28.7.08

Arbetslivserfarenhet

Jag har aldrig riktigt förstått mig på anställningskravet att någon ska ha arbetslivserfarenhet. Det är ett på samma gång diffust och irrelevant krav. Det kan å ena sidan mena 'minst trettio år i branschen', eller å andra sidan mena 'har haft ett två dagars sommarjobb mellan sjuan och åttan'. Det finns en grad av godtycke, här. Now, godtycke är förstås inget tankefel, utan mer en fråga om bekvämlighet; att kunna neka någon en inte gillar med hänvisning till ett böjbart och töjbart begrepp är oerhört smidigt, och de vet förmodligen precis vad de gör när de gör det.

Men att på allvar kräva att någon ska ha arbetslivserfarenhet är rätt, ni vet, onödigt. Anställ vem som helst, och, vips, så HAR de arbetslivserfarenhet redan efter tre veckor. Det är ren magi; den eftertraktade egenskapen hos de presumtivt anställda blir en biprodukt av deras anställning. Så genom en snabb logisk övning inser vi att kravet på arbetslivserfarenhet är.. bakvänt.

Diffust? Ja. Relevant? Nej.

Irrelevanta krav är bara irriterande och förvirrande. Och irritation och förvirring leder inte bara till nya insikter om varats natur, de leder även - och oftare - till tankefel av diverse slag. Så om du är en arbetsgivare som vill ha nya anställda men vill att de ska ha arbetslivserfarenhet - anställ folk, och se sedan hur deras arbetslivserfarenhet växer fort men säkert. Och, eftersom du inte behövt lägga ned energi på att ställa irrelevanta krav, så har du förmodligen lagt energi på att ställa relevanta krav, vilket leder till att den arbetslivserfarenhet de anställda får är bättre lämpad för de situationer som kan uppstå just på din arbetsplats, och att de anställda vet vad som krävs av dem. Du vinner på det, de anställda vinner på det, och kunderna vinner förmodligen också på det. Win-win-win, med andra ord.

¤

Som en sidnot vill jag nämna att jag fick för mig att jag hade skrivit det här inlägget någon gång tidigare i livet, så jag tog mig an att söka efter det. Now, Blogger är Blogger, och Google är Google, och Google äger Blogger, så om Google inte hittar det, så har jag inte skrivit det. Vilket jag inte gjorde, som tur är; det finns en viss orkafaktor i att behöva hitta på ett nytt ämne att skriva om.

Vad jag däremot hittade var det oerhört användbara site:[url]-verktyget, där [url] står för en viss specifik hemsida. Skriv bara in 'site:' följt av en webbadress (utan mellanslag mellan kolon och hemsidan), följt av de ord du vill söka efter, och du har just utfört en lokal sökning efter, tja, vad som helst. Var som helst. Typ.

Ett smidigt verktyg för oss som inte riktigt har koll på vad vi har gjort, och för den som är allmänt glömsk när det gäller var den där specifika underavdelningen på den där specifika sidan låg. Och för oss som inte riktigt skäms över vår nördighet. Beam me up, Scotty!

2 kommentarer:

  1. "erfarenhet i branschen" eller nått brukar det väl stå annars? I vissa branscher krävs det betydligt mer än tre veckor för att man ska kunna kalla sig erfaren...

    SvaraRadera
  2. Mm, men jag tänker mer på mindre krävande yrken än på, säg, chefmolekylärbiolog på AstraZeneca. De allra flesta yrken går att lära sig på ungefär tre veckor, och sedan är en Införstådd i hur saker och ting fungerar. Inte nödvändigtvis på ett stadium av fullständig ontologisk förståelse av ens plats i varats kedja, men tillräckligt för att göra jobbet tillräckligt väl för att ingen direkt ska märka av ens närvaro.

    Vilket är tillräckligt, för det mesta.

    SvaraRadera