen direkt eller indirekt går ut på gatan och anfaller första bästa personlighet som råkar vara tillgänglig. För att förhindra denna hemska utveckling så vill våra konservativa välvilliga minska på våldet på teve, video och i datorspel - att det är oförsvarbart att visa sådant över huvud taget.

Jag håller inte med dem. Det enda våld som är oförsvarbart att visa är det som inte samtidigt visar på dess konsekvenser. Jag vill i stället se mer våld i teve, med mer blod, större sår och i allmänhet mer äckel. Fram för inflammerade köttsår, likmaskar som börjat kräla i levande vävnad, ansikten som slagits sönder, samman och blodiga, ångestskrik av smärta, - kort sagt allt det som våld för med sig. När våld visas utan att det samtidigt förknippas med dessa saker, med dessa obehagliga och oförlåtliga konsekvenser av sitt inträffande, så framstår det som någonting rumsrent, som någonting som en kan hänge sig åt utan att någonting allvarligt inträffar på grund av det. Om det i ställer på tusen olika sätt understryks att våld är ont, äckligt, obehagligt och kategoriskt leder till oförlåtligt lidande så kan du ge dig tusan på att tittarna blir medlemmar i Pacifisternas Riksförbund dagen efteråt.

Så våra konservativa välvilliga har rätt, men de föreslår fel väg framåt. Mindre medievåld hjälper inte - det länder bara trovärdighet åt gamla idiotiska hjälteepos om unga män som begår heroiska stordåd i strid och på så vis får någon slags gloria i huvudet. Mer videovåld - mer realistiskt videovåld - framställer däremot våldsdåd precis så som de är - råa, brutala, hemska, kladdiga och oförlåtliga. Och våldsverkare likaså.

Och det är ju ändå i slutändan så vi vill ha det. Inte sant?

Verklighetens skolk

Världen är en stor plats. Den innehåller en stor mängd saker - handväskor, morötter, ost, ryssar, Kuala Lumpur, dansband, furbees, lyxkryssningar, den mongoliska stäppen, Michelangelo, trådlöst internet, en världsomspännande och ömsesidigt samvariant ekonomi, Ben & Jerrys, scenskräck och, inte minst, tusentals miljoner saker till. Det skulle med andra ord ta ett tag att försöka räkna upp alla ting som finns i världen - det skulle kanske till och med ta längre tid än vad vi har till förfogande innan vi går och dör.

För att förstå världen måste vi därmed ta till vissa förenklingar och generaliseringar. Dessa tar sig ibland uttryck i form av rena kategoriseringar, så som i Linnés försök att namnge och klassificera ALLA djur och växter som finns. Genom att sätta in saker i olika kategorier så går det att generalisera att alla som är med i kategori x har egenskap y, utan att behöva säkerställa att varje individ råkar ha detta. (Mer än en gång, då.) För oss som inte direkt har tid att resa världen runt och leta upp kända och okända livsformer så finns det ett par enklare metoder att ta till - ideologier och religioner.

Dessa är till sin natur försök att göra världen begripligare. De utgår från någon slags utgångspunkt, och rullar sedan vidare därifrån. Det går nästan att lägga pussel av ideologierna - om de har utgångspunkt x, så måste y vara, och på grund av det även z. När en väl börjat så kan en rulla ut hela den ideologiska mattan, så långt en orkar. Det följer av ren nödvändighet - så fort en slår fast någonting så måste en hålla med om implikationerna av detta någonting för att vara konsekvent med sig själv.

Now, verkligheten bryr sig inte särskilt mycket om våra ideologier. Världen skolkade från ideologi- och religionslektionerna, och förstår sig inte på arvssynden, liberalernas rättigheter eller kommunisternas kamratskap. Den tittar på dessa saker och gör en världslig motsvarighet till att rycka på axlarna, och fortsätter sedan att göra så som den alltid har gjort. Verkligheten är badass.

Det allra största tankefelet vi kan göra är att utgå från att våra ideologier och religioner har någonting med verkligheten som sådan att göra. De kanske är utmärkta sätt att organisera tankarna och komma fram till någon slags klarhet om saker och ting, men det är också det enda de är - verktyg, organisationsmodeller, kartor. De är sätt för oss att orientera i tanken och bygga samband med våra medmänniskor på. De är användbara förenklingar - varken mer, mindre eller mittemellan.

Det stora problemet med dem är förstås att de utelämnar större delen av verkligheten från sina modeller. Det finns som sagt tusentals miljoners saker i världen, och modellerna lyckas på sin höjd fånga en liten liten bråkdel av dessa med någon som helst träffsäkerhet. För de av oss som är intresserade av denna lilla del av verkligheten så är de brutalt användbara, men det gäller att komma ihåg att verkligheten är större än denna. Helheten är större än delen.

Långt mycket större.

I all korthet, del XXXV

Hur kommer det sig att om ett barn slutar växa mentalt vid fem års ålder så anses det vara handikappat och sätts i specialskola, medan folk som slutar växa mentalt vid fjorton eller femton inte ges någon som helst hjälp att växa upp?

Relativism

Jag fick inte särskilt många reaktioner på min miniserie om epistemologins balkanisering. Det har kanske lite att göra med att den har en smått obegriplig titel - wtf är epistemologi, och vad händer egentligen när någonting balkaniseras?

För att göra det lätt för sig kan en säga att det är relativism som händer. Relativism är lättare att förstå än en balkaniserande epistemologi, eftersom det bara är ett enda svårt ord. Det är, med andra ord, hälften så svårt som det det försöker förklara. Vilket är en förbättring, rent pedagogiskt.

Relativism är egentligen inte överdrivet komplicerat. Det enda en sådan säger är att saker och ting är olika beroende på var en befinner sig. I Sverige äter en inte hundar; i Kina händer det mer eller mindre ofta. Det här är inte bara en olikhet i konkret handling, utan också två olika sätt att se på saker och ting. I ett tredje land finns en tredje syn, i ett fjärde en fjärde osv. Detta är relativismen i ett nötskal - beroende på sammanhanget så kan någonting vara antingen det ena eller det andra eller det tredje.

Svårare än så är det inte.

Well, förutom när en försöker omsätta denna enkla insikt i praktisk handling. Att vissa saker är sanna enligt vissa sätt att tänka och falska enligt andra sätt är svårt att komma ifrån, men vad innebär detta för vad en håller på med just nu? Om jag inte kan lita på att det jag gör kommer att förstås på samma sätt av mina medmänniskor som av mig, hur kan jag då göra någonting alls? Kan jag göra någonting meningsfullt över huvud taget?

Ni anar säkert att det finns vissa metodologiska svårigheter med att anamma ett relativistiskt synsätt. Det är förvisso så att saker och ting inte är objektivt sanna eller falska, men det går inte att göra någonting av denna insikt; det går inte att göra någonting med den. En faller oerhört snabbt ner i ett hål av konstanta grubblerier och oändliga tankegångar av typen "å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan...". En får, som en arbetarklassförman skulle ha sagt, ingenting gjort.

Now, att bara backa tillbaka och säga att "det här är x, det är min sanning och det tänker jag låta mina medmänniskor leva med så länge jag lever" kanske fungerar för stunden, men om är konsekvent med denna hållning så blir en eventuellt förvandlad till en dålig kopia av Kapten Stofil. Eller möjligtvis till en bra kopia av Lars Leijonborg. En blir i vilket fall ett brutalt irritationsmoment för sina medmänniskor, vilket är ett fail om en försöker vara någonting annat än irriterande.

En kan med andra ord inte ignorera relativismen. En kan inte heller göra den till stående utgångspunkt i sig självt. En måste, därför, arbeta sig igenom den - greppa tag i den i ena änden och sedan metodiskt kämpa sig till den andra, och genom detta få insikt om kunskapens och livets natur.

Begreppet/tanken om epistemologins balkanisering är ett försök att arbeta sig genom detta. Världen är uppdelad i ett otal små tankecommunities som kanske eller kanske inte kommunicerar med varandra, men som ändå lever i samma värld. Frimärkssamlarna har en egen diskurs, en egen epistemologi - en egen värld i världen. Advokaterna har sin, bönderna sin, piloterna sin; alla grupperingar har sina egna tankevärldar. Ingen av dem har direktkontakt med Sanningen Som Sådan, men ingen av dem har direkt fel heller. Beroende på vilken grupp en talar med är vissa saker sanna, andra falska - relativismen råder.

Knepet är att veta vilken del av den balkaniserade verkligheten en talar med, och sedan försöka agera passande utifrån detta. En behöver inte vara objektivt sann på ett sådant sätt att en historiker om tre tusen år kan ta fram ens ord och säga att, aye, här har vi att göra med en människa som förstått världen i sin helhet; det räcker med att vara sannolik och trovärdig i det lokala men relativa sammanhang en råkar befinna sig i för stunden.

Det borde vara relativt enkelt.